Kvällens avsnitt kom för min del att handla mest om det starka mötet mellan Jakob Hellman och kvällens nykomling Helen Sjöholm samt Loreens sena uppdykande. En intressant triss. Extra känslosamt var också Newkids och hans mammas stapplande försök att uttrycka känslorna de känner för varandra. Något som var så äkta och genuint sant att övriga deltagare rördes till tårar, inte minst Jakob Hellman.
Annars var en del sig likt. Plura är fortsatt inte riktigt med i matchen. Den här veckan missade han dock inte nästa gästs ankomst, men när Helen Sjöholm ska anlända så har produktionen låtit bli att klippa bort att han frågar efter ”Titti”. Gissningsvis tänkte han på Titti Sjöblom (Alice Babs dotter som bl a var med i schlagerfestivalen ’74 med sin ”Fröken Ur sång”, en gammal personlig favorit från min största tid som 6-7-årigt fan av den genren.)
Det är väldigt fint att se hur uppenbart starstruck Jakob Hellman blir när Helen Sjöholm anländer. Han är helt tydligt ett stort fan av henne, t o m så att han var med på premiären av ”Kristina från Duvemåla”. Helen har en väldigt fin effekt på hela gruppen. Hon har en alldeles sällsynt lågmäld värdighet, med fötterna stabilt på Jorden, som liksom uppfyller det rum hon landar i. Helen är en stor och och mycket folkkär stjärna som sannerligen inte har något mer att bevisa. Alexander ”Newkid” talar om en ängel med sjysst aura. Han beskriver att han blir lugn av att bara se på henne, mycket välfunnet. Hon bidrar med ett lugn och en harmoni som gör gruppen gott.
Jakob har ju även noterat att Helen Sjöholm körat med Ted Gärdestad och just det klippet de visar har jag själv sett tidigare för några år sen när det var Ted Gärdestad-tema i just ”Så mycket bättre”. Jag letade och hittade massor med olika klipp med Ted och då bl a även detta.
Det kommer litet gamla klipp med Helen från olika tidiga musikaliska framträdanden i hennes karriär och det gemensamma och entydiga intrycket är vilken stark röst hon har och hur proffsigt och enkelt körandet och stämsången funkar för en tjej med hennes enorma musikaliska begåvningen. Vackra klanger i stämsången!
Och Newkid ger ett intryck av att vara okomplicerad, ärlig och okonstlad. Han pratar rakt och ogarderat på ett litet barnsligt naivt och ganska charmigt sätt. Han är en god man med ett gott hjärta. Det är som sagt extra berörande att se Alexander och hans mamma kommunicera och ha så svårt att uttrycka de starka känslorna, ”Vi snackar inte om de här sakerna. I vår familj får man visa det på nåt annat sätt”. Det kan nog låta bekant för många familjer i det här landet.
Jag gråter bara i regnet – Ana Diaz (Newkid)
Bilden av tårarna i regnet dyker upp då och då i musikens och filmens värld, inte minst i första Blade Runner. Men det visade sig att även Newkid gjort en sån låt och det förvånar inte att det är en uppbrottslåt för Ana har visat en förkärlek för sådana. Hon driver upp tempot elektrifierar covern, men det känns litet anonymt för mig.
Du måste finnas – Newkid (Helen Sjöholm)
Ja här är det åter mycket känslor för Alexander och hans mamma. Det blir väldigt känslosamt och stapplande när de försöker tala om det på telefon. I Newkids version handlar detta Sjöholmska paradnummer inte så mycket om en gudsuppgörelse, utan en transformation till ett mer personligt plan. Det låter som en typisk Idol-tolkning i mina öron. Helt sant som han säger är att den nu förhoppningsvis ska bli tillgänglig för en ny generation lyssnare.
Han har ett sätt – Helen Sjöholm (Jakob Hellman)
Det är uppenbart att Jakob känner sig kraftigt hedrad och djupt tagen av att Helen gör en cover av denna Jakob-pärla. Helen berättar att hennes pappa hade ett plåtslageri i Sundsvall och att hon ofta var där och sjöng och kanske på något sätt just där upptäckte sin röst redan som barn. Vi bjuds på ett mycket kreativt och taktfast plåtslagar-arr med hammare på städ och verktygslåda som hi-hat på den här covern som i Helens tolkning förstås handlar om hennes man – ”Han har ett sätt”. Trots den intressanta metalliska inramningen (som fick mig att minnas ”Lucia-rocken” ’84 (!) då Depeche Mode hade samma hammare och städ-komp till ”Blasphemous rumours”) tappas inte denna catchigt ljuvliga melodi bort. Och Helen sjunger ju som bara Helen kan, helt enkelt alldeles fantastiskt rent klart och vackert. Och hon är ju för övrigt både musikalartist och skådespelerska. Hon uttrycker låten som en sådan kan. Det är showtime. Helen är ett superproffs i sin genre.
Mötet mellan två proffs i olika genrer – så olika på många sätt, men mötet var starkt
Det är en påtaglig energi i mötet mellan Jakob och Helen. Det var så genuint och utan filter. Och hur oerhört mycket en rörd Jakob uppskattade detta var alldeles väldigt tydligt: ”Ett av mina bästa konserttillfällen överhuvudtaget och inte bara i en plåtverkstad. Och jag fick låtsas att det var till mig,” Vilket Helen bekräftade att det faktiskt var vid just detta tillfälle. Värmer hjärtat mitt.
Fyll upp mitt glas nu – Tove Styrke (Ana Diaz)
Innan Tove gör sin Ana Diaz-cover får gänget som vanligt en fördrink inför middagen och vi kan notera att det faktiskt är Jakob som är bartender och fixar till en okomplicerad gin tonic.
Ana om berättar om starka känslor kring sitt musikskapande i Los Angeles och att det blev svårt, för svårt, för henne att fortsätta jaga lyckan i den stora musikfabriken där hon uppenbarligen var ganska så rejält ”på gång” – en dröm för många. Säkert ett klokt beslut, nej naturligtvis ett klokt beslut eftersom hon uppenbarligen inte trivdes med den livsstilen och livssituationen.
Inför denna cover upplever Tove stor vånda hur hon ska kunna ta sig an denna låt hon redan upplever som perfekt? Då ser hon möjligheten att ta upp sin nybörjargitarr, en Fender Strata som det visar sig vara efter frågor från Plura. Hon är väldigt orolig över att inte vara tillräckligt bra, men klarar naturligtvis det hela helt galant. Hur många andra artister har inte gjort stora succéer med tre ackord? Här får vi en mild och stilla ballad som var helt ok utan att beröra mig så mycket annat än att jag noterade vilken alldeles väldigt romantisk och fin text Ana Diaz skrivit. Jag upplever henne som påtagligt uttrycksfull och välformulerad.
Gabriellas sång – Jakob Hellman (Helen Sjöholm)
Att den här låten är skräddarsydd för mig och min speciella situation tycker Jakob, iförd Astrid Lindgren t-shirt, och det kan jag förstå. Det blir väldigt symboliskt och djupt personligt för honom att inför sin idol Helen Sjöholm få framföra den här starka låten, som betytt så mycket för så många. Även för Jakob. Jag minns ju också hur berörd jag blev av filmen och av Helens rollkaraktär, likaväl som jag minns hur oerhört illa berörd jag blev av Per Morberg som är så olustigt bra på att spela genuint osympatiska och obehagliga karaktärer.
Och ja det blir alldeles väldigt starkt och nervigt för Jakon att framföra denna för honom så personliga låt, så starkt och nervigt att han inledningsvis kommer av sig: ”Fuck! Det blev för mycket för mig. Sån här är jag…”. Det är starkt berörande att se hur han kämpar med nerverna och prestationsångesten för att få till det och det här läste jag om i en intervju i Gaffa där det verkligen lät nåt alldeles väldigt mycket värre än vad jag upplevde att det var. Även i kvällstidningarna idag dagen efter bekräftar Jakob sin starka upplevelse av massivt misslyckande. Det är Jakobs upplevelse och besvikelsen över hur dåligt han tyckte det gick var uppenbarligen olustigt stark, sådan var hans upplevelse. Men här tycker jag han är väldigt orättvis och det säger en del om de skyhöga krav han uppenbarligen har på sig själv. (Ok, väntar man 31 år på att släppa sin andra platta så…)
Nåväl, han fick ju starta om helt enkelt, konstigare än så var det inte. Och när han kör för andra gången kommer han loss och det går otvivelaktigt utmärkt bra, även om han själv inte är nöjd. Och han gör låten till sin: nervigt, intensivt, den typiskt jakobska fraseringen, känslan och utspelet. Plötsligt är det glasklart att textraden: ”Jag vill känna att jag lever” handlar om en skygg artist som så mystiskt varit försvunnen i 30 år. Stödet från kollegorna var givetvis mäktigt och hjärtligt och jublet och bifallet starkt efteråt. Och den här gången var det inget – inte ens Tegnells starka rekommendationer och spelregler – som kunde hindra Jakob från att ge sin kära idol Helen en förbjuden kram. Det var verkligen fint att se hur mycket han gillar Helen Sjöholm. Och hon uppskattade helt tydligt hans så annorlunda version:
– Tack för din energi! Att ”Gabriellas sång” kunde bli Jakob Hellmansk på det sättet. Det kunde inte jag förutse.
”Den förbjudna kramen” och starka blickar med mycket energi, (klicka för större bild)
Och recensenterna är lyriska efter Jakobs framträdande kan jag se nu dagen efter. Detta är lysande Hellman-pop! Så Jakob, jag hoppas innerligt att du kan släppa de negativa känslor du beskrev i Gaffa-intervjun. De är inte i något avseende rättvisa och relaterade till det som faktiskt hände och den upplevelse som alla vi andra hade. Och jag tycker att det är rätt av produktionen att inte klippa bort allt som inte blir perfekt. Då hade det verkligen blivit alldeles för kliniskt och trist.
Jakobs möjligen motvilliga medverkan i Så mycket bättre har, trots Jakobs egna negativa upplevelser, utvecklat sig till en succé och han hyllas i kvällspress och media. Både Aftonbladets Markus Larsson och Expressens Maria Brander är lyriska. Maria skriver något väldigt välfunnet och sant:
”Känslorna han draperat runt sig, likt en tindrande och hoptrasslad julgransslinga. Och som han lyser!”
Alice – Loreen (Eldkvarn)
Loreen gör storartad entré minst sagt och får en chans att uppträda till desserten sist i sändningen. Hon är verkligen en karismatisk artist, en självklart stjärna med en självsäker och självklar känsla i sitt uttryck. Och jag fattar ju direkt vilken låt det är hon tänker spela när hon drar citatet. Plura är dock inte alls med i matchen i det avseendet; han verkar ofta litet frånvarande i programmet. Så det tar en bra stund innan han fattar att det är just ”Alice” som är på gång. Det var lätt för mig att koppla för detta är en stor personlig favorit, kanske den bästa låten på dubbel-LPn ”Himmelska dagar” från 1987? Jag hade influensa där några dagar den vintern och minns att jag sträcklyssnade på plattan där jag låg i min stora vita DUX-säng hemma i pojkrummet i Älvsjö. Jag kan fortfarande nästan hela den långa berättande texten utantill. För det här är en väldigt fin och ljuvligt melodiös låt, med en bedårande vacker och romantiskt vemodig text.
Karismatiska Loreen sjunger ut i sin version av Eldkvarns ”Alice” (klicka för större bild)
Loreen är ett proffs och en karismatisk stjärna och hon gör något väldigt intressant av låten. Det är vackert och samtidigt så konstnärligt att hon tappar bort litet för mycket av just det uppenbart melodiösa i den här låten. Hon gör låten till ett sprött och eteriskt konstverk, på bekostnad av melodin. Hon leker litet med texten också för att göra den till sin. Det är naturligt. Dock kan jag inte förstå varför hon väljer att droppa det magiska nyckelordet ”solen” i refrängen:
Det finns en väg och en plats i solen
För varje männ’ska…”
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13307554
Nu ser jag väldigt mycket fram mot fortsättningen. Främst handlar det då för min del om vad Helen, Loreen och Jakob att göra av de återstående två avsnitten? Det kan bli hur stort som helst…
Japetus öga 