”Sämsta bandet ever?” – Hörförståelse berör mig starkt

”Du läser och du läser och du läser och du läser och du blir en förläst jävel”, mässar bandet. En stel basgång och en synth som står i ett annat rum och försöker göra ljudeffekter till en svensk version av Stjärnornas krig plus några skott som ekar till här och där är vad som i övrigt hörs. Jag lyssnar och jag lyssnar men jag förstår inte vad jag hör. Kan det vara brist på förståelse?”

Håkan Lahgers sågning av bandet Hörförståelses singel ”Förläst jävel” kunde vara min kärleksförklaring till detta bands musik. Jag hade förstått den. Och jag tror mig därför också precis förstå vad Jan Gradvall menade när han replikerade Lahgers recension i Schlager med sin i Fanzine.

Jag har idag, denna soliga söndagsförmiddag sett Tom Alandhs intressanta SVT-dokumentär om det långt sedan länge bortglömda postpunk-bandet Hörförståelse som existerade 1980-1983.

Det är ju den här typen av historier som min blogg gärna vill uppmärksamma. Företeelser som orättvist, men kanske föga förvånande, glömts bort är sånt som bloggens läsare vet att jag gärna skriver om. Jag skriver om sånt som berör mig. Och berättelsen om bandet Hörförståelse berörde mig rejält.

Det är omöjligt att inte beröras av historien om de här good guy-vanliga-killarna som kämpade på i massiv motvind och drömde om framgång för sitt band, men bara sågades och floppade. Ända tills en senkommen revansch nu 35 år senare.

Här är trailern till dokumentären!

Den udda och frustrerade postpunk, new wave, som de här killarna gjorde eller försökte göra hade tilltalat mig då. Om jag nånsin hört den. De nådde ju aldrig ut till nån publik att tala om. Men med starka influenser från tidiga Talking Heads och Joy Division hade succén i mitt pojkrum varit given; jag var mitt i målgruppen. Att jag skulle gillat det här då är ganska självklart. Trots de uppenbara musikaliska bristerna. Jag gillar det nu.

Dokumentären är full av obetalbara kommentarer kretsande kring bandets gudabenådade musikaliska oförmåga, kommentarer som är både underhållande och smått tragikomiska. Eller vad sägs om detta fyrverkeri:

”Det var ett par hjältar, antihjältar… Det var alltid en fröjd att se dem göra bort sig…”

”Jag tyckte verkligen det var hemskt. Sångaren var tondöv, trummisen han kunde ju inte spela överhuvudtaget egentligen, han spelade ju jättetaffligt…”

”De kunde knappt ta sig igenom låtarna de första åren för att de var så klantiga på att spela, men vi älskade det för de hade sån charm och såna roliga infallsvinklar och texter. Det gick inte att göra nåt annat än att älska dem”

”Det lät ju som att de höll på att falla sönder hela tiden…”

”Vi fick ju knappt publiken att stanna kvar när vi spelade. Efter turnén hade varje bandmedlem tusentals kronor i skulder”

”Vi var ju klåpare, det var vi… Jag försökte att sjunga så litet dåligt som möjligt. Det var mer damage control”

”Nej vi var inte så tuffa, vi var ganska snälla killar…”

Ja… Vad kan man säga om detta. Det blir nästan litet rörande. Men Jan Gradvall gillade det redan då och han berättar målande och träffsäkert om varför han tyckte det bandet gjorde var så intressant och varför han hade så lätt att ta till sig Hörförståelses texter. Bl a för att det som kan se obegripligt och intetsägande ut på papper, kan fungera hur bra som helst när det sjungs eller ”gapas ut” på scen. Hör man det så förstår man. Wow!

Den flerfaldigt kultförklarade Mats Wigerdal (senare bl a i Ubangi med Orup och Cia Berg samt Global Infantilists med Mare Kandre) medverkade på slutet i bandet och kunde då lämna bakgrunden och trummorna i Kitchen and the Plastic Spoons och få bli gitarrhjälte längst fram

Och de frustrerade texterna är lätta för mig att relatera till. Det här låter som något jag kunde ha skrivit i tonåren.

”Hur jag än försöker så blir det fel
jag tänker bara på flickor 
ute skiner solen och förbannat vad jag längtar ut
tänk att få slippa sån här jävla skit

För du läser och du läser och du läser och du läser
och du blir en förläst jävel…”

Vänskapen mellan killarna i bandet skildras på ett mycket fint sätt. Det värmer att se dem sitta tillsammans och digga. Att höra dem tala om hur roligt de hade trots att det mesta de gjorde sågades och floppade. De framstår som väldigt reko och snälla, litet nördiga killar. Dessutom väldigt modiga. Man måste beundra dem för deras envishet.

”Idealen det var väl litet tonårsnaiva, för det var det där att inte vilja stelna i nånting, att inte vilja vara en karriärist som banar sig fram med vassa armbågar och trampar på andra, utan att vara den som vill skapa ett bra samhälle och vara en person som är omtyckt och som har sunda ideal…”

Ja det känns som att det kunde varit jag. Det där hade jag skrivit under på då och det är lika sant för mig idag, 22 år in i arbetslivet.

Efter att ha sett dokumentären kan jag inte säga annat än att jag hade älskat bandet om jag hör dem då. Jag gör det idag. Det kunde varit jag – ”en förläst jävel”.

Och dokumentären har ett riktigt fint happy end, trots det så uppenbart sorgliga faktum att bandets låtskrivare och centralfigur Anders Sjölander gick bort allt för tidigt i MS. Det fina slutet handlar inte bara om att det amerikanska indiebolaget Captured Tracks i New York nu vill ge ut en fullängdsplatta med Hörförståelse och att en ny generation lyssnare har börjat upptäcka deras 35 år gamla alster på nätet. Att misslyckas i sitt försök att bli rockstjärna kan ha andra värdefulla konsekvenser. En av killarna i bandet uttrycker det så vackert:

”Nej jag blev aldrig rockstjärna men jag fick många goda vänner när jag försökte…”

Hörförståelse framför sitt paradnummer och enda då utgivna alster, singeln ”Förläst jävel” på Långholmen 1982

Och här är dokumentären i dess helhet om du vågar titta…?

Annons

Charmiga Ubangi på Ritz Reunion

Vi har just slagit oss ned vid vårt bokade bord och fått in våra chillihamburgare med varsin öl. I bakgrunden rullar en spellista som får oss att med jämna mellanrum nicka instämmande och gillande med belåtna kännarminer; det var verkligen längesen jag hörde en sådan spellista. Den är som ett av mina blandband av årgång 1987. Var befinner vi oss egentligen?

En hamburgare på Ritz 1987?

Det är det tredje Ritz Reunion-evenemanget och liksom tidigare tillfällen har man hyrt in sig i Debaser Medis lokaler. Ett vettigt koncept för det är en väl fungerande scen och lokal. Mycket trevlig personal och maten är inte alls dum. På en monitor rullar konsertlistor från de år på 80-talet då Ritz var Stockholms och Sveriges främsta rockklubb och klubbscen. Ja det är verkligen kul att se alla de bekanta akterna rulla förbi.

Den här gången har Ubangi och Robert Johnson and the Punchdrunks anlitats för att spela, men det är främst för Ubangis skull jag är där. Och för musikens skull som DJs Micke Goulos, Peter Lindgren och Pontus Wedlund spelar. Jag vet ju att jag här i ett och samma sammanhang får höra en alldeles väldig massa musik jag verkligen tycker om.

Nåväl, hamburgarna smakade lika bra nu som då och spellistan gjorde oss förstås på oförskämt bra humör. En detalj jag denna gång saknade var dock de speciella Ritz-affischerna och förstås själva Ritz-skylten som tidigare riggats vid DJ-båset. Det kan tyckas helt nördigt oviktigt, men dessa symboler är kringgärdade av en alldeles särskild mystik som bidrar till att ladda upplevelsen med en djupare meningsfylld innebörd av nästan religiös natur.

När vi sedan efter maten rör oss runt i den stora och vackert ljussatta lokalen påminns jag om varför man väljer just Debaser Medis för dessa arrangemang. Det är stämningsfullt. Och tjockt med folk. En trappa upp har man NagNagNag-baren och nere finns stora baren och stora scenen. Det är mycket folk både upp och nere strax före 22.00 när spelningarna ska börja. Precis som tidigare reunion-kvällar är det inte den vanliga Debaser-publiken som är på plats, utan just Ritz-publiken. Man kan utan tvekan säga att detta är 60-talisternas kväll. I afton gör sig kidsen icke besvär!

Det är Robert Johnson and the Punchdrunks som börjar konserten. Det här är ett band som egentligen började när Ritz historia slutade, dvs 1992. Jag kan tycka att jag borde veta mer om dem, ha en relation till dem. Jag har ju hört en del om dem. Men inget med dem förrän nu. Men det jag hör är inget som får mig att gå igång. De kör nån sorts bredbent instrumentalrock med litet 50-talsinslag. Låter litet som gamla Disneyland after Dark i de bästa stunderna. Men jag är inte inlyssnad på RJoP så jag kan inte ge en rättvis recension och stoppar därför här.

Innan och efter spelningen så kör DJ den ena pärlan efter den andra. Det är en monumental hyllning till new wave, postpunk, punk, indiepop och synth. Det är en kraftig njutning för mig att bara stå där och njuta av musiken som sköljer över mig i maffiga sjok; den stora lokalen rökfylls dessutom så sakteliga och blir alltmer Ritz-lik när det röda och blåa ljuset skapar suggestiva effekter. Ritz-atmosfären förtätas alltmer. Det här är en kraftig nostalgikick och en riktigt härlig upplevelse!

De flesta som är på plats är förstås där för att se Ubangi, partybandet som existerade mellan 1982-1985 och med litet olika konstellationer ändå ständigt hade de karismatiska och kreativa förgrundsgestalterna Orup, Cia Berg (nu Soro) och Mats Wigerdal som frontpersoner. De fick mig ofta att musikaliskt tänka på Devo och Madness men också med sin speciella humor och sköna scenshow. Det ska bli väldigt kul att se dem igen.

Och jag blir inte besviken. Till publikens stora jubel dyker dras ridån åt sidan vid ca 23.45 och Ubangi står redo. Det är nästan samma Ubangi som i den klassiska uppsättningen 1982-83 med blåssektionen. Låt vara att två av killarna i blåset är nya, ”knappt var födda när vi höll på” som Orup säger. Men i övrigt är det verkligen Ubangi på scen. Förutom Orup, Cia och Wigerdal är det extra skoj att ”Ragge” på trumpet och ”Crille” bakom trummarna finns på plats. Det är kul för oss i publiken och väldigt tydligt hur kul de har på scen.

Ubangi på ”Ritz Reunion”, 5 april 2014 (klicka för ännu större bild)

Både Orup, Cia och Wigerdal är sig egentligen ganska lika. De är smärta och frisyrerna känns igen. Cia är väl den som frisyrmässigt avviker med sitt tjusiga extralånga gråa hår, hon ser ut litet som ett skogsrå. Mycket fin. Kreative Wigerdal ger oss några prov på sin galna sköna David Byrne-inspirerade scenshow – dans och gester – medan Orup kommer med en och annan kul kommentar och fyrar av det ena breda leendet efter det andra. Detta är verkligen en charmig och trevlig kväll.

Jag är nöjd med det jag hör och ser. De är mer tighta än vad jag vågat hoppas på. Det är verkligen rytmiskt tight och blåset är fett. Kraftfullt och skönt. De är verkligen bra, riktigt bra. Faktiskt bättre nu än för 30 år sedan. Jag står där och gungar med i publiken och bara njuter när jag får höra ”Messin’ with my guy”, ”(Dance with me) Gino”, ”In Zaire”, ”It’s not unusual” och ”The little cat and the dirty dog”.

Det är klart att det är en styrka för bandet att ha ett sånt veritabelt proffs som Orup som under de 30 år som gått sen Ubangis tid kunnat leva gott på musiken efter sitt stora genombrott 1987. Orup är väldigt duktig på scen och han gör förstås som vanligt en utmärkt cover på tjuren från Wales gamla dänga ”It’s not unusual”. Och så spelar han ju en del gitarr. Även det med den äran.

Efter spelningen är jag kvar ett par timmar och bara dansar och dansar och dansar. Jag får ju passa på när den här fantastiska musiken som annars så sällan bjuds plötsligt finns i ett så rikligt utbud. Det blir fart på mina 46-åriga dansben. När jag strax före 03.00 på natten lämnar lokalerna är jag mycket nöjd och mycket glad. Och även en aning i hatten. Det är helt ok en sån här kväll och med tanke på den goda uppslutningen och stämningen så jag tror det kommer bli fler sådana här kvällar.

Den tredje Ritz Reunion kvällen blev klart bättre än den andra och i nivå med den första – som ju var helt exceptionell tack vare den då svåröverträffat breda och suveräna laguppställningen på scen.

Ubangi: ”The little cat and the dirty dog”, Ritz Reunion 2014

Ubangi: ”Gino”, Ritz Reunion 2014 – komplett med Wigerdals a.k.a. Captain Mannequin/The Carrot Man’s klassiska dansmoves och allra sötaste Cia