Det är måndagkväll den 14 september och jag befinner mig på genuina och familjära Hökis Visrum i strikt 50-talsstylade Hökarängen. Jag tänker att inramningen passar ganska bra med tanke på vad jag äntligen ska få se ikväll. Alldeles snart kommer nämligen Anna Döbling att göra entré på scen. Pianisten och ackompanjatören Per Rosenius sitter redan vid pianot och improviserar. Det råder en påtagligt mysig och familjär stämning i måndagkvällen.
Snart ska jag få se Anna Döblings föreställning ”Med ögon känsliga för allt – en berättelse om Barbro Hörberg”. I flera års tid har jag velat se Albin och Fredriks samt Anna Döblings föreställningar om Barbro Hörberg. Tänk att det nu till slut blir så att jag ser dem båda med bara ett par veckors mellanrum.
Och när Anna gör entré tar hon scenen i besittning och börjar agera berättelsen om Barbro Hörbergs liv. Anna har själv skrivit det uttrycksfulla och initierade manuset som bygger på ett grundligt forskningsarbete i ämnet. Sen framför hon det själv på ett mycket övertygande sätt med en medvetet genomtänkt regi. Hon spelar litet gitarr och ackompanjeras elegant av Per Rosenius på piano. Här blandas djupaste allvar och sorg med komik och kvick humor. Den mix av känslor som var Barbro Hörbergs liv.
Förutom självklara Barbro-hits som ”Med ögon känsliga för grönt”, ”Sommarö” och ”Gamla älskade barn” får jag även höra några av mina personliga favoriter med Barbro: ”Vill du bli min soptipp”, ”Den enda sommaren” och ”Håll alla dörrar öppna”. Anna gör det bra och mycket övertygande. Det är som att jag verkligen känner att Anna ”förstått” Barbro.
Vi får höra en uttrycksfull, vacker, välspelad, välsjungen, välregisserad, empatisk, djupt berörande och innerligt äkta föreställning. Anna fångar oss i publiken och jag och mina två nära vänner Helena och Gunilla sitter snart som trollbundna. Stämningen är starkt förtätad. Snart rörs vi alla tre till tårar. Det blev så starkt på så många plan och sätt.
Ibland kan livet kännas extra mycket. Som nu när vi/jag för andra gången på några månader har förlorat en kär vän i cancer. En oss närstående vän har nyligen ryckts bort mitt i livet på samma sätt som Barbro. Parallellerna är uppenbara.
Per Rosenius vid pianot och Anna Döbling sjunger utan mick för lokalen är så liten och familjär att det inte behövs, Hökis Visrum 14 september
Så när vi hör Anna framföra Barbros låtar minns vi också vår kära vän Maria. Vi berörs djupt av Barbros livsresa och öde. Samtidigt som vi tänker på vår vän som så nyligen lämnat oss.
Därför; när Anna sedan, efter publikens jubel, applåder och ovationer med krav på extranummer väljer att bland alla sina egna låtar köra just ”Maria som väntar”, ja då får jag ståpäls från topp till tå och konstaterar att detta är en helt magisk kväll… Jag får snyta och harkla mig rejält efter den här konserten. Jag är helt tagen. Behöver samla mig en stund innan jag byter några ord med Anna efteråt och tackar henne för den underbara föreställning vi just fått se.
~ ~ ~
Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga så här. Det finns några stycken riktigt duktiga artister där ute som gör suveräna Barbro-covers. Och nu har jag sett några av dem. De jag hört är alla bra och på litet olika sätt. De övertygar alla. Och jag måste säga att Anna Döblings välspelade, initierade och empatiska föreställning för mig intar en särställning genom sitt djup, sitt briljanta manus och Annas förmåga att trollbinda publiken med sitt skådespeleri och sin närvaro.
Ja den här föreställningen kändes verkligen som en mycket lyckad och genomarbetad helhet. Förutom det suveräna grundmaterialet, visorna och texterna, uppskattade jag både arrangemangen, det musikaliska framförandet och Annas agerande och starka närvaro på scen. Och som ytterligare en kvalitetsaspekt märktes den medvetna och genomtänkta regin.
Anna kommer allra närmast Barbro. Det är min upplevelse.
Japetus öga 