”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska

Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.

Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.

Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.

Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.

Jag i mars 1972, leker hemma i badrummet med min tuffa röda dykargubbe

Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?

Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.

Lyckligtvis finns också en extra trygghet på vardagarna då jag och min lillebror blir passade och omhändertagna av vår goa och omtänksamma barnflicka ”Ikka”, som vi tycker mycket om. Ikka har fina flätor och heter egentligen Annika, men smeknamnet är starkt för oss småbarn. Det var ”en annan tid, ett annat land” och dagis var ingen självklarhet. Ikka var som en extramamma men också en kompis på samma gång, en av de vuxna men samtidigt också en kompis. Hon kan inte ha varit mer än 17-18 år gammal då och jag minns och tänker på henne med värme och undrar var hon finns idag. Hon måste närma sig de 60 nu. Tanken svindlar…

Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.

Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.

Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.

Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.

Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.

Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973

Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.

Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag

Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…

Annons

Platser som inte behövs? Västra Skogens Centrum

Jag lånar rubriken från Webstrarna som gjort en fin poplåt med den titeln. Platser som inte behövs, men som ändå känns viktiga på nåt sätt. Och jag tror jag förstår vad de menar.

Ibland får jag verkligen känslan att jag hamnat på en av dessa platser. Ja i själva verket får jag den känslan flera gånger i veckan eftersom jag arbetar i Västra Skogen, Solna, Stockholm. Det finns en del trista förortscentrum i Storstockholmsområdet, men frågan är om inte Västra Skogen är ett av de tristaste? Centrumet som gud glömde?

När man kommer upp för Sveriges längsta rulltrappa (!) möts man av en orgie i grått, loftgångar och förortsångest. Ljuset når inte riktigt ned på det trånga torget. Det är så trist att det nästan blir kult. Men bara nästan. Det är en miljonprogramsorgie i grå betong, dominerad av de många grå punkthusen samt det långa grå rätblocket på Johan Enbergs Väg och det stora bunkerliknande grå parkeringshuset Motorborgen. Västra Skogens Centrum stod också mycket riktigt klart år 1975, det sista av de tio fabulösa miljonprogramsåren. Det var då loftgångarna hade gjort entré. Jag får ångest av dessa rader av anonyma loftgångar.

Det är sant att de grå fasaderna har putsats för något år sedan och är litet mer gräddiga nu, men det hjälper inte mycket. Särskilt inte en grå höstdag som denna novemberdag. I själva verket påminner Västra Skogen litet om Nybohov där jag bor, men det är mindre, trängre och utsikten saknas. Åtminstone kring torget och centrumet. Utbudet här är inte heller mycket att hurra för. Posten har stängt för många år sedan. Kvar finns en kinarestaurang, en pizzeria, en pressbyrå och ett Konsum. Det är ett blåsigt, tomt och sorgset litet förortscentrum. Det stora centrumet i Solna ligger så nära att det väl inte lönar sig att försöka göra nåt mer ambitiöst på denna gudsförgätna plats.

Pizzerian har ett klientel som påminner om gamla goda ”Del Mare” på Nybohov och ”No Name Bar”/”Stabil” i Midsommarkransen. De av er som känner mig och hört om och sett dessa odödliga etablissement förstår vad jag talar om… Ibland sitter jag ensam på lunchen och äter på denna pizzeria, omgiven av hötorgskonsten, och läser och kopplar av och kastar förströdda blickar ut genom fönstret över det tomma blåsiga grå torget. Det är en välkommen kontrast till en stressig kontorsmiljö.

Jag är en del av den Stora Tystnaden som råder i lokalen. Jag njuter av den. Fast jag undrar hur det egentligen står till med de andra? Ett par tystlåtna äldre förtidspensionärer(?)  sitter ensamma med sorgsna ansiktsuttryck och läppjar på varsina starköl vid egna bord. Det finns gott om tomma bord i lokalen. Vid spelautomaterna står en dito tystlåten person i övre medelåldern och spelar bort krona efter krona med mekaniska rörelser. Tiden går.

Det slår mig att det känns som att jag tar del av en scen i en av Roy Anderssons filmer. Min upplevelse är att sceneriet här i själva verket är en del av evigheten, att just denna scen i själva verket inte har något slut…. Just så tyst, modstulet, sorgset och ångestladdat är det i denna miljö. Men för mig som bara sitter där en timme då och då känns det faktiskt skönt.

Det här är en del av Sverige, mitt Sverige. Det här är en del av min värld. Jag ska inte på något sätt håna den eller racka ned på den. Jag har försökt beskriva den som den är, som jag ser den. Jag har inte valt att lokalisera min arbetsplats hit, varje dag passerar jag denna plats till och från jobbet, men jag väljer själv att äta här.  Och ett par dagar i veckan äter jag också på någon av restaurangerna runt detta sorgsna torg. Det slår mig att jag tillbringat många ensamma timmar i mitt liv ätandes på platser som dessa. Det här är en del av mitt liv.

Kanske är det för att jag i själva verket gillar sådana här miljöer, ”platser som inte behövs”, som Petter Eklund sjöng om i låten med samma namn?

För rättvisans skull ska jag också säga att det finns två saker som livar upp i Västra Skogen. Dels är det torgförsäljarna som är där på fredagarna, dels är det den ufo-liknande kantiga t-banestationsbyggnaden mitt på torget. Stationshuset ser verkligen just ut som ett ufo som landat. Kanske är det också så? Kanske kommer detta ufo en dag att lyfta från marken, lämna torget och sedan försvinna rätt ut i världsrymden, långt bort från denna gudsförgätna plats. Jag skulle ha stor förståelse för ett sådant beslut. Men jag skulle sakna den egenartade byggnaden.

”Så snälla bli inte ängslig, du kan hitta mig på platser som inte behövs…” Du kan hitta mig en grå novembermåndag som denna på pizzerian i Västra Skogens Centrum. Du, vi ses!