Exit – Tom Wolgers: med stil, smak och elegans i ord och toner

”Du lever utanför
Du tittar på din värld
Du trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Han har ett så utsökt vackert och stämningsfullt sätt att uttrycka känslan av ensamhet. En betraktande känsla av väntan, vemod, skönhet och längtan. Det är så vilsamt, så stilla, så smakfullt. Det har många gånger slagit mig hur underbart poetiskt vackra texter han skriver. Och många gånger har jag skrivit om honom, hans texter och musik här i bloggen. För de har betytt och betyder så mycket för mig…

Tom Wolgers är nog mest känd som den oerhört skicklige musiker som med sitt flyhänta och ekvilibristiska klaviaturspelande lyfte Lustans Lakejer till sina högsta musikaliska höjder. Och i den rollen har jag uppskattat honom mycket. Men personligen måste jag ändå säga att det var den musik han skapade som soloartist som ändå berörde mig djupast. Och jo, jag kallar Mockba Music för Toms projekt som soloartist även om det formellt sett är en grupp. Men i praktiken var det ju inte det. 

Jag citerar mig själv ur bloggen för 10 år sedan när jag beskriver känslorna för just den ovan citerade låten ”(Ett liv i) Exil”:

”Ja den här låten symboliserar mycket starka vårkänslor för mig sedan mer än 25 år tillbaka, som det känns när man upplever det för första gången. En blåsig nyfiken känsla av uppvaknande, starka kontraster i kraftigt solsken med vinterns grus raspande under skosulorna, känslan av att vara på väg nånstans längre bort än dit stegen för. Igen. Precis samma känsla som på det som nu igår kom att visa sig bli årets första vårpromenad.”

Nyheten idag på eftermiddagen om Tom Wolgers plötsliga bortgång vid 61 års ålder kommer lika olustigt plötsligt som den känns fruktansvärt sorglig; alldeles för tidigt… Inte nu igen, etc.  Sjukdom läser jag. Cancer, igen. Igen. 

Tom Erik Wolgers (1959-2020)

Våren 1987 samarbetade Tom med fotografen Bruno Ehrs i den mycket smakfulla utställningen ”Stockholmssviten”. Här har jag mitt första personliga minne av ett kort möte med Tom på Moderna Muséet i samband med mitt studentfirande. Ett vackert och sympatiskt minne av denne så elegante och tjusige gentleman. 

Jag läser på Bukowskis hemsida i samband med att ett av fotona ur Stockholmssviten sålts:

Ur ”Stockholmssviten” på Moderna Muséet 1987

”Bruno Ehrs utförde utställningen Stockholmssviten tillsammans med tonsättaren Tom Wolgers. Ehrs arbetar gärna med motljus för att skapa en stämning i de enkla motiven med fasader, bropelare och betonggrunder. Bildskärpan är maximal. De flesta Stockholmsbilderna utfördes tidiga söndagsmorgnar, då staden ännu inte vaknat” 

 

Stilfullt omslag till Stockholmssviten

Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (Klicka för mycket större bild)

Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (klicka för större bild)

I sitt skapande som soloartist bjöd Tom Wolgers på en ytterst smakfull mix av drömska och suggestiva stämningar med poetiska och berörande vackert sparsmakade texter. Det här är något som berört mig innerligt och djupt. Jag smakar på några av titlarna från den smakfulla Mockba Music-plattan från 1984: ”Kniv mot hud”, ”Drömmen”, ”Den förlorade staden”, ”Att ha och inte ha” och ”Någon som du”…

Och när jag hör de suggestiva tonerna i outrot till just ”Ett liv i exil” (LP-versionen) kommer det alltid att vara vår för mig och livet är nära, berörande och på sin spets. Som det så ofta är i tonåren. Jag älskar och berörs så oerhört mycket av detta enkla men eleganta uttryck som ständigt återkommer i Toms musik. 

”Exil-maxin”, Mockba Music, 1983

Spotifys ”bonus-version” av den självbetitlade Mockba Music-plattan från 1984 

Jag sörjer Tom Wolgers. Han var en av mina stora svenska tonårsidoler. Nu är även han borta och det känns olustigt, vemodigt och sorgligt. På jobbet fick jag gå in på toan och snyta mig och grina en stund när jag fått denna så trista nyhet detta trista år. Jag kan ju inte säga att jag kände honom, för jag träffade honom bara ett fåtal gånger, men är tacksam för den FaceBook-kontakt vi hade de senaste/sista 10-12 åren som gav mig möjlighet att skriva direkt till honom och uttrycka hur mycket hans musik och texter betytt och betyder för mig. Det värmer idag. Jag vet att jag nådde fram till honom. Och det var så fint att läsa hans svar.

Och det var så trevligt att nästan varje dag vid läggdags få ta del av alla de vackra och smakfulla målningar som Tom delade med oss på FaceBook. I många års tid har jag rundat av mina dagar med att titta på dagens konstverk från Tom, sätta en ”like” eller ett hjärta och sen godnatt. 

Med ett leende noterar jag att jag upprepat ordet ”smakfullt” i just den här bloggen så många gånger att min gamle svensklärare Harry Kromstad, salig i åminnelse, skulle rynkat pannan, knackat med pennan i katedern och kallat det ”störande upprepning”. Men ändå inte. För det handlar ju just om Tom Wolgers. 

Tom satte toner till så många starka upplevelser i tonåren, de första upplevelserna, och texterna var så poetiskt berörande vackra. Toms musik och ord har följt mig genom livet och kommer att fortsätta göra det hela vägen i mål. För jag hörde ju redan där och då att handlade om mig. Det gör det fortfarande. Tacksamheten för allt det vackra Tom skapade, i ord och toner, stannar hos mig – för alltid!

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Annons

Om 12 September 1984 – och en poetisk känsla

Och så plötsligt har det hänt igen…

Ja plötsligt finns här en annan känsla på mornarna. En klarare, friskare nyans. Plötsligt, känner jag bara att vinden har vänt. Luften är klarare, högre och vackrare.

Sommaren börjar oundvikligen närma sig sitt slut i Stockholm och jag älskar den här klara rena känslan av en ny start som jag får varje år i september. Rötmånaden tar slut, sensommarens övermogna kvalmighet som gått på övertid når sitt slut och ersätts med något nytt och friskt. En ny smak, en smak av höst. En smak av vemod och eftertanke.

September, brytpunkten där vi väger över från ett ben i den sommar som varit till det ben i den höst som ska växa fram. September, månadernas kameleont.

Det är en poetisk, kreativ och inspirerande känsla för mig. Du kanske förstår vad jag menar? Eller så inte alls. Och jag vet att det hela började hösten efter våren och sommaren 1984. Jag kan genom en gammal dagboksanteckning säga att det började den 12 september 1984. Hur kan man förklara varför en människa förändras så på ett år?

Bornsjön från ovan, om hösten

1983 var det år då jag var 15, ett år utan djupare känslor för naturens skiftningar, årstidernas gång och de känslor som nu är självklara för mig i dessa skiften. Men så plötsligt händer det; 1984 och jag är 16 år gammal. Med ens är våren, sommaren och hösten något så oerhört mycket mer än bara en skillnad i utomhustemperatur och antal klädesplagg man måste ta på sig… Plötsligt kunde jag bli stående – eller sittande – inför ett vackert träd, en vacker blomma eller en vacker utsikt. Jag bara liksom uppfylldes av det sköna i naturen. Så hade det aldrig känts tidigare.

Ja det var ett uppvaknande för mig det året, ett de känsligare sinnenas uppvaknande. Ett existentiellt uppvaknande med många inre frågor.Vart var jag på väg? Vem är jag? Hur länge ska den här resan pågå?  Vad är meningen med den här resan? Frågorna var omtumlande och helt nya.

Varför kände jag plötsligt ett behov att ladda freestylen med Logic System, Kraftwerk, Tangerine Dream, Ultravox, Yello, YMO, The Cure, Pink Floyd, Depeche Mode, Eurythmics, Lustans Lakejer, Mockba Music, Reeperbahn, Viva! eller Ratata och smita ut på nätterna och promenera? Handgreppen på väg nedfrån balkongen, via trappräcket och så iväg satt snart i ryggmärgen. Ingen visste att jag kom och gick som jag ville på nätterna.

Vart gick promenaderna? Ofta på måfå, men lika ofta i riktning nåt av ”mina berg”. Det var en stark upplevelse att bara sitta på Långsjöhöjdsberget eller Nybohovsberget och titta in mot stan som skimrade så löftesrikt på avstånd. Vad var det som hände med mig? Vad var det som höll på att vakna?

~ ~ ~

Onsdag 12 september 1984. Det är min första friluftsdag på Brännkyrka Gymnasium och jag har som aktivitet valt ”Cykla Bornsjön runt”. Först tyckte jag det lät lite tråkigt, men det visade sig vara ett klokt val. Vilken underbar upplevelse! Jag minns än idag precis hur vackra de snörräta plogfårorna löpte över de leriga åkrarna, hur stillheten hängde förtrollande stark i den höstfuktiga luften där jag rullade fram i det knastrande gruset. Den smala grusvägen smög sig fram mellan skogspartier, åkermark och längs med hästhagar. Jag kan fortfarande se fåglarna som brusade upp från de bruna fälten, skrämda av mig på cykeln.

Ännu var naturens färger fortfarande övervägande gröna, men det kändes tydligt ändå att sommaren inte var hos oss längre. Det var så vackert och det kändes… så mycket. Så nytt. Ett stänk av vemod. Som om livet plötsligt smakade så oerhört mycket mer. Så många fler färger på paletten, så många fler smaker att börja upptäcka. Som om jag fått ett helt nytt smaksinne att smaka på och uppleva livet med. Den dagen, den 12 september 1984 vet jag att detta nya smaksinne fanns. Ett år tidigare fanns det definitivt inte.

Någonstans inom mig har den cykelturen i själva verket aldrig tagit slut. Gruset knastrar under den 10-växlade vita Peugeotens välpumpade 28-tums hjul när jag passerar genom byn Vällinge djupt inne i Bornsjöns naturreservat, Stockholms läns största. Troligen pågår cykelturen ännu fortfarande någonstans i ett parallellt universum. I själva verket har den aldrig tagit slut och jag kan fortfarande återvända till den i mitt inre när jag vill.

Åren har gått. Men känslan är fortfarande densamma i skiftningarna då årstiderna växlar och livet vänder en ny bog på färden. Just nu känner jag att det händer igen.  Och så här års i september är känslan kanske som starkast…

– – –

Viva!: ”Till minnet av en morgondag” och ”Du som ingen förstod” (1982) samt Mockba Music: ”(Ett liv i) Exil” (1983) utgivna på Strandeds eminenta etikett är nog så mycket tonår och september 1984 för mig som något kan vara; livet var ett stort gåtfullt mysterium jag alldeles precis fått en första skymt av. Vivas och Mockbas drömska och symboliska texter var ren poesi och vävde vackra drömmar, öppnade dörrar mot nya och just upptäckta världar som väntade på att upplevas och förstås…

”Stiger upp ur min säng,
lyssnar till ett morgonregn.
Vilken dag är det idag?

Inget hjälper säger du,
det finns inget vi kan göra nu.
Känner mig distanserad,
även dissekerad.

Kan du skilja på dikt och verklighet?
I världen, i din fantasi.
Hör orden på dina läppar.
Så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Han försvann ut genom dörren
och kom aldrig mer igen.
En regnig dag i september
så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Till minnet av en morgondag…”

~ ~ ~

”Såg dina tårar brinna som guld
då vi red på regnbågens högsta färg 
Kände ditt hjärta pulsera mot min kropp,
vi gled tillsammans in i en storm.

Såg tillsammans ett hav så stort
bilder så vackra som tala vårt språk
En öde strand så naken och varm
kände inga gränser men mörkret försvann.

Du som ingen förstod…”

~  ~  ~

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”