”Du läser och du läser och du läser och du läser och du blir en förläst jävel”, mässar bandet. En stel basgång och en synth som står i ett annat rum och försöker göra ljudeffekter till en svensk version av Stjärnornas krig plus några skott som ekar till här och där är vad som i övrigt hörs. Jag lyssnar och jag lyssnar men jag förstår inte vad jag hör. Kan det vara brist på förståelse?”
Håkan Lahgers sågning av bandet Hörförståelses singel ”Förläst jävel” kunde vara min kärleksförklaring till detta bands musik. Jag hade förstått den. Och jag tror mig därför också precis förstå vad Jan Gradvall menade när han replikerade Lahgers recension i Schlager med sin i Fanzine.
Jag har idag, denna soliga söndagsförmiddag sett Tom Alandhs intressanta SVT-dokumentär om det långt sedan länge bortglömda postpunk-bandet Hörförståelse som existerade 1980-1983.
Det är ju den här typen av historier som min blogg gärna vill uppmärksamma. Företeelser som orättvist, men kanske föga förvånande, glömts bort är sånt som bloggens läsare vet att jag gärna skriver om. Jag skriver om sånt som berör mig. Och berättelsen om bandet Hörförståelse berörde mig rejält.
Det är omöjligt att inte beröras av historien om de här good guy-vanliga-killarna som kämpade på i massiv motvind och drömde om framgång för sitt band, men bara sågades och floppade. Ända tills en senkommen revansch nu 35 år senare.
Den udda och frustrerade postpunk, new wave, som de här killarna gjorde eller försökte göra hade tilltalat mig då. Om jag nånsin hört den. De nådde ju aldrig ut till nån publik att tala om. Men med starka influenser från tidiga Talking Heads och Joy Division hade succén i mitt pojkrum varit given; jag var mitt i målgruppen. Att jag skulle gillat det här då är ganska självklart. Trots de uppenbara musikaliska bristerna. Jag gillar det nu.
Dokumentären är full av obetalbara kommentarer kretsande kring bandets gudabenådade musikaliska oförmåga, kommentarer som är både underhållande och smått tragikomiska. Eller vad sägs om detta fyrverkeri:
”Det var ett par hjältar, antihjältar… Det var alltid en fröjd att se dem göra bort sig…”
”Jag tyckte verkligen det var hemskt. Sångaren var tondöv, trummisen han kunde ju inte spela överhuvudtaget egentligen, han spelade ju jättetaffligt…”
”De kunde knappt ta sig igenom låtarna de första åren för att de var så klantiga på att spela, men vi älskade det för de hade sån charm och såna roliga infallsvinklar och texter. Det gick inte att göra nåt annat än att älska dem”
”Det lät ju som att de höll på att falla sönder hela tiden…”
”Vi fick ju knappt publiken att stanna kvar när vi spelade. Efter turnén hade varje bandmedlem tusentals kronor i skulder”
”Vi var ju klåpare, det var vi… Jag försökte att sjunga så litet dåligt som möjligt. Det var mer damage control”
”Nej vi var inte så tuffa, vi var ganska snälla killar…”
Ja… Vad kan man säga om detta. Det blir nästan litet rörande. Men Jan Gradvall gillade det redan då och han berättar målande och träffsäkert om varför han tyckte det bandet gjorde var så intressant och varför han hade så lätt att ta till sig Hörförståelses texter. Bl a för att det som kan se obegripligt och intetsägande ut på papper, kan fungera hur bra som helst när det sjungs eller ”gapas ut” på scen. Hör man det så förstår man. Wow!
Den flerfaldigt kultförklarade Mats Wigerdal (senare bl a i Ubangi med Orup och Cia Berg samt Global Infantilists med Mare Kandre) medverkade på slutet i bandet och kunde då lämna bakgrunden och trummorna i Kitchen and the Plastic Spoons och få bli gitarrhjälte längst fram
Och de frustrerade texterna är lätta för mig att relatera till. Det här låter som något jag kunde ha skrivit i tonåren.
”Hur jag än försöker så blir det fel jag tänker bara på flickor ute skiner solen och förbannat vad jag längtar ut tänk att få slippa sån här jävla skit
För du läser och du läser och du läser och du läser och du blir en förläst jävel…”
Vänskapen mellan killarna i bandet skildras på ett mycket fint sätt. Det värmer att se dem sitta tillsammans och digga. Att höra dem tala om hur roligt de hade trots att det mesta de gjorde sågades och floppade. De framstår som väldigt reko och snälla, litet nördiga killar. Dessutom väldigt modiga. Man måste beundra dem för deras envishet.
”Idealen det var väl litet tonårsnaiva, för det var det där att inte vilja stelna i nånting, att inte vilja vara en karriärist som banar sig fram med vassa armbågar och trampar på andra, utan att vara den som vill skapa ett bra samhälle och vara en person som är omtyckt och som har sunda ideal…”
Ja det känns som att det kunde varit jag. Det där hade jag skrivit under på då och det är lika sant för mig idag, 22 år in i arbetslivet.
Efter att ha sett dokumentären kan jag inte säga annat än att jag hade älskat bandet om jag hör dem då. Jag gör det idag. Det kunde varit jag – ”en förläst jävel”.
Och dokumentären har ett riktigt fint happy end, trots det så uppenbart sorgliga faktum att bandets låtskrivare och centralfigur Anders Sjölander gick bort allt för tidigt i MS. Det fina slutet handlar inte bara om att det amerikanska indiebolaget Captured Tracks i New York nu vill ge ut en fullängdsplatta med Hörförståelse och att en ny generation lyssnare har börjat upptäcka deras 35 år gamla alster på nätet. Att misslyckas i sitt försök att bli rockstjärna kan ha andra värdefulla konsekvenser. En av killarna i bandet uttrycker det så vackert:
”Nej jag blev aldrig rockstjärna men jag fick många goda vänner när jag försökte…”
Hörförståelse framför sitt paradnummer och enda då utgivna alster, singeln ”Förläst jävel” på Långholmen 1982
Det blev en rejäl överraskning i söndags kväll på Gröna Lund. Och en positiv sådan…
Vi hade börjat med att komma till Grönan i rejält god tid, för att slippa bli stoppade i entrén pga en fullsatt nöjespark alternativt drabbas av försenade eller uteblivna färjor. Vi gjorde detta evenemang viktigt. Det kändes litet viktigt. Och vi var många. Aldrig någonsin tidigare har jag varit på en konsert som samlat så många olika vänner vid ett och samma tillfälle. ”Alla var där”.
17 000 i publiken, fullsatt på Grönan denna vackraste junikväll
För när alla vi medelålders var tonåringar på 80-talet så var Billy Idol artisten som alla gillade. Det spelade egentligen ingen roll vad du ”var”; hårdrockare, punkare, synthare eller disco. Alla kunde gilla Billy Idol och alla gjorde det. Ja åtminstone de där hitlåtarna. Och han har visst sålt närmare 50 miljoner plattor, så visst funkade hans grej.
Alltså är det inte så konstigt att när det perfekta vädret för en utomhuskonsert till slut infann sig, då ville vi alla gå dit och se Billy Idol. Enkelt att kombinera ett Grönan-besök med en konsert en sådan här kväll. Alltså blev det fullsatt.
Och showen kom igång i tid och Billy levererade. Han for runt med energi, glimten i ögat, full fart på scen, särskilt med tanke på att han fyller 60 år nu i höst. Det är uppenbart att han håller sig i god form och har gjort det viktigt för sig. Det gör mig glad att han ser ut att må bra. Och ha roligt.
William Michael Albert Broad a k a Billy Idol (1955- )
Mot slutet av konserten åkte skinnrocken av och vår hjälte for runt i skinnbrallor och boots med bar överkropp i gammal god stil. Visst, det här kunde ha blivit patetiskt, men jag tycker han kommer undan med det ändå genom att han gör det med glimten i ögat och sån uppenbar energi och glädje. Dessutom syns det att han tränar. Respekt för detta. Långt ifrån alla stjärnor inom hans genre klarar sig så väl, så långt i livet.
Billy Idol är en rutinerad publikdomptör och bidrar verkligen till den goda stämningen. Jag har läst i andra recensioner att det upplevdes som att gensvaret från publiken var dåligt, men det känner jag inte riktigt igen. Det var mycket handklapp och skrikande. Jag kan tycka att han hade varit värd ett än starkare gensvar med tanke på hur mycket han själv gav på scen. Det var en bra show, klart godkänd och helt enkelt överraskande bra.
Han körde några låtar från den nya plattan, som också den är överraskande bra, men drog sen av alla de gamla hitsen från 80-talet. Möjligen saknade jag ”Hot in the city”, men annars körde han alla låtar jag förväntat mig. Kanske blev jag litet särskilt glad för ”Eyes without a face” som av flera skäl är en personlig favorit.
En låt jag inte upptäckte då när han gjorde den 1990 är den utmärkta covern på Doors ”LA Woman”. Billys litet dramatiskt raspiga rockröst gör sig utmärkt bra till denna starka låt. Jim Morrison var kraftigt på dekis när den spelades in 1970 och hade ett speciellt lätt fyllesludder när han sjöng. Billy sluddrar inte, men tar igen dekis-känslan på sitt sätt.
Och så har vi ju den eminente Steve Stevens, Billys gitarrist och vapendragare sedan 1981. Steve är en exceptionellt duktig gitarrist, vilket jag förstod i vintras i januari när jag besökte Australien och träffade min vän Johan A som själv med tiden blivit riktigt proffsig på detta instrument. Johan hade förvarnat mig. Och han hade helt rätt. Steve Stevens är en virtuos gitarrist och den bästa jag sett på scen sen svenske Jonas Isaksson för några år sedan.
Steve byter mellan fem olika gitarrer och visar att han behärskar många olika stilar. Vilket proffs! Jag blev grymt imponerad av denne suveräne mästergitarrist. Det bidrog ytterligare till att flytta helhetsintrycket upp till nivån ”klart godkänt”.
Jag har gått ganska långt bak, men inte längst bak, och som jag brukar satt mig till höger på det helblåa syntetiskt skumgummimjuka sätet i den röda SL-bussen 144 som just startat sin färd från Myrvägen i Älvsjö på sin väg mot Fruängen och t-banan. Småleende har jag rutinartat med pekfingret, innan jag satte mig, kollat att spritpenneklottret på sätet inte är för färskt: ”Iron Maiden + Saxon” har nån skrivit med spretig svart ojämn stil. För säkerhets skull har klottraren strax nedanför lagt till ”är bäst!!!”.
Själv vrider jag upp volymen i min freestyle, kisar men bländas av det starka vårljuset som skiner mig rätt i ansiktet, och sjunker djupare in i mitt eget musikval för dagen. Har under min promenad ned till bussen hunnit passera rockabilly-introt och plattans första egentliga spår, är nu inne på det andra och hör Olle Ljungströms personliga röst: ”…en grynings viskning tar mig långt bort härifrån…”
Det är en studiedag våren 1985 under min gymnasieperiod, i marssolens starka nyfikna allt avslöjande sanningsljus ägnar jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar sådana dagar, en dagdrömmande planlös miniodyssé med SL i storstockholmsområdet. I freestylen rullar B-sidan av ett 90-minuters Maxell UD II-band med en högkvalitativ inspelning av Reeperbahns LP ”Intriger”. På A-sidan har jag ”Peep Show”. Sidan är 45 minuter lång och det innebär att jag efter plattans 39 minuter och 16 sekunder kunnat spela in två av favoritlåtarna en gång till.
~ ~ ~
Hösten 2007 skrev jag en lång blogg om Reeperbahn i samband med att jag fått nys om att de snart skulle återutge samtliga plattor. ”Reeperbahn-boxen” skulle komma till jul. Så blev det nu inte. Plattorna kom slutligen, efter många om och men (som ni som följt denna blogg väl känner till), att släppas först i mars 2010.
Ett mycket efterlängtat släpp av ett viktigt stycke svensk musikhistoria som också följdes upp med Reeperbahns kritikerrosade medverkan i 2010 års ”Forever young”-turné. Så man kan faktiskt säga att Reeperbahn nyligen, åtminstone temporärt, levt upp igen så här 29 år efter att de släppte vad som ändå ser ut att ha blivit deras sista platta. Den som den här bloggen ska handla om.
Framsidan av originalomslaget (LP) till Reeperbahn ”Intriger”, 1983, med omslagsfoto av Denise Grünstein
Baksidan av Intrigers LP-konvolut med de speciella orden: ”Peter I – vi saknar dig…”
Peter Ivarss, X-huset P18, Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley
Hursomhelst, i den långa bloggen om bandet aviserades alltså en recension/kommentar till Reeperbahns sista platta, ”Intriger” som bandet släppte hösten 1983. Plattan är inspelad i oktober 1983 och är tillkommen i vad som i efterhand beskrivits som ett lätt förvirrat traumatiserat tillstånd efter basisten Peter Ivarss tragiska död/förmodade självmord den 3 september 1983. Det har länge talats om självmord, Olle Ljungström är själv en av dem som framfört den uppfattningen, bl a i sin biografi ”Jag är både listig och stark” (2011). Det har varit en allmän uppfattning i kretsen kring bandet att Peter tog sitt liv, men nyligen har också andra uppgifter framkommit om att det skulle ha varit en olyckshändelse och inget annat.
Reeperbahn 82/83: Peep Show-sättningen med Janne Kyhle, Eddie Sjöberg, Peter Ivarss, Peter Korhonen (liggande) och Olle Ljungström. Foto: Eddie Sjöberg
Nu har jag dock genom ytterligare kontakter med berörda personer som verkligen var med den kvällen det hände fått ytterligare förstahandsinformation och därmed så mycket klarhet det går att få i nuläget. Deras uppfattningar är helt samstämmiga; det som hände den där septembernatten på Södermalm 1983 uppfattades som en självmordshandling. Och det hände inte på Fjällgatan eller vid Katarinahissen; det hände på Folkungagatan där hela gänget befann sig på fest denna lördagkväll.
Peter Ivarss (1960-1983). Foto: Eddie Sjöberg
Jag ser dock ingen mening i att gräva och rota ännu djupare i de exakta omständigheter jag nu fått mig berättade kring detta trauma, detta illa läkta sår som snart 29 år senare fortfarande är så uppenbart smärtsamt för de berörda. Därför kommer jag av respekt för dem inte heller ta in fler otrevliga kommentarer i bloggen och låta den bli ett osunt forum för diverse nättrolls obalanserade kränkningar, patetiska påhopp och spekulationer kring denna tragedi som tog ifrån oss landets kanske bäste rockbasist genom tiderna. Det som hände var en förfärlig tragedi som inte kan göras ogjord; hur det hände är mindre viktigt. Nej det är mer meningsfullt, sunt och intressant att istället fokusera på meningen med den här bloggen, min tre decennier långa kärlek till Reeperbahn, plattan ”Intriger” och bandet vid tiden för dess tillkomst.
~ ~ ~
Förändringar i bandet hade varit på gång redan innan förlusten av Peter Ivarss. Fredric ”Fralle” Holmquist/keyboards (från Alien Beat) började i bandet och någon tid efter detta hoppade ursprunglige keyboardisten Janne Kyhle och trummisen Peter ”Korre” Korhonen av. In kommer då Fred Asp/trummor (också han från Alien Beat men sedermera som bekant Imperiet).
Reeperbahn, X-huset, P18 Visby, Gotland, maj 1983. Foto: Ulrica Wesley
Så när Reeperbahn ger sig ut på sommarturné 1983 består de alltså av Olle Ljungström (sång/kompgitarr), Eddie Sjöberg (sologitarr), Peter Ivarss (bas), Fred Asp (trummor) och ”Fralle” Holmquist (keyboards). Den konstellationen tycker jag hade varit väldigt intressant att se och höra på scen. Bandet hade under sommaren dessutom också börjat jobba med låtarna för den kommande plattan ”Intriger”.
Men konstellationen skulle sorgligt nog inte bestå mer än nån månad för några veckor innan det var dags att gå in i studio förlorar man alltså Peter Ivarss. Trauma och total förstämning i bandet…
Reeperbahn bestämmer sig dock till slut för att inte ge upp utan vill ändå fortsätta och spela in plattan för att hedra Peter Ivarss. I det läget tar man in Lars ”Latte” Kronlund (från Zzzang Tumb) som gästbasist. Därav kallas han ”gäst” på plattan och inte egentlig medlem i Reeperbahn.
In till jobbet i O.A.L.-studion i oktober 1983 hämtas nu även tre ytterligare gäster, starka kort till kören, i form av systrarna Idde och Irma Schultz (båda från Zzzang Tumb) samt Heinz Liljedahl – Olle Ljungströms blivande låtskrivarpartner under den framtida solokarriären. Med i studion var förstås även nye producenten Janis ”Anis” Bokalders som tidigare spelat med Lustans Lakejer på deras platta ”En plats i solen”, 1982.
Hur det än var med allt detta så var Peter Ivarss nu borta, mannen som med sitt mycket dynamiskt drivna sätt att hantera basen varit så viktig för soundet på Peep-Show och tillsammans med trummisen Peter Korhonen skapat magi och driv bortom det vanliga i rocksveriges vid denna tid tightaste rytmsektion. Inför inspelningen av bandets sista platta, sju år efter starten, återstod av det ursprungliga Reeperbahn nu bara Olle Ljungström och gitarristen Eddie Sjöberg.
Med ny producent och nya medlemmar kommer också ett nytt sound. Viktigast för detta skulle jag säga är kanske Lattes funkbas, känd från Zzzang Tumbs singlar och funkpoppiga fullängdare tidigare samma år. Men Fred Asps följsamma mer varierade rytmiska figurer och Fralles vackra utsmyckande klaviatur gjorde verkligen sitt till. Det lät ganska så annorlunda jämfört med Peep-Show som släppts tidigare samma år. Korhonen-Ivarss hade verkligen varit unika men den nya rytmsektionen med Fred Asp på trummor och Latte Kronlund skulle visa sig fungera utmärkt. Och det blir bra, på ett annat och delvis nytt sätt…
~ ~ ~
Jag talade mycket om postpunk i min ursprungliga Reeperbahn-blogg. Att bandets musikaliska resa slutade i postpunk. Men det skulle jag nu vilja korrigera. För Intriger är inte alls postpunk. Jag skulle snarare vilja kalla den för skön svensk och möjligen litet synthigt plastig vit popfunk. Och i lagom dos gillar jag plast! Jag tycker alltså att bandet i övergången från Peep Show till Intriger gick från postpunk till popfunk.
Kanske är det ännu mer rättvisande att kalla detta funkpop, då musiken är mer pop än funk, men termen popfunk är förstås catchigare då den dessutom rimmar på den sedan länge inarbetade termen/ genren postpunk.
Det jag här kallar popfunk var också något som gick igen hos många av samtida kollegor på Stranded – för att bara ge några exempel: Ratata (”Prinsessa på vift”, ”Soldater” och ”Soulboy”), Lustans Lakejer (”Eld” och ”Good as gold” ), Zzzang Tumb (”Kort”), Mockba Musics (”Passionen”) samt Olles och Heinz Liljedahls projekt Heinz & Young (”Just kind of foolish”). Heinz & Young som ju i princip var en förlängning av Reeperbahns studiosessioner för Intriger med samma besättning, låt vara på engelska och under annat namn.
Det fanns en tydlig formel för den här popfunken som kan beskrivas enligt följande: snärtig funkbas eller synthbas + mjuk discogitarr + litet (plastigt) synthblås, helst Yamaha DX-7 men Roland Jupiter 8 eller Korg PS 3200 kunde också fungera. Ett utmärkt exempel på detta är just tidigare nämnda ”Just kind of foolish” med Heinz Liljedahl och Olle Ljungström: http://www.deezer.com/en/artist/76598
Jag vill datera denna popfunks stora genombrott till 1983 vilket också var det år då Yamahas legendariska digitala DX-7:a lanserades – ”the most famous synthesizer of the 1980s”. Alla ville ha den då och dess synthiga polyfona blåspålägg är väldigt mycket 80-tal i soundet. Nu förekom dock också analoga ”murrigare” synthljud i de här sammanhangen. Men det är litet kul att kommentera den klassiska DX-7:an.
Nu vet jag från säker källa att det var mest Roland Jupiter 8 som Fralle Holmquist använde på Intriger, men DX-7:an var också på plats i aktuella studios och hörs mest på ”Nåt speciellt”. Marimbaljuden är mycket typiska för denna synth. På Ratatas platta ”Äventyr” från samma tid debuterar också DX-7:an.
Fredric ”Fralle” Holmquist bakom sin Yamaha DX7, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Den eminenta BBC-dokumentären ”Synth Britannia”beskriver åren 1981-1983 som synthpopens absoluta höjdpunkt då i princip all musik på de europeiska topplistorna var synthdominerad. Men i Sverige fanns det inga riktigt renodlade stora synthband som i England. Reeperbahn var definitivt inget synthband även om många dåtida ”synthare” gillade dem, vilket troligen hade förstärkts av deras framträdande i Staffan Hildebrands film ”G”. Lustans och Ratata har emellanåt definierats som synthpop men var aldrig några riktigt renodlade synthakter sett utifrån instrumentering eller produktion. Synth och Newromanticsgenrerna glider in i varandra. I Sverige blommade under dessa synthdominerade år den svenska popfunken ut för fullt.
Efter denna utvikning kring begreppet popfunk (som möjligen förtjänar en egen blogg) är det hög tid att åter fokusera på vad bloggen egentligen ska handla om, Reeperbahns Intriger-platta.
~ ~ ~
Olle Ljungström vid tiden för ”Intriger”, de sista spelningarna och Reeperbahns slutliga upplösning 1984. Foto: Kajsa Ingemarsson.
Vi tar det från början. Så här ser plattan ut rent innehållsmässigt:
1. Billy Boccia
2. Rider i takt
3. Utanför din dörr
4. Nåt speciellt
5. Det var längesen
6. I krigets hjärta
7. Alla vackra ord
8. Upptäck din kropp
9. Små druvor
10. Vackra minnen (klär bäst i rött)
11. Intriger
12. Boccia Billy
Jag sätter mig ned vid min stereo hemma i Liljeholmen en marssöndag 2012, laddar Intriger i spelaren och drar på… Lyssnar i 39 minuter och 16 sekunder. Än en gång. Och…
Jag tycker fortfarande det mesta låter överraskande fräscht. Och det är verkligen ett annat sound än på Peep-Show, bra på ett annat sätt. Men eftersom det är Olle som sjunger så är det förstås lätt att känna igen Reeperbahn. Jag blundar och musiken bär mig tillbaka in i den klara marsdagen 1985, nu på väg med t-banans röda linje från Fruängen in mot stan. Med den kalla rutan mot kinden och slutna ögon är jag helt inne i musiken. Långt borta från mina tonårsproblem och grubblerier.
Intrigers sound byggs som sagt av Lattes tunga funkbas, Fred Asps följsamma trummor och Fralles snygga piano och synthar som nu ligger längre fram i ljudbilden än tidigare. Och så de vackra körerna som systrarna Schultz tillsammans med Heinz Liljedahl presterar som ytterligare höjer snygghetsfaktorn. Det är det nya i soundet.
Eddie Sjöberg, X-huset, p18 Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley
Olles sång och Eddies gitarr är kända sedan tidigare. Låt vara att Eddie här får mycket mer utrymme i solona, ligger längre fram i ljudbilden och hanterar gitarren så det låter väldigt mycket Bowie från samma års ”Let’s dance”-platta, eller snarare då att det låter Stevie Ray Vaughn…
Lars ”Latte” Kronlund, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Den är verkligen vacker den här plattan. Och på något sätt mer varierad än Peep-Show. Det är ett par lugna låtar och så det jag vill kalla funkpop. Inte mycket rock på den här plattan egentligen. Ibland har jag för övrigt svårt att skilja på rock och pop. Det här är nog ett sådant tillfälle.
Det är mycket i musiken som är melodiöst och vackert. Och texterna är, som alltid när det gäller Olle, vackra och uttrycksfulla snuddande vid poesi. Jag skulle vilja kalla det poesi.
”Tiden har förvisat mig. En port. Satt mig på längtans tåg,för att förgås…”
Det här är en av de plattor vars uttryck är omöjligt för mig att skilja från min känsla av att vara tonåring. Jag återkommer till det då och då men detta är verkligen en platta som är ett soundtrack till mitt liv.
”Jag lämnar ett spår om så bara en ton en bruten linjei mitt kammade hår. Älska med mig, älska med mig…”
Här finns de omedelbara för mig starkt känslomässiga ”Alla vackra ord” och ”Utanför din dörr”. Två helt fantastiskt vackra låtar med utmärkta texter. Mycket stämningsfulla. Här finns också tjusig cocktailpop som i ”Det var länge sen”, duetten som Olle gör tillsammans med Idde Schultz. Det här är verkligen nåt helt annat än det vi fick höra på Peep-Show.
Den akustiska balladen ”Små druvor” är den mest kända låten från plattan, är fortfarande så drömsk, poetisk och vacker jag tyckte den var då. Det är en oerhört tilltalande spröd liten skapelse vilken till skillnad från plattans övriga Ljungström-alster är skriven av Fred Asp. Också något helt annat än det vi hört från bandet tidigare.
Återstår då att kommentera popfunken. Mest popfunk hör jag i sensuella ”Rider i takt”, finurliga ”Upptäck din kropp”, rockiga ”I krigets hjärta” och så allra mest förstås ”Vackra minnen (klär bäst i rött)”. Det är väl framförallt för att Lattes tunga basgångar på alla de här spåren låter så mycket funk som jag vill kalla detta popfunk.
”Nu går jag iväg och du tonar bort, minnet är rött, minnet är kort…”
Plattan släpps sent 1983 och det är verkligen så att detta år måste betraktas som en kreativ höjdpunkt för Olle Ljungström som under sagda år skrev merparten av låtarna på tre fantastiska plattor: Peep-Show och Intriger med Reeperbahn och så den självbetitlade Heinz & Young-plattan.
Ett smakprov från Intriger här i form av ”Nåt speciellt” med sina vassa asiatiska synthar, discogura, antydan till popfunkbas och så Irma, Idde och Heinz i kören
I och med detta är vi inne på slutet av Reeperbahns egentliga existens som band. Det blir ett par turnéer till. Den sista i juni 1984. För då, sommaren 1984, kommer de spelningar som ska bli de sista. Det är nämligen på Gotland i slutet av juni 1984 som bandets sista spelning sker. De fina färgfoton Ulrica Wesley tagit som jag publicerat här är från spelningen på ”Disco Space” i Kneippbyn utanför Visby.
Det fanns aldrig något aktivt uttalat beslut att lägga ned bandet, utan det bara rann ut i sanden. Efter att denna sommarturné avslutats var det ingen som längre var tillräckligt engagerad för att ta tag i en fortsättning, för att citera Eddie Sjöberg.
Olle Ljungström, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Och här ser ni spellistorna från de två Visbyspelningarna, Muckargalan på P18 i X-huset 25 maj 1983 och så bandets sista spelning på Disco Space 26 juni 1984. Foto Ulrica Wesley
I mars 1985 kan jag i Stockholms t-bana bakom slutna ögon bara drömma om att få se Reeperbahn live. Som 15-åring hade det varit kört att komma in på de ställen i Stockholm där bandet spelade. För första gången i mitt liv har jag åkt tunnelbana till station Gärdet, kommer upp i övre kanten av Tessinparken, den som vetter mot Gärdet. Jag vet det inte än, men knappt tio år senare ska jag bo här, ha mitt första egna hem här och ett av mina första jobb.
Men om allt det vet jag ännu ingenting när jag förs framåt av musiken på ren intuition mot själva Gärdet, följande gångvägen längs det lilla skogspartier på väg mot Sandhamsgatan, överblickande Gärdet mot Filmhuset.
Och där blir jag nu omsluten av musiken, musiken som katalyserar och hjälper mig bearbeta mina känslor när jag stryker med händerna över varmt trä som värmts av vårsolen på den gamla träbänken längs gångstigen från Värtavägen mot Sandhamnsgatan. Här lämnar vi 17-åringen med sina funderingar, sin oro och längtan. Här sluter sig åter tidskapseln kring min berättelse. Vackra minnen klär bäst i rött…
”Svart är vitt och jag har stannat kvar.
Det känns som om tiden har stått still och blivit kvar…”
De här minnena har stannat. Gör sig fortfarande påminda ibland. Liksom musiken som behållit sin aktualitet för mig nu mer än 25 år senare.
~ ~ ~
EPILOG
Resten är nu också sedan länge historia…
Två år efter upplösningen förmådde festivalgeneralen Håkan Waxegård Reeperbahn att återuppstå i samband med första Hultsfredsfestivalen i aug 1986. Det var stort, mycket stort, för mig att till slut verkligen få se mina idoler live. En timme innan spelningen började var vi också på plats längst fram med vår inte alltför oävna Peep-Show-inspirerade Reeperbahn-banderoll.
Redo för en första revivalspelning framför tält och banderoll i vackra björkskogen vid sjön Hulingen, lördag 9 aug 1986 – två förväntansfulla artonåringar framför kameran och en bakom. Eget foto.
Omslaget till festivalprogrammet, första Hultsfredsfestivalen (klicka för större bild)
Och vi blev inte besvikna framför stora scenen den där augustikvällen 1986. Det var verkligen en mycket bra spelning och jag har i efterhand förstått att hela ”Reeperbahn-kollektivet” var på plats. Det vi i publiken kunde se var förstås hur Danne Sundquist och Latte Kronlund alternerade på bas beroende på om det var en låt från de första plattorna eller från Peep-Show/Intriger-perioden. Konserten förtjänar en egen blogg, men det blir inte här och nu.
Reeperbahn live, Hultsfred 1986; det var magiskt att åter få se Olle Ljungström och Danne Sundquist sida vid sida (Peter Korhonen skymtar bakom). Jag stod längst fram och drog av en hel svartvit 36-rulle med enkel autofokus-kamera och framkallade sen i hemmalabbet i källaren. Bildåtergivningen här är katastrofal, men ville ändå ha med någon bild från den oförglömliga kvällen.
Efter detta tog Olle en paus från musiken och jobbade som copywriter och modell. Minns att jag träffade honom i Frescatis Akademibokhandel i september 1987 och fick chansen till några första tacksamma ord. Fick en autograf! Han lyssnade vänligt och pratade en stund med 19-åringen som bubblade av stora ord och superlativ när chansen äntligen kom att säga tack för allt vad denna musik betytt genom åren.
Jag var en av dem som under de här åren hoppades på att Olle skulle börja med musiken igen. Jag gladdes när Peter von Gegerfelt fick honom att medverka när Zoo gjorde singeln ”33 kulor i bröstet” 1986.
Tomas Froms och Danne Sundqvist fick in honom i studion när han 1990 spelade gitarr på en av låtarna på Bebops debutplatta – för övrigt första gången Olle och Danne Sundqvist stod i samma inspelningsstudio på nästan tio år. Det var ju Danne som producerade Bebops första eminenta platta.
Och sen kom Webstrarna som 1992 gjorde ”Vänner för livet”. Låten som helt bygger på Reeperbahn-citat och där Olle sjunger duett tillsammans med Petter Eklund och medverkar i videon. Nu började det brännas, för 1993 släppte så Olle till slut sin första soloplatta och inledde en mycket framgångsrik solokarriär. En solokarriär där Heinz Liljedahl kom att spela en avgörande roll som producent och låtskrivare.
En solokarriär som jag följt mycket flitigt. Olle Ljungström är nu en av de svenska artister som jag sett flest gånger live. Det är alltid en speciell upplevelse att se och höra honom på scen. Mellansnacken är klassiska.
Under de här åren från slutet av 80-talet och framåt började jag också förstå att Olle levde ett hårt liv. Sedermera har jag också förstått att detta var en tid av tilltagande drogmissbruk för Olle som vid 27 års ålder avgiftas från heroin för första gången. Jacob Frösséns utmärkta och nästan plågsamt närgångna dokumentära ”En film om Olle Ljungström” bekräftade också detta. Olles inledande villkor ”du får filma allt utom när jag går på toaletten” har också blivit ännu ett i raden av effektiva oneliners från Olle.
.
Trailern till Jacob Frösséns utmärkta ”En film om Olle Ljungström” från 2009
Olle har hyllats av andra artister, som när coverplattan ”Andra sjunger Olle Ljungström” kom 2008. Han är dubbelt grammisnominerad (1996 och 2009) och belönades år 2011 Cornelis Vreeswijk-stipendiet.
Lagom till 50-årdagen hösten 2011 kom så biografin ”Jag är både listig och stark” och det var många intressanta recensioner som då figurerade. Det talades om att han levt sitt liv som en målsökande robot med siktet inställt på det destruktiva och han har beskrivits som en sorts aristokrat med djupt egensinnig begåvning. Genialisk och finurlig, slagfärdig och okonventionell, kompromisslös och skör. En ytterlighetsperson.
Han har beskrivits som en ”helig dåre”, en rockens Sebastian Flyte kramande sin teddybjörn. Men istället för att supa ihjäl sig i Marocko valde han att göra den livsfarliga resan till Afghanistan med Pål Hollender som ett utslag av en erkänd dödslängtan. Nu har han lyckligtvis överlevt både Afghanistan, alkoholism och diabetes och lever nog nu ett bättre liv än någonsin i sitt nya hem i Gräfsnäs utanför Alingsås. Det, om något, gläder mig in i själen.
~ ~ ~
PS:
Ett stort tack till Ulrica Wesley, Kajsa Ingemarsson och Eddie Sjöberg för att jag fick använda era unika foton för att illustrera min text!
Ulrica du har en helt unik samling live-foton från en tid långt innan digitalkamerorna. Det är ett stycke musikalisk samtidshistoria. Särskilt tack att du gör denna skatt tillgänglig!
~ ~ ~
PPS:
Tidigare bloggar om Reeperbahn och Olle Ljungström:
Vi befinner oss i Macclesfield, ett par mil söder om Manchester och det är tidigt, tidigt på morgonen den 18 maj 1980. Ian Curtis, 23-årig sångare i bandet Joy Division, har sett Werner Herzogs film ”Stroszek” och druckit en del whisky. I den tidiga gryningen går han in i sitt kök, riggar en snara i torklinan för tvätt, placerar snaran om sin hals och tar sedan steget in i evigheten, på skivtallriken snurrar fortfarande Iggy Pops ”The Idiot”…
Den 19 maj skulle Joy Division ha åkt på sin första USA-turné, singeln ”Love will tear us apart” hade börjat klättra på listorna. Alla tecken pekade på att bandet stod inför sitt stora genombrott. Ian Curtis hade en ettårig dotter. Allt detta förstärker känslan av meningslöshet och tragedi.
Men Ian Curtis var en plågad ung man. Han led av epilepsi och den kraftiga medicinering han stod på. Äktenskapet hade kraschat och den otrohetshistoria han gått igenom det gångna året hade också tagit på honom mentalt och framförallt skadat äktenskapet, fatalt som det kom att visa sig.
Kvällen innan självmordet har Ian bett hustrun Deborah att förlåta honom och stanna kvar i äktenskapet, men hon vill inte mer. Då kör han ut henne från huset och säger att de ska träffas imorgon istället. Det är också Deborah som till slut hittar honom.
Ian Kevin Curtis (1956-1980)
30 år har nu gått men Joy Divisions musik lämnade ett kraftigt och outplånligt avtryck efter sig i musikhistorien, särskilt då den del som brukar kallas post-punk, new wave, depprock, indie och goth. Ian Curtis blev en legend, mannen som gav depprocken ett plågat ansikte och genom sitt självmord cementerade sin tragiska status som den ultimate depprockaren.
Ur Joy Divisions ruiner reste sig också New Order som också lämnat viktiga bidrag till musikhistorien, men det är en annan historia.
Joy Division : ”Love will tear us apart”, 1980
Ian Curtis epileptiska dansstil blev ett kännetecken för honom och bandet. I den här färgupptagningen (med ovanligt hög bildkvalitet) till ”She’s lost control” kommenterar bandmedlemmarna Bernard Sumner och Stephen Morris detta udda och litet skrämmande fenomen
Ja fortfarande i allra högsta grad. Nu har ni åter gjort mig väldigt glad!
Dessa nyheter är mycket, mycket goda. Reeperbahn har, liksom branschkollegorna Lustans Lakejer för ett år sedan, bestämt sig för att återutge hela sin skivkatalog på CD – med förstärkning av extraspår och en live-DVD! Återutgivningen av Reeperbahns samlade produktion kommer nu i november.
Herrarna ger ut samtliga originalalbum med över 17 tidigare outgivna extraspår PLUS en hel DVD med alla liveframträdanden som gjordes på SVT mellan 1980 o 1983! ”Samlade Singlar” kommer nu för första gången på CD med många extraspår. Tajmingen är smart för detta lär bli en mycket uppskattad julklapp för alla de många fans som fortfarande anser att Reeperbahn är ett av Sveriges bästa band någonsin. Och så tycker jag.
Jag är fortfarande väldigt förtjust i Reeperbahn, deras musik och texter har funnits med mig i mitt liv så länge att det blivit som en tatuering i själen. Det är djupt personligt hur de berört och berör mig. Det är inte bara att jag under 80-talet närmast tillhörde kategorin ”fanatiska Reeperbahn fans” (att vara på plats framför stora scenen i Hultsfred augusti 86 med en jättebanderoll med Peep-Show loggan var lika självklart som efterlängtat för mig som tyvärr inte haft möjlighet att se dem tidigare) som är anmärkningsvärt, utan det faktum att jag fortfarande lyssnar på dem ganska ofta och har stort utbyte av det. Reeperbahn är för mig Sveriges mest betydelsefulla och bästa rockband någonsin. Så fick jag det sagt.
Jag läser namnen igen och tittar på skivomslagen ovan. Det ser smakfullt ut. Det vattnas i munnen. Jag har verkligen inte tröttnat på dem än, eller ändrat uppfattning; Reeperbahn känns fortfarande helt unika. De sparsmakat poetiska texterna, den egenartade musiken, den drivande basen, de följsamma trummorna, de mjuka snygga gitarrerna, den drömmande känslan. De utvecklades från pubrock till postpunk och vilken resa det var! Jag älskar Reeperbahn nu och alltid och det känns därför väldigt rätt att puffa för deras plattor nu när samlingsboxen snart släpps! Det var och är en alldeles särskild känsla att lyssna på deras musik. Vi ska se om jag kan fånga den i ord här och nu?
Första Reeperbahn-plattan är ingen favorit för mig, utan att för den skull vara dålig. Bandet bildades i Vaxholm i slutet av 70-talet och lät från början ganska mycket som en slags mix av pubrock med starka Rolling Stones-influenser. På andra plattan “Venuspassagen” har det hänt nåt. Nu börjar de sticka ut och basisten Dan Sundquist (sedermera Sveriges störste musikproducent) och gitarristen Olle Ljungström delar broderligt på sång och låtskrivande. Läste i en annan bloggad recension där nån skrev att det var litet tråkigt, att ”Venuspassagen” var tråkig… Hmmm… Då har man inte lyssnat på låtar som ”Hjälte”, ”Förnedringen” och titelspåret. Nej tråkigt var det inte. Det var nog så annorlunda och bitvis provocerande texter, utan att för den skull följa Ebba Gröns punkmall. Nej Reeperbahn gör sin egen, mindre publikfriande grej redan här. Det börjar likna postpunk…
Reeperbahn: ”Venuspassagen”, 1981
Kanske är det för att det som skulle komma sedan var så alldeles överjordiskt bra som de första skivorna på nåt sätt kommit i kläm? Sommaren 1982 lämnar Sundquist bandet och ersätts av en av 80-talets rock-Sveriges mest mytomspunna personer, basisten Peter ”Ivarss” Ivarsson som tidigare spelat med Henrik Venants TT-Reuter och Underjordiska Lyxorkestern. Ivarss kunde spela bas som ingen annan kunde då – och inte f-n har jag hört nån senare spela på det sättet heller. Han spelade melodier på basen och det mullrade på ett karaktäristiskt grymt vis. (Inom parentes kan jag nämna att det är hösten 1982 som Reeperbahn gör vad de för den bredare allmänheten möjligen är mest kända för, inhoppet i ”G” som det fascistoida rockbandet ”Nürnberg 47”. En kraftigt osympatisk roll som krävde mycket mod. Samtidigt som det så tydligt framstår nu efteråt att musiken de gör är riktigt, riktigt bra!).
Hösten 1982 jobbar Reeperbahn med det som ska bli deras mästerverk, plattan ”Peep-Show”. Med i bandet vid den här tiden är förutom Olle Ljungström (sång, gitarr) även Eddie Sjöberg (sologitarr), Jan Kyhle (synthar, valthorn och kör), Peter Korhonen (trummor) och så Peter Ivarss (bas). Ja min upplevelse är verkligen att man på ”Peep-Show når en kreativ topp på denna sin fjärde platta, även om åter en del tycker att de var ännu bättre tidigare medan Danne Sundquist fortfarande var kvar i bandet. Men det var väl litet som med Beatles där Olle Ljungström/John Lennon till slut inte kunde finnas i samma band som Danne Sundquist/Paul McCartney. Lyckligtvis har dock Olle Ljungström inte blivit skjuten utan har kunnat fortsätta göra fantastisk musik under en mycket framgångsrik solokarriär på 90-talet. Vi får väl se om Dan Sundquist blir adlad snart för sina insatser inom musiken…???
Men åter till Peep Show! Reeperbahn var trots sin rutin fortfarande ett mycket ungt och hungrigt band, ”21-års rock” som bandet själv kallade plattan i en intervju när det begav sig. Bandet var oerhört tight, rytmsektionen vågar jag påstå var den absolut bästa i landet vid den här tiden med Peter Korhonen på trummor och Peter Ivarss på bas. Vilket grymt sväng! De var båda oerhört drivna och melodierna ligger därför ofta i basen och trummorna, ja det gäller de flesta av låtarna på plattan. Janne Kyhles körer och framförallt valthorn (!) lägger drömska och mystiska harmonier till melodierna. Eddie Sjöbergs litet sparsmakat smakfulla gitarr finns hela tiden med och broderar oftare ut melodierna än leder dem.
Det finns en hemlighetsfull kvalitet i plattan som jag tror är en stor del av förklaringen till varför jag älskar den så. Det är så vackert, elegant och snyggt producerat. Plattan mixades i klassiska Air-studion i London och visst är soundet oerhört luftigt. Och det här är väl just så mycket postpunk som vi nånsin fick i Sverige!
”Peep-Show”, 1983; här det ursprungliga LP-omslaget!
Men det är inte bara musiken som sticker ut. Texterna har den poetiskt sparsmakade kvalitet som endast Olle Ljungström kan få till i sina bästa stunder. Här blommade Ljungström ut helt, fullt och totalt som låtskrivare och textförfattare; han är helt enkelt genialisk. Varje låt på ”Peep-Show kan läsas som poesi, ren, koncentrerad sådan. Hade Olles texter varit ett grundämne skulle det varit uran, så hög är densiteten, tätheten i orden. Det är verkligen ett kvalitetsmått att se hur mycket han uttrycker med så få ord. Det är oerhört intensivt och vackert.
”Aforismer i marginalen
På vift i dagarnas skum…”
Är några rader ur låten ”Turister” som är ett typiskt exempel på Ljungströms kraftfulla poetiska språk.
”Inget händer idag
Inget hände igår
Om det är något som känns
så vill jag ha mer…”
Och dessa uppgivna rader ur ”Älskling du är som en pistol” bränner fortfarande till. Ska jag sammanfatta känslan i mina tonår med några rader från den tiden så är detta närmast på pricken. Och det var nog därför jag föll så totalt för plattan när jag var 16-17. Olle Ljungströms texter gick rätt in i mitt frustrerade tonårshjärta. Dessa klassiska rader ur ”Peep Show” sätter också fingret mitt i prick när de beskriver min frustrerade tonårsupplevelse:
”Avstånd förstärker kärlek,
precis vad som hände nyss
därför vill jag aldrig veta
hur smakar en kyss…”
Liksom dessa de allra mest klassiska orden ur låten:
”Inte är min tillvaro mörk,
jag har mitt sexliv på burk…”
Det var helt säkert många fundersamma tonårskillar i det här landet som föll för detta. Och nya generationer kommer till. Detta är tidlöst. Det är den här känslan av att känna sig annorlunda och kanske i kraft av den här musiken ändå känna sig ok, känna att det finns nån annan som är annorlunda som jag. Att det finns nån som förstår. Det satte Olle fingret på. Peep Show är full av sådana vackra citat och mystiska stämningar och harmonier. ”En okänd plats” är ett bra exempel på den ljudbild jag tänker på. När bandet fullkomligt exploderar i mullrande, maffiga, orientaliska, poetiska ”Marrakesh” är det fortfarande gåshud för mig, särskilt när jag drar på hemma i min överdimensionerade stereo modell 2007. Det är ett väldigt tryck i den låten. Och det är en platta som fortfarande håller; den har verkligen åldrats med värdighet.
Reeperbahn vid tiden då Peep-Show släpptes, 7 februari 1983 i tv-programmet Casablanca på SvT
Och avslutande spåret ”Tidsfrist” är den bästa och vackraste existentiella svenska rocklåt på temat ”att ha och inte ha” jag någonsin hört. Den här låten transformerar mig alltid till en högre energinivå när jag hör den. Det känns så starkt, så starkt… Melodin rör sig upp och ned, ödesmättad, liksom virvlar och mullrar, driven av Ivarss bas och Korhonens trummor, smyckad av Sjöbergs här ovanligt kraftfulla gitarr långt fram i ljudbilden. Olle Ljungström sjunger, pratar och skriker ut sina känslor. Det är ett 2 minuter och 45 sekunder långt utbrott av dynamisk genialiskt ungdomlig musikalisk urkraft. När det sista akustiska gitarrackordet klingar ut är det ett mycket värdigt slut på en gudabenådad rockplatta och mästerverk i sin genre.
Ljungströms poetiskt sparsmakade text är jag så gränslöst förälskad i att jag citerar den i sin helhet:
”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre
När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar
Du äter tid
ur min hand
Jag har fått allt
och du inget
Jag har jagat
och jagats
Jag tar frister
och leker med din tid
Sånt är oftast
väldigt enkelt
Jag har dig i min famn
och jag vet att det är nu”
Och tidsfristen blev tyvärr inte så lång. För resten är som de säger, historia. Den totala magi som i sina bästa stunder tycktes upphäva alla kända musikaliska tyngdlagar och som var Reeperbahn hösten 1982 och våren 1983 fick inte förbli. Något fruktansvärt hände. Något som också bidragit till mytbildningen kring bandet vid den här tiden. Peter Ivarss omkom under oklara omständigheter tidigt i september 1983 och det är än idag omdiskuterat om det var självmord eller en olyckshändelse. Janne Kyhle och Peter Korhonen lämnade bandet. Ivarss tragiska död, vid 23 års ålder, verkar än idag vara ett obearbetat, illa läkt själsligt sår för de inblandade, ett mysterium och ett svart hål.
Och mysteriet sluter sig kring Reeperbahn och dess gudabenådade postpunk anno 1983. Hösten kommer och med den ett nytt band och ett nytt sound. Reeperbahn var förändrat och även om sista plattan ”Intriger” också är fantastisk och har sina höjdpunkter måste jag placera den under ”Peep-Show”. Men det är också bara i jämförelse med detta mästerverk som ”Intriger” kommer i skuggan. Jag ska skriva om Intriger i en senare blogg. Det är den också värd. ”Små druvor” på denna platta är kanske en av de mest kända av Reeperbahns låtar och det kan vara intressant att berätta att det är trummisen Fred Asp, sedermera Imperiets trummis, som skrivit den. Det är en sagolikt vacker och drömsk skapelse.
”Intriger”, 1983; med Denise Grünsteins vackra foto av Dramatenskådespelerskan Kristina Törnqvist
Men just nu vill jag puffa för det remarkabla faktum att Reeperbahn återutger HELA sin skivkatalog på CD. Det är stort och mycket efterlängtat. T A C K Reeperbahn för detta odödliga bidrag till den svenska musikhistorien och för alla de ögonblick då er musik varit ett soundtrack till mitt liv! Ni regerar!
Japetus öga 