Det är en behagligt solig sensommarmorgon strax efter halv nio söndagen den 23:e i augusti och jag är på väg till en plats jag aldrig nånsin tidigare besökt. Åtminstone inte i verkligheten. Jag närmar mig denna speciella plats med allt försiktigare och mer inbromsande steg. Det som först bara var nyfikenhet övergår nu alltmer i en lätt andäktig och respektfull känsla som blir starkare och starkare för varje steg jag tar. Snart kommer jag att vara framme vid detta utflyktsmål, detta möte med det förflutna och något som av många beskrevs som en idyll. En idyll som rämnade på denna plats som nu är så nära.
Från Hökarängens tunnelbana har jag gått förbi brandstationen och in på promenadvägen som leder genom det skogsparti vilket skiljer stockholmsförorten Hökarängen från dess bortre delar; radhusområdet Skönstaholm som när det stod färdigt 1952 var Stockholms absoluta utpost i söder då Nynäsvägen ännu inte var mer än en grusväg. Efter läsning av Peter Englunds berörande och intressanta roman ”Söndagsvägen”, den första true crime roman han skrivit, är jag nu på väg just dit.
Adressen är för mig ett namn på en busshållplats jag så många gånger passerat på väg till Skarpnäcks sportfält för träning just på söndagarna på senare år. Och då boken berört mig så pass mycket känns detta som ett starkt möte, därav de inbromsande och alltmer långsamma stegen när jag genom grönskan anar de radhus som är mitt mål. Det känns som att jag närmar mig ännu en reva i tidens väv. 
”Alla människor förtjänar ett eftermäle…” säger Peter Englund i en intervju. Han vill berätta en sedan länge mördad och bortglömd tonårsflickas historia och på samma gång förstå och säga något mer om Sverige och en tid och en plats. Beskrivningen av brottsplatsen är ett fönster i tiden, något han begagnar sig av för att kunna nå tiden och platsen. Tiden är rekordåret 1965 och platsen är Söndagsvägen i Skönstaholm, Hökarängen, ett rekordårs-Sverige i miniatyr.
Skönstaholm, radhusområdet i Hökarängen beskrevs som en idyll med drag av ”Bullerbyn” och ”Saltkråkan” som var så högaktuella då 1965 då ”Astrid Lindgren målade upp ett stilla pastoralt Sverige som började firas i samma stund som det gick förlorat”. Rekordåren, den tid då det svenska folkhemmet växte till sig och stod som starkast, brukar sägas ungefärligen sammanfalla med Tage Erlanders tid som statsminister 1946-1969; folkhemmets höjdpunkt. BNP var rekordhögt liksom reallöneökningarna och den expansionen kom vanligt folk till del. Den oerhörda optimismen och framtidstron var så stark – ”en annan tid, ett annat land” som jag så ofta återkommer till här i bloggen. I Skönstaholm bor vid den här tiden bl a gitarristen, radio- och tv-mannen Sten Carlberg som just i Skönstaholm skrev den odödliga svenska sommarschlagern ”Sommar, sommar, sommar”, som är välkänd vinjettmusik till ”Sommar” i P1.
Det finns många klichéer om det lyckliga och idylliska 60-talet. Det är ett väldigt romantiserat decennium. Skönstaholm är i sig en idyllisk plats och en symbol för just denna tid, men Peter Englund vill göra något helt annat än att romantisera, ja han vill tvärtom komplicera rekordåren och se dem ur ett annat perspektiv. Han frågar sig: ”kommer vi ihåg rätt saker?” En titt på 60-talet handlar oftast om det ljusa och framgångsrika, tiden med den till synes oändligt ljusa framtiden. Men där och då 1965 händer något starkt symboliskt och det händer bl a just på Söndagsvägen i Skönstaholm.
”En idyll är inte ett absolut tillstånd”, konstaterar Peter Englund i boken. ”Det är något som uppstår efteråt. Dess förutsättning är en förändring, en förvandling, en plötslig spricka. På så vis blir den alltid en efterkonstruktion.”
För 1965 är en brytningstid. Den sommaren inträffar ”Hötorgskravallerna” då polis och ungdomar (”mods”) drabbade samman på ett sätt som inte hänt tidigare. Peter Englund beskriver en första generation ungdomar som tar välståndet för givet. En priviligierad och i viss mån bortskämd generation som inte kunde se kopplingen mellan föräldrarnas slit och gnet och det välstånd alla nu upplevde. Det tog man för givet. (Sen gjorde man revolution tre år senare. Jag har alltid haft litet svårt att förstå dessa bortskämda bättre bemedlade ungdomar i världens rikaste och mest priviligierade land som med sådant allvar pratade om hur förfärligt de hade det, hur hemskt samhället var och hur man skulle kunna stå ut. Här fick jag genom Peter Englund en möjlig delförklaring till detta för mig svårbegripliga scenario.)
Skönstaholm har i sig förändrats under de dryga 10 år det funnits. 1965 har välståndet redan då ökat så pass mycket att folk firar midsommar för sig själva på sina sommarställen snarare än tillsammans i radhusområdet, nu har de sommarställen som de inte hade haft råd med 12-13 år tidigare då Skönstaholm var nyinflyttat. Och Kalla Kriget finns där hela tiden under ytan – en undanträngd ångest. Det kan vara en del av en underliggande psykologisk förklaring till skeendet där och då och varför reaktionerna blev så starka när nyheten om flickmordet i Hökarängen kablades ut över Sverige vid industrisemesterns slut sent i juli 1965
Samma sommar skedde även det våldsamt aggressiva ”grodmansrånet” i Göteborg och framförallt även just ”Hökarängsmordet” som Peter Englunds roman handlar om. Mordet som har kallats det första ”flickmordet” i Sverige. Det var alltså flera händelser som inträffade då 1965 som påverkade svenskarnas självbild. Vad är det som håller på att hända?
”Vi fastnar lätt i den här mytologiserade och glansiga ytan av 60-talet. Att gå via en sådan här händelse gör att man också får syn på den dolda undersidan, kan komma åt känsloladdningen som fanns vid 60-talets mitt”, säger Peter Englund.
För på tisdagskvällen den 27 juli 1965 hittas bokens huvudperson, Marianne ”Kickan” Granell, död, i sängen i sitt föräldrahem. Då har hon redan legat där i två dygn. De första poliserna på plats tror att det handlar om ett självmord, men ganska snart står det klart att det inte är så och mordutredning startas. Och det är denna komplicerade mordutredning, den största i Sverige före Palmemordet, som Peter Englund så förtjänstfullt berättar om, liksom om de legendariska poliser som medverkade i den. 
”Kickan” Eva Marianne Granell (1946-1965)
Englund har gjort ett enormt arbete i arkiven inför skrivandet av denna bok och han berättar målande och suggestivt om både platsen Skönstaholm och huvudpersonen Kickan Granell. Han låter hennes röst komma till tals. Det gör han på ett väldigt fint och inkännande sätt. Brottsoffren riskerar att komma bort, inte få en egen röst. Kickan, en människa som aldrig fick leva sitt liv. Som sedan länge försvunnit och glömts bort av alla utom ett litet fåtal kvarvarande vänner. Det är verkligen fint att Peter Englund visar att han är intresserad av Kickan som individ och inte som typ. Han gör här en poäng av att han däremot när det gäller mördaren bara är intresserad av honom som typ och inte individ.
I en av intervjuerna med Peter Englund uttryckte journalisten Lisa Boda denna känsla av att stå utanför radhuset på Söndagsvägen så väl:
”En rysning ilar längs ryggraden. En sorgestöt i maggropen. Över allt som inte blev, för Kickan Granell, och för alla andra unga kvinnor vars skolfoton – stela leenden under daterade frisyrer – hamnat på löpsedlar om sexmord. Händelsen i Hökarängen bildade skola, var det första flickmordet som gick som följetong i kvällspressen under sommarens nyhetstorka.”
Ja det är med de tankarna i huvudet och en känsla av andakt som jag tillslut står där utanför Söndagsvägen 86 och 88 där Kickan och hennes bästis och granne Lillan bodde för 55 år sedan. Det är nästan på dagen 55 år och 1 månad sen mordet begicks. För det var ett mord, inget självmord. Det är lätt att tänka på Kickan Granell som en symbol för allt det som hade blivit bättre i Sverige: hit, till det lilla radhuset, hade hon åkt från sin fästmans sommarstuga, för att se efter om hon fått antagningsbeskedet från den ansedda sekreterarutbildningen Bar-Lock.
Och jag hajar till när jag läser om Bar-Lock för jag minns att en av mina första arbetskamrater på Skandia, där jag hade mitt allra första ”riktiga” jobb i början på 90-talet, stolt berättade att hon hade gått just den utbildningen. Det slår mig att min arbetskamrat också var precis jämngammal med Kickan. Men till skillnad från Kickan hade hon fått leva ett långt och bra liv. Ja hon lever ju än!
Som jag nämnde vill inte Peter Englund intressera sig för mördaren som individ, däremot som typ. Jag kan förstå det och jag vill inte heller ens nämna hans namn för jag blev så illa berörd av att genom boken komma i närmare med denna vidrigt och sinnessjukt intelligenta person. ”Sök en särling”, sade rättspsykiatrikerna som upprättade Sveriges första gärningsmannaprofil, matchningen var perfekt mot profilen av en överfallsvåldtäktsman. En perfekt beskrivning av den person som till slut greps och lagfördes för mordet. En på samma gång djupt misslyckad, tragisk och obehaglig skrämmande person.
Hade mördaren funnits här och varit ung idag (han dog 2010) hade han beskrivits som en incel-man. En man som gör sig till ett offer och konsekvent lägger orsakerna till sitt eget misslyckande på andra. I det här fallet kvinnor. Bitterhet, förakt, rasism, självömkan och förvridna psykotiska fantasier var vad han bar på. Brottet beskrivs som en kompensatorisk gärning för det han inte klarar av, mäktat med själv. En kvinna måste straffas för att den kvinnliga delen av Jordens befolkning inte givit honom det han anser sig ha rätt till. Peter Englund säger att han inte vill dröja vid honom, inte en mening i onödan. Och därför vill jag inte heller ens nämna hans namn här. Det är han inte värd. Denna ovanligt obehagliga människa.
Och när jag står där utanför radhuset får jag åter den där känslan av sorg och frustration som slår över i ilska. Den primitiva ”Clintan-känslan” av att jag önskat att jag kunnat kliva genom tidsväggen och ta tag i det här fega sjuka kräket och stoppa honom just här vid ingången till Söndagsvägen 88s trädgård. Med grymt nöje hade jag packat ihop honom om så behövts innan han hinner ge sig på den sovande tonårsflicka som varnad av sin bästis Lillans berättelse om antastande män i skogspartiet mellan tunnelbanan och Skönstaholm oroad lagt sig i föräldrarnas säng med telefonen nära till hands på kvällen den 25 juli 1965. Men som obegripligt nog glömt altandörren öppen. Och som olyckligt nog iakttagits av mördaren när hon gick de korta 150 metrarna till det lilla torget för att posta några vykort tidigare samma kväll. 
Söndagsvägen 88 och 86 sett från framsidan idag 23 augusti 2020
Söndagsvägen 86 och 88 sedda från baksidan, bakom ett av fönstren uppe till höger bodde en gång Kickan, men närmare än så här ville jag verkligen inte gå av respekt
Peter Englund beskriver mördarens långa förvirrade anteckningar som det obehagligaste av allt obehagligt arkivmaterial han läst. Han ville inte ha den människans tankar för långt in i sitt huvud. Jag förstår det. I boken finns också en del av dessa utdrag. Allvarligt sjukt och djupt obehagligt. Det är dessa inblickar i mördarens psyke som gör Englunds historia ovanligt skrämmande. Med polisutredningen följde en sorts dagboksanteckningar som gärningsmannen gjort: våldsamma, hatiska, ömsom handfasta i planeringen av en möjlig våldtäkt med sadistisk underkastelse, ömsom en förvirrad medvetandeström.
Jag bara står där i grönskan denna vackra sensommarmorgon på Söndagsvägen 88 medan tankarna kommer och går. Jag kommer att tänka på något Peter Englund också sagt i en intervju denna sommar:
”På vissa platser där det hänt förfärliga saker kan man se att det nästan finns som en kompensatorisk princip i naturen, att det är stillsamt och väldigt vackert: att naturen på något vis läker det människan har gjort ont.”
Och visst är detta en sådan plats. Här är vackert. Men jag känner också att jag inte vill hänga kvar här för länge, av respekt för dem som bor här nu 55 år senare. Jag kan tänka mig att uppmärksamheten kring boken kommer att locka hit fler nyfikna personer än mig. Troligen många fler. Jag förstår också varför inte Peter Englund ville ringa på och tala med dem som bor här nu. Han vände också på klacken och gick därifrån utan att ha kommit för nära. Och han beskriver det på sitt uttrycksfulla och närmast poetiska sätt.
Jag har av naturliga skäl inga egna minnen av detta brott då det hela skedde ca 2,5 år innan jag föddes. Det jag vet om 1965 i min familj är att mamma och pappa gifte sig den hösten. Och min mamma och pappa minns förstås mordet väl och min faster berättade att de letade hus i just Skönstaholm då i mitten av 60-talet och att de t o m erbjöds att flytta till Söndagsvägen 88, men pga av mordet inte vill flytta in just där. De hittade ett annat boende i området och blev väldigt nöjda och trivdes där i många år. Ja ni kan själv se faster Gudruns hälsning här i kommentarerna till bloggen.
Jag promenerar runt en stund i Skönstaholm och ser tennisbanan, lilla torget där postlådan en gång fanns, mjölkbutiken som blivit en pizzeria och slår mig ned på en bänk på torget och tittar på den fina lilla dammen. En ljum sommarvind blåser. Här är mysigt, lugnt och stilla. Det känns verkligen idylliskt och trivsamt. En mamma kommer med tvätt och en liten tjej som plaskar litet i dammen vinkar till mig innan hon följer med sin mamma in i tvättstugan.
Det är omöjligt att inte tänka att kanske också Kickan lekte här som barn? Jag tänker på den mördade tonårsflickan som glömdes bort och hur vemodigt och sorgligt det var att läsa den poetiska beskrivningen av Peter Englunds besök på Skogskyrkogården där till och med gravstenen nu var borta eftersom gravrätten alldeles nyligen gått ut. Ja det är längesen nu. Båda Kickans föräldrar är själva borta sedan många år och hon hade inga syskon – jo med tiden fick hon en halvsyster berättar Peter Englund i en intervju på SVT. Så riktigt så vemodigt som att allt som finns kvar bara är en liten fördjupning i marken på Skogskyrkogården, är det ändå inte.
Skylten på gaveln av 86:an
Söndagsvägen 86 och 88 sett från sidan
I gymnasiet fick vi läsa novellen “När dog Janos Kovacs?” av Lajos Zilahy som berättar historien om en snickare, Janos Kovacs, som dör men hur minnena av honom fortsätter att leva.
Så länge som någon minns honom, lever han fortfarande. Till slut suddar regnet ut bokstäverna på det sista pappret med Janos namn – vid det ögonblicket “upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden snickargesällen Janos Kovacs”. Jag var 17 år när jag läste de starka orden och jag glömde dem aldrig. (Och jag minns ännu Janos Kovacs nu 35 år senare.)
Tack vare Peter Englunds intressanta, berörande och vackert välskrivna bok kommer nu Kickan Granells minne att leva länge. Mycket länge. Det är en tröstande vacker tanke tycker jag.
Englund öppnar ett fönster mot det förflutna och beskriver 1965 och bokens huvudpersoner på ett så alldeles väldigt levande sätt, många detaljer bidrar till tidskänslan. Jag vill därför inte sluta den här bloggen i en alltför dyster stämning. Livet går i allra högsta grad vidare i Skönstaholm. Som det alltid måste göra och alltid gjort. Det är en mycket mysig och trivsam plats, vilket jag kunde konstatera idag. En plats jag gärna själv skulle bo på. En plats som också påminner litet om det radhusområde utanför Jönköping där jag bodde som litet barn några år senare.
Kickans livsresa hade fått ett abrupt och fruktansvärt avslut, alltför tidigt. Kort därefter började min och många av mina vänners resor. Och de pågår än och ska kanske få göra det i ytterligare många långa år. Detta påminner mig än en gång om att uppskatta och göra det bästa av den här resan medan den pågår. Jag är lyckligt lottad som snart fått motsvarande tre av Kickans livstider. Kanske får jag fyra av dem, eller t o m fem om Gud vill det?
Och läs boken säger jag! När ni läst den kan ni gärna lyssna på den poddserie som nu också finns. Men läs boken först för podden innehåller spoilers:
https://poddtoppen.se/podcast/1527578600/sondagsvagen
Och en sak till. Det finns en option på en film, en miniserie, för denna bok. Hoppas på det!
Japetus öga 