Arkiv för Robert Harris

Sommarläsning 2018

Posted in Litteratur with tags , , , , , , on 22 maj, 2018 by japetus

Vid besök på Akademibokhandeln igår fick jag med mig nåt till sommaren. Inte till hängmattan som det brukar sägs, för jag har ingen hängmatta. Däremot brukar jag sitta utomhus varma sommarkvällar och läsa hemma på balkongen. Eller härliga julidagar på bryggan hos pappa vid Smålandskusten. Eller tidigt i augusti hos mamma på en österlensk strand. Det är starkt positiva associationer vad jag än tänker på när det handlar om sommarläsning.

Och se här vad det blev! En sprillans ny Scarrow (nåja den visade sig vara från 2017),  en gammal filmatiserad Harris, en intressant ny svensk 1700-talsdeckare i stockholmsmiljö och en riktig gammal klassiker i ordets rätta bemärkelse ⭐

Jag har ju läst allt skönlitterärt av Harris utom denna, ”Ghost”, som när den kom 2007 kändes som ett avsteg från formeln att skriva historiska spänningsromaner. Så jag hoppade över den. Då.
Men nu är det alltså dags! Den här boken blev ju också en framgångsrik film 2010 -”The Ghost Writer” – regisserad av Roman Polanski med Ewan McGregor och Pierce Brosnan i huvudrollerna.

Scarrow-boken ”Day of the Caesars” är den 16:e och senaste boken i den långa och mycket spännande serien om de två romerska legionärerna prefekt Cato och centurion Macro. Jag köper och läser dem när de kommer ut, men den här har jag missat med några månader. Alltid mycket spännande!

Och sen har vi en klassiker ordets verkliga bemärkelse. ”Walden” av Henry David Thoreau. Eller ”Skogsliv vid Walden” som den hette i Frans G Bengtssons första svenska översättning från 1925. Men jag ska förstås läsa den på originalspråk. Boken kom ut 1854 första gången och det jag läser om den är hur modern den ännu kan kännas och hur oerhört långt före sin tid den var. Också med sitt miljöperspektiv. Blir trevligt att läsa den! Jag har anledning att tro att språket i berättelsen är mycket vackert. Jag tror mig veta att den engelske för fattare Richard Adams underbara naturskildringar i sin odödliga Watership Down/Den långa flykten delvis kan ha inspirerats av denna klassiker.

Och så den här nya svenska 1700-talsdeckaren – ”1793” – jag hört talas om då och då. När jag skrev om den på FB fick jag genast många positiva tillrop. Vad roligt att få än mer bekräftelse på att detta är en intressant bok. Ser verkligen fram mot att få läsa den!

Som jag just skrev på FB så fick den mig genast att tänka på Niklas Rådströms stämningsfulla ”Vänd ditt timglas” som utspelar sig precis efter mordet på Gustav III. Alltså vintern 1791-1792 i ett vintrigt och fruset Stockholm. Boken kom 1991, tajmat med 200 årsminnet av mordet och jag minns att jag blev berörd av den och fascinerades av de gustavianska miljöerna. På den här tiden spelade jag ju ännu i Specialensemblen och det var mycket Bellman på repertoaren. Och visst citeras Bellman i Rådströms bok:
”Fäll din lia. Göm din båga.
   Vänd ditt timglas än en gång…”
C.M. Bellman 1777

Ett utmärkt tips för dem som gillar nya ”1793” och historiska spänningsromaner! Och när jag plockar denna Rådströmska pärla ur bokhyllan ser jag att jag  köpte den påsken 1993 på väg till pappa som då en gång bodde i Linköping.

1700-talet och den gustavianska tiden har en särskild fascination på oss nu så långt senare. Jag minns även den svenska historiska TV-satsningen ”Anno 1790” i tio avsnitt som jag uppskattade så mycket. Bra skådespelare, fantastiska visuella egenskaper, suggestiva miljöer i ett smutsigt mörkt realistiskt återskapat Stockholm, utmärkta kostymer och dito rekvisita plus stark spänning i upplysningens brytningstid då denne rationelle svenske Sherlock utmanar det dåtida tänkandet. 2011 såg jag den, sju år sen nu…

Tiden jagar oss alla…

Annonser

Ett möte med Robert Harris, till slut

Posted in Historia, Hyllningar, Litteratur with tags , , , , on 23 mars, 2018 by japetus

Äntligen! ⭐
Igårkväll den 22 mars fick jag så till slut träffa och lyssna till min specielle litteräre favorit Robert Harris som nu gör sitt allra första besök i Sverige. Denne brittiske gentleman och fd ledarskribent skriver som bekant världens bästa historiska fiction och har gett mig så oerhört mycket läsarglädje genom åren.

Mycket har jag också själv bloggat om hans fascinerande böcker, vilket läsare av denna blogg väl känner till.


Robert Dennis Harris (1957 – )

Det var stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan som fick detta celebra internationella författarbesök där förläggaren Claes Ericson intervjuade Mr Harris som fick ge prov på sin mästerliga berättarförmåga och sina stora historiska och politiska kunskaper, vilket ger honom förmågan att dra mycket intressanta och initierade slutsatser. Han gav han även glittrande små prov på sin slagfärdiga brittiska humor, vilket alltid märks i böckerna.


Robert Harris intervjuas av sin förläggare Claes Ericson från Bookmark förlag

Harris var förstås i Sverige för att berätta om sin senaste roman Munich, som nu släppts på svenska och som jag recenserade här i höstas i samband med den internationella releasen i oktober. München handlar om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler som inträffade just där för snart 80 år sedan i september 1938.

För 30 år sen gjorde Robert Harris en BBC-dokumentär om mötet i München i samband med 50-årsminnet av denna historiska händelse. Redan då, berättade han, började han tänka på att skriva något skönlitterärt om detta. Han hade alltså redan en hel del research bakom sig, men det skulle dröja nästan 30 år och tio andra romaner innan detta bokprojekt var färdigt.

Harris berättade också om hur det går till när han skriver, att han har en period på ca 6 månader av research, fyllt av en period av ca 6 månader av skrivande. Han skriver från tidiga morgonen till lunchtid, ca 1 000 ord per dag. Men ägnar eftermiddagen åt annat. Ofta upplever han att det undermedvetna – ”the boys in the basement” – jobbar vidare med det pågående skrivarprojektet så att han när han vaknar på morgonen nästa dag har nya insikter och idéer kring projektet.

Robert Harris reflekterade även att det kan vara svårt att skriva fiction i en värld det är det händer så mycket otroliga saker, som Brexit, Donald Trumps presidentskap, Vladimir Putins ”internationella påverkanspolitik” och giftgasmordet i Salisbury. Vem hade kunnat tro att det skulle kunna hända?!  Han ville dock inte svara på vilket projekt han just nu jobbar på. Ett projekt han då gissningsvis befinner sig i research-fasen för, eller precis i början av skrivarfasen. Det var för tidigt att säga nåt berättade han. Projektet är så sköra i början. Jag kan förstå honom.

Harris berättade också, apropå Munich, att han fått många reaktioner från läsare. Bl a hade Neville Chamberlains barnbarn skrivit till honom. Hon hade fötts ca 10 dagar innan toppmötet ägde rum – ”the Munich Baby” som familjen alltid kallat henne – och det var fascinerande att tänka sig att Chamberlain i sina samtal med Hitler måste ha tänkt på sitt barnbarn när han ville fånga Hitlers empati och för honom beskrev hur förfärligt det var att se ”children fitted with gasmasks”. I sig en omöjlig utmaning för Chamberlain och som det tydligt senare skulle visa sig, för världen.  Det var förstås det lilla barnbarnet som den gamle Chamberlain sett och berörts av. Hon blev världshistoria där för ett ögonblick.

Harris berättade också att om något framstod som fantastiskt och speciellt i hans böcker, så var det historiskt belagt och sant. Om det däremot var alldagligt och mindre spännande så var det troligen något han själv broderat ut historien med. Han håller sig noga till historisk korrekthet och tar han sig friheter så är det i alla fall sådant som inte är omöjligt. Det ska vara troligt och rimligt att det han berättar kan ha hänt. Undantaget är förstås här den skönlitterära debuten och succén Fatherland som är en kontrafaktisk roman.

Jag hade tagit med mig ett urval av böcker för att få autografer i dem. Jag kunde ju inte gärna besvära honom med att ta med dem alla. Jag ställde mig sist i kön och kom så till slut fram och kunde helt kort tacka den store författaren för att han kommit till Sverige, att jag väntat på detta ända sedan Fatherland, att jag uppskattade hans böcker mycket och förklara att det räckte med en enkel autograf i böckerna. Och att Fatherland var ännu mer skrämmande och på ett sätt fascinerande att läsa på tyska, eftersom boken är så tysk.

En kort men trevlig pratstund då jag också passade på att fråga om något som en av bokens karaktärer i Munich kunde konstatera, nämligen att Hitler luktade illa. Var detta möjligen något han hittat på eller om det var historiskt belagt och vem som berättat det? Och jo, förstås, det var något han hittat i samband med sin research, men jag fick inte reda på varifrån. Det var bara litet festligt att kunna  konstatera att detta att Hitler ofta luktade illa är ett historiskt belagt faktum.


Tack Akademibokhandeln och tack Bookmark förlag för att ni ordnade med detta så intressanta och trevliga arrangemang!

Nu på söndag dyker förstås den store författaren upp i Babel.

~ ~ ~

Robert Harris berättar om hur det var att skriva om Chamberlain och Hitler.

Robert Harris berättar och resonerar initierat om den historiska kontexten kring toppmötet i München

Harris berättar mer om bakgrunden till Munich, varför han började skriva om Hitlertyskland och varför den ofta missförstådde och förlöjligade Chamberlain faktiskt gjorde en stor insats med sitt toppmöte med Hitler som välbehövligt bromsade Andra Världskrigets utbrott.

Vid 38:00 kommenterar han stämningen i England 1938 och förklarar varför folket ville tro på ”appeasement”, fredstanken, och varför lättnaden var så enorm när Chamberlain kom tillbaka med löftet om ”Peace in our time”.

Vid 41:30  kommenterar han varför Hitler själv upplevde München som ett misslyckande och hur det irriterade honom att tyska folket hyllade Chamberlain som en efterlängtad fredsmäklare.

Vid 45:30 förklarar han hur Chamberlain på ett listigt sätt använde sig av Hitlers egna ord för att binda Hitler vid fredsöverenskommelsen, att de ord som fanns på den världsberömda papperslappen som Chamberlain viftade med på flygplatsen när han lovade fred, egentligen var Hitlers egna. Hitler skulle slutligen avslöjas som en stor lögnare och förlora hela sitt internationella anseende om han inte stod fast vid sina ord.

The rest is history…

~ ~ ~

Om du är nyfiken på Robert Harris och vad hans böcker handlar om, så har jag här listan över mina recensioner/kommentarer:

”Munich” – om toppmötet mellan Chamberlain och Hitler

”Conclave” – om att välja en ny påve

”An Officer and a Spy” – om Dreyfus-affären

”Imperium” och ”Lustrum” – två av romanerna i trilogin om Cicero i antikens rom

”Fatherland” – om ett kontrafaktiskt besök i Hitlers Berlin 1964

”Munich” – om Robert Harris nya roman och ett lugubert historiskt foto

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 25 oktober, 2017 by japetus

”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .” 

Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.

Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.


München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)

Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.


Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.

Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.

Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.

Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.

Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:

”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”


Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse


”Peace for our time…”
 Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.

Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:

Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.

 

 

”Conclave” – om hur det går till att välja en ny påve

Posted in Litteratur with tags , , on 31 oktober, 2016 by japetus

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Robert Harris senaste thriller, som jag just läst ut, handlar om hur det går till att välja ny påve just som påven besöker Sverige för första gången på 27 år. Det kallas Konklav när kardinalerna samlas och bokstavligen låser sin sig i Vatikanen för att inte komma ut igen förrän de valt en ny andlig ledare för katolicismen. Habemus papam!

Att Robert Harris är en litterär favorit har inte undgått läsare av denna blogg. Jag har skrivit om de flesta av hans böcker, från succédebuten ”Fatherland” (1992), ”Enigma” (1995), över ”Pompeii” (2003), Cicero-trilogin (2006-2015) och ”An officer and a spy” (2013) om Dreyfus-affären och den visselblåsare som avslöjade denna mäktiga franska rasistskandal.

Men i senaste romanen ”Conclave” landar vi alltså i Vatikanstaten i Rom i en nära framtid den morgon det upptäcks att den Helige Fadern stilla somnat in i sitt enkla rum i Vatikanen. Vi får som läsare snart veta att Påven hyllat enkla ideal och vägrat flytta in i det palats han också kunde ha valt. Vi anar snart att det handlar om Påven Fransiskus som i skrivande stund befinner sig i Sverige. Han nämns inte vid namn, men den tidigare avgångne påven Benediktus a k a Kardinal Ratzinger placerar Fransiskus säkert i sammanhanget.

harris-conclave

Bokens hjälte, kardinal Lomeli är dekan i Kardinalskollegiet, vilket innebär att han spelar en ledande roll när den nye Påven ska väljas av de 118 kardinalerna som från hela världen nu kommer till Rom för att delta i konklaven. Att leda konklaven, kardinal Lomelis uppgift, är en mycket svår utmaning som ställer extrema krav på diplomati och ledarskap. De 118 kardinalerna är katolska kyrkans absoluta elit och de är långtifrån en homogen och harmonisk grupp att presidera över. Tvärtom är de djupt splittrade i olika falanger där Lomeli själv tillhör den mer liberala.

Lomeli kämpar dessutom en inre strid med tvivel på sin tro. Det har nästan gått 50 år sedan han var en ung präst som arbetade i en församling. Efter det har hans karriär spikrakt fört honom vidare från den ena ”stabstjänsten” till den andra. Påven har också kallat honom sin bäste ”executive manager”. Lomeli grubblar över vad Påven menade med det? Var det kanske t o m en pik från den Helige Fadern? Det är inte så gott att veta för den grubblande 75-åringen. Är han kanske inte längre en riktig präst? Har han förlorat kontakten med Gud? Är han nu bara en världslig ”manager”?

Den morgon Påven hittas död är också Lomeli uppenbarligen den siste i den inre kretsen som får besked. När han kommer till Påvens dödsbädd i det enkla rummet är de andra i Vatikanens Regering redan där sedan länge. Maktspelet har börjat i samma stund som den Helige Fadern rest hem till sin arbetsgivare. Är det någon i gruppen som försöker undanhålla information från Lomeli? Mycket tyder på det och det oroar vår omutligt hederlige huvudperson.

I kretsen av närmast sörjande kardinaler finns också med största sannolikhet näste Påve. Vem ska det bli? Här finns den ultrakonservative kardinal Tedesco, den superambitiöse nordamerikanen Tremblay, den kraftfulle afrikanen Adeyemi med starka åsikter om kvinnans roll i församlingen och samkönade äktenskap men också den liberale mästerteologen kardinal Bellini, ”Vatikanens skarpaste tänkare”, som är Lomelis nära vän och förtrogne sedan årtionden.

Ingen förväntas vilja ha detta mycket speciella och krävande jobb, men det står omedelbart klart att vissa av kardinalerna är mer ambitiösa och världsligt tävlingsinriktade än andra. Några av dem ber till sin uppdragsgivare om att slippa få detta svåra uppdrag. Andra ber uppenbarligen om det motsatta. Några av dem har uppenbarligen också skandaler i det förflutna de till varje pris inte vill ska komma ut. Boken skildrar dynamiken i Lomelis svåra uppdrag alldeles utomordentligt väl. Den blir väldigt snabbt oerhört spännande och det är sant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville ju hela tiden veta hur det skulle gå för de olika kandidaterna.

Och tänk om vår huvudperson Lomeli själv är på väg att bli Påve? Han går ängsligt runt bland sina kollegor och uppmanar dem att absolut inte rösta på honom. Ändå får han oroande många röster. Hur ska det sluta? Han känner ju själv att han förlorat kontakten med Gud? Inte kan han bli Påve. Tanken ger honom närmast panik och han söker stöd hos sin gamle vän kardinal Bellini som enligt Lomeli borde vara det självklara valet till näste Påve. Men Bellini vill inte heller: ”Himmelske Fader, låt den kalken gå mig förbi!”

robert-harris-2016
Robert Harris (1957- ) festligt nog är han också Nick Hornbys svåger

Boken utspelar sig under de ca 72 timmar det tar att enas om vem som ska bli Katolska kyrkans överhuvud, andlig ledare för världens 1,25 miljarder katoliker. Det är en mycket intressant och dessutom allmänbildande bok. Man lär sig mycket om Vatikanen och hur den styrs. Man lär sig också en hel del fascinerande detaljer, som t ex att kardinalernas kappor har 33 knappar, en för varje år i Jesus liv.

Som gammal ledarskribent och framgångsrik journalist är Harris fantastiskt duktig på att skildra den här typen av maktkamper, politiska intriger och komplexa skeenden. Det har han visat gång på gång i sina tidigare böcker och han gör det igen med besked i ”Conclave”. Boken är också mycket stämningsfull och insiktsfull om den mänskliga naturen. Han är en mästare på att skildra olika sorters människor och de drivkrafter som för dem framåt – eller får dem att stanna och tveka. Är du det minsta intresserad av ledarskap och gruppdynamiska processer är detta ett måste att läsa!

Eller så kanske du är intresserad av att lära dig mer om den mäktiga Katolska kyrkan och hur den styrs? Kanske vill du bara läsa en spännande thriller med litterära kvalitéer som ligger ett par snäpp över Dan Brown? Jag gillar Browns böcker, men jag älskar Harris’. Där finns en nyansskillnad som förklarar detta. Läs ”Conclave” så förstår du.

Habemus papam!

Robert Harris berättar om bokens sympatiske huvudperson: Kardinal Lomeli

Robert Harris tillbaka med angelägen thriller om Dreyfusaffären och världens förste ”visselblåsare”

Posted in Litteratur with tags , , , on 25 mars, 2014 by japetus

Det är alltid en särskild högtidsstund då jag med stor glädje och nyfikenhet hänger mig åt läsning av min specielle litteräre favorit Robert Harris nya böcker. Detta är ett sådant tillfälle. I januari släpptes nämligen en ny välskriven historisk thriller av denne mästare i genren.

Romanen heter ”An officer and a spy” och tar läsaren med till 1890-talets Frankrike och dåtidens största politiska skandal och justitiemord – Dreyfusaffären.

Robert Harris är litteraturvetare från Cambridge, journalist vid BBC och politisk redaktör för Observer som sedan (1992) gjorde succé med den exceptionellt framgångsrika debutromanen ”Fatherlandjag skrev en tidig blogg om. Efter framgången med Fatherland har han varit författare på heltid och skrivit ytterligare ett antal historiska romaner som jag läst med stor behållning.

Robert Harris
Robert Harris (1957- )

De nya romanen handlar alltså om den utdragna Dreyfusaffären (1894-1906), processen mot kapten Alfred Dreyfus som blev världens första internationellt bevakade rättegång och ett stort mediaspektakel; över 300 journalister från hela världen bevakade affären på plats i Frankrike när den var som mest intensiv. Telegraferna gick varma… Affären var även modern i så mån att den innehöll historiens förste ”visselblåsare”.

Det hela började med att Dreyfus 1894 anklagades av sin arbetsgivare, franska arméns generalstab, för spioneri och högförräderi samt – efter en riggad krigsrätt – under mycket förnedrande och kränkande former dömdes till livstids fängelse och isolering på sydamerikanska Djävulsön strax utanför franska Guayanas kust. (På samma ö satt senare den franske författaren Henri Charrière, som skildrade sin vistelse i boken Papillon.)

Straffet uppfattades redan av samtiden som medeltida i sin grymhet. Inte ens fångvaktarna fick tala med livstidsfången som nattetid belades med bojor och låstes fast i sin säng. Det var utan tvekan så att straffet var riggat som en förtäckt form av (långsamt) dödsstraff. Att Dreyfus faktiskt överlevde flera år under dessa omständigheter är anmärkningsvärt.

Än mer anmärkningsvärt är att Dreyfus framförallt var helt oskyldig till de brott han anklagats och dömts för. Han var ett offer för den dåtida antisemitismen – inom Frankrike i allmänhet och inom armén i synnerhet – och därför en mycket tacksam syndabock. Att han härstammade från den av Tyskland i kriget 1870-71 erövrade gränsprovinsen Alsace, där delar av hans familj ännu bodde kvar, och upplevdes som en aning för ”tysk” gjorde honom än mer lämplig som syndabock. Det var ett helt skandalöst justitiemord.

Alfred Dreyfus
Alfred Dreyfus (1859-1935) – den orättvist anklagade

Men Robert Harris berättelse har en annan huvudperson – officeren Georges Picquart. Han blir i bokens dramatiska öppningsscen, en svinkall januarimorgon 1895, ögonvittne till hur Dreyfus officiellt degraderas och förnedras inför 20 000 åskådare och 4 000 militärer i centrala Paris. Den antisemitiska pöbeln skriker ”Död åt juden!” och spottar efter den oskyldigt dömde som med högburet huvud tvingas utstå denna förfärliga golgatavandring.

Dreyfus degraderas
”Förrädaren Dreyfus” degraderas på École Militaires stora kaserngård i Paris den 5 januari 1895 under spektakulärt symboliska former. Gradbeteckningar samt utmärkelser slits av och officerssabeln bryts itu. (Klicka för större bild.)

Picquart  befordras till överste, den yngste i franska armén, och får 41 år gammal befälet över generalstabens ”Statistiska sektion” – den hemliga underrättelseenhet som spårat upp Dreyfus. Det är inget lätt uppdrag, av flera skäl. Den nya arbetsplatsen är en redan med dåtida mått bisarr arbetsmiljö och Picquart måste nu samarbeta med andra (i tjänsteår mer seniora) officerare som förväntat sig detta befäl. Han motarbetas från start.

Att den intelligente och integritetsfulle Picquart snart upptäcker en mängd oegentligheter i fallet Dreyfus gör det hela än värre. När han tar del av det faktiska underlaget i den hemliga Dreyfus-akten drar han andra – mer logiska – slutsatser än sin föregångare och generalstabens ledning. Det verkar helt enkelt vara en annan person som försett och fortsätter förse Tyskland med information, läckorna fortsätter därför trots att Dreyfus förts bort och spärrats in. Ju mer Picquart sätter sig in i fallet Dreyfus, desto mer fylls han av tvivel. Någonting måste ha blivit fel, väldigt fel…

När Picquart sedan försöker påtala dessa observationer för sina överordnade vill de inte förstå honom och han får order att lämna fallet Dreyfus i fred. Men Picquart vägrar att låta sig korrumperas av makten. Han är en alldeles omutligt hederlig man och väljer den modiga vägen att följa sitt samvetes röst och fortsätter sin egen utredning av Dreyfusaffären. På det sättet blir han historiens förste egentlige ”visselblåsare”.

Georges Picquart
Georges Picquart (1854-1914) – hjälten som följde sitt samvetes röst

Boken handlar om Picquarts kamp för att bevisa sanningen i fallet Dreyfus, rädda den felaktigt dömde fången på Djävulsön och istället sätta dit den spion som fortsatt förser tyskarna med information. Det visar sig att han snart dras in i ett ytterst komplicerat och livsfarligt händelseförlopp.

Berättelsen utspelar sig visserligen för drygt hundra år sedan, men det finns många paralleller till nutiden och det är lätt att förstå varför Harris nu valt att återberätta den; en underrättelseorganisation som spårat ur, rättvisan som korrumperats i den nationella säkerhetens namn, medias häxjakt på en förföljd minoritet och makthavares urgamla instinkt att försöka sopa undan spåren av sina brott. Moderna paralleller är Guantánamo och visselblåsare som Manning och Snowden.

Den här gången har Harris inte skrivit en kontrafaktisk historia. Berättelsen är alltigenom ”based on a true story” och det är samtidigt ingen svart-vit bild Harris målar upp. Alfred Dreyfus är inte en särskilt socialt kompetent och trevlig person. George Picquart är själv långtifrån genomsympatisk och inte helt fri från antisemitism. De två männens liv kom att bli nära länkade till varandra, men de kom aldrig att stå varandra nära. Det känns smärtsamt att läsa de partierna av boken när man förväntar sig ett ”möte” mellan de två männen, men…

Boken är befolkad av ett fascinerande porträttgalleri av historiska personer och andas av den starka förmåga Harris har att ge dem och deras omgivning liv och vitalitet. Han får 1890-talets färgstarka Paris att komma till liv. Inte minst är det spännande att möta Émile Zola som spelar en viktig roll. Boken är också bitvis väldigt rolig. Många av situationerna, karaktärerna och dialogerna är helt enkelt obetalbara. Berättelsen pendlar dock mellan tragedi och starkt obehag inför det förfärliga som händer i den.

”An officer and a spy”  är en utmärkt, gripande och inspirerande berättelse om makt, maktmissbruk och idealism – något som ligger den gamle politiske journalisten Harris nära. Jag känner igen parallellerna från tidigare romaner, främst ”Fatherland”. Kanske är det märkligt att Harris inte kommit att skriva om detta ämne tidigare?

Sluta läsa här ovanför bilden om du inte vill veta precis hur det går i berättelsen. Spoiler ahead!

an-officer-and-a-spy
Det här omslaget var så stämningsfullt och vackert att jag lät det bli så här stort

Trots allt elände som bokens två huvudpersoner Picquart och Dreyfus råkar ut för så får man ändå säga att det blir ett ganska lyckligt slut. Tolv år efter förföljelsens början rehabiliteras Dreyfus och återinträder i tjänst 1906. Han återfår sina militära utmärkelser och befordras till major. Dock är han så pass fysiskt illa medtagen av sin vistelse på Djävulsön att han får förtidspension efter något år i tjänst.

När sedan första världskriget bryter ut 1914 så anmäler sig dock Dreyfus åter och går i tjänst som artilleriofficer. Lyckligtvis överlever han Det Stora Kriget, befordras till överstelöjtnant och tilldelas även franska Hederslegionen för sin insats. Alfred Dreyfus somnar in vid 75 års ålder i Paris 1935, fysiskt sliten men formellt återupprättad.

På samma sätt återupprättas Picquart och välkomnas tillbaka till den armé han kastats ut från pga sitt självständiga handlande. Efter en moget övervägande väljer han till slut att återgå i tjänst. Han avancerar till general, blir Frankrikes försvarsminister och får ta plats i de pampiga lokaler där han i berättelsens början inträtt med sådan förundran. I januari 1914, strax innan sin 60-årsdag, omkommer dock sorgligt nog Georges Picquart i en ridolycka. Han behöver därför aldrig utsättas för sin officersgenerations stora prövning, första världskriget.

Men Picquart hade prövats i ett för honom personligen minst lika stort och svårt test – Dreyfusaffären. Han hade prövats och bestått provet med den äran. I historien framstår han som en ovanligt integritetsfull och extremt modig man som vågade stå upp för sanningen mot till synes omöjliga odds.

Eldstormen över Dresden, 13 februari 1945

Posted in Historia with tags , , , , , on 13 februari, 2010 by japetus

Natten mellan den 13:e och 14:e februari 1945, för nu prick 65 år sedan, förstördes den tyska kulturstaden Dresden, ”Tysklands Florens”, i en förödande eldstorm värre än den som drabbat Hamburg i juli 1943. Denna bombräd har gått till historien som det mest tveksamma inslaget i den allierade bomboffensiven mot Tyskland då dels antalet döda civila blev så högt, dels att Dresden inte betraktades som ett militärt mål.

Orsaken till att staden anfölls kan spåras till det allierade toppmötet i Jalta 4-11 februari 45 då Churchill och Roosevelt känt sig tvingade att tillmötesgå det allierade Sovjetunionen och stödja Stalins trupper i deras förestående anfall mot tyska Oderlinjen. De allierades bombräder i öster skulle slå sönder tyska järnvägsknutar och transportresurser och därmed avlasta ryssarna från tyska förstärkningar. Jaltamötet hann knappt börja förrän den sovjetiska delegationen krävde att deras västallierade skulle bidra med luftinsatser som skulle slå ut  knutpunkterna Berlin, Leipzig och Dresden.

Dresden hade före kriget cirka 650 000 invånare och i början av 1945 hade mängder av flyktingar som flytt undan de framryckande sovjetiska trupperna strömmat in i staden. Befolkningen kan ha närmat sig en miljon. Tusentals flyktingar hade skaffat sig en sovplats inne i Hauptbahnhof, centralstationen, strax söder om den gamla stadskärnan.

På kvällen den 13:e februari 1945 går flyglarmet i Dresden och strax efter klockan 22.00 inleder RAF Bomber Command sitt anfall mot staden. En första våg av s k ”pathfinders”, brittiska Mosquito-plan, fäller lysgranater för att märka ut målområdet för kollegorna i de större Lancaster-bombarna som är på ingång. Staden visar sig vara oförsvarad. Tyskt luftvärn och jaktflyg lyser med sin frånvaro. Målområdet är stadens centrum söder om Elbe – Altstadt. Lancasterbombarna som brukade gå in på ca 7 000 – 9 000 meters höjd för att skydda sig från det finkalibriga luftvärnet gick nu in på 4 000 meters höjd mot målet. Så blev precisionen mycket högre.


Avro Lancaster – RAF Bomber Commands fyrmotoriga arbetshäst kunde lasta imponerande 8 ton bomber

Över 200 Lancasters flyger in över det upplysta målområdet och släpper sin last, en kombination av högexplosiva sprängbomber, som slår sönder hustaken, och brandbomber, första generationens bensin-fosforbomber  som tränger in i huskropparna och antänder dem med hjälp av luftdraget. Efter tjugo minuter är den första attacken över. Brandkår och räddningstjänst anländer för att göra vad som göras kan. Människor vågar sig ut ur skyddsrummen för att söka sina anhöriga.


Tysk journalfilm som skildrar inte bara luftvärnets och nattjaktplanens kamp mot den engelska bomboffensiven, utan även samhällets åtgärder för att hjälpa de civila drabbade

Då, strax efter klockan 01.00 på natten, kommer den andra bombvågen. Dubbelt så många plan är i luften, 550 Lancasters. Nya bomber och nya bränder. Allt går som planerat. Bränderna förenar sig och skapar en uppåtgående luftström – en eldstorm – som rasar genom gatorna och antänder asfalten. Människor dör i hettan eller i skyddsrummen av kolosförgiftning. Branden täcker nu även området kring Hauptbahnhof.

Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Den 14 februari mitt på dagen följer så den tredje attacken, utförd av US Army Air Force, men nu handlar det om precisionsbombning mot bangårdsområdena, inte den urskiljningslösa ”area bombing” som RAF ägnade sig åt.

En formation Lancasters, en av de få bilder i färg som finns från krigsåren

Dödssiffran i Dresden har på sina håll mycket överdrivits och realistiska källor,  Frederick Taylors ”Dresden: Tuesday 13 February 1945″  stannar för en skattning på 25 000-40 000, där den lägre siffran står för antalet officiellt registrerade dödsfall. Den ökände engelske historikern David Irving har i sin bok ”The destruction of Dresden” (1963) hävdat 135 000 döda. I 1995 års nätupplaga av sin bok har Irving sänkt antalet till 100 000. Irving hade gott rykte som historiker fram till 1963, innan han började ifrågasätta om Förintelsen verkligen inträffat, och hans höga dödssiffror har länge åberopats i debatten. I dag används de politiskt av nynazistiska krafter i Tyskland som vill relativisera nazismens folkmord.


Ett avsnitt ur en engelsk journalfilm i färg från Dresden-räden

Oavsett vilket dödstal man landar på kan det konstateras att nästan alla offer var civila. Enligt dagens internationella juridik måste militära beslutsfattare göra en proportionalitetsbedömning, där den militära nyttan av anfallen vägs mot civila förluster och lidanden. Om beräknad civil förstörelse är för hög, eller antalet civila offer är för många i en sådan bedömning, rör det sig om folkrättsbrott.

Jag har själv läst mycket genom åren om den allierade bomboffensiven över Tyskland, om den engelske flygmarskalken Arthur ”Bomber” Harris som förde befäl över RAF Bomber Command från 1942 till krigets slut. Harris är en mycket kontroversiell person pga den ”area bombing”-strategi han förespråkade, dvs ren terrorbombning av civilbefolkningen.


Air Chief Marshal sir Arthur ”Bomber” Harris 1892-1984

När man kritiserar Harris måste man ändå komma ihåg att besluten fattades på grundval av den information som fanns då. Under de tidiga krigsåren var också bomboffensiven mot Tyskland de västallierades enda möjlighet att slå direkt mot sin huvudfiende, en vidrig terrorregim. Harris trodde han kunde avgöra kriget genom att knäcka den tyska civilbefolkningens moral och krigsvilja genom att bomba dem till kapitulation – ”the bomber dream” –  redan vintern 1943/1944 skulle detta ske då hans bomboffensiv mot Berlin genomfördes. Tanken var att ingen landstigning med efterföljande markstrider skulle behövas  för att besegra Tyskland.


”The bomber dream”

Men Harris misslyckades med detta, tyvärr får man väl säga. Så blev han också skandaliserad för den roll han spelade som ansvarig för det mest brutala inslaget i den engelska bomboffensiven mot Tyskland – eldstormen över Dresden.


I detta berömda foto taget från rådhustornet i Dresden 1945 skådar August Schreitmüllers staty ”Godheten” ned över den ödelagda och sönderbrända staden

På kontrafaktisk promenad i Albert Speers Berlin

Posted in Fundersamt, Historia, Litteratur, musik, Resa with tags , , , , , , on 21 oktober, 2007 by japetus

Berlin! German Wings och Air Berlin annonserar som aldrig förr om billiga flygresor till Berlin, Stockholms offentliga reklamytor verkar belamrade med denna reklam. Det är en intensiv marknadsföringskampanj som pågår. Jag tycker också det verkar som att den är framgångsrik för många vänner och bekanta berättar om hur trevligt och intressant det var att besöka Berlin.

Och själv har jag märkligt nog inte varit där än. Det är den enda av Europas riktiga storstäder som jag ännu inte sett och upplevt. Men det var nära att jag tog mig till Berlin redan i slutet av 80-talet och synd var det att det inte blev av redan då. Då hade jag ju fått uppleva det gamla Västberlin. Ett faktum jag växte upp med till 21 års ålder och som jag trodde skulle vara permanent, men som lyckligtvis visade sig vara en drygt 40-årig historisk parentes. Men den kändes helt säkert som en evighet för de miljoner som under dessa år förtrycktes av denna diktatur. Jag tänker på filmen ”De andras liv” som på ett ypperligt sätt skildrade förhållandena i det sjukt perversa ”angiveri-avlyssneri-samhälle” som var Östtyskland.

Berlin… Denna mytomspunna stad. Det gamla Preussens stolta huvudstad, den wilhelminska epokens övermod inför första världskriget, mellankrigstidens Weimar-republik och dekadensen i ”Cabaré”, Hitler och nazismens huvudstad, Albert Speers storslagna arkitektoniska utopier, kalla kriget och den delade staden, Berlinmuren, David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno i Västberlin på 70-talet, Fassbinders och Wim Wenders filmer… Berlin är verkligen mytomspunnet.

Det är föga förvånande att våra dekadenta aspiranter Lustans Lakejer 1983 valde att krydda med motiv från Berlin i ett av sina mest melodramatiska mästerverk, ”En kyss för varje tår”:

”Berlin, det kunde va en vacker stad.
Berlin, det kunde va en vacker dag.
Men Berlin, din mur har fläckats utav blod,
liksom gatorna där pojkar slogs,
som män innan dom dog…”

Men muren revs, Östtyskland föll samman som det ruttna samhällsbygge det var, Tyskland enades och Berlin blev åter Tysklands huvudstad. Det kändes som en fullständig utopi fortfarande 1983, men blev underbar verklighet 1989-1990. Och jag har verkligen både sett mycket av och läst mycket om Berlin, både fack- och skönlitteratur. Kartbilden är, inte minst sedan läsningen av Antony Beevors ”Berlin the downfall 1945”, mycket bekant, så det känns nästan som om jag redan varit där. Men jag har inte varit det. Än…

Berlin är inte bara mytomspunnet tack vare eller på grund av sin faktiska historia. Berlin är också mytomspunnet på grund av sin kontrafaktiska historia, ja det som kund ha varit. Det som kunde ha blivit, men det som lyckligtvis aldrig blev och det är egentligen denna fascinerande historia jag tänkt berätta om idag.

Enligt Wikipedia:
Kontrafaktisk, (Ungefär: som motsäger fakta) vetenskaplig benämning på det mera folkliga uttrycket ”om inte om hade varit”.

Ja egentligen kan man säga att den östtyska mardrömmen var något av vad som skulle ha blivit om Hitlers Tredje Rike skulle fått fortsätta regera i Tyskland mer än de 12 år de fick. Lyckligtvis blev det ju aldrig några tusen år… Om Hitler och hans favoritarkitekt Albert Speer fått förverkliga sina långt gångna planer för Berlin. Ja… Då skulle Berlin ha blivit en stad dominerad av en arkitektur av sällan skådat slag, av oproportionerligt gigantiska dimensioner. En megalomanins arkitektur, en orgie i klassiska influenser uppblåsta in absurdum likt en arkitekturens ”belgian blue”.

Berlin skulle bli Germania. Ritningarna var klara redan just när andra världskriget började 1939, miniatyrmodellerna fanns där redan till Hitlers förnöjelse. Det var en modell helt i vitt (ni ser ovan Speer böjd över sina modeller) av en ombyggd stadskärna dominerad av den 123 meter breda och 5,6 km långa ”Siegesallée”, nord-syd axeln, som ledde fram till och genom en 130 meter hög triumfbåge hela vägen fram till floden Spree och den gigantiska kupolbyggnaden ”Grosse Halle”. Det var en rejäl promenad från gamla Anhalter Bahnhof till Spreebogen där Grosse Halle skulle ligga, platsen där partiet skulle ha sina inomhusmöten för enorma folkskaror. Den hallen var i sanning stor, ett vidunderligt bygge. Det var en jättekupol som skulle bli 300 meter hög och skulle rymma 180 000 personer; en GLOBERNAS glob som skulle få Globen i Stockholm att framstå som en pingisboll. De klassiska grekisk-romerska influenserna framgår tydligt på fotot av modellen nedan.

På den nedre bilden kan du se en jämförelse mellan ”Grosse Halle”, riksdagshuset i Berlin och Brandenburger Tor som är den minsta av de tre byggnaderna på bilden och då framgår det tydligt hur enorm denna kupol var. Riksdagshuset i Berlin är verkligen i sig en stor och imponerande byggnad. Grosse Halle var en byggnad med fullständigt vansinniga dimensioner. Det har spekulerats i att denna byggnad till och med skulle ha haft sitt eget klimat. Att 180 000 människors utandningsluft skulle ha skapat vattenånga nog för en egen atmosfär och ett eget duggregn. Tanken svindlar…

Som följeslagare på min kontrafaktiska promenad har jag en mycket välskriven thriller som är en bok som är så bra att jag  läser om den då och då. Robert Harris bästsäljande bok ”Fatherland” från 1992 är den bästa kontrafaktiska historieskilding jag någonsin läst eller hört talas om. Boken blev film med Rutger Hauer och Miranda Richardson 1994. Tyvärr finns den av någon anledning bara på VHS. Det här är näst Blade Runner från 1982 det bästa Rutger Hauer gjort. Ja jag vet att han fått mycket skäll och fått heta b-skådis men här i Fatherland är han åter riktigt bra och övertygande i sin rolltolkning.

Fatherland” är alltså något så ovanligt som en thriller som utspelar sig år 1964 i ett Europa där Nazityskland vunnit andra världskriget. Från sommaren 1942 och framåt har Harris i ”Fatherland” ändrat historien och låtit saker och ting gå Hitlers väg, sommaroffensiven 1942 mot Stalingrad och Kaukasus oljefält har blivit en tysk seger; sedan har Harris dragit fullständigt övertygande och fasansfulla konsekvenser av detta i sin berättelse. 1964 är världen låst i ett kallt krig mellan USA och Tyskland, där vi i verkligheten hade USA och Sovjet. Men parallellerna är många. Det är oerhört fascinerande att ta del av den ångestfulla dystopiska värld som boken skildrar. Harris är oerhört väl påläst och har återskapat ett mörkt, massivt, hotfullt Berlin i ett dito Europa, underkuvat av Tyskland.

Hitler har skapat sitt eget EU av underkuvade stater, där bl a Sverige ingår. Tyska är andraspråk i hela Europa och Albert Speers megalomaniska arkitektoniska drömmar har fått fritt spelrum och Berlin har nu blivit det gigantiska byggenas stad i vit italiensk marmor och svensk röd granit… Det är en korrumperad värld full av ett totalitärt samhälles alla avigsidor. Som ett Östtyskland och ett Sovjet, men med sina egen vidriga nazistiska antisemitiska twitch.

Detta är dock utan tvivel en i många avseenden mycket väl skriven berättelse. Miljöbeskrivningarna av framför allt Berlin är exceptionellt väl återgivna och suggestiva. Trots att boken beskriver ett fiktivt Berlin är ändå stora delar av miljöerna aktuella och autentiska. Harris är mycket duktig på att skapa stämningar genom att jobba med noggrant beskrivna miljöer, natur och arkitektur. Man får verkligen en känsla av att vara ”med och där”. Jag roade mig med att ha en karta över Berlin till hands när jag läste boken och är mycket imponerad av detaljrikedomen i berättelsen. Boken är oerhört välresearchad även i detta avseende.

Då jag inte är någon van deckarläsare har jag inga invändningar mot ev stereotypa inslag i persongalleriet. Visst, huvudpersonen, Rutger Hauer, KRIPO Sturmbannführer March, är den traditionelle frånskilde polisen som jobbar långt mer än han borde, men han är också en sympatiskt skildrad SS-tjänsteman som börjat tvivla på vad han egentligen håller på med. Han håller på att avslöja den fasansfulla förbrytarregim han aningslöst tjänar:

What do you do” he said, ‘if you devote your life to discovering criminals, and it gradually occurs to you that the real criminals are the people you work for? What do you do when everyone tells you not to worry, you can’t do anything about it, it was a long time ago?
She was looking at him in a different way. ‘I suppose you go crazy.’
‘Or worse. Sane
.”


Trailern till filmversionen av ”Fatherland”

Men min bestående bild från Berlin är lyckligtvis inte någon kontrafaktisk mastodontisk sådan, nej det är en bedövande vacker bild från filmens värld. Det är en bild jag hämtat från Wim Wenders underbara ”Fjärran så nära!” från 1993. U2 var en av de artister som bidrog med musik till filmen och låten ”Stay (Far away so close!)” är en av dem. Ett litet mästerverk i sig och en låt som fortfarande sitter på min 10 i topplista över mest älskade låtar. Den betyder så mycket för mig.

Och den där bilden då!? Jo jag tänker på den vackra bilden från filmens början. Det är när vi ser ängeln Cassiel som står uppe på Segergudinnans, ”Siegessäules”, axel mitt inne i Berlins Tiergarten. Han lyssnar och hör människorna i den stora staden. Men han kan inte förstå dem. Hans nyfikenhet får honom att göra valet att kliva ned och bli en vanlig dödlig. En vanlig dödlig människa i Berlins mångmiljonvimmel. Det är vackert och mycket poetiskt. Tag en titt på U2s vackra video så förstår ni vad jag menar. Det är en fin avrundning på denna bitvis fasansfulla kontrafaktiska promenad genom Berlin…


Den vackra panorerande sekvensen med ängeln Cassiel på Siegessäule är 1:50 in i videon.

”Three o’clock in the morning
It’s quiet and there’s no one around
Just the bang and the clatter
as an angel runs to ground

Just the bang
and the clatter
As an angel
hits the ground…”