Imorse vaknade jag 07.01 av en lång och mycket obehaglig, utdragen och oannonserad dynamitsalva nere från spränggropen som ska bli nya Liljeholmens centrum. Inga varningssignaler, bara en lång jordbävningsliknande 4 sekunders maggropssugande skakning i hela Nybohovsberget. ”11 september”, tänkte jag, ”nu rasar Liljeholmen och Nybohov samman. Världens undergång är nära…”. Sedan gnuggade jag sömnen ur ögonen och insåg att det fortfarande fanns hopp för framtiden.
Vid frukosten tänkte jag på detta datum i historien. Fler katastrofer har inträffat vid denna tid på året, många betydligt värre än sprängningsarbetena vid byggandet av Liljeholmens centrum 2007-2008. Och jag tänker nu speciellt på en av dem, någonting som redan för länge sedan fångade min fantasi då jag läste en bok om det som en gång hände. En gång för länge, länge sedan i september, precis vid den här tiden på året. Precis dessa dagar. Nu gör vi ett rejält språng bakåt i tiden. Håll i dig!
Kan du föreställa dig de djupa, vidsträckta lövskogar som en gång fanns i Europa? Jag menar för riktigt längesedan. Så väldigt längesedan att inga asfalterade vägar, fabriksskorstenar, kraftverksdammar, förbränningsmotorer eller ens ångmaskiner gjort entré. Långt innan alla former av industrialisering över huvud taget var påtänkta.
Det var skogar som måste ha varit rena och ursprungliga i ordets mest rätta bemärkelse. Jag föreställer mig att det måste ha varit oerhört vackert. Vad tror du? Kan du tänka dig den totala stillheten och harmonin i en sådan ljusgrön skogsglänta eller vid en mörk, av människors ögon ännu aldrig sedd, trolsk tjärn djupt inne i en sådan lövskog?
Ja det är svårt att idag föreställa sig något sådant i Europa. Men det fanns där en gång. Dock måste vi gå riktigt långt tillbaka i tiden för att hitta det jag tänker på. Och vid den här tiden på året, då sommar övergår i höst, brukar jag av olika anledningar tänka på just detta.
Nu har vi rest långt, långt bak i tiden och jag har en dramatisk berättelse på gång, mitt i denna pastorala och natursköna, ursprungliga skog. Föreställ dig öppningsscenerna i filmen ”Gladiator” men med den avgörande skillnaden att germanerna vann, att det aldrig blev nåt fältslag på romarnas villkor och att detta mest berodde på att romarna inte hade någon ledare av Maximus kaliber på sin sida. Nej de hade inte ens nån medelmåtta som åtminstone kunde undvika den totala katastrofen. De hade Publius Quintillius Varus, en inkompetent, fåfäng, omdömeslös och fullkomligt aningslös militärguvernör som lät sig luras av den germanske prinsen Arminius.
Boken jag tänker på skrevs av Gregory Solon på 50-talet och heter ”De tre legionerna”. Den utspelas år 9 e.Kr. djupt inne i Tysklands urskogar. Under ledning av ståthållaren Varus är den romerska armén sysselsatt med blodiga ”pacificeringsaktioner” mot upproriska germanska stammar. En historia med många paralleller till nutiden. De tre romerska legionerna ”XVII – Claudia”, ”XVIII – Pollux” och ”XIX – Victrix”, ca 20 000 romerska soldater från dåtidens, ja världshistoriens mest superimperialistiska stormakt, står isolerade djupt inne i Germanien, dvs nuvarande västra Tyskland, omgivna av fientliga stammar som hotar deras trygghet. Varus omdömeslösa och dåliga ledarskap har fört dem in i denna farliga situation. Septemberregnen har börjat, det provisoriska lägret vid floden Weser, inte så långt från dagens Bremen, börjar på att falla i bitar och patruller som sänds ut återkommer kraftigt decimerade eller inte alls.
Sammanfattningsvis – läget börjar bli något ansträngt och moralen sjunker. Situationen kräver en stark och handlingskraftig ledare… Men som sagt, den här gången har romarna ingen Caesar eller ens någon Russel ”Maximus” Crowe. De tre legionerna i Germanien har i september år 9 en handlingsförlamad och lättlurad fegis i den stackars Varus. Denna malande känsla av hot och otrygghet och vad den skapar för resultat, högt och lågt, i de människor som lever i detta mikrokosmos är också vad som sätter grundförutsättningarna för berättelsen. Vi får följa såväl legionsbefälshavare som enskilda legionärer, alla har de sina tankar, sina bekymmer och sitt sätt att tackla situationen de alla gemensamt befinner sig i. En mycket stark berättelse.
En av de romerska ledarna, Arminius, är ursprungligen german men uppvuxen och utbildad i Rom. Han är en mycket karismatisk, begåvad och handlingskraftig ung man som smider planer på att befria sitt land från det romerska ”oket”. Jag måste erkänna att jag själv har svårt att bestämma mig för vilken sida mina sympatier ska ligga på? Det är lätt att sympatisera med frihetshjälten Arminius som ska ena de germanska stammarna och befria sitt folk från ockupationen, men samtidigt fascineras jag av Rom och dess okuvliga ambition att kolonisera, domesticera och behärska världen. De ansåg sig göra de smutsiga, obildade, primitiva germanska barbarerna en tjänst… Här kommer Rom med sin kultur och sin förfining. Länder som Gallien och Spanien hade sedan länge pacificerats och infogats i det romerska riket (utom som bekant en liten by där Asterix och Obelix höll ut i det längsta). I Germanien gick det trögare. Jag känner naturligtvis också stor sympati med alla de stackars romerska legionärerna som befann sig så långt hemifrån i denna mycket hotfulla situation.
Hursomhelst, i septemberregnets tilltagande misär rymmer Arminius från härlägret vid Wesers strand och förenar sig med sina forna stamfränder för att slå tillbaka mot ockupationsmakten Rom och kämpa för sitt hemlands frihet. En förutsättning för framgång i detta är dock att få romarna att slåss på germanernas villkor. Och detta lyckas han med i o m att han grundlurar den fåfänge och kraftigt inkompetente Varus. När hösten kommer och legionerna ska vända åter mot tryggheten på andra sidan floden Rhen väljer den grundlurade Varus den rutt som Arminius föreslagit, rakt in i och genom urskogen, rakt mot undergången.
Varus vill inte lyssna på sina erfarna befälhavares råd. Han lyssnar på Arminius (Herrmann, på tyska!). I en starkt symbolladdad scen i boken väntar de tre legionerna på att utkämpa ett fältslag mot germanerna, en strid just som romarna vill ha den. Legionärerna står uppställda på ett stort fält vid skogens bryn i snörräta led, perfekta geometriska fyrkanter, standar, fälttecken (örnarna!), rustningar och vapen glimmande i sensommarsolen. De väntar på germanerna. Men germanerna kommer aldrig. De har nu en ledare som inte tänker slåss på romarnas villkor.
I skymningen tvingas de tre legionerna bryta sina led och upplöses till en lång slingrande orm av människor som sakta rör sig in i den grönskimrande skogen på stigar som inte är avpassade för dem. Djupt inne i den germanska urskogen, i moraset, förlorar legionerna alla fördelar av sin överlägsna disciplin, samordning och taktiska finess. Den romerska armén förintas i upprepade bakhåll, men först efter att ha visat prov på underverk av den maskinmässiga, extremt väldisciplinerade tapperhet som var grunden till det romerska världsherraväldet.
… det mörknar över örnarna
när leden sluts och
männen
i förvirring obestämbart röda
bakom tunga sköldar,
kurar i septemberregnet
svetten kliar, läderremmar
stramar, kletar.
Kroppar lämnas kvar
i gröna bokskogsdunklet
genomborrade av spjut och pilar,
leriga i skymningen
bland löv som sprättes upp i bakhåll
virvlar,
faller,
och blir stilla länge,
länge.
Blottas först vid schaktningen
för breddandet av Autobahn strax
norr om Osnabrück
på våra kartor.
I Teutoburgerskogen i närheten av nutidens Osnabrück tillfogar Arminius’ germanska stammar romarna en av deras största militära katastrofer. Märk väl att detta också inträffar ca 450 år innan romarriket ”går under”. Detta inträffar när Rom i princip står på höjden av sin framgång. 5 dagar senare, så fort som nyheten förmådde flyga, nås den gamle kejsar Augustus i Rom av nyheten om katastrofen. Tre legioner var förlorade, förintade. De germanska provinserna på andra sidan Rhen var inte längre en del av imperiet. Han vill inte tro det. Under de år som återstod skulle han leva i nederlagets skugga. Det var sannerligen romarnas eget ”9/11” – och något man i sinom tid också skulle hämnas brutalt och grundligt för då man under stor dramatik jagade ”sin” Bin Laden, prins Arminius. Men det är en annan historia…
Nåväl, inom ramen för denna historiska dramatik tecknar författaren ett antal mycket intressanta psykologiserande, djupt existientiella, personporträtt. Och ja, det finns faktiskt också en vacker, återhållsamt försiktig kärlekshistoria i berättelsen. Och vad jag också älskar med boken är det oerhört kraftfullt symbolladdade lugna och obevekligt framflytande språket, fullt av poetiska kvaliteter. Naturskildringarna, den rena ursprungliga känslan i de djupa urskogar som en gång fanns i Europa, är t ex även de helt fantastiska. I septemberfuktens lövgröna skymningsljus vandrar bokens huvudpersoner mot sina skilda öden. Var och en hanterar det existentiella grundproblemet på vitt skilda sätt. Hur gick det för dem? Var det ingen som klarade sig tillbaka till de romerska linjerna längs floden Rhen? Jo, ett fåtal lyckades ta sig tillbaka och vi kanske få anledning att återkomma till det här. Boken bjuder hursomhelst på mycket stark läsning!
Visst, det är en bok skriven på 50-talet och översättningen är gjord i början på 60-talet, så den kan säkert kännas litet ”daterad” här och var för den nutida läsaren. Men ingen kan nog undgå att beröras av denna fascinerande och vackert återgivna berättelse.
En nutida konsekvens av detta är att språkgränsen mellan latinska och germanska språk går där den går idag. Frankrike var då det pacificerade romerska Gallien, medan Tyskland, dåtidens Germanien, var ett område där romarna aldrig lyckades hävda en varaktig överhöghet.
Dessa fruktansvärda och dramatiska händelser inträffade och kulminerade mellan 9:e och 12:e september år 9 e.Kr. Det är alltså i dag exakt 1 998 år sedan Varus’ legioner mötte sitt oundvikliga öde. Deras oövervinnerliga kraft upplöstes och reducerades till en lång förvirrad marscherande orm av människor. Gregory Solon har på ett mästerligt sätt fångat upp detta grandiosa skeende och givit läsaren en naken skildring av människor försatta i en djupt tragisk, tidlöst aktuell konflikt. Dessa porträtt av enskilda människor har existentiella dimensioner av tidlös karaktär och ger det förflutna, ”förflutenhetens landskap”, liv och mening.
Jag brukar tänka på dem varje år vid den här tiden. Snart är det 2 000 år sedan, men de är alltså inte bortglömda av alla än. Tänkte jag skulle skriva till Ridley Scott eller Steven Spielberg och föreslå att de skulle göra film av detta…
(Tack Lars Gustafsson för lånet av revan i tidens väv…)
”The lost legions of Varus”, en välgjord engelsk dokumentär från 2001 om slaget i Teutoburgerskogen
Japetus öga 