Så mycket bättre 2021: sjunde kvällen – om sorg, saknad och den fantastiska orkestern i himlen

”I lost my backbone back home somewhere in Stockholm…”

Daniel Adams-Ray och Tim ”Avicii” Bergling hade haft en diskussion om den textraden ur låten ”Somewhere in Stockholm” där Tim inte alls var riktigt bekväm med den, men Daniel drev igenom att den skulle vara med just för att den var så stark och sårbar. Att det var sann styrka. Med facit i hand alla dessa år senare är det lätt att förstå att Daniel känt olust och t o m skuld inför Tims öde och hur skoningslöst sanna och olustigt nära verkligheten de orden möjligen kan ha varit för Tim…

”Kommer nån att vilja se  på det här i höst?”, frågar sig Melissa Horn. Och hon har väl både rätt och fel för i sjunde programmet av Så mycket bättre 2021 vågar produktionen släppa fram det som troligen blev det tyngsta och mest sorgliga avsnittet någonsin. Så mycket gråt. Och det i en säsong där vi redan haft så pass mycket av den varan; lär aldrig glömma bröderna Noréns berättelse om sin alltför tidigt bortgångne vän och bandmedlem Kristian Gidlund. Jag har förstått att det höjts röster om att det nu blivit för tungt och mörkt, att programmet måste ha mer av glädje, upptempo, schlager och glättighet. Jag kan förstå det. Och samtidigt tycker jag att det här är fantastiskt stark och viktig tv. Som Expressens recensent uttrycker det – ”När Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten…” 

Jag tycker det var start och modigt av produktionen att våga släppa fram ett program som så tydligt fokuserade på det svåraste.  Och att se Daniel Adams-Rays blick, när man liksom förstår att han på något sätt känt skuld över Tims självmord, att han inte sett/förstått och därmed inte kunnat göra något… Och att den känslan på något sätt fick tröstas av Maries vackra låttolkning ”Anropar himlen”. Det var starkt. Jag tycker det var helt fantastiskt bra tv. Bara så fint att få se Marie och Daniel krama om varann på slutet i djup och sann sympati. Vilket möte! Det var alldeles sagolikt vackert. Liksom det var vackert att höra Andreas Mattssons avskalade tolkning av Marie och Josefins låt ”Innan livet är förbi”.

Och ja, årets mollstämda säsong har ifrågasatts, bl a av QXs recensent som uttrycker sig så starkt att jag vill ta in hela citatet även om det är lätt raljerande. Jag kan förstå honom och han har poänger:

”Det har varit skjutningar i förorten, kvinnomisshandel, sameförtryck, döda vänner, döda släktingar, förhållandeuppbrott, depressioner, och därtill hela Melissa Horns låtkatalog.  Viktiga ämnen absolut, men det är inte direkt humörhöjande under en tid då solen lyser med sin frånvaro, kylan biter oss ilsket i ansiktet och vi dessutom ska behöva stå ut med pandemi-helvetet.”

Ja… Jag kan förstå att det blir litet för svårt och tungt för många när programmet blir så existentiellt som det blev igårkväll när programmet tar upp Aviciis och Josefin Nilssons öden. Det blir sorgligt, mörkt och tungt, men jag tycker att det är starkt och rätt att produktionen inte väjer för det svåra, särskilt när de har en sådan genialiskt poetisk textförfattare som Marie Nilsson Lind, med i programmet. Marie har också kallats ”mästare av tröst” och hon får mig att minnas och tänka på vår legendariska svenska vispoet Barbro Hörberg, som också hade en makalös förmåga att sätta ord på det svåraste i livet och uttrycka det med unik personlighet och musikalisk skönhet och skörhet.

Barbro Hörberg är en av dem som också lämnade för tidigt, en av dem som sedan länge ”bebor staden ovan molnen” som Marie sjunger om. Barbro hade nog älskat mycket av det som gjordes denna kväll och denna säsong, ”gråt i gräset” för att citera Barbro.

Det var lätt att förstå att samtliga deltagare, även Harpo bakom sin brillor, blev djupt tagna och bara grät. Troligen det sorgligaste och vackraste som gjorts i Så mycket bättre. Någonsin. För sorgen och saknaden måste också få ha sin plats, även i kommersiell tv. Modigt och starkt av TV4.

Och för att vara rättvis vill jag också säga att nu behöver den mer lättsamma kvoten i årets säsong fyllas på. Det behövs en balans. Ljuset kan inte finnas utan mörkret och mörkret kan inte finnas utan ljuset. Lika självklart som dagen och natten. Står du på en svart ruta på livets schackbräde så har du fyra vita rutor runt om dig. Och tvärtom…

Annons

Så mycket bättre 2021: femte kvällen – när Arvingarna begravde den 28 år gamla konflikten med Popsicle

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre”, femte avsnittet 2021, bjöd äntligen på musik som verkligen berört mig – som jag uppskattat mycket – och så ett historiskt TV-ögonblick när en gammal konflikt fick sitt slut efter 28 år. Så den här gången är det läge för mig att skriva några rader. 

De intensiva och personliga bröderna Norén har lämnat programmet, men Casper från Arvingarna har tagit över litet av Benjamins roll som glad, spontant socialt kitt i gruppen, helt utan filter. Sympatiskt. 
Till programmet igårkväll kom också Moonica Mac och Daniel Adams-Ray som jag ser fram mot att få bättre koll på. Till skillnad från Melissa Horn blir jag ju inte ett dugg starstruck, så långt utanför målgruppen som jag är, men det är tydligt att Daniel är en kille med huvudet på skaft. Ska bli intressant att höra mer av honom. 

Redan förra veckan kom Andreas Mattsson från Popsicle, som jag har betydligt bättre koll på, med i programmet och gjorde det hela litet mer personligt intressant för mig. Popsicle är ett band jag lyssnat väldigt mycket på och också sett live ett antal gånger. Inte minst har jag fantastiska minnen från de spelningar bandet gjorde på KTH Arkitekturs storslagna fester då Andreas pluggade där i tidigt 90-tal samtidigt som min kusin P. 

Vid samma tid, närmare bestämt på Grammisgalan 1993, inträffade ett av de mest beklämmande TV-ögonblick jag sett i direktsändning. Det är när Sofia Källgren presenterat ”Popsicles” som Popsicle tar emot priset som årets rockband det obegripliga händer då gitarristen, vars namn jag av omtanke inte vill nämna, passar på att mumlande önska livet ur Arvingarna som han hoppas ska omkomma i en tragisk bussolycka. Det var så makalöst awkward. Det hände sig på det ironiska 90-talet och den unge mannen var full och dum och kopplade inte att hundratusentals hörde detta fullkomligt empatistörda och vidriga ”skämt”. Jag gillade verkligen inte Arvingarna där och då, tyckte de var töntiga och trista, men den där kommentaren var ett sånt fruktansvärt lågvattenmärke att jag skämdes så förfärligt å Popsicles vägnar och alla sympatier gick förstås till Arvingarna.  

Därför var det intressant att se vad som skulle hända nu när Andreas Mattsson och Casper Janebrink hamnade tillsammans i programmet. Skulle detta beklämmande ögonblick komma upp?

Popsicle och den legendariska skandalen på Grammisgalan 1993

Och jodå, visst kom det upp. Och på ett mycket speciellt och vackert symboliskt sätt. Stämningen blev väldigt tät i rummet denna varma sommarkväll då denna gamla stridsyxa skulle komma att begravas och ”denna taggtråd genom det popkulturella Sverige äntligen skulle plockas ned”.

Andreas Mattsson och Casper Janebrink – stridsyxan begravd, taggtråden bortrullad…

”Hey princess” är Popsicles genombrottslåt som blivit en svensk indieklassiker. Jag är väldigt förtjust i den och har starka positiva personliga minnen kopplat till en tidigare relation där och då. Jag kan hålla med Maria Brander på Expressen att den ”definierar en era, där sådana som Popsicle trotsade strömmen på ett sätt som knappt går att föreställa sig i dag, då saker bör uttryckas övertydligt med en emoji på slutet.”

Och visst var det fint när både Andreas Mattson och Casper Janebrink ser den stora i symboliken i det som sker när Arvingarna plockar upp ”Hey princess” som har sådana uppenbara schlagerkvalitéer och levererar den åter som ”Prinsessan” och fred sluts på ett så självklart sätt att man önskar att det kunde funka överallt. ”Men regeringskriser blir tyvärr inte lösta av ett ”We shall overcome”, och klimatfrågan har inget svar i att Greta Thunberg sjunger en Rick Astley-hit i Kungsträdgården”.

Men denna trista gamla fejd, som överlevt i ofattbara 28 år, fick ett mycket elegant och definitiv slut igår i o m Arvingarnas symboliska framträdande. Kanske finns det hopp för mänskligheten?

Laguppställning i SMB del 5 efter att Cherrie och Casper J just lämnat.

Så här tyckte jag hursomhelst om låtarna:

Kom till mig – Moonica Mac (Arvingarna)
Väldigt uttrycksfullt bjöd Moonica Mac på sin Arvingarna-låt som kändes som den hörde kanske hade hört hemma i 60-talet. Kanske mer Monica Zetterlund än Fleetwood Mac, men jag tyckte det var coolt.  Hon sjunger speciellt, som ju även Melissa Horn och vi får se vad kommer att tycka om det fortsättningsvis. Cool är hon utan tvekan. Och är det nån mer än jag som tycker att Monica liknar Gillian Andersson (särskilt under middagen)?
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/moonica-mac-kom-till-mig/13730438

I Do – Cherrie (Arvingarna
Ja hon hade verkligen gjort sin egen version här, Cherrie. Det var långt från originalets stadiga schlager. Jag tyckte det var ok, men inte mer. Cherries rnb är inte riktigt min grej, men hon är en duktig sångerska. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/cherrie-i-do/13730461

Änglar – Maxida Märak (Cherrie)
Ett mycket starkt budskap i en låt som Cherrie inte förmår framträda med för att det känns för starkt och tungt. Skjutningarna i förorterna är Sveriges hemskaste trauma sen några år och jag kan förstå att medvetna Maxida valde att fånga upp detta angelägna ämne. Budskapet var glasklart och urstarkt, och  det var starkt att Maxida förstås tog in jojken i sin musik. Här kan Cherrie och Maxida förenas i känslan av att inte står mitt i det svenska. Jag kan förstå att de fann varandra i detta. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/maxida-m%C3%A4rak-%C3%A4nglar/13730472

Dum av dig – Melissa Horn (Daniel Adams Ray)
Här förstår jag förstås ingenting, ja nästan i alla fall av Melissa Horns starstruck-känsla. Jag har ju ingen relation till Daniel Adams-Ray, men känner i alla fall igen hitten om att ta en kula och få en smula tillbaka. Den känslan är Daniel inte ensam om att ha upplevt. Och jag är ju helt enkelt inte så förtjust i Melissas nasala sätt att pratsjunga, men jag måste säga att det är lätt att gilla henne för att hon ger ett så sympatiskt intryck. Hon gör en fin cover på sitt speciella sätt och jag kan förstå att det betydde mycket för henne att få sjunga den för sin idol. Jag får väl tänka Mauro Scocco eller Olle Ljungström för att förstå hur hon kände det. Och det är tydligt att Daniel skriver bra texter!
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/melissa-horn-dum-av-dig/13730485

Jokkmokk/Skotthåll – Daniel Adams-Ray (Maxida Märak)
Ja här imponerar Daniel på mig igen. En riktigt snygg debut gör han här när han vågar ta sig an en låt som från början är en jojk, alltså utan text. En jojk om Maxidas hemort Jokkmokk. Texten har han lyckats väl med det känns som att han även i sin klädsel ville visa samiska sympatier. Han lyckas behålla den vackra ursprungstonen från originalet och när han dessutom har lyckats engagera Maxidas färgstarka och karismatiska mamma Nik Märak som jojkar på slutet i låten, ja då blir det starkt och man kan förstå att Maxida blir djupt berörd. Det var kampsångskänsla, smart och snyggt gjort. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/daniel-adams-ray-skotth%C3%A5l/13730552?first=13730575

Prinsessan/Hey Princess – Casper/Arvingarna (Popsicle)
Och så finalen, vilken final! Efter Caspers spelade raseriutbrott när han rusar ut undrar man vad som ska hända… Och jo, det var ju en kupp. Och det blev helt fantastiskt fint när Casper i sitt slutnummer får med hela bandet på scen och de tillsammans får fyra av ”Prinsessan” med stämsång och 60-talskänsla medan den alltid lugne och samlade Andreas Mattsson sitter där och faktiskt blir litet blöt i ögat. Väldigt fint att se honom uppskatta Arvingarnas goda gest. Symboliken jag skrev om här ovan är ju oerhört stark när denna gamla konflikt biläggs och begraves på detta fina sätt. Så fick snällheten möta elakheten och visa hur man bäst gör för att få slut på bråket. Det var bara tramsigt att som i Aftonbladet genast börja skriva om ”den perfekta hämnden” i att göra en dansbandshit av indiehitten, typisk kvällstidningsjournalistik. Nej det fanns inte en gnutta av hämnd i detta, bara försoning. Det var ju också fint att killarna i bandet fick plocka upp Casper med turnébussen och rulla vidare in i den svenska sommarnatten. En vacker sorti.
Snyggt jobbat Casper! Det har du all heder av!
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/arvingarna-prinsessan/13730575

 

Så mycket bättre 2021: första kvällen – bröderna Noréns afton

”Så mycket bättre 2021” – den tolfte säsongen av denna populära långkörare på TV4 hade sin premiär igårkväll. Pga en extrem arbetssituation blev det i år, för första gången, ingen analys av startfältet i god tid innan, men här är listan med medverkande artister:

• Melissa Horn
• Thomas Stenström
• Peter Jöback
• Casper Janebrink (Arvingarna)
• Siw Malmkvist
• Cherrie
• Bröderna Viktor och Gustaf Norén (Sugarplum Fairy och Mando Diao)
• Maxida Märak
• Marie Nilsson Lind (Ainbusk singers)
• Harpo
• Andreas Mattsson (Popsicle)
• Daniel Adams Ray
• Moonica Mac

I år kände jag nog nästan igen alla namnen, bara ett par, tre stycken som var okända för mig.

Thomas Stenström och Melissa Horn är med i samtliga 8 avsnitt och får därmed anses vara programledare. Det markerades också genom att de hämtade upp Siw Malmkvist och därmed var först på plan. Fortsatt gäller upplägget att ingen artist längre är i fokus varje program, men den här första kvällen var det ett brödrapar som av olika anledningar i praktiken kom att vara det.

De personliga och omtänksamma bröderna Norén kom att märkas mycket i detta första program. För mig är de egentligen inte kända sedan tidigare, även om jag lyssnat en del på båda Mando Diao och Sugarplum Fairy, särskilt Mando Diao. När det gäller Sugarplum Fairy är det nog mest den gripande och tragiska historien om bandets trummis Kristian Gidlund som fick cancer och sen valde att berätta om det i sin blogg ”I kroppen min” som jag har koll på. En tung historia som dyker upp längre fram i låtarna i första avsnittet där tårarna flödade.

Bröderna Norén arrangerade hursomhelst en överraskning för Peter Jöback som dagen innan fyllt 50 år och bidrog utan tvekan till mysfaktorn i programmet. Även den för mig tidigare okände Thomas Stenström, som ju även har ett programledaransvar, brydde sig litet extra om de andra i gruppen. Programmet brukar ju behöva en social motor som enar och drar alla framåt. I fjol kan man säga att den rollen delades mellan Benjamin Ingrosso och Tommy Körberg som sannerligen tog sitt realityansvar – särskilt Benjamin Ingrosso som med sin enorma nyfikenhet och engagemang bar hela programmet när programledare Plura var för trött.

Under denna säsongspremiär var det nog annars mest Siw Malmkvist som var riktigt pigg och ”på”. Självklar, rak och inte längre rädd för att på nåt sätt göra bort sig. Litet som Miriam Bryant tidigare. Festligt är det också med hennes starka koppling till Tyskland och att hon då och då faller in i sin skånska.”Ge mig 10% av det där”, säger Thomas Stenström och syftar just på Siws energi och förmåga att nå ut – hon är helt enkelt karismatisk. Och det kan vara ett problem i vardande om det visar sig att han har rätt, för Siw är bara med i de två första programmen.

Så mycket bättre av årsmodell 2021 är hittills mycket känslor och tårar, men vi kan nog ändå inte förvänta oss att Siw Malmkvist ska kunna fylla Benjamin Ingrossos plats som det sociala kittet i årets upplaga. Med tanke på att Siw underhållit oss ända sedan 50-talet är det nog ändå trots allt lite för mycket begärt.

~  ~  ~

Slå mig hårt i ansiktet (Thomas Stenström) – Siw Malmkvist
Siw får till en charmig start på programmet när hon gjorde sitt bästa av den svenska superhiten som gått mig spårlöst förbi och där hon skippade våldet och bytte ”slå” mot ”smek” i nån sorts mogen dansbandsversion av låten där texten också anpassats till pensionärslivet. Och plötsligt sjunger hon på skånska. Det var mysigt och jag är imponerad över Siws förmåga att prestera så bra vid 84 års ålder.
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/siw-malmkvist-smek-mig-mjukt-i-ansiktet/13724755?first=13724748

Mamma är lik sin mamma (Siw Malmkvist) – Cherrie
Det är en väldigt vacker tanke att Cherrie hyllar sin covid-döda farmor och hennes matriarkstyrka genom att tolka Siw Malmqvists klassiska slagdänga om kvinnofällan. Men även om Cherrie sjungar bra så tyckte jag det blev litet tråkigt i framförandet och gospelkören kändes aningen självgod.

Falla fritt – (Melissa Horn) – Peter Jöback
Det var ett väldigt starkt försnack från Peter här om hur han till slut bestämde sig att komma ut som gay vid 35, även i den här låten fanns en stor och vacker tanke bakom låtvalet. Och det känns ok men inte mer än så under större delen av låten. Peter sjunger verkligen fantastiskt bra och det vet vi alla. Precis som att han ger ett mycket sympatiskt intryck, men trots uppbyggnadsberättelsen om att komma ut så berörs jag inte riktigt förrän på slutet när det bränner till i sista minuten och Peter nästan skriker ut, ”Låt ingen jävel ta din makt”. Starkt!

Lämna han (Cherrie) – Melissa Horn
Det är ju väldigt bra att Cherrie kunnat skriva en låt om sin vän och hennes destruktiva förhållande som i sin tur kunnat få unga tjejer (och killar) att lämna riktigt dåliga förhållanden. Om det nu var så att de inte själva på något annat sätt fått lära sig att man inte måste vara i en relation – särskilt inte om den är så usel. Jag har aldrig hört Cherries version och jag har själv haft svårt för Melissa Horns röst och i mitt tycke överlastade offerrolls-låtar, men här blev det mycket bra. Att Melissa ger ett sympatiskt intryck förvånar mig inte, och hon får stilpoäng av mig för att hon faktiskt sjunger ”Lämna honom” i en värld där allt fler tycks glömma bort att det faktiskt är så det heter på svenska.

Guldet blev till sand (Peter Jöback) – Gustaf & Viktor Norén
Oj, ja här blev det starkt! I upptaktsberättelsen får vi höra bakgrunden om av Viktor som berättar om barndomsvännen Kristian Gidlund och deras drömmar om guld där upplevelsen var att det till slut blev till sand i o m Kristians obotliga cancer ryckte bort honom före 30-årsdagen. Låt vara efter att bandet Sugarplum Fairy haft en strålande om än intensiv och kort karriär. Tolkningen blev helt ok, men berörde mig inte på djupet.
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/gustaf-viktor-nor%C3%A9n-guldet-blev-till-sand/13724748

Sweet Jackie/Alltid med mig här – (Sugarplum Fairy/Viktor Norén) – Thomas Stenström
Det blir väldigt mycket Oasis här tycker jag. Väldigt tydligt att den här låten är kraftigt inspirerad av det stökiga britpop-bandet, så det var inte bara Stenströms långa polisonger som påminner om Gallagher-brödernas. Soundet i den här svenska tolkningen gav  mycket starka  Don´t Look Back in Anger-vibbar. Kanske kan detta bli en hit för Thomas Stenström?

Men vad som framförallt händer här är att båda bröderna Norén blir kraftigt berörda och rörs till tårar eftersom låten – med svenska titeln ”Alltid med mig här – får dem att minnas vännen och bandmedlemmen Kristian Gidlund. Lillebror Viktor gråter mest och när plötsligt mellanbror Calle dyker upp med gitarr, även han tidigare medlem i Sugarplum Fairy, bryter Viktor ihop och storebror Gustaf går upp och kramar om sin likt ”Emil i Lönneberga” uppdykande mellanbror. Ja det var väldigt speciellt och stark.
Och så fick det bli litet rejält kramkalas om – vilket inte varit självklart tidigare under kvällen.

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/28joqB/viktor-noren-bryter-ihop-efter-overraskningen-i-sa-mycket-battre?jwsource=cl

Viktor Norén uttryckte upplevelsen på detta talande sätt:
”Det var som hela mitt liv komprimerat, alla känslor jag känt i hela mitt liv komprimerat till en liten, liten, prick och sen bara BIG BANG av känslor som exploderade…”

Väl talat! Nu får vi se vart den här säsongen tar vägen?

https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/br%C3%B6derna-nor%C3%A9ns-chock-n%C3%A4r-de-ser-vem-som-kommer-in-p%C3%A5-scenen/13724532

Medverkandeplan för alla avsnitten:

Avsnitt 2, sänds 6 november
Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Siw Malmkvist
Peter Jöback
Viktor och Gustaf Norén
Casper Jarnebrink

Avsnitt 3, sänds 13 november
Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Peter Jöback
Viktor och Gustaf Norén
Casper Jarnebrink
Maxida Märak

Avsnitt 4, sänds 20 november
Thomas Stenström
Melissa Horn
Cherrie
Casper Jarnebrink
Maxida Märak
Andreas Mattsson
Viktor och Gustaf Norén
Peter Jöback

Avsnitt 5, sänds 27 november
Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Maxida Märak
Daniel Adams-Ray
Moonica Mac
Cherrie
Casper Jarnebrink

Avsnitt 6, sänds 4 december
Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Moonica Mac
Daniel Adams-Ray
Harpo
Maxida Märak

Avsnitt 7 & 8, sänds 11 respektive 18 december
Thomas Stenström
Melissa Horn
Andreas Mattsson
Moonica Mac
Daniel Adams Ray
Harpo
Marie Nilsson Lind

Så mycket bättre 2019 – tionde säsongens kompromiss

Så var det igång igen, Sveriges mest populära musikunderhållning de senaste tio åren. För ja, det är ju tioårsjubileum för ”Så mycket bättre” i år. Men tyvärr har man släppt det tidigare vinnande koncentrerade konceptet kring sju nya artister som varje år gör programmet, stannar hela veckan, får snacka ihop sig mer rejält och tolkar varandras låtar. Nu är det ett annat och betydligt rörigare upplägg.

Därför uteblev också min traditionella inledande analyserande kommentar till årets startfält. Det är tyvärr inga nya artister i år utan TV 4 återanvänder ett antal av de tidigare. De allra flesta av dem bra artister i mitt tycke, men det känns för mig tyvärr mindre intressant med det nya splittrade upplägget. Inspelningsplatsen är dock densamma – Pensionat Grågåsen i Burgsvik på södra Gotland. Så mycket är sig likt i inramningen.

Ingen av artisterna kommer tyvärr att ha sin en egen dag (det har de ju alla redan haft) så som det har varit i de föregående säsongerna. I stället är Miss Li, Magnus Uggla och Petter med som ”huvudansvariga” i alla åtta program, medan övriga gästartister medverkar i olika avsnitt.

De tre bestående artisterna i årets upplaga

De övriga återvändande artisterna är Carola, Danny Saucedo, Ebbot Lundberg, Jill Johnson, Little Jinder, Niklas Strömstedt, Orup, Petra Marklund, Timbuktu och Titiyo. Carola, Orup och Timbuktu är med i fyra av åtta program, medan Danny Saucedo, Ebbot Lundberg och Petra Marklund medverkar i tre program och Jill Johnson, Josefine ”Little” Jinder, Niklas Strömstedt och Titiyo i två program. Plus ett antal okända tillfälliga gäster. Dessa grundförutsättningar har jag lyckats lura fram. Tyvärr även att Sven-Bertil Taube, som skulle ha medverkat, fått ställa in på grund av hälsoskäl. Ja det var verkligen synd!

Att det nya upplägget skulle bero på att inga ”nya artister” velat ställa upp har jag väldigt svårt att tro. Kanske har TV 4 och produktionsbolaget Mastiff istället bara tänkt att den tionde – och gissningsvis – sista säsongen ska bli annorlunda. En avslutande mega-hits kavalkad. Nån sorts kompromiss? Men njaae… Jag hade föredragit en sista omgång med nya artister framför detta. Vi får väl se om jag till äventyrs ändrar uppfattning efter att ha sett säsongen, men tror inte det.

Hursomhelst, resultatet av det nya upplägget känns efter första programmet tämligen rörigt (vilket Petter flaggar för redan i början av programmet), framför allt blir det mindre personligt och berörande då samtalen nu blir mer allmänna. Här får man skruva till med diverse nödlösningar för att skapa känsla och känslosvall i programmet.

Nåväl, nåt ska jag i alla fall kommentera från gårdagskvällens säsongspremiär.

Jag kan till att börja med bli litet trött på Magnus Ugglas pubertalt, småtjuriga, småplumpa och negativt avvaktande attityd. Han kan framstå som en såväl bildligt som bokstavligt liten människa. Samtidigt som han med sin oförnekliga verbala talang dominerar mycket av programmet och tillför energi. Sova för sig själv ska han också göra för han tycker det är så lyhört. Lätt tramsigt och divigt. Jag har också å andra sidan respekt för en person som skiter i vad andra tycker om honom. Han är sannerligen inte inställsam. Blandade känslor här.

Petter är en naturlig ledarfigur, en redig och stabil person som nog kan hålla ordning på de andra. Och kopplingen till Lill Babs var stark och berörande. För det här var ett exempel på en nödlösning, om än en i sig äkta sådan. Det är uppenbart att Petter och Barbro Svensson kom att stå varandra nära. I år får man jobba med sådana känslosamma inslag när inte diskussionen kring bordet når de nivåerna.

Den tredje av de tre centralfigurerna, Miss Li, är mer av ett nervknippe, men lätt att känna sympati för.

Timbuktu droppade in först efter lunch, men utan att uppträda. Ett exempel på den ostruktur som är årets ledstjärna. Nåväl, de artister som uppträdde körde följande låtar:

• Jill Johnson – gjorde ”Aqualung” av Miss Li. En låt som inte berörde mig så mycket och som jag inte har nån relation till sen tidigare.
  – – –
• Petra Marklund – gjorde Orups ”Som isarna (när det blir vår)”. Det här är då däremot sannerligen en låt jag har en stark personlig relation till. Det har gjort mycket ont i hjärtat för mig till den här låten när det begav sig 93/94 och Petra förklarar inledningsvis med oerhört stark känsla varför hon berörts så av låten. Orup är initialt mer oförstående, men förstår bättre efter Petras uttrycksfulla framträdande. Hon gör det väldigt bra. Som hon brukar. Dock gillar jag inte förändringarna i melodin där några av de mest melodiösa momenten föll bort.
  – – –
• Petter – gjorde Magnus Ugglas ”Kung för en dag”, eller ”Kung i baren” som den kanske är mest svenne banan-känd som. Det var skickligt sammansatt med ny text av Petter, som det blir i rappade versioner, skickligt och roligt. Och rap är som vanligt inte riktigt min grej.
  – – –
• Magnus Uggla – gjorde Petters ”Det går bra nu”. Här fick han nog till det igen. Faktiskt. Det märktes att den här låten funkade. Den var effektiv och catchig. Jag tyckte Magnus gjorde det bra. Och det tyckte samtliga övriga runt bordet så Magnus fick göra avslutningsreprisen.
  – – –
• Orup – gjorde Jill Johnsons ”Kommer du ihåg mig än” en svensk version från engelsk förlaga. Det här var min favorit denna kväll. Typiskt nog mottogs denna låt ljummast av alla. Orättvist tycker jag. Det här var ett mycket skickligt framförande vid pianot. Riktigt proffsigt. En välskriven och välfungerande text till en ganska så bra låt. Jag gillade den mycket. Veckans guldstjärna till Orup!
  – – –
• Miss Li – gjorde Petters ”Lev nu dö sen”. Så fort som privatpersonen Linda kommer upp på scen väcks hennes scen-persona Miss Li till liv igen. Och då händer det grejer. Energinivåerna går upp direkt och det noterades av de övriga artisterna kring bordet. Framförallt Orup som så riktigt kommenterade vilken fantastisk popstjärna hon är. Mitt bestående minne är ändå när hon med megafon framförde Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar” 2012. En låt jag verkligen älskar. Det var riktigt berörande bra.

Nu sju år senare är Olle Ljungström borta och jag väntar fortfarande…

Vi får se om det blir några fler guldstjärnor i år? Detta första program kändes som sagt både rörigt och ojämnt. Kanske är det resultatet av nån sorts kompromiss i planeringsarbetet? Vi får se vad det blir av detta?

Magnus Carlsons fullträff i ”Så mycket bättre”

Äntligen fick han till det! Det var det här jag väntade på och anade att det skulle komma. Magnus Carlson är suverän på covers, men jag har inte riktigt tyckt att han fått till det hittills i ”Så mycket bättre”. Inte förrän nu när han gjorde Jill Johnsons ”Kärleken är” i sin egen engelska coverversion.

Jag har haft så mycket kring mig de senaste veckorna att jag inte hunnit skriva om Little Jinders och Lisa Ekdahls program. Jag gillade dem båda. Mina  starkaste intryck från de programmen var annars Lisa Ekdahls enorma integritet, djupt rotade Beppe Wolgers-mysfaktor och uppenbara tankeskärpa samt Josefine Jinders dito snabba tanke, repliker och uttrycksförmåga, men också hennes disharmoni. Det märks att hon inte mådde så bra under inspelningarna.

Det var också intressant att se hur Jill Johnsons månande och uppmärksammande av husbandet i gårdagskvällens program tycktes provocera Little Jinder som uppenbarligen irriterade sig på ”smörandet”. Det gav ett missunnsamt och omoget intryck. Litet småaktigt. Hon hade redan glömt bort att Jill började dagen med att bjuda alla de andra deltagarna frukost på sängen, precis det de ville ha. Men det är ju sånt som gör ”bra tv” med litet dynamik gissar jag.

Dannys program har också passerat utan kommentar från min sida. Jag har aldrig lyssnat på Dannys musik, men jag gillar honom som person. Han ger intryck av att vara omtänksam, sympatisk, rak, öppen och odivig. Han har visat mycket känslor i programmet och verkat mogen och reflekterande. Litet av en svärmorsdröm. Nåt som var kul i Dannys program var annars när deltagarna fick göra en låt tillsammans och även spela den. Kul grepp!

Men åter till gårdagskvällens program och utropet som inledde bloggen. Jill Johnson framstår som en målmedveten tjej som sedan 14-årsåldern jobbat hårt för att slå igenom och göra karriär. Det är en attityd som utmanar jante och som kan irritera missunnsamma svenskar. Men Jill är en omtänksam och sympatisk person som månar om sina medmänniskor. Att hon ställt sig och hälsat på alla gästerna som skulle se hennes show är ett exempel på det.

Hursomhelst, Jills långa resa – hon har turnerat i 30 år trots att hon inte hunnit fylla 45 – har gett henne massor med rutin och, som hon själv berättade, med tiden även djupare insikter om livet. Det blev tydligt för henne att det kostade mentalt att köra på helt tanklöst.

Men nu ska det ju handla om att jag verkligen gillade Magnus Carlsons ”Eternal love”, alltså hans version av Jill Johnsons schlagerdänga ”Kärleken är”. Magnus är noga med att påpeka att han här bara gör ett kort besök i ”mello-land”, viktigt för honom att inte skada sin cred, men att han verkligen gjort allt han kunnat för att göra låten på sitt sätt. Och visst gör han det. Det är underbart snygga harmonier, storslaget och berörande vackert!

Visst kan man höra Elvis och Righteous Brothers, men jag hör förstås också direkt pianointrot från Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar vanlig dag”. Vilka arr och låtar Magnus Carlson nu än hämtat inspiration ifrån spelar mindre roll. Den är underbar och jag tar den med mig från den här omgången av serien.

Och lyssna på pianointrot här så förstår ni vad jag menar. Och så Agnetas kristallklara röst. Året var 1975; jag började första klass i Herrängens skola i Älvsjö och var en fanatisk ABBA-fan. Det kudne ha varit värre…

 

Så mycket bättre 2015 – min analys

Nu på lördag 17 oktober drar det ihop sig till premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjätte säsongen och detta uppmärksammas som vanligt i bloggen. Först och främst genom den traditionsenliga analysen av säsongens aktuella artister. Här kommer den!

Kan börja min kommentar till årets upplaga med att jag denna gång faktiskt kände igen samtliga artisters namn. Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, Sven-Bertil Taube, Andreas Kleerup, Miriam Bryant, Ison & Fille och Jenny Berggren. En personlig seger i den utdragna reträttstriden mot förgubbningen! Fast det beror kanske mest på att årets artister till övervägande del faktiskt varit med ett tag.

Sven-Bertil Taube – en i alla avseenden legendarisk vissångare, skådespelare, gentleman och hela Sveriges grand old man. Genom detta genialiska drag får programmet tillgång till Evert Taubes visskatt och alla de många olika artisters låtar som Sven-Bertil spelat in genom åren. Som det stora fan av Sven-Bertil jag är har jag alla LP-skivor som han gjorde från början av 60-talet till mitten av 80-talet. Här finns i princip alla de klassiska inspelningarna av pappa Everts visor. Jag tycker fortfarande att ingen kunnat göra Evert sådan rättvisa som sonen. Jag har också sett honom live vid många tillfällen under de senaste 30 åren och är väldigt förtjust i hans genuint sympatiska och vänliga framtoning.

Och jag gillar ju också det han gjort på teaterscener och i filmens värld. Tänker då speciellt på fantastiska ”Art” med Sven Wolter och Johan Rabaeus som jag såg när de spelade den på Folkan 1998, men även på filmer som ”Jerusalem” 1996, ”Män som hatar kvinnor” 2009 och ”En enkel till Antibes” 2011. Och så förstås kultrollen som tyske kapten von Neustadt i den internationella storfilmen ”The Eagle has landed” med Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland 1976.
Det är ett mycket lyckat kap för TV4 att få med Sven-Bertil och det ska bli väldigt trevligt att se denne gentleman medverka i programmet! Vilka låtar ska han välja att tolka?

En personlig favorit med Sven-Bertil, från ”12 visor av Evert Taube”-plattan, 1972

Niklas Strömstedt – även här är jag ordentligt inlyssnad. Jag har några av Strömstedts soloplattor och båda GES-plattorna. Det här är musik som gått en hel del hemma hos mig och i mina lurar i slutet av 80-talet och under hela 90-talet. Och jag vet ju att han på 80-talet spelade och turnerade med Ulf Lundell. Strömstedt är en skicklig låtskrivare och en duktig sångare. Nu även framgångsrik programledare i TV. Jag har gillat mycket av det Strömstedt gjort och kanske särskilt den smarta, personliga och intressanta scenshowen ”Strömstedt & Freud” där han tillsammans med psykologen Per Naroskin på ett självutlämnande sätt gav sina låtar ny innebörd och nytt liv. Det är ett uppenbart säkert och lyckat val att få Niklas Strömstedt med i programmet då han är en mycket välkänd och omtyckt artist och dessutom en mycket väl verserad och sympatisk sådan.

En personlig favorit med Niklas, från ”Långt liv i lycka”-plattan, 1997

Lisa Nilsson – en artist jag bitvis följt noga ända från början. Ja de första två plattorna har jag inte så bra koll på, men det var förstås när hon började jobba med Mauro Scocco och Johan Ekelund 1992 som jag började intressera mig mer för henne. Vilket för övrigt hela svenska folket gjorde och ”Himlen runt hörnet” blev en sådan makalös succé. Jag är även väldigt förtjust i hennes ”Viva”-platta från 2000. Den berörde mig personligt och djupt där jag befann mig i livet då den sommaren och hösten.

Lisa Nilsson är en ovanligt duktig och uttrycksfull sångerska, inte minst på scen. Jag minns särskilt den av min dåvarande arbetsgivare Scandinavia Online Passagen iscensatta Karavan-turnén sommaren 2000 då Lisa turnerade med Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand. Jag jobbade med det projektet den sommaren och såg nästan alla spelningarna. Thomas och Staffan fick se sig helt överglänsta på scen av den otroliga energi och fokus som Lisa hade. Ingen skugga över killarna för Lisa var så exceptionellt stark på scen. Hon formligen brann!

Det var också intressant att se henne tillsammans med Jocke Berg tidigare i våras och göra det som jag tror för eftervärlden kommer att framstå som 2015 års klart viktigaste och bästa låt, ”Innan vi faller”, vilket jag noterade här i bloggen. En mycket intressant och ny konstellation. Valet av Lisa Nilsson är ett av de mer självklara i programserien och jag är övertygad om att hon kommer kunna göra vackra och berörande versioner av de andras låtar.

En personlig favorit med Lisa från ”Viva”-plattan, 2000

Andreas Kleerup – minns hur jag reagerade och när jag såg de första bilderna på Kleerup och hörde låtarna jag gillade så mycket. Varför vill karln se ut som en knarkare? Han har fortsatt att odla knarkar-looken och jag är fortsatt mycket imponerad av hans suveräna låtar. Det har även en stor publik varit, ja imponerad av låtarna alltså. Kleerup är en mycket framgångsrik producent och låtskrivare och hur han vill se ut och presentera sig för omvärlden är naturligtvis nåt jag ska skita fullständigt i. Han har varit öppen med sina drogproblem och kämpar uppenbarligen med detta. Det finns också en sorts paradoxal ärlighet i det kongruenta draget att se ut som en knarkare när man faktiskt är en som jag på nåt basalt sätt kan känna respekt och sympati för. Framförallt hoppas jag nu ändå att drogerna är en del av hans förflutna och att det framöver ska kunna vara fokus på låtskrivande och produktion. Det är förstås genombrottsplattan från 2008 jag har bäst koll på, den med alla de duktiga kvinnliga sångerskorna. Det är ett bra val att få in Kleerup i programmet för att få tillgång till hans framgångsrika hitlåtar, men om han själv egentligen kan sjunga är i skrivande stund mer oklart för mig. Det visar sig.

En personlig favorit med Kleerup, från första självbetitlade plattan, 2008

Miriam Bryant – är tämligen okänd för mig. Namnet är bekant men inte mer. Jag vet att hon turnerat med Kent som körsångerska och att hon skrivit litet egna låtar som funkat bra på topplistorna. Hon sjunger bra har jag förstått och det är tydligt att hon kommer in i samma genremässiga ruta som tidigare Petra Marklund, Amanda Jenssen och Agnes. Tror jag. Det ska bli väldigt intressant att höra vad hon kommer göra i programmet.

Ison (Glasgow) och Fille (Felipe Leiva Wänger) – välbekanta namn jag inte har nån direkt relation till. Vet att de är från Bredäng respektive Vårberg. Såg Ison några gånger i X-factor och noterade att han är rapp i käften, humoristisk och snabb i pallet. Bra egenskaper för en bra rappare. Detta är helt i linje med programmets idé att ha olika genrer representerade. Ordningen som bröts förra året är återställd. Rapparna är tillbaka.

Jenny Berggren – vet jag förstås mycket väl vem det är, men har ingen stark relation till den tidigare Ace of Base-medlemmen eller bandet hon var med i. I själva verket var jag ytterst negativt inställd till allt som hade med Ace of Base att göra när det begav sig på 90-talet. Det här var inte alls ”min musik” och kändes snabbt väldigt sönderspelat och trist. Men jag tror det kommer att kännas roligare nu med den långa paus som varit och jag tänker att det här är säkert ett smart val eftersom Jennys medverkan innebär att detta oerhört kommersiellt framgångsrika bands alla storsäljande monsterhits blir tillgängliga. Jag tror hon sjunger hyfsat bra också.

Sammanfattande kommentar: Jaha, ja jag tycker det ser ut att kunna bli en intressant och bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen sympatiskt kraftigt utspridd från 24 till 80 år. Jag tror jag kommer tycka det blir en bra säsong. Och i år tyckte jag först att det verkade som att man fått med alla de genrer som vanligtvis brukar vara representerade. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att rocken helt saknas. Det finns ingen riktigt rockartist med i år. Det är synd tycker jag. Mer synd än förra året då rappare saknades är min personliga uppfattning.

Jag tänker ändå att TV4 kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Det här är ju framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

En rapport från inspelningen av programmet i somras

Trailern till ”Så mycket bättre” 2015

Så mycket bättre 2014 – min analys

Nu när det varit klart sedan ett par månader kan det ju vara dags för mig att göra en av mina återkommande, om än senfärdiga, kommentarer till programmet. Det är dags att analysera årets upplaga av ”Så mycket bättre”. Det är nu den femte säsongen.

När jag ser listan över årets deltagare ser jag både självklara namn och ett par frågetecken. Men jag gissar att urvalet som vanligt handlar om att fånga upp och åstadkomma det bästa urvalet för en så bred publik som möjligt både ålders- och genremässigt Vi tar dem namn för namn.

Orup:
Stabilt och klokt val. En mycket välkänd och populär artist med lång karriär och massor med hits, en lika omfattande som catchig låtkatalog. Medelålderspublikens favorit. Men efter inhopp i X-factor är han inte heller helt okänd för de yngre. Jag har följt Orup sedan Ubangi i början på 80-talet och är väldigt glad han kommer med i år. En mycket sympatisk artist med bred pop och underhållningsmusik i sin omfattande produktion. Och i familjens gamla SAAB rullade 1979-1980 även en bensinmackskassett med Orups första band Intermezzos gamla hit ”Kom och ta mej!”. Orup är ett mycket erfaret branschproffs, rutinerad låtskrivare och en underhållare som jag gillat i väldigt många år.  Det blir kul att höra hans covers också!

Ola Salo:
Också ett både bra och klokt val. Liksom Bo Kasper förra året representerar Ola Salo ett band som haft stora framgångar. The Ark slog igenom 2000 och gjorde sin sista spelning på Grönan i september 2011. Jag har sett många bra spelningar med dem genom åren och de har en intressant och ganska stor låtkatalog att ösa ur. Jag uppfattade dem som ett bra exempel på ett band som var både rock och pop och som lyckades vara både mainstream och litet alternativa på samma gång. Ola Salo är också en intressant och reflekterande person som det ska bli spännande att följa i detta format. Färgstark är ett annat ord som ligger top of mind för mig när det gäller Ola Salo. Han är också en erkänt duktig sångare och jag är nyfiken på hans covers.

Amanda Jenssen:
Ett smart och lyckat val. Amanda är en jätteduktig artist och sångerska med personlig utstrålning och är väl känd för en yngre publik. Hon kommer helt säkert kunna göra bra cover-versioner på de andra artisternas låtmaterial. Ja det vet vi att hon kommer göra för hon har redan bevisat det tidigare. Hon är en karismatisk, tuff och spännande artist. Ännu ett tydligt exempel på när ”tvåan” i Idol visar sig vara den mer intressanta och livskraftiga artisten.

Kajsa Grytt:
Det här är ett spännande val. Kajsa är en lite smalare artist men med stor cred och medvetenhet. Jag tänker förstås själv i första hand på alla de fina låtar hon gjorde tillsammans med Malena Jönsson som duon Kajsa & Malena i slutet av 80-talet. Men jag tänker även på punkåren med Tant Strul innan dess. Hon är också soloartist, men den produktionen har jag sämre koll på. Kajsa är punkare, rockare, författare och visartist och det behövs i programmet. Undrar vilken av Orups och Carolas låtar hon kommer att välja? Intressanta genrekrockar. Och undrar om hon kommer säga något om relationen med Plura en gång när det begav sig på 80-talet; relationen som slutade med att han kände sig tvungen att skriva ”Kärlekens tunga” som figurerade i Petra Marklunds utmärkta version i första omgången av ”Så mycket bättre”.

Carola Häggqvist:
Ja det här är förstås ett riktigt stabilt val då man väljer en av Sveriges mest kända och omskrivna artister genom tiderna. Jag tror det är ett bra val för programmet. Carola är en fantastisk sångerska och har en stor katalog av mycket välkända låtar med sig från en lång karriär som det kommer bli kul att höra de andra artisterna göra sina versioner på. Carola ger genrerna schlager och mainstreampop ett starkt ansikte – så även ett frireligiöst. Blir också kul att höra vad hon väljer för låtar av de andra artisterna. Kan dock slå vad om att det t ex inte blir nåt punkigt med Tant Strul utan någon av de finare och lugnare Kajsa & Malena-låtarna. Och vad ska hon göra för cover på Familjen? Känns som att vi kan vänta oss en och annan riktigt mysko genrekrock.

Love Antell:
Här måste jag erkänna att jag för första gången i de här sammanhangen stöter på en artist jag inte vet något om sedan tidigare. Sångaren och konstnären Love Antell är ett helt okänt namn för mig och jag kan bara beklaga min okunskap som antlagligen beror på min alltmer framskridna ålder och tyvärr alltmer tappade kontakt med aktualiteterna i musiksverige. Jag läser att Love varit gitarrist 2007-2011 i en senare upplaga av Perssons Pack och att han spelat i ett band som heter Florence Valentin. Och att han gjort en del musik som soloartist. Här finns ingen stor låtkatalog alls att ta av så jag undrar hur det kommer att bli när de andra ska göra hans låtar? Men vem vet? Det blir säkert kul att höra hans versioner av de andras låtar. Jag får intrycket av att han är mer rock än pop. Det behövs i programmet.

Johan T Karlsson:
Även här måste jag erkänna att namnet spontant inte säger mig någonting. Jo men när jag läser vidare och ser att Johan T Karlsson jobbat under artistnamnet Familjen så är det bekant. Men det är inget jag kan säga att jag medvetet hört. Jag läser också att han varit förband till Kent våren 2008 och att han medverkat som gästartist på deras platta ”Röd”, en klar indikation på kvalitet. Jocke Berg skulle inte jobba med honom annars och Jocke är defintivt i position att själv välja samarbetspartners. Jag förstår att Johan T Karlsson är vald för att representera genren electronica/dance. Liksom i Love Antells fall finns här ingen omfattande låtkatalog att falla tillbaka på, men det blir desto intressantare att höra hans covers. Här kanske vi kan få några nya danshit-versioner av gamla klassiker?

Sammanfattande kommentar: Ser ut som en fungerande artistmix även om det för mig finns åtminstone två jokrar jag kan känna viss skepsis mot. Det är en joker mer än vad jag trott kommersiellt möjligt, men de kan ju mycket väl överraska positivt. Framförallt verkar det dock saknas en rappare i årets startfält. Det bekommer inte mig så mycket, men denna genres medverkande har ju tidigare genom åren stått för överraskningar och de mest annorlunda cover-versionerna.

Orup, Carola, Ola Salo, Johan T Karlsson, Amanda Jenssen och Kajsa Grytt (Love Antell saknas i fotomontaget)

Jag rundar av med den första och äldsta hitten som levererats av detta gäng och då närmare bestämt Orups gamla band Intermezzo från 1979. Ett av många exempel på den tidens (sent 70-tal, tidigt 80-tal) svenska mainstreamband som med nån sorts ohelig (och möjligen fejkad) upproriskt stökig punkattityd gjorde mer kommersiell poprock för radio och hitlistor. Framförallt var det som sagt Orups allra första band:

Med en nästan oigenkännlig 20-årig Thomas ”Orup” Eriksson överst i mitten…

Och denna hit av betydligt senare leveransdatum jag nyligen upptäckt, Familjen med ”Det snurrar i min skalle” från 2007. Inte purfärsk längre den heller och det förvånar mig att jag på något sätt lyckats undvika den ända till nu:

Så mycket bättre 2013: nu börjar fjärde säsongen

Jag gläder mig åt en fjärde säsong av TV4s tittarsuccé ”Så mycket bättre”. I somras var ännu en grupp svenska artister iväg till pensionat Grågåsen på Gotland och umgicks en vecka och framförde sina egna versioner av varandras låtar. Jag har skrivit mycket om det här programmet genom åren och det kommer helt säkert bli en del skrivet även om årets upplaga.

”Så mycket bättre” årsmodell 2013 (klicka för mycket större bild)

Jag läser att medverkande i denna årgång är Lill Lindfors, Ulf Dageby (Nationalteatern), Ken Ring, Bo Kasper Sundström, Titiyo Jah, Ebbot Lundberg (Union Carbide Prod. och Soundtrack of our lives) och Agnes Carlsson. Min spontana reaktion är att jag tror att TV4s produktionsteam åter har lyckats hitta ett startfält med den nödvändiga intressanta spridningen över olika åldrar och genrer. Här finns i vanlig ordning jazz, schlager, svensktoppen, pop, soul, rap och rock.

Vi kan åter vänta oss några riktigt intressanta oväntade kombinationer och genre-krockar när de ska tolka varandras låtar. Vad ska Ulf Dageby välja från Agnes produktion och vad ska Lill Lindfors välja från Ken Ring?

I år känns det som att jag själv dessutom, med undantag för Ken Ring och Agnes, är ovanligt väl inlyssnad på de olika artisternas repertoarer.

Först ut på lördag 26 oktober är en mycket rutinerad artist – Lill Lindfors!

TV4s presentation av årets artister

Min kommentar till startfältet 2012

Min kommentar till startfältet 2011

Min kommentar till första säsongen av Så mycket bättre 2010

Darins kväll i ”Så mycket bättre” och så något om Maja Ivarsson och Karin Wistrand

Darin Zanyar var igårkväll den siste av artisterna att ha sin dag och hyllas av kollegorna i TV4s ”Så mycket bättre”.

Att Darin framstår som en sympatisk, väluppfostrad och omtänksam ung man överraskar mig inte. Jag blev däremot glatt överraskad över att Darin tydligen även är upphovsman. Jag trodde att han var en renodlad performer, en mycket duktig och karismatisk sångare och det är ju gott nog. Men det smäller förstås ännu något högre för mig om han själv kan skriva en och annan av låtarna han framför.

Det var också trevligt att i gårdagens program se Darins och Maja Ivarssons uppenbara personkemi fortsätta blomma ut. Majas coola rockversion av Darins ”Want ya” var ett väldigt lämpligt val som hon också förvaltade väl. Jag fick en aha-upplevelse när jag nu åter såg Maja in action. Jag kom att tänka på Karin Wistrand i Lolita Pop en gång när det begav sig. Här finns uppenbara likheter i utseende, attribut, framtoning och utspel på scen. De är båda coola rocktjejer med samma genuina energier, pure vibes. Ja låt vara att Maja har än mer av de litet våldsamma energierna; hon är som en till 10-talet uppdaterad version av originalet Karin Wistrand.

Darin och Maja

Och lämpligen valde då också Darin att avsluta kvällens duett tillsammans med just Maja, här är länken till den: http://www.tv4.se/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/klipp/darin-maja-want-ya-2246921

Men det för mig mest minnesvärda i gårdagskvällens program var Darins starka känslor när han berättade om sina föräldrars dramatiska flykt från Saddam Husseins Irak 1980 just när kriget mot Iran bröt ut. Jag förstår att de kom från irakiska Kurdistan och att Darins pappa inte kände sig särskilt motiverad att offra sitt liv för Saddam i det meningslösa kriget mot Iran. Deras flykt tog dem genom Europa till Sverige där de landade i juli 1982. Fem år senare föddes Darin som numer är en av de kändisar som hälsar alla besökare välkomna till Stockholm och Sverige. Det är en vacker framgångssaga för familjen Zanyar och Sverige!

Och så hoppar vi tillbaka till sidospåret Karin Wistrand och Maja Ivarsson… Jag såg ju Lolita Pop live vid ett antal tillfällen i det sena 80-talet, men för att ni som inte gjorde det eller kanske inte ens hört talas om dem ska förstå vad jag menar har jag plockat fram en gammal goding med Lolita Pop; här är ”Mind your eye” från 1987, för övrigt samma år som Darin föddes…

Eller varför inte ”Tarzan on a big red scooter” från 1989 där Karin med sin korta svarta skinnjacka visar vem som var Sveriges första blonda genuina rockbrud. Maja Ivarsson gör det väldigt bra och är för ung för att minnas Lolita Pop så hon har säkert inte sneglat på Karin, men Karin var först och ska ha cred för det.

Men kanske är det ändå så att Karin Wistrand för den bredare publiken blev mest känd för denna popklassiker som hon gjorde tillsammans med Orup (ja ni vet han som är domare i X-factor) anno 1988:

Sylvia Vrethammars kväll i Så mycket bättre – Ugglas tourette och dryge Hyland överraskar

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre” var Sylvia Vrethammars kväll då vi fick höra prov på Magnus Ugglas ”kärleksfullt” plumpa tourette-uttalanden, Olle Ljungströms härliga kitschiga spanska marschversion av E viva España och litet för mig överraskande badwill för gamle Hyland…

Sylvia fick ju börja som programvärdinna i Hylands hörna 1969,  dåtidens i särklass mest populära svenska tv-underhållning med otroliga tittasiffror i tvåkanalssamhällets guldålder. Jag och många av tv-tittarna reagerade säkert på Hylands trista dominerande mansgrisattityd, låt vara tidstypisk, men inte trevligare för det.

Det var också sorgligt att Sylvia, liksom Abba samma år, drabbades av den extremt politiserade tidsandan som låg som en blöt kvävande filt över samtiden 1974 när hon sjöng om Spanien. Hennes internationella framgångar ville ingen se något positivt i, allt handlade om att svartmåla henne som Franco-sympatisör vilket var lika larvigt som det var inskränkt.

Det må, givet den rådande tidsandan, ha varit litet dålig tajming för en sådan låt om Spanien, men det var förstås tidsandan som var skruvad snarare än den oförargliga schlagerlåten. Låten handlade ju om kärleken till Spanien och spansk kultur, det genuint spanska som alltid funnits och alltid kommer att finnas, inte om Franco och fascismen men dåtidens journalister satt helt fast i sitt snäva tänkande. På samma sätt ville man samma år inte gratulera ABBA till segern i Eurovision utan fokusera på det smaklösa i att göra en låt om ett slag där tusentals människor dödades… En mycket tidstypiskt skruvad vinkling. Håhåjaja!

Sylvia Vrethammar 2012

Tidigare bloggar om Så mycket bättre 2012:

https://japetus.wordpress.com/2012/11/18/blyg-magnus-uggla-visar-odmjukhet-i-sa-mycket-battre/

https://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

https://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/