”Du läser och du läser och du läser och du läser och du blir en förläst jävel”, mässar bandet. En stel basgång och en synth som står i ett annat rum och försöker göra ljudeffekter till en svensk version av Stjärnornas krig plus några skott som ekar till här och där är vad som i övrigt hörs. Jag lyssnar och jag lyssnar men jag förstår inte vad jag hör. Kan det vara brist på förståelse?”
Håkan Lahgers sågning av bandet Hörförståelses singel ”Förläst jävel” kunde vara min kärleksförklaring till detta bands musik. Jag hade förstått den. Och jag tror mig därför också precis förstå vad Jan Gradvall menade när han replikerade Lahgers recension i Schlager med sin i Fanzine.
Jag har idag, denna soliga söndagsförmiddag sett Tom Alandhs intressanta SVT-dokumentär om det långt sedan länge bortglömda postpunk-bandet Hörförståelse som existerade 1980-1983.
Det är ju den här typen av historier som min blogg gärna vill uppmärksamma. Företeelser som orättvist, men kanske föga förvånande, glömts bort är sånt som bloggens läsare vet att jag gärna skriver om. Jag skriver om sånt som berör mig. Och berättelsen om bandet Hörförståelse berörde mig rejält.
Det är omöjligt att inte beröras av historien om de här good guy-vanliga-killarna som kämpade på i massiv motvind och drömde om framgång för sitt band, men bara sågades och floppade. Ända tills en senkommen revansch nu 35 år senare.
Här är trailern till dokumentären!
Den udda och frustrerade postpunk, new wave, som de här killarna gjorde eller försökte göra hade tilltalat mig då. Om jag nånsin hört den. De nådde ju aldrig ut till nån publik att tala om. Men med starka influenser från tidiga Talking Heads och Joy Division hade succén i mitt pojkrum varit given; jag var mitt i målgruppen. Att jag skulle gillat det här då är ganska självklart. Trots de uppenbara musikaliska bristerna. Jag gillar det nu.
Dokumentären är full av obetalbara kommentarer kretsande kring bandets gudabenådade musikaliska oförmåga, kommentarer som är både underhållande och smått tragikomiska. Eller vad sägs om detta fyrverkeri:
”Det var ett par hjältar, antihjältar… Det var alltid en fröjd att se dem göra bort sig…”
”Jag tyckte verkligen det var hemskt. Sångaren var tondöv, trummisen han kunde ju inte spela överhuvudtaget egentligen, han spelade ju jättetaffligt…”
”De kunde knappt ta sig igenom låtarna de första åren för att de var så klantiga på att spela, men vi älskade det för de hade sån charm och såna roliga infallsvinklar och texter. Det gick inte att göra nåt annat än att älska dem”
”Det lät ju som att de höll på att falla sönder hela tiden…”
”Vi fick ju knappt publiken att stanna kvar när vi spelade. Efter turnén hade varje bandmedlem tusentals kronor i skulder”
”Vi var ju klåpare, det var vi… Jag försökte att sjunga så litet dåligt som möjligt. Det var mer damage control”
”Nej vi var inte så tuffa, vi var ganska snälla killar…”
Ja… Vad kan man säga om detta. Det blir nästan litet rörande. Men Jan Gradvall gillade det redan då och han berättar målande och träffsäkert om varför han tyckte det bandet gjorde var så intressant och varför han hade så lätt att ta till sig Hörförståelses texter. Bl a för att det som kan se obegripligt och intetsägande ut på papper, kan fungera hur bra som helst när det sjungs eller ”gapas ut” på scen. Hör man det så förstår man. Wow!
Den flerfaldigt kultförklarade Mats Wigerdal (senare bl a i Ubangi med Orup och Cia Berg samt Global Infantilists med Mare Kandre) medverkade på slutet i bandet och kunde då lämna bakgrunden och trummorna i Kitchen and the Plastic Spoons och få bli gitarrhjälte längst fram
Och de frustrerade texterna är lätta för mig att relatera till. Det här låter som något jag kunde ha skrivit i tonåren.
”Hur jag än försöker så blir det fel
jag tänker bara på flickor
ute skiner solen och förbannat vad jag längtar ut
tänk att få slippa sån här jävla skit
För du läser och du läser och du läser och du läser
och du blir en förläst jävel…”
Vänskapen mellan killarna i bandet skildras på ett mycket fint sätt. Det värmer att se dem sitta tillsammans och digga. Att höra dem tala om hur roligt de hade trots att det mesta de gjorde sågades och floppade. De framstår som väldigt reko och snälla, litet nördiga killar. Dessutom väldigt modiga. Man måste beundra dem för deras envishet.
”Idealen det var väl litet tonårsnaiva, för det var det där att inte vilja stelna i nånting, att inte vilja vara en karriärist som banar sig fram med vassa armbågar och trampar på andra, utan att vara den som vill skapa ett bra samhälle och vara en person som är omtyckt och som har sunda ideal…”
Ja det känns som att det kunde varit jag. Det där hade jag skrivit under på då och det är lika sant för mig idag, 22 år in i arbetslivet.
Efter att ha sett dokumentären kan jag inte säga annat än att jag hade älskat bandet om jag hör dem då. Jag gör det idag. Det kunde varit jag – ”en förläst jävel”.
Och dokumentären har ett riktigt fint happy end, trots det så uppenbart sorgliga faktum att bandets låtskrivare och centralfigur Anders Sjölander gick bort allt för tidigt i MS. Det fina slutet handlar inte bara om att det amerikanska indiebolaget Captured Tracks i New York nu vill ge ut en fullängdsplatta med Hörförståelse och att en ny generation lyssnare har börjat upptäcka deras 35 år gamla alster på nätet. Att misslyckas i sitt försök att bli rockstjärna kan ha andra värdefulla konsekvenser. En av killarna i bandet uttrycker det så vackert:
”Nej jag blev aldrig rockstjärna men jag fick många goda vänner när jag försökte…”
Hörförståelse framför sitt paradnummer och enda då utgivna alster, singeln ”Förläst jävel” på Långholmen 1982
Japetus öga 