Arkiv för Stranded

Exit – Tom Wolgers: med stil, smak och elegans i ord och toner

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , , on 5 november, 2020 by japetus

”Du lever utanför
Du tittar på din värld
Du trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Han har ett så utsökt vackert och stämningsfullt sätt att uttrycka känslan av ensamhet. En betraktande känsla av väntan, vemod, skönhet och längtan. Det är så vilsamt, så stilla, så smakfullt. Det har många gånger slagit mig hur underbart poetiskt vackra texter han skriver. Och många gånger har jag skrivit om honom, hans texter och musik här i bloggen. För de har betytt och betyder så mycket för mig…

Tom Wolgers är nog mest känd som den oerhört skicklige musiker som med sitt flyhänta och ekvilibristiska klaviaturspelande lyfte Lustans Lakejer till sina högsta musikaliska höjder. Och i den rollen har jag uppskattat honom mycket. Men personligen måste jag ändå säga att det var den musik han skapade som soloartist som ändå berörde mig djupast. Och jo, jag kallar Mockba Music för Toms projekt som soloartist även om det formellt sett är en grupp. Men i praktiken var det ju inte det. 

Jag citerar mig själv ur bloggen för 10 år sedan när jag beskriver känslorna för just den ovan citerade låten ”(Ett liv i) Exil”:

”Ja den här låten symboliserar mycket starka vårkänslor för mig sedan mer än 25 år tillbaka, som det känns när man upplever det för första gången. En blåsig nyfiken känsla av uppvaknande, starka kontraster i kraftigt solsken med vinterns grus raspande under skosulorna, känslan av att vara på väg nånstans längre bort än dit stegen för. Igen. Precis samma känsla som på det som nu igår kom att visa sig bli årets första vårpromenad.”

Nyheten idag på eftermiddagen om Tom Wolgers plötsliga bortgång vid 61 års ålder kommer lika olustigt plötsligt som den känns fruktansvärt sorglig; alldeles för tidigt… Inte nu igen, etc.  Sjukdom läser jag. Cancer, igen. Igen. 


Tom Erik Wolgers (1959-2020)

Våren 1987 samarbetade Tom med fotografen Bruno Ehrs i den mycket smakfulla utställningen ”Stockholmssviten”. Här har jag mitt första personliga minne av ett kort möte med Tom på Moderna Muséet i samband med mitt studentfirande. Ett vackert och sympatiskt minne av denne så elegante och tjusige gentleman. 

Jag läser på Bukowskis hemsida i samband med att ett av fotona ur Stockholmssviten sålts:

Ur ”Stockholmssviten” på Moderna Muséet 1987

”Bruno Ehrs utförde utställningen Stockholmssviten tillsammans med tonsättaren Tom Wolgers. Ehrs arbetar gärna med motljus för att skapa en stämning i de enkla motiven med fasader, bropelare och betonggrunder. Bildskärpan är maximal. De flesta Stockholmsbilderna utfördes tidiga söndagsmorgnar, då staden ännu inte vaknat” 

 


Stilfullt omslag till Stockholmssviten


Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (Klicka för mycket större bild)


Ur Stockholmssviten, foto av Bruno Ehrs (klicka för större bild)

I sitt skapande som soloartist bjöd Tom Wolgers på en ytterst smakfull mix av drömska och suggestiva stämningar med poetiska och berörande vackert sparsmakade texter. Det här är något som berört mig innerligt och djupt. Jag smakar på några av titlarna från den smakfulla Mockba Music-plattan från 1984: ”Kniv mot hud”, ”Drömmen”, ”Den förlorade staden”, ”Att ha och inte ha” och ”Någon som du”…

Och när jag hör de suggestiva tonerna i outrot till just ”Ett liv i exil” (LP-versionen) kommer det alltid att vara vår för mig och livet är nära, berörande och på sin spets. Som det så ofta är i tonåren. Jag älskar och berörs så oerhört mycket av detta enkla men eleganta uttryck som ständigt återkommer i Toms musik. 

”Exil-maxin”, Mockba Music, 1983

Spotifys ”bonus-version” av den självbetitlade Mockba Music-plattan från 1984 

Jag sörjer Tom Wolgers. Han var en av mina stora svenska tonårsidoler. Nu är även han borta och det känns olustigt, vemodigt och sorgligt. På jobbet fick jag gå in på toan och snyta mig och grina en stund när jag fått denna så trista nyhet detta trista år. Jag kan ju inte säga att jag kände honom, för jag träffade honom bara ett fåtal gånger, men är tacksam för den FaceBook-kontakt vi hade de senaste/sista 10-12 åren som gav mig möjlighet att skriva direkt till honom och uttrycka hur mycket hans musik och texter betytt och betyder för mig. Det värmer idag. Jag vet att jag nådde fram till honom. Och det var så fint att läsa hans svar.

Och det var så trevligt att nästan varje dag vid läggdags få ta del av alla de vackra och smakfulla målningar som Tom delade med oss på FaceBook. I många års tid har jag rundat av mina dagar med att titta på dagens konstverk från Tom, sätta en ”like” eller ett hjärta och sen godnatt. 

Med ett leende noterar jag att jag upprepat ordet ”smakfullt” i just den här bloggen så många gånger att min gamle svensklärare Harry Kromstad, salig i åminnelse, skulle rynkat pannan, knackat med pennan i katedern och kallat det ”störande upprepning”. Men ändå inte. För det handlar ju just om Tom Wolgers. 

Tom satte toner till så många starka upplevelser i tonåren, de första upplevelserna, och texterna var så poetiskt berörande vackra. Toms musik och ord har följt mig genom livet och kommer att fortsätta göra det hela vägen i mål. För jag hörde ju redan där och då att handlade om mig. Det gör det fortfarande. Tacksamheten för allt det vackra Tom skapade, i ord och toner, stannar hos mig – för alltid!

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

Annons

VIVA! – tillbaka till Skymningslandet

Posted in musik, Poesi with tags , , , , , on 29 september, 2020 by japetus

”Han försvann ut genom dörren
och kom aldrig mer igen.

En regnig dag i september
så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?
Till minnet av en morgondag…”

~  ~  ~

Jag sitter och håller en gammal svart och ganska mystisk svensk LP-skiva i min hand… Längst ned på baksidan av konvolutet kan jag läsa en tillägnan som fick mig att haja till redan första gången jag läste den för nu mer än 35 år sedan: ”Tillägnad Emily, John, Sofia och alla andra som blir sjutton år, år 2000″. 

Jag kan tydligt minnas hur oerhört avlägset detta mytomspunna science fiction-datum kändes där och då och hur fascinerande futuristiskt och suggestivt det kändes när jag första gången läste denna tillägnan. Nu är alla de 83:or som är årsbarn med plattan som tillägnats dem sedan länge fullvuxna och i sin tur blivna föräldrar. Millenniet ligger bara det 20 år tillbaka i tiden och ingen tänker särskilt mycket på det längre. Det är historia. En historia från tonårens höstliga Skymningsland som inspirerat mig så mycket i mitt skrivande. Och bandet med alla de poetiska och hisnande fascinerande texterna är det nästan ingen längre som minns. Men jag är en av dem som gör det. Alltså…


VIVA! : ”Flykten”, 1984

~  ~  ~

Det blir snart inte mycket senare i september än så här, men månadens sista blogg kommer inte att handla om Ratata, utan om ett annat av banden som vid denna tid låg på samma skivbolag – Stranded Rekords. För Stranded Rekords var inte ”bara” Ratata, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Mockba Music och Zzzang Tumb. Om man gräver sig lite djupare ned i arkiven hittar man till slut även VIVA! Ja de hette ”VIVA!” med versaler och kompletterat med utropstecknet. (Av praktiska skäl kommer jag fortsatt här i texten nöja mig med kalla dem Viva) Men man får gräva rätt djupt för de är ett sedan länge lika sorgligt som orättvist bortglömt kultband. Som läsare av denna blogg väl känner är detta ett säkert kriterium för att få utrymme här.

De gavs nämligen aldrig ut på CD. Fanns bara nåt enstaka spår med dem på Stranded-samlingarna från 90-talet. Men nu i våras dök Viva plötsligen upp på Spotify till min oförställda förtjusning, vilket innebär att det nu inte bara är mina LP-skivor (!) som är tillgängliga, utan att en bredare publik kan få en chans att upptäcka dem. Min bloggtext kan bli en fin inkörsport för Viva är värda att upptäckas.

~  ~  ~

”Se hur det ska bli
av dessa skuggor på min vägg
Här är ännu natten ung
i hjärtat av en dröm…”

~  ~  ~

För äntligen är det nu dags att få skriva av mig om detta så djupt och länge älskade unika band. Jo de har dykt upp här i bloggen några gånger tidigare. Men den här gången är fokuset fullt och fast på dem. Deras personligt mystiskt existentiella texter är fulla av poesi, skönhet och vemod i ett omfång så episkt stort att det knappast överträffas av något annat svenskspråkigt svenskt band. Med sina tunga basgångar, suggestivt vemodigt atmosfäriska syntklanger och psykedelisk färgade gitarr hade Viva ett sound någonstans i gränslandet mellan Simple Minds, Ultravox och Roxy Music.  Deras en gång så futuristiska musik är en för Sverige unik mix av new wave, postpunk och artrock.

Men för att närma oss ämnet på rätt bog i rätt tidsanda ska vi stampa av i den verklighet där och då som många av oss som gillade Viva levde i när de släppte sina två första – och mitt tycke klart bästa – plattor ”I splitter av ljud” (1982) och ”Flykten” (1984) som den här bloggen kommer att handla om…


VIVA! : ”I splitter av ljud”, 1982

Det finns inte mycket att läsa om Viva på nätet annat än några korta notiser, och för något år sen såg jag en mycket kort och märklig passus i en blogg som kallade dem ”fascistoida”. Det här inlägget är lyckligtvis borta nu för det var både okunnigt och inskränkt. En fascistoid visuell image som ett sätt att provocera och väcka uppmärksamhet är sannerligen inte obekant i musikens värld, den sortens flirtar och infall har vi sett många genom åren. Men att Viva skulle räknas in där kan jag inte känna igen. Detta är ett mysterium som svävar nånstans mellan det fullkomliga missförståndet och den nu i efterhand närmast fåniga inskränkthet som kännetecknade Sverige. Jag minns fortfarande hur vår samhällskunskapslärare i nian på fullt allvar våren 1984 höll ett förmaningstal till klassen och varnade för att ”fascisterna hade börjat sticka upp sina fula trynen igen”.

Som grund för detta starka uttalande hade hon en för henne dramatisk och chockande observation. Två av de manliga eleverna på skolan hade dykt upp i kortklippta propra frisyrer och börjat synas i gråa, vita och svarta kläder denna historiska vårtermin. De här två killarna, H och P i min parallellklass, var mina kompisar och var de två första som vågade bryta med den likriktning och repression som rådde på Långbrodalsskolan i Älvsjö. Alla skulle se lika lagom mellanmjölkslikadana ut. Alla skulle anpassa sig till normen. Här fick ingen mångfald finnas, inga avvikelser. Alla skulle ha samma halvlånga gärna oklippta, ovårdade och ofta påfallande katastrofalt missklädsamma frisyrer. Några var naturligtvis riktigt långhåriga eftersom de var hårdrockare eller ”rastas”. Men de flesta killarna såg väl ut som jag och många av de andra ”nördarna”, en mellanlång genomsnittligt mesig frilla. Hade jag haft större volym hade det varit en ”Bobby Ewing”. Regeln var att halva örat måste täckas av hår. Annars var man ”fascistoid” och kunde räkna med förföljelse och trakasserier.

~  ~  ~

”Tittar ut från mitt fönster
normala dagar i ett ändlöst mönster
Mänskorna rör sig i slowmotion
väntar på en ny kreation…”

~  ~  ~

Ja jag tar i litet nu, men ganska litet ändå tyvärr. Det var förskräckligt likriktat, monotont och repressivt på min högstadieskola som fullkomligt dominerades av hårdrockare. Killar som inte sällan var påtagligt utåtagerande och våldsamma och t o m skröt om hur de på helgerna hade ”knackat bög” eller ”knackat synthare”. De två kompisarna som vågade ”klippa kort” först bestraffades alltså därför hårt. Först genom att dömas ut som fascister av vår lärare och lyftas fram som varningssignaler och avskräckande exempel. Deras hårdrockande ”skolkamrater” fyllde på med sin kamratuppfostran; sparkade snabbt in deras skåp och tryckte in stinkande överdoser av vitlök i dem. Hånfullhet och glåpord mötte mina kompisar dagligen i skolan. Själv vågade jag därför inte klippa mig. Än. Så bestraffade vår repressiva skola de som ville och vågade vara annorlunda där och då.

Som ni märker har jag kommit bort från ämnet när jag beskriver min upplevelse av de tonår då jag började lyssna på detta band och nöjer mig med att konstatera att jag kommer återkomma till repressionen och normen i en senare blogg. Men nu åter till Viva, månaden september och Skymningslandet. Viva var alltså sannerligen inga fascister. Inte ens visuellt med de dåtida extremt fördomsfulla glasögon jag nu beskrivit. Det går egentligen inte att se hur de ser ut på skivomslagen för bilderna är så små alternativt otydliga. Man kan ana dem som svarta siluetter. De var ju litet mystiska helt enkelt, även visuellt.

~  ~  ~

”Har väntat så länge i TVns blåa ljus
som fragment av en verklighet
dold maskerad och diffus…”

~  ~  ~

Ja länge försökte jag på olika sätt göra Viva tillgängliga på något annat medium än LP och singlar. Jag mejlade förstås till gitarristen och låtskrivaren Ulf Zackrisson många gånger redan för mer än 20 år sen i mina försök att göra Vivas musik mer tillgänglig. Ulf är mångårig chefredaktör på coola gitarrtidningen ”Fuzz”. Gitarrerna spelade i o f s alltid en underordnad roll i Vivas musik, men han är en alldeles utmärkt, för att inte säga grym, gitarrist och tänk att haft den goda och coola smaken att välja namn från vackra bortglömda dikter skrivna på 40-talet och använda som låttitlar – ”Till minnet av en morgondag” var lånad av poeten Stig Carlson. Och med titlar som den nyss nämnda och ”Du som ingen förstod” kunde de ju inte träffa någon annanstans än mitt i tonårshjärtat.

Ja… Deras titlar är så väldigt mycket tonår för mig. Vad sägs om ”Flykten”, ”Vill bara försvinna”, ”I splitter av ljud”, ”Hjärta fullt av eld”, ”Ut från natten”, ”Djärv som kärlek”, ”När jag gick förbi”, ”Jag hör dom viska”, ”Den stora sömnen” och ”Igår, idag, imorgon”. Jag blev helt fascinerad av Viva. Deras titlar och texter är så existentiella och poetiska att det är/var lätt surrealistiskt. Fantastiskt att det har fått göras sådan musik i Sverige. Bitvis alldeles väldigt storslaget och dramatiskt kan man säga. En del låter som filmmusik – lyssna på titelspåret ”I splitter av ljud” så förstår du vad jag menar. EPISKT är ett ord som också passar bra – lyssna på ”Massans flykt” eller ”Igår, idag, imorgon” så blir det så storslaget att det sväller över alla breddar. Det låter ganska mycket som Simple Minds gjorde på de två ”systerskivorna” ”Sons and fascination” och ”Sister feelings call” från 1981 och även ”New Gold Dream” 1982. Gillar men det, så gillar man Viva.

~  ~  ~

”In i eld
ut ur aska
Mellan skuggor
och dörrar av rymd
Plånar ut
alla spår
Vet inte hur
Vill bara försvinna…”

~  ~  ~

Det här var musik som ofta gick i bakgrunden vid mina nattliga promenader i tonåren eller när jag satt och skrev dagbok på pojkrummet hemma i Älvsjö. Det är musik som uttrycker den ensamhet och det utanförskap jag kände där och då. Upplevelser jag delade med många tonåringar. Bara det att få av oss förstod det. Särskilt inte där och då fortfarande mer än ett decennium före Internet.

De är en viktig bit av ”mitt 80-tal”, som jag skrev om första gången i en krönika på Passagen hösten 1999 inför millennieskiftet. Krönikan som sen blev bloggen ”Rör inte mitt 80-tal”. Viva är en del av ”mitt 80-tal” med känslan av utanförskap, existentiella funderingar, storslagenhet och vacker poesi. Allt det där som inte omnämns i den vanliga vulgo-bilden av 80-talet. Jag insåg det nu på morgonen att Viva är mitt i prick vad gäller soundtracket till den delen av mitt liv, en musikalisk förklaring över vem jag var under en period. Den perioden i tonåren.

Det handlar om att viss musik blir som ett soundtrack till ens liv, eller en ”tatuering i själen” som jag brukar skriva ibland. Så är Viva för mig. Den här musiken uttrycker stämningar och känslor som jag hade när jag var mitt i och mot slutet av tonåren. De satte ord och toner/harmonier på hur det kändes att vara 16-17 år där och då. När jag hör ”Du som ingen förstod” 35 år senare ryser jag och kan känna precis hur det var att smita ut på nattlig promenad med freestylens hörlurar på hög volym en sen höstkväll 1985. De här atmosfäriska ljudbilderna känns som duggregnet och fukten i luften. Jag minns precis hur det luktade av höst och äpplen.


Vivas första singel ”Delfiner” (1981) är en uppvisning i drivande bas, tighta trummor, atmosfäriska synthar och poetiskt, romantisk text

Båda Vivas två första LP-skivor har samma gåtfullt poetiska känsla i texterna och svävande atmosfäriska mystik i musiken. För mig är det också en stark känsla av höst och kontemplation. Det är som ett besök i Skymningslandet. Och det kan fortfarande kännas meditativt och vackert att återvända dit.

 



~  ~  ~

”Upp i rök
genom väggar
Har en önskan
att försvinna
In i speglar
Genom jorden
Vet inte hur
vill bara försvinna…”

~  ~  ~

En av de få bilder med litet bättre upplösning är denna. Viva vid tiden för andra plattan ”Flykten”, 1984 (klicka för större bild)

 

30 år Senare i September – ”inget att förklara, inget att förstå”

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 30 september, 2015 by japetus

Det är ett av de bättre betitlade svenska albumen från 80-talet. En titel som kommit att bli ett begrepp. ”Sent i September” är för mig en både mental och årstidsmässig riktpunkt i livet. Poesins högvatten. Nu är vi där igen.

För vi har åter nått slutet av september. Finalen på månaden som kan vara både sommar och höst och som känns så frisk, kreativ, vacker, uttrycksfull och positiv. Alltid en nystart efter sensommarens rötmånadskvalmiga klibbighet. Den här titeln har därför i min värld en omedelbart uppfriskande och poetisk kvalitet.

”Om dom frågar mig, vad vill du.
Då svarar jag att om du menar just nu.
Nu vill jag bort där ingenting kan nå mig.
Finna mig en plats där jag får vara ifred.
Låta tiden gå som vågor mot en strand.
Nu vill jag dit där strömmarna kan mötas
i en harmoni…”

En inledande och möjligen intressant reflektion kring texten till titelspåret är att jag tycker det så väl uttrycker en harmonisk ”bara vara”-känsla som är så mycket mindfullness långt innan begreppet ens var i närheten av att bli påtänkt. Liksom payoffen är detta ”Inget att förklara, inget att förstå” – men däremot att uppleva. Det handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en djupare upplevelse.

Jag tycker den här texten sticker ut och känns intressant för att den nu framstår som tämligen otypisk för sin tid och kanske även för Ratata. Möjligen långt före sin tid.

Sent i september LP

Originalomslaget: LPn ”Sent i September”

Men nu tar vi det från början, hur det gick till när det här mästerverket skapades.

Den föregående plattan ”Paradis” hade varit kluven i influenserna från å ena sidan akustiska rock-Springsteen och å andra sidan Scritti Polittis superproducerade electronica. Det var speciellt och det fanns garanterat ingen annan svensk platta som bjöd på så sådana musikaliskt diversifierade influenser hösten 1984. Paradis hade också varit Ratatas mest framgångsrika hittills; kommersiellt och belönad med bandets första Rockbjörn. Med framgången kom också pressen och förväntningarna.

Bandet fick nu tillgång till Polarstudion, en av världens bästa inspelningsstudios, med den mest kvalificerade tekniska utrustning man kunde uppbringa. Här fick bandet nu möjlighet att experimentera. Och det som började ta form var en platta som skulle bli en av de allra första DDD-inspelningarna i Sverige. En digital platta, vilket också är tydligt angivet på konvolutet.

Inspelningsperioden anges lämpligen på skivomslaget till ”sent i september”, men den var betydligt längre och omvittnat perfektionistisk. Resultatet av Johan Ekelunds, Mauro Scoccos och producenten Kai Erixons vedermödor i Polarstudion släpptes den 11 oktober 1985. Och det blev en stor framgång för bandet med överlag goda recensioner och en dubblad försäljningsvolym. Mauro och Johan hyllades som värdiga arvtagare till Björn och Benny.


”Ge inte upp”, en av plattans framgångsrika singlar. Här i den klassiska och tidlöst stylade svartvita videon.

Och soundet är nu mer Scritti Politti än Springsteen. Jag som lyssnat nästan lika mycket på Scritti som på Ratata kan verkligen säga att det är en mästerlig svensk version av samma sofistikerade sound. Mig veterligt finns ingen annan akt i hela världen som kommit närmare Scritti Polittis musikaliska perfektionism.

Bryan Ferrys ”Boys & Girls” från samma år angavs också som en referens i recensionerna. Dessa musikaliska referenser var knappast något som killarna i Ratata hade något emot. Framförallt var det väldigt sant.

Plattan är i sig, liksom så många av legendariska skivbolaget Strandeds titlar, en mycket smakfullt och smart förpackad och presenterad produkt. Jag minns hur jag bara älskade formgivningen. Det var så coolt.

Och plattan är sannerligen alldeles utmärkt bra bara i kraft av sig själv, sitt starka låtmaterial och sina uttrycksfulla texter. Och som en recensent skrev, ”istället för att slaviskt kopiera går de vidare och gör delikat popmusik som känns unik”.

Ratata autografer
Ett kärt exemplar av denna LP-skiva!

Några av mina starkaste minnen av låtarna på plattan kommer från ett kanske oväntat håll. Men mina bloggar är ju personliga så det är precis som det ska vara.

I det här fallet befinner vi oss sent om kvällen i den tomma markan på S1s regemente i Enköping senare i 80-talet. Markan är egentligen stängd, men eftersom jag sitter där med min fixande lumparkompis ”Hemlige Persson” så har vi förstås på något sätt fått tillgång till nyckel. Persson var inte bara en gåtfull fixare, utan även en lysande pianovirtuos som bl a kunde varenda en av Ratatas låtar utantill.

Det var mörka höstkvällar den där ”förlorade” sista 80-talshösten i Enköping när Persson slog sig ned vid pianot och spelade. Jag bara gapade och lyssnade. Och blev till slut så inspirerad att jag sjöng med – nykter. Jag kunde ju texterna utantill. Den här killen spelade som en gud. Särskilt minns jag när han lekfullt improviserade kring ”Om du kommer tillbaks” från just den här aktuella plattan.

För kanske var det så att Persson faktiskt själv spelat med Ratata? Kanske hade han varit med vid inspelningen av plattan? Det var inte så gott att veta. Och han ville förstås gärna att jag skulle tro det. Oberoende av hur det nu var med Perssons skrönor så stannade minnet av hans eminenta pianospel kvar, för alltid.

Liksom kärleken till den här plattan. Den här årstiden. Den här känslan…

PS: Och du Persson, om du läser det här vid nån skärm nånstans, hör av dig! Det var alltför längesen nu.

Ratata Sent i September
Att älska musik – jag har faktiskt tre ex av denna platta. För säkerhets skull.

Irma Schultz Keller – personliga tankar om en alldeles ovanligt humanistisk artist

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , on 16 mars, 2010 by japetus

Det är en solig dag sent i september 1988, en dag då jag rimligen borde sitta inne och gå igenom minnesanteckningar från morgonens föreläsningar i nationalekonomi, makroteori-kursen på Stockholms universitet. Staffan Stockeld är en lysande föreläsare, men när jag lämnar de isblå Södra husen i Frescati åker freestylen snabbt på och jag försvinner in i min egen 20-åriga självupptagna värld.


Det vackra omslaget till Irma Schultz’  första singel i eget namn, ”Tillbaks till mig” från 1988

Soundtracket för dagen är ett mycket vanligt alternativ för mig vid denna tidpunkt i livet: ett 90 minuters Maxell UDII blandband med ”Stranded”-artister: Reeperbahn, Ratata, Lustans Lakejer, Zzzang Tumb, Viva!, Mockba Music, Tomas DiLeva och Heinz & Young. När jag går mot Universitetets t-bana blundar jag i den starka solen och släpper allt vad makroteori heter; ”Vackra minnen klär bäst i rött…” sjunger Olle Ljungström och jag förlorar mig för ögonblicket i vemodiga, inte helt ovanliga, funderingar kring hur det ska gå med min skakiga kärleksrelation, min första.

Lystring! Dagens uppgift är, att leta spioner…” Zzzang Tumbs lekfulla budskap väcker mig ur funderingarna. Jag bestämmer mig för att ägna eftermiddagen åt skivor. Det kommer att bli den vanliga rundan förbi Stockholms större skivaffärer och bättre sorterade skivbörsar. Det ser med andra ord ut att bli en helt vanlig dag i mitt 20-åriga liv. Men det är bara som det verkar just då, för något för mig mycket speciellt och minnesvärt kommer snart att hända.

Vid T-Centralen kliver jag av och korsar i rask takt Sergels Torg, en plats jag verkligen inte trivs på, och styr stegen mot Skivakademien under Gallerian som vid denna tid fortfarande ligger där. I öronen har jag nu Zzzang Tumbs ”Dans” med systrarna Idde och Irma Schultz’ sång behagligt långt fram i ljudbilden. Rutinmässigt går jag in på Skivakademien och gör den vanliga rundan mellan singlar och LP, svenskt och utländskt. Allt är som vanligt. Ända tills jag tittar mot kassan. VA?!

Jag står blixtstilla och tittar på den vackra uppenbarelsen bakom disken. Det leendet, den blicken, det vackra håret… Pulsen ökar en aning. Är det? Ja… Det är det! Hmm… Det råder nu ingen tvekan om att det är Irma Schultz jag ser. På riktigt. För att förstå hur stort det här är för 20-åringen måste man veta att Irma Schultz det vid den här tidpunkten, tillsammans med Sade och Anna Nederdal, nog är den vackraste kvinnliga uppenbarelse jag kan tänka mig. Hon är också framförallt en idol som jag redan lyssnat på i många år. Otroligt många år med 20-åringens korta perspektiv. Och jag överfalls nu också av 20-åringens hela försagda blyghet och lyckas bara först efter en betydande ansträngning gå fram till disken.


Irma Schultz vid tiden för vårt möte på Skivakademien, foto från första LP-skivan ”Då staden har vaknat”, 1989

Med ett osäkert leende tar jag av mig hörlurarna och hälsar och mumlar nåt om ett otroligt sammanträffande… Irma hör direkt vad jag lyssnar på. Och så tittar hon upp mot mig och ler det där speciella breda, vackra leendet som jag så väl känner igen. Vi pratar en kort stund, hon är verkligen vänlig och ödmjuk. Jag slappnar av, pulsen går ned och jag kan faktiskt föra en dialog.

Tankarna går i 180, den här chansen till att signera skivor får jag inte missa. (För 20-åringen är det nämligen ännu viktigare att få skivor signerade än att prata med artisten i fråga.) Hon säger att hon kommer att vara kvar här även om en timme. Sagt och gjort, jag störtar ut och åker hem till pojkrummet i Långsjö, Älvsjö och letar rätt på alla Zzzang Tumb-singlarna, LP-skivan och så Irmas nya singel ”Tillbaks till mig”. Andfådd är jag tillbaka efter en dryg timme. Och Irma skrattar gott och ler mot mig när hon får signera hela skivsamlingen, platta för platta. Vi småpratar en stund.


Irmas vackra leende – foto från tiden för andra, självbetitlade, LP-skivan, 1991

Jag väljer att återberätta hela den här episoden för jag tycker att den på ett fint sätt illustrerar något av essensen i varför jag tycker så mycket om Irma som artist; den godhjärtade humanisten. Den genuina vänligheten att ta sig tid att snacka litet med en okänd lätt försagd kille och signera hans skivor den där gången för längesen. För mig var detta då en mycket stor och betydelsefull upplevelse. Jag blir alldeles varm i hjärtat än idag när jag tänker på det. Det är signifikativt att det känns så när jag tänker på Irma.

Det har nu gått mer än 20 år sedan denna händelse, inledningen till dessa rader om Irma Schultz, eller Irma Schultz Keller som hon heter idag som gift. Det var mitt första möte med en alldeles ovanligt ”god” och utpräglat humanistisk artist som jag haft med mig på resan genom hela mitt vuxna liv och som på olika sätt fortsatt att inspirera mig och imponera på mig. Hon har hela tiden fortsatt att kännas angelägen för mig. Hennes röst, hennes musik, hennes konstnärliga uttryck har funnits med mig i… 25 år inser jag nu. Och jag ler brett när skriver. Man kan utan att darra på manschetten kalla det ett av soundtracken till mitt liv.

Innan Irma Schultz gick solo 1988 hade jag ju hört henne sjunga med Zzzang Tumb, Reeperbahn, Imperiet, Zzaj och Heinz & Young (Olle Ljungströms och Heinz Liljedahls första musikaliska samarbete under pseudonym, en riktigt skön rockfunkig pastisch-platta som bl a innehåller en riktigt bra och fin cover av California dreaming med systrarna Schultz i kören). Särskilt minns jag också första spelningen som soloartist jag såg och fotade svartvitt på Tranan hösten 1989. Bytte även några ord med Irma efter den spelningen.

Jag har sedan hört och sett henne med Docenterna många, många gånger; hur många gånger har jag inte sjungit med i ”Söderns ros” och tittat extra åt Irmas håll på scen? Och jag har förstås sett henne live som soloartist också. Jag har sett henne på teaterscenen, i tv-filmer och på bio. Hon är en mycket bred artist och jag har helt enkelt haft lätt för att tycka om det hon gör, hennes konstnärliga uttryck, från början fram till nu. Ett ovanligt scenario.

Hur ska jag förklara det; utöver det att jag alltid tyckt om hennes röst och att jag redan som tonåring tjusats av hennes uppenbara skönhet? Jag upplever att Irma har en väldigt god utstrålning som jag gillat från allra första början. Redan när jag såg henne i Colin Nutleys ”Annika – en kärlekshistoria” från 1984 minns jag att jag blev litet lätt förtrollad. Litet som när jag sett Peter Weirs ”Picnic at hanging rock” första gången. Det finns en nästan änglalikt lågmäld integritet och värdighet i den karisma Irma utstrålar, nästan nån sorts mystik. Jag både känner och ser det. Det är något jag tycker väldigt mycket om och berörs av. Det känns därför helt genreriktigt att hon senare gjort smått förtrollade roller som t ex den goda féen i Pinocchio på Dramaten.


Irma Schultz Keller i nutid

Efter de mest intensiva åren som popstjärna i slutet av 80-talet och första hälften av 90-talet har Irma utbildat sig till skådespelerska vid Teaterhögskolan. Flera fina rollprestationer på olika teaterscener har följt på det. Efter det, i början på 00-talet möter jag henne i ett nytt sammanhang – på Allhelgonamässan på Söder i Stockholm.

Jag har tidigare bloggat entusiastiskt om prästen Olle Carlsson och Allhelgonanmässan på söndagarna i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm. Allhelgonamässan har för mig varit ett existentiellt andningshål för själen de senaste 6-7 åren. Döm om min glädje då jag förstod att Irma varit engagerad i denna lovvärda verksamhet från första början. Detta kristet humanistiska engagemang är något jag har väldigt lätt att själv identifiera mig med och inspireras av. Steget kan tyckas långt, men det är i grunden samma inspiration jag fått av att läsa och läsa om Dag Hammarskjöld.  https://japetus.wordpress.com/2008/04/28/den-langsta-resan-ar-resan-inat-om-dag-hammarskjold/

I senare intervjuer har Irma berättat att hon hade en livskris strax före 30 (alltså ca 1994-95) som fick henne att intressera sig för personlig utveckling och att söka sig till kyrkan. Hon hade turen att tidigt komma i kontakt med Olle Carlsson, började plugga teologi och funderade ett tag på bli präst. Här tycker jag att det är intressant att Irmas vägval åter harmoniserar med min egen utveckling, vad som fångar mitt intresse och vad som jag vill engagera mig i och för. Det djupa och äkta humanistiska engagemang Irma har lyser starkt och detta är något jag högaktar henne för.

Och det roliga är att jag också blir väldigt förtjust när jag hör hennes platta ”Imma på glas” från 2003. Det var då Irmas första platta på 8 år och något helt annat än den välproducerat strömlinjeformade ”Billy Boleroska” radiopop som hon hade sådan kommersiell framgång med under åren som popstjärna i det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Nu har det hänt saker. ”Imma på glas” är en mycket uttrycksfull, spröd och vacker musikalisk skapelse. Här finns mycket svärta och personliga texter från en singer-songwriter som mognat. Det är inte svårt för mig, som vågar påstå att jag hört all musik som Irma givit ut, att säga att detta är hennes bästa skiva. Jag gillar också greppet att ha både en aktuell bild och ett foto från barnaåren i konvolutet. Det berör mig.

Tänker då speciellt på låtar som ”Djupt under snön”, ”Svekfull måne”, ”Imma på glas” och så öppningsspåret ”Vad jag borde” som är så säreget vacker med sin sorgsna cello och djupt berörande vemodiga harmonier. Jag blir alldeles rörd när jag hör den. Den har en ton som går som en silversträng rätt in i hjärtat på mig. Vemodig som stilla dimma över frostnupna blommor när hösten gjort entré och sommaren lämnat oss. Det här är musik jag älskar förbehållslöst. Det här är musik vars eko jag skulle vilja kalla mitt eget…

Det har varit en alldeles särskild förmån att som lyssnare få följa Irmas väg alltsedan tidigt 80-tal. Genom nuets ständiga rörelse har jag följt henne och alltid gillat det hon hållit på med. Jag hade precis lika stor glädje av Zzzang Tumb-singlarna på 80-talet som av Irmas radiopop på 90-talet som jag idag har av den musik hon gör idag. Det var skoj att se henne och Uno Svenningsson i Melodifestivalen 2007.  Ett färskare och ännu bättre exempel på hennes fortsatta musikaliska aktualitet är när jag häromveckan såg Jonas Gardells program ”Åh herregud” på SVT och överraskades av Irmas och jazzgitarristen Max Schultz’ (inte släkt) version av ”Vi sätter oss i ringen”. Underbart vacker i sin avskalade enkelhet. Lysande bra!

Det är en solig dag mitt i mars 2010…  Jag har försökt fånga och uttrycka den speciella känsla jag har för denna älskade artist som också genom sina egen personliga utveckling i livet kommit att fortsätta vara så intressant, angelägen och inspirerande för mig. Det är därför fortfarande lika spännande att få följa med på den artistiska resan och glädjas av frukterna av Irma Schultz Kellers skapande. 42-åringen är därför på sätt och vis ett lika stort Irma-fan som 20-åringen. Bara på ett annat vis.

Irmas ”CV”, presentation av filmer, teaterföreställningar och diskografi:
http://www.artistgruppen.se/clients/irmaschultzkeller/facts.html

Hittade otroligt nog en länk till Heinz & Youngs sedan länge bortglömda kultplatta. Man kan i princip säga att bandet är Reeperbahn i sin sista inkarnation vid tiden för ”Intriger” 1983; plattan måste i princip vara inspelad parallellt. Lyssna särskilt på California dreaming med Olle Ljungström, Heinz Liljedahl, Fred Asp (!), Irma och Idde Schultz vid mickarna…
http://www.deezer.com/en/music/heinz-young#music/heinz-young

Ritz Reunion Party – med tidsmaskinen tillbaka till 1987

Posted in musik with tags , , , , , , , , , on 22 mars, 2009 by japetus

Så hände det sig igår att kära gamla Ritz fick återuppstå för en kväll. Med tanke på att ursprungliga herrar DJs Micke Goulos och Peter Lindgren höll i spakarna kände jag mig trygg med att gå dit. Det här skulle säkert funka. Och konsert skulle det bli också, vad kunde man hoppas på? Det var 17 år sedan sist så nog kändes det speciellt. Mycket speciellt att sitta hemma igen en lördagkväll och dricka litet vin, lyssna på ”Ritz-musik” och sedan dra ut.

Och det var uppenbarligen många som tyckte det var en bra idé att gå dit. Alla biljetterna var slutsålda redan någon dag innan. Kul att intresset var så stort. Samtidigt synd om dem som försökte i dörren, men inte fick chansen.

Och så var jag plötsligt där inne igen. Det var som att ta en tripp med tidsmaskinen och kliva tillbaka i tiden rätt in i 1987. För det visade sig att det just var de som en gång hängde på Ritz som var där. Det var reunion. Och inte en massa kids, inte den vanliga yngre Debaser-publiken. En fascinerande känsla för mig att nu i ett sånt här sammanhang inte tillhöra den äldre klicken, utan snarare vara en av de yngre. Med tanke på att jag vare sig blivit fet, tappat håret eller blivit av med all kondis så kände jag mig ungdomlig ikväll. Ha ha! Inte så att det inte var drag på dansgolvet, för det var det verkligen. Det var tjockt med folk.

2009-03-21-22-ritz-reunion-party-0173
NagNagNag – this is what you want! Med den tidstypiska Keith Haring-inspirerade tecknade gubben…

Jag tycker de hade riggat det hela bra med känsla för både helhet och detaljer. Snyggt ljus och bra ljud och åtminstone en del av den klassiska RÖK som alltid tycktes vara närvarande på Ritz då förr. Här fanns också RITZ-planscher (This is what you want!) och den obetalbara RITZ-skylten satt uppe vid DJ-båset där Goulos och Lindgren värmde upp redan tidigt under kvällen. När jag såg RITZ-skylten vid DJ-båset pirrade det till. Det kändes att det var nåt speciellt på gång. Musiken på dansgolvet skulle visa sig komma att bli en värdig blandning av klubbarna NagNagNag och Zanzibar. Men framförallt var det ju konsert…

Det började med att Martin Rössel spelade på lilla scenen en trappa upp; en trevlig spelning för en litet mindre publik på lilla scenen. Här var det både nyskrivna låtar och äldre material. Jag satt och myste och njöt när jag fick höra fina ”My eyes” som jag var så förtjust i då när den kom 1987.  Covern på Talking Heads ”Heaven” var också väldigt fin. När det visade sig att den förtjusande körtjejen var Rössels dotter påmindes jag om att det hunnit hända en del sen jag senast såg Rössel live – vilket ju för övrigt också var på RITZ 1987.

Nere vid stora scenen började det dra ihop sig och plötsligt stod så Jean-Paul Wall och Kayo på scenen med ett band bakom sig som innehöll ett och annat bekant ansikte, bl a Erik Häusler, Nils Tanaka, Mats Wigerdal och Anders Ericsson. Tungt! Det var Surfturf som började spelningen och sedan förändrades konstellationerna fram och tillbaka beroende på vem som körade och vem som sjöng lead under en fantastisk spelning som bjöd på Zzang Tumb och systrarna Schultz återförenade på scen (”Dans”, ”En gång till”), Urban Reese (”En blå dag”), Johan Kinde (”Han går bakom din rygg”), Lustans Lakejer (”Begärets dunkla mål”), Ratata (”Jackie”), Orup (”Är du redo?”) och så en hejdundrande avslutning med coverbandet Nevermindtheorchestra som körde Commodores-hitten ”Brick House” och Talking Heads ”Burning down the house”, då sist med en skön och galen Mats Wigerdal vid leadmikrofonen.

2009-03-21-22-ritz-reunion-party-113
”Burning down the house!” Idde Schultz, Irma Schultz, Urban Reese, Mats Wigerdal (!), Jean-Paul Wall, Orup, Johan Kinde  och Kayo


”Brick house” med Nevermindtheorchestra modell 2009…

Jag måste också säga att Orup var härligt kul som publikdomptör när han under ”Är du redo?” körde alternativa versioner för ”stofilerna” i publiken – ”Är ni gamla?”, ”Är ni feta?”, ”Är ni flintis?”, ”Är ni fulla?”, ”Har ni färdtjänst?”. Jag tyckte det var sjukt kul. Sjukt kul var också att det faktiskt stod en rullator och väntade vid garderoben när jag skulle hämta ut ytterkläderna vid 02.15.

Det får sägas ha varit en smått historisk spelning. Inte minst med tanke på att t ex Ratata inte gett någon konsert sedan december 1989. Ja det här var utan tvivel en mycket speciell kväll; jag tror rent av vi kan slå fast att det här var årets kultigaste svenska musikhappening i Stockholm. Och jag fick med mig nästan 200 foton från kvällen så det kommer mer här längre fram. Timmen är sen nu denna söndag och jag måste tänka på arbetsveckan. All work and no play…


”Jackie” med Ratata modell 2009

Ni roar mig! Reeperbahn återutger rubbet

Posted in Hyllningar, musik, Poesi with tags , , , , , , , , , , , , on 26 oktober, 2007 by japetus

Ja fortfarande i allra högsta grad. Nu har ni åter gjort mig väldigt glad!

Dessa nyheter är mycket, mycket goda. Reeperbahn har, liksom branschkollegorna Lustans Lakejer för ett år sedan, bestämt sig för att återutge hela sin skivkatalog på CD – med förstärkning av extraspår och en live-DVD! Återutgivningen av Reeperbahns samlade produktion kommer nu i november.

Herrarna ger ut samtliga originalalbum med över 17 tidigare outgivna extraspår PLUS en hel DVD med alla liveframträdanden som gjordes på SVT mellan 1980 o 1983! ”Samlade Singlar” kommer nu för första gången på CD med många extraspår. Tajmingen är smart för detta lär bli en mycket uppskattad julklapp för alla de många fans som fortfarande anser att Reeperbahn är ett av Sveriges bästa band någonsin. Och så tycker jag.

Jag är fortfarande väldigt förtjust i Reeperbahn, deras musik och texter har funnits med mig i mitt liv så länge att det blivit som en tatuering i själen. Det är djupt personligt hur de berört och berör mig. Det är inte bara att jag under 80-talet närmast tillhörde kategorin ”fanatiska Reeperbahn fans” (att vara på plats framför stora scenen i Hultsfred augusti 86 med en jättebanderoll med Peep-Show loggan var lika självklart som efterlängtat för mig som tyvärr inte haft möjlighet att se dem tidigare)  som är anmärkningsvärt, utan det faktum att jag fortfarande lyssnar på dem ganska ofta och har stort utbyte av det. Reeperbahn är för mig Sveriges mest betydelsefulla och bästa rockband någonsin. Så fick jag det sagt.

reeperbahn.jpg

Reeperbahn, 1979
Venuspassagen ,1981
Samlade Singlar, 1982
Peep-Show, 1983
Intriger, 1983

Jag läser namnen igen och tittar på skivomslagen ovan. Det ser smakfullt ut. Det vattnas i munnen. Jag har verkligen inte tröttnat på dem än, eller ändrat uppfattning; Reeperbahn känns fortfarande helt unika. De sparsmakat poetiska texterna, den egenartade musiken, den drivande basen, de följsamma trummorna, de mjuka snygga gitarrerna, den drömmande känslan. De utvecklades från pubrock till postpunk och vilken resa det var! Jag älskar Reeperbahn nu och alltid och det känns därför väldigt rätt att puffa för deras plattor nu när samlingsboxen snart släpps! Det var och är en alldeles särskild känsla att lyssna på deras musik. Vi ska se om jag kan fånga den i ord här och nu?

Första Reeperbahn-plattan är ingen favorit för mig, utan att för den skull vara dålig. Bandet bildades i Vaxholm i slutet av 70-talet och lät från början ganska mycket som en slags mix av pubrock med starka Rolling Stones-influenser. På andra plattan “Venuspassagen” har det hänt nåt. Nu börjar de sticka ut och basisten Dan Sundquist (sedermera Sveriges störste musikproducent) och gitarristen Olle Ljungström delar broderligt på sång och låtskrivande. Läste i en annan bloggad recension där nån skrev att det var litet tråkigt, att ”Venuspassagen” var tråkig… Hmmm… Då har man inte lyssnat på låtar som ”Hjälte”, ”Förnedringen” och titelspåret. Nej tråkigt var det inte. Det var nog så annorlunda och bitvis provocerande texter, utan att för den skull följa Ebba Gröns punkmall. Nej Reeperbahn gör sin egen, mindre publikfriande grej redan här. Det börjar likna postpunk…


Reeperbahn: ”Venuspassagen”, 1981

Kanske är det för att det som skulle komma sedan var så alldeles överjordiskt bra som de första skivorna på nåt sätt kommit i kläm? Sommaren 1982 lämnar Sundquist bandet och ersätts av en av 80-talets rock-Sveriges mest mytomspunna personer, basisten Peter ”Ivarss” Ivarsson som tidigare spelat med Henrik Venants TT-Reuter och Underjordiska Lyxorkestern.  Ivarss kunde spela bas som ingen annan kunde då – och inte f-n har jag hört nån senare spela på det sättet heller. Han spelade melodier på basen och det mullrade på ett karaktäristiskt grymt vis.  (Inom parentes kan jag nämna att det är hösten 1982 som Reeperbahn gör vad de för den bredare allmänheten möjligen är mest kända för, inhoppet i ”G” som det fascistoida rockbandet ”Nürnberg 47”. En kraftigt osympatisk roll som krävde mycket mod. Samtidigt som det så tydligt framstår nu efteråt att musiken de gör är riktigt, riktigt bra!).

Hösten 1982 jobbar Reeperbahn med det som ska bli deras mästerverk, plattan ”Peep-Show”. Med i bandet vid den här tiden är förutom Olle Ljungström (sång, gitarr) även Eddie Sjöberg (sologitarr), Jan Kyhle (synthar, valthorn och kör), Peter Korhonen (trummor) och så Peter Ivarss (bas). Ja min upplevelse är verkligen att man på ”Peep-Show når en kreativ topp på denna sin fjärde platta, även om åter en del tycker att de var ännu bättre tidigare medan Danne Sundquist fortfarande var kvar i bandet. Men det var väl litet som med Beatles där Olle Ljungström/John Lennon till slut inte kunde finnas i samma band som Danne Sundquist/Paul McCartney. Lyckligtvis har dock Olle Ljungström inte blivit skjuten utan har kunnat fortsätta göra fantastisk musik under en mycket framgångsrik solokarriär på 90-talet. Vi får väl se om Dan Sundquist blir adlad snart för sina insatser inom musiken…???

Men åter till Peep Show! Reeperbahn var trots sin rutin fortfarande ett mycket ungt och hungrigt band, ”21-års rock” som bandet själv kallade plattan i en intervju när det begav sig. Bandet var oerhört tight, rytmsektionen vågar jag påstå var den absolut bästa i landet vid den här tiden med Peter Korhonen på trummor och Peter Ivarss på bas. Vilket grymt sväng! De var båda oerhört drivna och melodierna ligger därför ofta i basen och trummorna, ja det gäller de flesta av låtarna på plattan. Janne Kyhles körer och framförallt valthorn (!) lägger drömska och mystiska harmonier till melodierna. Eddie Sjöbergs litet sparsmakat smakfulla gitarr finns hela tiden med och broderar oftare ut melodierna än leder dem.

Det finns en hemlighetsfull kvalitet i plattan som jag tror är en stor del av förklaringen till varför jag älskar den så.  Det är så vackert, elegant och snyggt producerat. Plattan mixades i klassiska Air-studion i London och visst är soundet oerhört luftigt. Och det här är väl just så mycket postpunk som vi nånsin fick i Sverige!

Reeperbahn Peep Show
”Peep-Show”, 1983; här det ursprungliga LP-omslaget!

Men det är inte bara musiken som sticker ut. Texterna har den poetiskt sparsmakade kvalitet som endast Olle Ljungström kan få till i sina bästa stunder. Här blommade Ljungström ut helt, fullt och totalt som låtskrivare och textförfattare; han är helt enkelt genialisk. Varje låt på ”Peep-Show kan läsas som poesi, ren, koncentrerad sådan. Hade Olles texter varit ett grundämne skulle det varit uran, så hög är densiteten, tätheten i orden. Det är verkligen ett kvalitetsmått att se hur mycket han uttrycker med så få ord. Det är oerhört intensivt och vackert.

”Aforismer i marginalen
På vift i dagarnas skum…”

Är några rader ur låten ”Turister” som är ett typiskt exempel på Ljungströms kraftfulla poetiska språk.

”Inget händer idag
Inget hände igår
Om det är något som känns
så vill jag ha mer…”

Och dessa uppgivna rader ur ”Älskling du är som en pistol” bränner fortfarande till. Ska jag sammanfatta känslan i mina tonår med några rader från den tiden så är detta närmast på pricken. Och det var nog därför jag föll så totalt för plattan när jag var 16-17. Olle Ljungströms texter gick rätt in i mitt frustrerade tonårshjärta. Dessa klassiska rader ur ”Peep Show” sätter också fingret mitt i prick när de beskriver min frustrerade tonårsupplevelse:

”Avstånd förstärker kärlek,
precis vad som hände nyss
därför vill jag aldrig veta
hur smakar en kyss…”

Liksom dessa de allra mest klassiska orden ur låten:

”Inte är min tillvaro mörk,
jag har mitt sexliv på burk…”

Det var helt säkert många fundersamma tonårskillar i det här landet som föll för detta. Och nya generationer kommer till. Detta är tidlöst. Det är den här känslan av att känna sig annorlunda och kanske i kraft av den här musiken ändå känna sig ok, känna att det finns nån annan som är annorlunda som jag. Att det finns nån som förstår. Det satte Olle fingret på. Peep Show är full av sådana vackra citat och mystiska stämningar och harmonier. ”En okänd plats” är ett bra exempel på den ljudbild jag tänker på. När bandet fullkomligt exploderar i mullrande, maffiga, orientaliska, poetiska ”Marrakesh” är det fortfarande gåshud för mig, särskilt när jag drar på hemma i min överdimensionerade stereo modell 2007. Det är ett väldigt tryck i den låten. Och det är en platta som fortfarande håller; den har verkligen åldrats med värdighet.


Reeperbahn vid tiden då Peep-Show släpptes, 7 februari 1983 i tv-programmet Casablanca på SvT

Och avslutande spåret ”Tidsfrist” är den bästa och vackraste existentiella svenska rocklåt på temat ”att ha och inte ha” jag någonsin hört. Den här låten transformerar mig alltid till en högre energinivå när jag hör den. Det känns så starkt, så starkt… Melodin rör sig upp och ned, ödesmättad, liksom virvlar och mullrar, driven av Ivarss bas och Korhonens trummor, smyckad av Sjöbergs här ovanligt kraftfulla gitarr långt fram i ljudbilden. Olle Ljungström sjunger, pratar och skriker ut sina känslor. Det är ett 2 minuter och 45 sekunder långt utbrott av dynamisk genialiskt ungdomlig musikalisk urkraft. När det sista akustiska gitarrackordet klingar ut är det ett mycket värdigt slut på en gudabenådad rockplatta och mästerverk i sin genre.

Ljungströms poetiskt sparsmakade text är jag så gränslöst förälskad i att jag citerar den i sin helhet:

”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre
När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar
Du äter tid
ur min hand

Jag har fått allt
och du inget
Jag har jagat
och jagats
Jag tar frister
och leker med din tid
Sånt är oftast
väldigt enkelt

Jag har dig i min famn
och jag vet att det är nu”

Och tidsfristen blev tyvärr inte så lång. För resten är som de säger, historia. Den totala magi som i sina bästa stunder tycktes upphäva alla kända musikaliska tyngdlagar och som var Reeperbahn hösten 1982 och våren 1983 fick inte förbli. Något fruktansvärt hände. Något som också bidragit till mytbildningen kring bandet vid den här tiden. Peter Ivarss omkom under oklara omständigheter tidigt i september 1983 och det är än idag omdiskuterat om det var självmord eller en olyckshändelse. Janne Kyhle och Peter Korhonen lämnade bandet. Ivarss tragiska död, vid 23 års ålder, verkar än idag vara ett obearbetat, illa läkt själsligt sår för de inblandade, ett mysterium och ett svart hål.

Och mysteriet sluter sig kring Reeperbahn och dess gudabenådade postpunk anno 1983. Hösten kommer och med den ett nytt band och ett nytt sound. Reeperbahn var förändrat och även om sista plattan ”Intriger” också är fantastisk och har sina höjdpunkter måste jag placera den under ”Peep-Show”. Men det är också bara i jämförelse med detta mästerverk som ”Intriger” kommer i skuggan. Jag ska skriva om Intriger i en senare blogg. Det är den också värd. ”Små druvor” på denna platta är kanske en av de mest kända av Reeperbahns låtar och det kan vara intressant att berätta att det är trummisen Fred Asp, sedermera Imperiets trummis, som skrivit den. Det är en sagolikt vacker och drömsk skapelse.


Intriger”, 1983; med Denise Grünsteins vackra foto av Dramatenskådespelerskan Kristina Törnqvist

Men just nu vill jag puffa för det remarkabla faktum att Reeperbahn återutger HELA sin skivkatalog på CD. Det är stort och mycket efterlängtat.  T A C K  Reeperbahn för detta odödliga bidrag till den svenska musikhistorien och för alla de ögonblick då er musik varit ett soundtrack till mitt liv! Ni regerar!

Fortsättning följde, läs här om sista plattan ”Intriger”, om hur postpunk blev popfunk, bandets sista år och upplösning:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

Om 12 September 1984 – och en poetisk känsla

Posted in Electronica, Fundersamt, musik, Natur och årstider, Poesi, Vardagligt with tags , , , , , , , , on 2 september, 2007 by japetus

Och så plötsligt har det hänt igen…

Ja plötsligt finns här en annan känsla på mornarna. En klarare, friskare nyans. Plötsligt, känner jag bara att vinden har vänt. Luften är klarare, högre och vackrare.

Sommaren börjar oundvikligen närma sig sitt slut i Stockholm och jag älskar den här klara rena känslan av en ny start som jag får varje år i september. Rötmånaden tar slut, sensommarens övermogna kvalmighet som gått på övertid når sitt slut och ersätts med något nytt och friskt. En ny smak, en smak av höst. En smak av vemod och eftertanke.

September, brytpunkten där vi väger över från ett ben i den sommar som varit till det ben i den höst som ska växa fram. September, månadernas kameleont.

Det är en poetisk, kreativ och inspirerande känsla för mig. Du kanske förstår vad jag menar? Eller så inte alls. Och jag vet att det hela började hösten efter våren och sommaren 1984. Jag kan genom en gammal dagboksanteckning säga att det började den 12 september 1984. Hur kan man förklara varför en människa förändras så på ett år?

Bornsjoen-hel
Bornsjön från ovan, om hösten

1983 var det år då jag var 15, ett år utan djupare känslor för naturens skiftningar, årstidernas gång och de känslor som nu är självklara för mig i dessa skiften. Men så plötsligt händer det; 1984 och jag är 16 år gammal. Med ens är våren, sommaren och hösten något så oerhört mycket mer än bara en skillnad i utomhustemperatur och antal klädesplagg man måste ta på sig… Plötsligt kunde jag bli stående – eller sittande – inför ett vackert träd, en vacker blomma eller en vacker utsikt. Jag bara liksom uppfylldes av det sköna i naturen. Så hade det aldrig känts tidigare.

Ja det var ett uppvaknande för mig det året, ett de känsligare sinnenas uppvaknande. Ett existentiellt uppvaknande med många inre frågor.Vart var jag på väg? Vem är jag? Hur länge ska den här resan pågå?  Vad är meningen med den här resan? Frågorna var omtumlande och helt nya.

Varför kände jag plötsligt ett behov att ladda freestylen med Logic System, Kraftwerk, Tangerine Dream, Ultravox, Yello, YMO, The Cure, Pink Floyd, Depeche Mode, Eurythmics, Lustans Lakejer, Mockba Music, Reeperbahn, Viva! eller Ratata och smita ut på nätterna och promenera? Handgreppen på väg nedfrån balkongen, via trappräcket och så iväg satt snart i ryggmärgen. Ingen visste att jag kom och gick som jag ville på nätterna.

Vart gick promenaderna? Ofta på måfå, men lika ofta i riktning nåt av ”mina berg”. Det var en stark upplevelse att bara sitta på Långsjöhöjdsberget eller Nybohovsberget och titta in mot stan som skimrade så löftesrikt på avstånd. Vad var det som hände med mig? Vad var det som höll på att vakna?

~ ~ ~

Onsdag 12 september 1984. Det är min första friluftsdag på Brännkyrka Gymnasium och jag har som aktivitet valt ”Cykla Bornsjön runt”. Först tyckte jag det lät lite tråkigt, men det visade sig vara ett klokt val. Vilken underbar upplevelse! Jag minns än idag precis hur vackra de snörräta plogfårorna löpte över de leriga åkrarna, hur stillheten hängde förtrollande stark i den höstfuktiga luften där jag rullade fram i det knastrande gruset. Den smala grusvägen smög sig fram mellan skogspartier, åkermark och längs med hästhagar. Jag kan fortfarande se fåglarna som brusade upp från de bruna fälten, skrämda av mig på cykeln.

Ännu var naturens färger fortfarande övervägande gröna, men det kändes tydligt ändå att sommaren inte var hos oss längre. Det var så vackert och det kändes… så mycket. Så nytt. Ett stänk av vemod. Som om livet plötsligt smakade så oerhört mycket mer. Så många fler färger på paletten, så många fler smaker att börja upptäcka. Som om jag fått ett helt nytt smaksinne att smaka på och uppleva livet med. Den dagen, den 12 september 1984 vet jag att detta nya smaksinne fanns. Ett år tidigare fanns det definitivt inte.

Någonstans inom mig har den cykelturen i själva verket aldrig tagit slut. Gruset knastrar under den 10-växlade vita Peugeotens välpumpade 28-tums hjul när jag passerar genom byn Vällinge djupt inne i Bornsjöns naturreservat, Stockholms läns största. Troligen pågår cykelturen ännu fortfarande någonstans i ett parallellt universum. I själva verket har den aldrig tagit slut och jag kan fortfarande återvända till den i mitt inre när jag vill.

Åren har gått. Men känslan är fortfarande densamma i skiftningarna då årstiderna växlar och livet vänder en ny bog på färden. Just nu känner jag att det händer igen.  Och så här års i september är känslan kanske som starkast…

– – –

Viva!
: ”Till minnet av en morgondag” och ”Du som ingen förstod” (1982) samt Mockba Music: ”(Ett liv i) Exil” (1983) utgivna på Strandeds eminenta etikett är nog så mycket tonår och september 1984 för mig som något kan vara; livet var ett stort gåtfullt mysterium jag alldeles precis fått en första skymt av. Vivas och Mockbas drömska och symboliska texter var ren poesi och vävde vackra drömmar, öppnade dörrar mot nya och just upptäckta världar som väntade på att upplevas och förstås…

”Stiger upp ur min säng,
lyssnar till ett morgonregn.
Vilken dag är det idag?

Inget hjälper säger du,
det finns inget vi kan göra nu.
Känner mig distanserad,
även dissekerad.

Kan du skilja på dikt och verklighet?
I världen, i din fantasi.
Hör orden på dina läppar.
Så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Han försvann ut genom dörren

och kom aldrig mer igen.
En regnig dag i september
så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Till minnet av en morgondag…”

~ ~ ~

”Såg dina tårar brinna som guld
då vi red på regnbågens högsta färg 
Kände ditt hjärta pulsera mot min kropp,
vi gled tillsammans in i en storm.

Såg tillsammans ett hav så stort
bilder så vackra som tala vårt språk
En öde strand så naken och varm
kände inga gränser men mörkret försvann.

Du som ingen förstod…”

~  ~  ~

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”