Exit: Sven-Bertil Taube – vår siste store svenske gentleman och estradör

Sven-Bertil Taube… ❤

Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant. 

 Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört. 

Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid. 

Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan. 

Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert. 

Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970

Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet. 

För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. 
Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma  på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen. 

Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!

Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”.  Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971. 

Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971

Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss  och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt. 

Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…

”Som stjärnor små på himlen blå,
De blinka till varann.
Så gör du och jag min vän
För kärleken, för kärleken
Emellan mig och dig…”

Annons

Final i 2015 års ”Så mycket bättre” – finstämt och sympatiskt

Så har årets upplaga av Sveriges bästa musikunderhållning på TV nåt sitt slut med den sedvanliga duettkvällen.

Jag måste säga att årets upplaga av ”Så mycket bättre” nått nya feelgood-höjder. Det känns som att det varit extra vänligt och fint denna säsong, som om årets artister varit extra sympatiska och omtänksamma. Extra mycket feelgood. Allt från Isons omtanke om Sven-Bertil över Niklas Strömstedts genuint vänliga approach, vidare till Lisa Nilssons kvicka inkluderande humor och Kleerups blyga och lätt försagda hyllningar till Miriam Bryants och Sven-Bertils vänskap. Det har varit väldigt fint och genuint hjärtevärmande att se höstens program. Och mycket musikaliskt.

Feelgood av högsta klass – Sven-Bertil överlämnar en av sina målningar som present till Miriam Bryant

Så mycket bättre fortsätter att vara en behaglig motvikt till mycket av den negativa förnedrings-TV vi fått så mycket av på senare år. Och att som Aftonbladets arrogante och empatistörde skribent såga programserien, krystat kalla det just ”förnedrings-TV” och jämföra dess underhållningsvärde med att titta på mikrovågsugnen är så fullkomligt tondött ironiskt cyniskt och poänglöst att jag äcklas. Och känner medlidande över en person som antingen måste ljuga för att spela sin typecastade pretto-roll som media-hipster eller verkligen bara är just precis så här empatistörd.

En ”analys” som kokar ned till att Kleerup är den ende musikaliskt begåvade i sällskapet och den ende som gjort intressanta tolkningar – nåja Miriam Bryant kunde han, trendängslig som han är, också möjligen ha något positivt att säga om – är bra exempel på våldsamt onyanserad kvällstidningsjournalistik på den nivå som en gång fick Ingmar Bergman att kalla tidningen för ”samhällets kloakutsläpp”. Nej det här programmet görs ju inte för skitnödiga till Stockholm nyligen inflyttade media-hipsters, kvasiskribenter och skruvade pseudo-nollåttor utan för en bredare och mindre förstoppad målgrupp. Nog om det.

Jag tror inte att någon normalt funtad tittare kunna undgå att beröras och kanske även röras av de möten och tolkningar vi fått ta del av. Jovisst, jag kan hålla med om att TV4 klippt ned samtalen vid bordet litet för mycket, mer än tidigare år, och att det ibland känts som att klingandet i glasen kommit just som de varit på gång att hitta en intressant tråd. Förra året fick fortfarande samtalen större utrymme, vilket då funkade extra bra med spirituella personer som Love Antell och Ola Salo vid bordet.

Men att kamerorna stängs av då och då av respekt för artisternas integritet och att de inte vill bli för personliga inför TV-publiken är inte det minsta konstigt eller något som man kan kritisera eller klandra produktionsteamet för.

Och musiken har varit minst lika bra i år som tidigare år. Det är klart att det blir speciellt när de får med en sån levande legend och storslagen musikpersonlighet som Sven-Bertil i programmet. Det var väldigt lyckat att de fick med honom innan det blev försent. Nu fick han vara med och ge programmet en touch av sin värdighet, gentlemannamässighet, skådespeleri och musikalitet. Likaså att Andreas Kleerup blivit så pass stabil att han kunnat vara med i programmet. Kanske var det också dessa två herrars insatser med sina duettkompisar som gjorde störst intryck och berörde mig mest så här på slutet.

För nu fick jag ju till slut höra min Kleerup-favorit och tidigare omskrivna pärla. Det här är ett stycke underbart vacker musik som berört mig djupt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Att få höra Lisa Nilsson och Kleerup göra den gjorde mig därför väldigt, väldigt glad. Det här hade jag hoppats på från den stund jag visste att de båda skulle vara med i årets program. Visst, det var kanske inte så långt från originalet, men att kalla det för karaoke är förstås bara trams. Det är ju så vackert…

Och så fick vi se Sven-Bertil och Miriam Bryant göra Evert Taubes ”Som stjärnor små” från 1955 med det korrekta dig och mig-uttalet. Det var innerligt vackert och rörande att se och höra. Det här är bara så fint.

Jag har också förstått att TV4 planerar att göra minst en säsong till, kanske blir det tio till slut? Det hoppas jag för detta är fortfarande den mest intressanta programidé för musikunderhållning på TV som jag känner till.

…och jag har blivit riktigt förtjust i den oförställde och oefterhärmlige Kleerup!

En episk touch när Sven-Bertil gör ”Himlen runt hörnet”

Andreas Kleerup, Niklas Strömstedt och Lisa Nilsson är i tårar. Och det var jag också framför TVn. För när Sven-Bertil Taube som aldrig hört Lisa Nilssons monsterhit från 1992 – han bodde ju utomlands och var långt utanför målgruppen – tolkar ”Himlen runt hörnet” uppstår ett av de starkaste ögonblicken i programmets sexåriga historia.

Sven-Bertil hade också, liksom den svenska publiken när det begav sig, fastnat för den här ”fina visan”. Han tog ut sina artistkollegor i den härligt skira gotländska försommargrönskan, juniljuset silades så sagolikt vackert mellan bladen och till tonerna av en stråkkvartett och ett piano framförde han Lisa Nilssons klassiker. Lisa hade han placerat på en särskild divan och hans hyllning träffade den coola svenska sångerskan rakt i hjärtat. Det var inte svårt att förstå att hon berördes så starkt av upplevelsen.

Som den uttrycksfulle skådespelare han är reciterade Sven-Bertil verserna så det blev som ett litet skådespel med en episk och unik taubesk touch. Sen sjöng han refrängerna med sin varma röst. Här stod denne fantastiske svenske artist, denne levande legend, och fångade sina kollegor så totalt och fick skapa sådan musikalisk magi som gick rakt ut genom tv-skärmarna i hela vårt land.

Det vi igår fick bevittna var ett av de starkaste och mest gripande och berörande ögonblicken i ”Så mycket bättres” historia, en historia rik på starka och uttrycksfulla framträdanden. Symboliken när Sven-Bertil hyllar och så djupt berör sina yngre branschkollegor är mäktig och vacker. Ett stycke svensk musikhistoria skapades igår.

Just detta när det gamla möter och tolkar det nya och det nya möter och tolkar det gamla är kanske den allra bästa och mest intressanta dimensionen i denna programserie. Bästa exemplen på det i år är just när Sven-Bertil tolkar Lisa Nilsson så här och när Miriam Bryant tolkar Sven-Bertil/Lars Forssell. Då uppstår en alldeles särskild magi och dynamik som i ordets rätta bemärkelse är unik.

Vi vet inte hur många år Sven-Bertil har kvar nu (jo jag vet att ingen av oss egentligen vet det, men ni förstår hur jag menar) men helt klart är att han med sin medverkan i programmet bidrar till att sätta en elegant och mycket värdigt kreativ punkt på sin långa och framgångsrika karriär.

Det kommer mer om Lisa Nilsson i senare blogg. Jag kände att jag bara måste få dokumentera och kommentera just detta först.

Så alldeles förtrollande vackert när Sven Bertil gör ”Himlen runt hörnet” – det här hade garanterat även pappa Evert gillat!

Respektfullt – Sven-Bertils dag i Så mycket bättre

Och så var det dags för hela Sveriges grand old man och elegante gentleman att ha sin dag i Så mycket bättre. Något jag länge sett fram emot.

Sven-Bertil Taubes karriär sträcker sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor är han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i vårvintras.

Nåväl denna inflygning om den lätt vördnadsbjudande och respektfullt respektingivande artisten Sven-Bertil och hans pappas musikaliska skatt. Nu till programmet!

Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934- )

Redan i vinjettbilderna från ett sommarskönt Gotland till ackompanjemang av Evert Taubes musik får jag de första antydningarna till känslomässig gåshud. Det är väldigt starka känslor för mig att se allt detta vackra och höra den musik som känns grundmurat sommarsvensk.

Och det är tydligt att de andra artisterna, föga förvånande, har en särskild respekt för och omtanke om den gamle Sven-Bertil som nu är nästan blind och får lita till sin ledsyn, en hjälpande labrador och vänliga artistkollegor för att ta sig fram fysiskt i programmet. Särskilt Isons omtanke om Sven-Bertil är rörande att se.

Kollegorna i det vackra vita huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Och även om Miriam Bryant som inte hade så stark relation till honom innan programmet, mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge så uttryckte hon det på sitt sätt med välmenande beundran.

Och dagens huvudperson är just så där artig, välformulerad, respektfull och ödmjuk som han verkligen verkar vara. En gentleman. Han har också mycket välformulerade reaktioner på kollegornas versioner av hans låtrepertoar. Och här har vi då låtarna de valde…

Niklas Strömstedt –
vänlige Niklas är en person som uppenbarligen och av naturliga skäl är ordentligt inlyssnad på Sven-Bertils låtskatt och han väljer en av klassikerna, en pärla från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948: ”Nocturne” – eller ”Sov på min arm”, som den också kallas. Jag tycker att han gör den på ett godkänt på sitt strömstedtska sätt. Litet pop och litet country. Kanske litet tråkigt på nåt sätt, men bara väldigt litet. Niklas är ett välsjungande proffs och han levererar. Alltid.

Kleerup –
tycks mer eller mindre hela tiden befinna sig litet vid sidan om, i sin egen värld. Han är inte så kommunikativ och man får en känsla av att han både mentalt och fysiskt håller sig litet vid sidan av de andra. Han ger ett blygt och skört intryck. Programmet började med bevis på det då han sov rejält länge och inte medverkade i de övriga artisternas gemensamma frukostfixande till Sven-Bertil. Han är litet egen, men mycket mjuk och snäll i framtoningen.

Egensinnig är han också då han intresserar sig för Sven-Bertils gamla föreställning ”Pajas för en dag” från 1958. För att inte tala om hans obetalbara äventyr i optimistjollen, ett balansbefriat kapsejsarnummer på högsta nivå. Ja Kleerup är litet festlig och han bjuder på en lång och uppenbarligen djupt känd motivering till varför han valt just den låt han valt att framföra, för att den har något att säga till alla människor. Och när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” från samlingen med samma namn från 1963 gör han det på sitt raspiga, lätt ohörbart pratande sätt. Han kan helt enkelt inte sjunga, men bygger upp en stark stämning ändå i låten med maskindunket. Jag gillar arret och det gjorde även Sven-Bertil som valde att få avsluta tillsammans med Kleerup i denna låt.

Jenny Berggren –
inledde med en gripande, väl framförd och genomtänkt historia om det sista avskedet från fadern och berättade sen att hon valt en av de största Taube-klassikerna, en visa som sjungits på tusen och åter tusen bröllop och begravningar i vårt land: ”Så skimrande var aldrig havet”, även den från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948. Jag tycker åter att hon gör en ganska bra version här. Det börjar bra och hon sjunger rent och tydligt även om rösten inte är så stor. Det måste den inte vara för att det ska bli vackert. Och det blir vackert. Sen tar hon sig friheter i arrangemanget mot slutet av låten som inte är hundra. Men godkänt!

Lisa Nilsson –
sociala, kvicka och underfundigt charmiga Lisa har koll på Taube förstår man. Förstås. Och hade uppenbarligen rejäla problem att välja låt. Hon bad vänner om hjälp och flera av dem tipsade om samma låt. Det beställningsverk som Evert skrev till Hasse & Tages film ”Äppelkriget”, 1971. Det handlar om en av de mest kända och möjligen aningens sönderspelade låtarna – ”Änglamark”. En fantastisk låt, med en text och ett tänk som var långt före sin tid. Bara det att jag hört den så alldeles väldigt många gånger. OCH den är väldigt vackert. Och Lisa Nilsson gjorde den försiktigt och vackert utan att vara särskilt långt ifrån originalet. Det är nog bara jämnåriga Helen Sjöholm som skulle kunna göra det här lika bra som Lisa gör det.  Det är så vackert!

Ison & Fille –
hade nog inte så stor koll på Evert Taubes produktion och gjorde det då möjligen enkelt för sig genom att lyssna på senaste Sven-Bertil-plattan, den kritikerrosade ”Hommage” från 2014.  Men om jag tyckte att det funkade si och så i första programmet för herrarna måste jag säga att de imponerade denna gång. De hade valt Olle Adolphsons låt ”Nu har jag fått den jag vill ha” och varvat Sven-Bertils sång med sin egna rappade partier. Det funkade som sagt utmärkt, det här hade berört killarna och jag fick en stark känsla av att Sven-Bertil också gillade den så annorlunda versionen. Lyckligtvis hade våra omtänksamma hiphoppare ordnat utskrifter av sina nyskrivna rappade partier så att kvällens huvudperson kunde få ta del av dem senare. Omtänksamt. Jag gillar Ison & Fille!

Miriam Bryant –
sticker ut på många sätt med sitt oerhört spontana och frispråkiga sätt. Hon bjuder kollegorna och tittarna på många sköna skratt och har en prestigelös och härlig personlighet som det är svårt att inte gilla. Och när Kleerup inte stiger upp i tid tvekar hon inte att ge återkoppling till honom; raka rör. Miriam är tuff. Och när det talas om älskog i den av Strömstedt valda ”Nocturne” talar hon förstås klarspråk kring vad det handlar om… Man förstår också att hon nog inte heller botaniserat på djupet i Evert Taubes produktion innan programmet, att hon inte hade någon speciell relation till Sven-Bertil innan de träffades. Men det är tydligt i programmet att den yngsta och den äldsta deltagaren verkligen gillar varandra. Det är rart. Och det är ett smakfullt val när hon väljer den starka visan ”Ett sista glas”, en irländsk folkvisa med text av Lars Forssell.

Det blev en mycket uttrycksfull och stark version av denna melodi som också så uppenbart betyder något speciellt för Sven-Bertil. Det här versionen kommer säkert att funka bra på Spotify. Kanske det bästa framförandet ikväll. Ja det var det, inget snack om saken.  ”Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, ”handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.” Stark och värdig avslutning på kvällen!

Miriam Bryant (1991- )

Jag tycker det sammantaget blev en bra kväll för Sven-Bertil. Kanske blev det i mitt tycke litet för många säkra kort. Några av de allra mest kända visorna och ingen av mina personliga favoriter. Men, men… Jag är övertygad om att det här kommer betyda mycket för spridandet av Taubes musikskatt. Kan tänka mig att TV4 fick fina tittarsiffror denna kväll. Bara en sån sak som att min mamma som inte brukar titta på programmet verkligen gjorde det ikväll. Förstås.

Jag väljer att avrunda bloggen om Sven-Bertils kväll med några riktigt fina rader som pappa Evert får står för. I ett brev till sin son i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett tv-program där far och son medverkade tillsammans:

”Du har aldrig gjort mig lyckligare och hela svenska folket har glatt sig åt att få se oss båda tillsammans. Om du visste hur stolt jag är! […] När jag hörde Dig framföra ‘Så skimrande var aldrig havet’ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.”^[

Fattas bara Evert! Din son har på ett fullkomligt fantastiskt utmärkt sätt förvaltat din låtskatt och fört den vidare in i det nya årtusendet…

Och vilken låt jag skulle ha valt? Hmm… Ja, jag tror det hade blivit ”Pierina”, ”Karl-Alfred och Ellinor” eller ”Västanvind”…
Eller ”Skärgårdsfrun” eller ”Tango i Nizza” eller ”Linnea”… Oj, det finns så mycket vackert att välja bland! Visor som jag har en personlig relation till.

   

     

Så mycket bättre 2015 – min analys

Nu på lördag 17 oktober drar det ihop sig till premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjätte säsongen och detta uppmärksammas som vanligt i bloggen. Först och främst genom den traditionsenliga analysen av säsongens aktuella artister. Här kommer den!

Kan börja min kommentar till årets upplaga med att jag denna gång faktiskt kände igen samtliga artisters namn. Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, Sven-Bertil Taube, Andreas Kleerup, Miriam Bryant, Ison & Fille och Jenny Berggren. En personlig seger i den utdragna reträttstriden mot förgubbningen! Fast det beror kanske mest på att årets artister till övervägande del faktiskt varit med ett tag.

Sven-Bertil Taube – en i alla avseenden legendarisk vissångare, skådespelare, gentleman och hela Sveriges grand old man. Genom detta genialiska drag får programmet tillgång till Evert Taubes visskatt och alla de många olika artisters låtar som Sven-Bertil spelat in genom åren. Som det stora fan av Sven-Bertil jag är har jag alla LP-skivor som han gjorde från början av 60-talet till mitten av 80-talet. Här finns i princip alla de klassiska inspelningarna av pappa Everts visor. Jag tycker fortfarande att ingen kunnat göra Evert sådan rättvisa som sonen. Jag har också sett honom live vid många tillfällen under de senaste 30 åren och är väldigt förtjust i hans genuint sympatiska och vänliga framtoning.

Och jag gillar ju också det han gjort på teaterscener och i filmens värld. Tänker då speciellt på fantastiska ”Art” med Sven Wolter och Johan Rabaeus som jag såg när de spelade den på Folkan 1998, men även på filmer som ”Jerusalem” 1996, ”Män som hatar kvinnor” 2009 och ”En enkel till Antibes” 2011. Och så förstås kultrollen som tyske kapten von Neustadt i den internationella storfilmen ”The Eagle has landed” med Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland 1976.
Det är ett mycket lyckat kap för TV4 att få med Sven-Bertil och det ska bli väldigt trevligt att se denne gentleman medverka i programmet! Vilka låtar ska han välja att tolka?

En personlig favorit med Sven-Bertil, från ”12 visor av Evert Taube”-plattan, 1972

Niklas Strömstedt – även här är jag ordentligt inlyssnad. Jag har några av Strömstedts soloplattor och båda GES-plattorna. Det här är musik som gått en hel del hemma hos mig och i mina lurar i slutet av 80-talet och under hela 90-talet. Och jag vet ju att han på 80-talet spelade och turnerade med Ulf Lundell. Strömstedt är en skicklig låtskrivare och en duktig sångare. Nu även framgångsrik programledare i TV. Jag har gillat mycket av det Strömstedt gjort och kanske särskilt den smarta, personliga och intressanta scenshowen ”Strömstedt & Freud” där han tillsammans med psykologen Per Naroskin på ett självutlämnande sätt gav sina låtar ny innebörd och nytt liv. Det är ett uppenbart säkert och lyckat val att få Niklas Strömstedt med i programmet då han är en mycket välkänd och omtyckt artist och dessutom en mycket väl verserad och sympatisk sådan.

En personlig favorit med Niklas, från ”Långt liv i lycka”-plattan, 1997

Lisa Nilsson – en artist jag bitvis följt noga ända från början. Ja de första två plattorna har jag inte så bra koll på, men det var förstås när hon började jobba med Mauro Scocco och Johan Ekelund 1992 som jag började intressera mig mer för henne. Vilket för övrigt hela svenska folket gjorde och ”Himlen runt hörnet” blev en sådan makalös succé. Jag är även väldigt förtjust i hennes ”Viva”-platta från 2000. Den berörde mig personligt och djupt där jag befann mig i livet då den sommaren och hösten.

Lisa Nilsson är en ovanligt duktig och uttrycksfull sångerska, inte minst på scen. Jag minns särskilt den av min dåvarande arbetsgivare Scandinavia Online Passagen iscensatta Karavan-turnén sommaren 2000 då Lisa turnerade med Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand. Jag jobbade med det projektet den sommaren och såg nästan alla spelningarna. Thomas och Staffan fick se sig helt överglänsta på scen av den otroliga energi och fokus som Lisa hade. Ingen skugga över killarna för Lisa var så exceptionellt stark på scen. Hon formligen brann!

Det var också intressant att se henne tillsammans med Jocke Berg tidigare i våras och göra det som jag tror för eftervärlden kommer att framstå som 2015 års klart viktigaste och bästa låt, ”Innan vi faller”, vilket jag noterade här i bloggen. En mycket intressant och ny konstellation. Valet av Lisa Nilsson är ett av de mer självklara i programserien och jag är övertygad om att hon kommer kunna göra vackra och berörande versioner av de andras låtar.

En personlig favorit med Lisa från ”Viva”-plattan, 2000

Andreas Kleerup – minns hur jag reagerade och när jag såg de första bilderna på Kleerup och hörde låtarna jag gillade så mycket. Varför vill karln se ut som en knarkare? Han har fortsatt att odla knarkar-looken och jag är fortsatt mycket imponerad av hans suveräna låtar. Det har även en stor publik varit, ja imponerad av låtarna alltså. Kleerup är en mycket framgångsrik producent och låtskrivare och hur han vill se ut och presentera sig för omvärlden är naturligtvis nåt jag ska skita fullständigt i. Han har varit öppen med sina drogproblem och kämpar uppenbarligen med detta. Det finns också en sorts paradoxal ärlighet i det kongruenta draget att se ut som en knarkare när man faktiskt är en som jag på nåt basalt sätt kan känna respekt och sympati för. Framförallt hoppas jag nu ändå att drogerna är en del av hans förflutna och att det framöver ska kunna vara fokus på låtskrivande och produktion. Det är förstås genombrottsplattan från 2008 jag har bäst koll på, den med alla de duktiga kvinnliga sångerskorna. Det är ett bra val att få in Kleerup i programmet för att få tillgång till hans framgångsrika hitlåtar, men om han själv egentligen kan sjunga är i skrivande stund mer oklart för mig. Det visar sig.

En personlig favorit med Kleerup, från första självbetitlade plattan, 2008

Miriam Bryant – är tämligen okänd för mig. Namnet är bekant men inte mer. Jag vet att hon turnerat med Kent som körsångerska och att hon skrivit litet egna låtar som funkat bra på topplistorna. Hon sjunger bra har jag förstått och det är tydligt att hon kommer in i samma genremässiga ruta som tidigare Petra Marklund, Amanda Jenssen och Agnes. Tror jag. Det ska bli väldigt intressant att höra vad hon kommer göra i programmet.

Ison (Glasgow) och Fille (Felipe Leiva Wänger) – välbekanta namn jag inte har nån direkt relation till. Vet att de är från Bredäng respektive Vårberg. Såg Ison några gånger i X-factor och noterade att han är rapp i käften, humoristisk och snabb i pallet. Bra egenskaper för en bra rappare. Detta är helt i linje med programmets idé att ha olika genrer representerade. Ordningen som bröts förra året är återställd. Rapparna är tillbaka.

Jenny Berggren – vet jag förstås mycket väl vem det är, men har ingen stark relation till den tidigare Ace of Base-medlemmen eller bandet hon var med i. I själva verket var jag ytterst negativt inställd till allt som hade med Ace of Base att göra när det begav sig på 90-talet. Det här var inte alls ”min musik” och kändes snabbt väldigt sönderspelat och trist. Men jag tror det kommer att kännas roligare nu med den långa paus som varit och jag tänker att det här är säkert ett smart val eftersom Jennys medverkan innebär att detta oerhört kommersiellt framgångsrika bands alla storsäljande monsterhits blir tillgängliga. Jag tror hon sjunger hyfsat bra också.

Sammanfattande kommentar: Jaha, ja jag tycker det ser ut att kunna bli en intressant och bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen sympatiskt kraftigt utspridd från 24 till 80 år. Jag tror jag kommer tycka det blir en bra säsong. Och i år tyckte jag först att det verkade som att man fått med alla de genrer som vanligtvis brukar vara representerade. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att rocken helt saknas. Det finns ingen riktigt rockartist med i år. Det är synd tycker jag. Mer synd än förra året då rappare saknades är min personliga uppfattning.

Jag tänker ändå att TV4 kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Det här är ju framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

En rapport från inspelningen av programmet i somras

Trailern till ”Så mycket bättre” 2015