Arkiv för Svensk 90-talspop

Så mycket bättre 2015 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , on 15 oktober, 2015 by japetus

Nu på lördag 17 oktober drar det ihop sig till premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjätte säsongen och detta uppmärksammas som vanligt i bloggen. Först och främst genom den traditionsenliga analysen av säsongens aktuella artister. Här kommer den!

Kan börja min kommentar till årets upplaga med att jag denna gång faktiskt kände igen samtliga artisters namn. Lisa Nilsson, Niklas Strömstedt, Sven-Bertil Taube, Andreas Kleerup, Miriam Bryant, Ison & Fille och Jenny Berggren. En personlig seger i den utdragna reträttstriden mot förgubbningen! Fast det beror kanske mest på att årets artister till övervägande del faktiskt varit med ett tag.

Så mycket bättre 2015

Sven-Bertil Taube – en i alla avseenden legendarisk vissångare, skådespelare, gentleman och hela Sveriges grand old man. Genom detta genialiska drag får programmet tillgång till Evert Taubes visskatt och alla de många olika artisters låtar som Sven-Bertil spelat in genom åren. Som det stora fan av Sven-Bertil jag är har jag alla LP-skivor som han gjorde från början av 60-talet till mitten av 80-talet. Här finns i princip alla de klassiska inspelningarna av pappa Everts visor. Jag tycker fortfarande att ingen kunnat göra Evert sådan rättvisa som sonen. Jag har också sett honom live vid många tillfällen under de senaste 30 åren och är väldigt förtjust i hans genuint sympatiska och vänliga framtoning.

Och jag gillar ju också det han gjort på teaterscener och i filmens värld. Tänker då speciellt på fantastiska ”Art” med Sven Wolter och Johan Rabaeus som jag såg när de spelade den på Folkan 1998, men även på filmer som ”Jerusalem” 1996, ”Män som hatar kvinnor” 2009 och ”En enkel till Antibes” 2011. Och så förstås kultrollen som tyske kapten von Neustadt i den internationella storfilmen ”The Eagle has landed” med Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland 1976.
Det är ett mycket lyckat kap för TV4 att få med Sven-Bertil och det ska bli väldigt trevligt att se denne gentleman medverka i programmet! Vilka låtar ska han välja att tolka?

En personlig favorit med Sven-Bertil, från ”12 visor av Evert Taube”-plattan, 1972

Niklas Strömstedt – även här är jag ordentligt inlyssnad. Jag har några av Strömstedts soloplattor och båda GES-plattorna. Det här är musik som gått en hel del hemma hos mig och i mina lurar i slutet av 80-talet och under hela 90-talet. Och jag vet ju att han på 80-talet spelade och turnerade med Ulf Lundell. Strömstedt är en skicklig låtskrivare och en duktig sångare. Nu även framgångsrik programledare i TV. Jag har gillat mycket av det Strömstedt gjort och kanske särskilt den smarta, personliga och intressanta scenshowen ”Strömstedt & Freud” där han tillsammans med psykologen Per Naroskin på ett självutlämnande sätt gav sina låtar ny innebörd och nytt liv. Det är ett uppenbart säkert och lyckat val att få Niklas Strömstedt med i programmet då han är en mycket välkänd och omtyckt artist och dessutom en mycket väl verserad och sympatisk sådan.

En personlig favorit med Niklas, från ”Långt liv i lycka”-plattan, 1997

Lisa Nilsson – en artist jag bitvis följt noga ända från början. Ja de första två plattorna har jag inte så bra koll på, men det var förstås när hon började jobba med Mauro Scocco och Johan Ekelund 1992 som jag började intressera mig mer för henne. Vilket för övrigt hela svenska folket gjorde och ”Himlen runt hörnet” blev en sådan makalös succé. Jag är även väldigt förtjust i hennes ”Viva”-platta från 2000. Den berörde mig personligt och djupt där jag befann mig i livet då den sommaren och hösten.

Lisa Nilsson är en ovanligt duktig och uttrycksfull sångerska, inte minst på scen. Jag minns särskilt den av min dåvarande arbetsgivare Scandinavia Online Passagen iscensatta Karavan-turnén sommaren 2000 då Lisa turnerade med Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand. Jag jobbade med det projektet den sommaren och såg nästan alla spelningarna. Thomas och Staffan fick se sig helt överglänsta på scen av den otroliga energi och fokus som Lisa hade. Ingen skugga över killarna för Lisa var så exceptionellt stark på scen. Hon formligen brann!

Det var också intressant att se henne tillsammans med Jocke Berg tidigare i våras och göra det som jag tror för eftervärlden kommer att framstå som 2015 års klart viktigaste och bästa låt, ”Innan vi faller”, vilket jag noterade här i bloggen. En mycket intressant och ny konstellation. Valet av Lisa Nilsson är ett av de mer självklara i programserien och jag är övertygad om att hon kommer kunna göra vackra och berörande versioner av de andras låtar.

En personlig favorit med Lisa från ”Viva”-plattan, 2000

Andreas Kleerup – minns hur jag reagerade och när jag såg de första bilderna på Kleerup och hörde låtarna jag gillade så mycket. Varför vill karln se ut som en knarkare? Han har fortsatt att odla knarkar-looken och jag är fortsatt mycket imponerad av hans suveräna låtar. Det har även en stor publik varit, ja imponerad av låtarna alltså. Kleerup är en mycket framgångsrik producent och låtskrivare och hur han vill se ut och presentera sig för omvärlden är naturligtvis nåt jag ska skita fullständigt i. Han har varit öppen med sina drogproblem och kämpar uppenbarligen med detta. Det finns också en sorts paradoxal ärlighet i det kongruenta draget att se ut som en knarkare när man faktiskt är en som jag på nåt basalt sätt kan känna respekt och sympati för. Framförallt hoppas jag nu ändå att drogerna är en del av hans förflutna och att det framöver ska kunna vara fokus på låtskrivande och produktion. Det är förstås genombrottsplattan från 2008 jag har bäst koll på, den med alla de duktiga kvinnliga sångerskorna. Det är ett bra val att få in Kleerup i programmet för att få tillgång till hans framgångsrika hitlåtar, men om han själv egentligen kan sjunga är i skrivande stund mer oklart för mig. Det visar sig.

En personlig favorit med Kleerup, från första självbetitlade plattan, 2008

Miriam Bryant – är tämligen okänd för mig. Namnet är bekant men inte mer. Jag vet att hon turnerat med Kent som körsångerska och att hon skrivit litet egna låtar som funkat bra på topplistorna. Hon sjunger bra har jag förstått och det är tydligt att hon kommer in i samma genremässiga ruta som tidigare Petra Marklund, Amanda Jenssen och Agnes. Tror jag. Det ska bli väldigt intressant att höra vad hon kommer göra i programmet.

Ison (Glasgow) och Fille (Felipe Leiva Wänger) – välbekanta namn jag inte har nån direkt relation till. Vet att de är från Bredäng respektive Vårberg. Såg Ison några gånger i X-factor och noterade att han är rapp i käften, humoristisk och snabb i pallet. Bra egenskaper för en bra rappare. Detta är helt i linje med programmets idé att ha olika genrer representerade. Ordningen som bröts förra året är återställd. Rapparna är tillbaka.

Jenny Berggren – vet jag förstås mycket väl vem det är, men har ingen stark relation till den tidigare Ace of Base-medlemmen eller bandet hon var med i. I själva verket var jag ytterst negativt inställd till allt som hade med Ace of Base att göra när det begav sig på 90-talet. Det här var inte alls ”min musik” och kändes snabbt väldigt sönderspelat och trist. Men jag tror det kommer att kännas roligare nu med den långa paus som varit och jag tänker att det här är säkert ett smart val eftersom Jennys medverkan innebär att detta oerhört kommersiellt framgångsrika bands alla storsäljande monsterhits blir tillgängliga. Jag tror hon sjunger hyfsat bra också.

Så mycket bättre 2015

Sammanfattande kommentar: Jaha, ja jag tycker det ser ut att kunna bli en intressant och bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen sympatiskt kraftigt utspridd från 24 till 80 år. Jag tror jag kommer tycka det blir en bra säsong. Och i år tyckte jag först att det verkade som att man fått med alla de genrer som vanligtvis brukar vara representerade. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att rocken helt saknas. Det finns ingen riktigt rockartist med i år. Det är synd tycker jag. Mer synd än förra året då rappare saknades är min personliga uppfattning.

Jag tänker ändå att TV4 kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Det här är ju framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.


En rapport från inspelningen av programmet i somras

Trailern till ”Så mycket bättre” 2015

Annonser

Meja: ”Stroboscope Sky” – en ”bångstyrig” artist med starkt samhällsengagemang och nytt sound

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , on 11 augusti, 2015 by japetus

Jag kan fortfarande minnas det första mötet…

Juli 1999, en solstrålande stekhet semestermånad i Sverige. Jag hade bara tre veckors semester för arbetstakten bland oss blivande IT-miljonärer var hög. Framtiden hade aldrig varit ljusare. Funky business var ledordet. Viktlösheten var lika påtaglig som den var en förförisk drivkraft. Jag befann mig i ett konstant högtryck hela 1999 och särskilt under sommaren, som ju också vädermässigt var en av de bästa på 90-talet. Möjligen var det nästan bara ”all about the money”. Men det är övervägande ljusa minnen från mitt då 31-åriga liv.

Och jag kan fortfarande minnas det första ”mötet”. Det sker i samband med mitt första besök i familjens nyförvärvade sommarställe på Österlen. Jag har just kommit tillbaka från en cykeltur till Sandhammarstranden och slår mig lätt solsvedd ned i den enkla rottingfåtöljen i vardagsrummet och tar upp tidningen som ligger på bordet. Då ser jag henne. Hon är på omslaget och jag hajar till direkt när jag möter den blicken. Blicken… Ögonen… Klockorna stannar. Troligen för att hon är sådär överjordiskt söt. Som hon är. Dessutom på sitt personliga, litet sagolika sätt, som sticker ut.

Jag hade hört hennes namn flera gånger tidigare. Och uppenbarligen sett henne redan 1993-94 i samband med Legacy of Sounds framgångar. Men det är först nu den här julidagen många år senare som jag ser henne. Minnet är knivskarpt. (Och tidningen ligger för övrigt kvar på vinden i den bag jag använde de åren. Jag kan inte kasta bort den. Vill inte!)

Legacy of sound
Legacy of Sound: Peter Swartling, Meja och Anders Bagge (herrarna i Fantomen-stass) när det begav sig 1993

Visst hade jag hört megahitten ”All about the Money” redan året tidigare, men det var egentligen den mjuka sensuella ”Intimacy” jag genom radiolyssnande fastnat för. Plattan hade jag dock ännu inte köpt och det är först nu vid denna anblick som jag lägger ihop ett och ett och blir riktigt nyfiken.

Önskar jag kunde säga att utseendet inte spelade någon roll vid köpbeslutet av 1998-års succéplatta ”Seven Sisters”. Men eftersom jag är en genomärlig person så gör jag inte det. Hursomhelst: denna platta ledde nu till en enorm kommersiell framgång för Meja. Särskilt i Japan. En svensk musikalisk framgångssaga och en del av det omtalade svenska musikundret.

Meja medverkade nyligen i Jens von Reis Retro ”Stor i Japan” på SVT där hon berättade om just sitt stora japanska äventyr. Utan tvekan en hysterisk upplevelse i de flesta avseenden. Och en mycket framgångsrik sådan. Men Meja skulle visa sig ha fler konstnärliga uttrycksformer.

Några år senare, 2005-2006, letade jag litografier till min nya lägenhet i Nybohov (ni gamla läsare av bloggen vet den med utsikten jag gärna beskrev, men inte längre bor kvar i). Jag sökte något med medelhavskänsla, kanske något med antik klassisk framtoning? Som något från en väggmålning i Pompeji? Min känsla för vad jag sökte var på en gång både diffus och ganska precis.

På utställningen ”Hidden Words” med Mejas konst hittade jag plötsligt det motiv jag sökte. Inte den plats jag trott, för jag hade då ännu ingen aning om hur konstnärlig hon är.  Men jag köpte litografin av henne. Den pryder fortfarande sin plats hos mig nio år senare i min nya mer anspråkslöst vita än medelhavsbeiga lägenhet (med mindre grandios utsikt).

Meja pompeii art
Meja med sitt medelhavsmotiv, ”The Divine”, en kvinnogestalt med känsla av väggmålning från Pompeji som jag älskade från första ögonkast (klicka för större bild)

Åren går och jag följer med i Mejas karriär, köper de nya plattorna när de kommer, ser henne live då och då, och lägger märke till hennes extra sympatiska drag att engagera sig i olika samhällsfrågor. Bl a för Tibet och Japan efter katastrofen i Fukushima.

Ett minne som står ut är när jag ser henne framträda på den stödgala för Tibet som anordnades i Berwaldhallen 23 maj 2008. Minnesbilden av hur hon står där på scenen och sjunger så vackert, barfota i grön sommarklänning väldigt avspänd på sitt speciella sätt, är stark. Då tibetansk Buddhism (”Shambhala”) intresserat mig sen slutet av 90-talet gjorde detta ett extra kraftfullt intryck på mig.

Att hon är med på samlingsplattan för Barbro Hörberg gillar jag förstås också. Hon framstår som en medveten artist med ett utpräglat humanistiskt engagemang. Sympatiskt! Att hon sedan tidigt 90-tal varit vegetarian och buddhistiskt intresserad minskade inte precis min sympati.

Men det kan också kosta att inte följa mallen. ”Nu ska hon göra nåt konstigt igen”, så uttryckte hon det själv om vad som möjligen kan sägas från vissa håll om en artist som engagerat sig så starkt i sociala frågor. ”Bångstyrig”, ja kanske det. Mejas resa är ingen tillrättalagad popkarriär enligt popstjärnemallen. Hon har inte alltid gjort de mest politiskt korrekta och strömlinjeformade teflonvalen. Och det är just detta som får mig att gilla Meja så mycket.

Det är just detta så sympatiska humanistiska engagemang som jag tycker hedrar henne mest. Mänskliga rättigheter är en hjärtefråga, ett socialt engagemang där hon vill använda sig av musiken till något mer än bara att promota nya singeln. Kanske litet mer känslan från 70-talet då artister gjorde litet mer som de ville utifrån solidariska ställningstaganden, utan en tillrättalagd smart marknadsplanering. En mer kortsiktig sådan.

Meja cosmic surfer till bloggen
Meja Anna Pernilla Kullersten (tidigare Beckman) (1969- )

Och med det har vi hunnit fram till fokus för denna blogg, nämligen Mejas nya platta Stroboscope Sky som släpptes 13 maj i år. Det här är den i särklass mest akustiska platta Meja hittills gjort. Det är en platta som tar med sig lyssnaren på en resa genom en ny ljudbild. Visst finns inslag av den skönsjungande sommarpop vi känner igen från tidigare, men här finns också en vilja att söka sig vidare mot något helt nytt. Här finns nu t o m rena kampsånger. Det låter både mycket folkrock, americana och country. Det akustiska avskalade countrysoundet är omisskännligt kryddat med steel guitar, munspel, fiol och banjo.

Meja Stroboscope Sky

Det är tydligt att Meja velat gå vidare musikaliskt och det tycker jag hon lyckats med. Hennes nyfikenhet i sökandet efter ett nytt uttryck och viljan att gå vidare har uppenbarligen varit stark. Möjligen också med extra drivkraft beroende på att hon, som hon berättat i intervjuer, gått igenom en litet besvärligare period i sitt liv innan denna plattas tillkomst.

Till sin hjälp har hon nu haft självaste Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives. Hjälte! Det var ett uppenbart lyckat drag som jag ber att få återkomma till.

Inspelningen började redan i december 2013 vid natursköna Hovs Hallar, nära inspelningsplatsen som av Ingmar Bergmans klassiker ”Det sjunde inseglet”, med sitt odödliga schackparti mellan Riddaren (Max von Sydow) och Döden (Bengt Ekerot). Den första musikaliska sessionen på Hovs Hallar skapade låtarna ”Concrete Flower” och ”Sleepless” samt den första singeln från albumet; ”Blame it on the Shadows” producerad av Ebbot.

”Sleepless” är helt förtrollande vacker! Så snyggt med det enkla, raka, rena avskalade arret och Mejas uttrycksfulla röst. Jag tycker det känns att det här betyder något personligt för henne. Och texten känns nära och äkta den med. Låten berörde mig också alldeles speciellt efter personliga upplevelser denna sommar.


Sleepless” live på Hotell Hovs Hallar

Och sen måste jag ju bara konstatera att ”Blame it on the shadows” med Ebbot bakom producentspakarna är en uppenbar och omedelbar hit! Här har vi en riktigt catchig poplåt vars hitpotential är omöjligt att missa. En klassisk Meja-hit, skulle jag säga, som mer knyter an till tidigare produktion. Mycket trevligt. Tycker jag och det tror jag de hade på Hovs Hallar när detta skapades.

Jag kan på nåt sätt ana att både Meja och Ebbot, som tidigare må ha verkat i olika genrer, ändå har ett gemensamt fritt och personligt kreativt uttryck. Något konstnärligt och speciellt. De är på något sätt extra sköna människor båda så jag kan instinktivt ana att de gillat att jobba ihop. Och resultatet var alldeles utmärkt.

Meja och Ebbot hovshallar
Ebbot och Meja live, Hovs Hallar, 2013 (klicka för större bild)

Mycket av plattan är annars inspelad hemma hos Meja i det Torekovska sommarhuset tillsammans med Nicolas Gunthardt. Så t ex tredje och senaste singeln ”Bohemian Behaviour” som spelades in i Mejas garderob. Det bohemiska inslaget sägs ska vara starkt i hennes hus, så titeln är både charmig och passande. Musiken är som en avspegling av platsen där den tillkom.

Men det finns också något annat och riktigt intressant i plattan som jag hör. Det är intryck i ljudbilden och harmonierna som påminner mig om Bowies allra första plattor. Något vackert och litet gåtfullt, en mystik. Jag tänker på ”Space Oddity” från 1969 och möjligen ”The Man who sold the World” från 1970. Jag tänker då främst på låtar som ”Cygnet Committee”  och ”An occasional Dream”, men även ”Letter to Hermione”. Inga dåliga influenser och sådana som jag håller skyhögt.

De här låtarna har, förutom det tidstypiska akustiska soundet, ett naket och personligt uttryck som inte är så vanligt i Bowies senare mer abstrakta texter. Ett uttryck jag upplever att flera av Mejas nya låtar också har. De här Bowie-låtarna rymmer också en del hippieinslag som man kunde höra från Bowie så här tidigt i karriären.

Flirtande med hippies och det bohemiska är dock inte nytt, redan 2000 sjöng hon ju om ”Hippies in the 60s”. Men nu har Meja tagit steget mer fullt ut musikaliskt. Nästan hela vägen skulle jag säga.

Men det är den andra singeln, ”Yellow Ribbon”, som jag ändå upplever som den nya plattans mest bärande spår. Här har vi kampsången jag nämnde tidigare. Meja har engagerat sig i fallet Albert Woodfox som sedan 43 år tillbaka sitter godtyckligt, oskyldigt dömd i isoleringscell i Louisiana i USA. Tillsammans med människorättsorganisationen Amnesty International och Free the Angola 3 kämpar nu Meja för hans rättvisa. Singeln släpptes vid årsskiftet och Meja har fått en hel del välförtjänt mediautrymme för den. Fattas bara annat.

”Yellow Ribbon” är en urstark låt, med suveränt effektiv berättad text som lyfts av den snyggt kreerade och smarta videon. Mycket bra måste jag säga, i alla avseenden. Och mycket lovvärt! Det här beundrar jag henne mest för. Detta humanistiska engagemang. Massiv respekt!

Sammantaget kan jag inte säga annat än att detta är Mejas bästa platta på många år, egentligen den bästa sedan ”Seven Sisters” – och avgjort den viktigaste. Lyssna på den och gör det gärna som jag, bekvämt bakåtlutad i soffans favorithörn medan du avnjuter konvolutets snygga foton och formgivning. Lyssna på riktigt, som om det var en trerättersmiddag och inte fastfood-slabb på stående fot i nån kö med knuff och trängsel i form av nån spellista i ett anonymt och opersonligt moln.

Köp den! Stöd en god sak. Stöd en god artist som verkligen vill göra skillnad!

PS: Och hur gick det med herrns viktlösa IT-miljoner från 1999? Jo tyngdlagen återvände som bekant nån gång årsskiftet 2000-2001, den stora putande bubblan sprack, och det imaginära guldet blev till sand…

”Mellan måndag och tisdag…”

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , , on 19 november, 2013 by japetus

Veckans måndagkväll den 18:e november 2013 går till historien som en av de totala och massiva ”mellan måndag och tisdags”-upplevelserna. Dvs en maximalt anonym vardagsupplevelse.

Ett ihållande duggregn följde mig efter jobbet till träningen på Centralbadet och sedan hela vägen hem i mörkret. Regnet svepte in mig och hela staden i en mörkgrå dimma. Molnen strök fram så lågt att jag slog huvudet i dem. Stockholm liksom bara försvann i novemberrusket.

När t-banan rullade fram över tågbron mellan Gamla Stan och Slussen/Södermalm kunde jag för ovanlighetens skull inte se ett enda av de otaliga ljus staden här annars bjuder på. Jag var helt inbäddad i regndimma, moln och mörker. Längs fönstren rann strida strömmar av höstkyliga regndroppar.

Väl hemma uppe på Nybohovsberget syntes inte heller någonting av staden. Gud hade dragit ned den stora rullgardinen. Belägrad av regn och dimma satt jag uppe i mitt torn. Jag var helt uppfylld av den anonyma känslan som ger begreppet vardag ett skoningslöst ärligt ansikte. Känslan mellan måndag och tisdag.

Och som det inte sällan är i de här sammanhangen har Webstrarna satt ord på den känslan.


Det finns en tid när inget är bestämt och alla har gått hem.
Det finns en tid, mellan nu och då, när världen håller käften.

Det finns en tid när städerna står still och breven är på väg.
Efter måndag, då väntar jag på dig.
Innan tisdag, då väntar jag på dig…

Webstrarna Mellan måndag och tisdag
Webstrarnas fullängdsplatta med den utsökta titeln”Mellan måndag och tisdag”, 1992, såg ut så här

Det var en av dessa anonyma kvällar fylld av anonyma vardagssysslor som jag mycket snart har glömt. En av dessa vardagar, vardagskvällar som är livet. Och mitt upp i all skoningslös anonymitet och vardagsmurrigt novemberrusk är det ganska mysigt på något introvert sätt.

Webstrarna Jag borde gått hem

Men låten med den underfundigt webstrande titeln ”Mellan måndag och tisdag” återfinns sist på CD-singeln/EPn ”Jag borde gått hem”, 1991. En riktigt passande anonym placering.

Och anonymiteten innebär förstås också att detta är en låt som inte återfinns på Youtube (däremot på Spotify!). Men förstaspåret är ett spår med liknande eftertänksam stämning (Websterstämning?) och den spelar jag gärna här för er kära läsare!

Med litet god vilja lyfter jag också här till slut detta okända men ack så minnesvärda spår ur Webstrarnas värld. Här har vi den så till slut, denna anonyma pärla, with courtesy of Spotify:

Nineties med Popsicle, Wannadies och Just D

Posted in musik with tags , , , , , on 16 juni, 2013 by japetus

Tittade på fredagens upplaga av ”Nineties” på SvT och landade i 1993 på hemmaplan i Sverige.

Nu handlade det om svensk indie och hur den svenska hiphopen tog fart med Just D. Det är en viss skillnad att nu se Nineties jämfört med tidigare Eighties. Den här gången är jag verkligen med fullt ut från början. Har varit på plats och sett konserterna, hört snacket och upplevt stämningen från ett mer vuxet och deltagande perspektiv.

Så när Jens von Reis intervjuar Wille Crafoord, Pär Wiksten och Andreas Mattsson vet jag verkligen vad de talar om. Det är lätt att relatera till allt de pratar om och programmet blir ett bombardemang av flashbacks kring bekanta platser och sammanhang.  Trots att jag inte hängde så mycket på Hannas krog, dels för att jag inte kände mig tillräckligt hip, dels för att vännen Hermans restaurang ”Hermans lilla gröna” låg närmare Götgatan så jag behövde inte gå längre för att hitta ett trevligt ställe att landa på.

Just D upplevde jag som väldigt fåniga och irriterande, åtminstone i början. Men efter att ha sett dem live på musikfestivaler 1991 och 1992 började jag fatta vad det handlade om. Humor! Det här vara bara skoj. Bara 100% opretentiös underhållning. De tog sig inte alls på allvar och texterna var många gånger helt ekvilibristiska och oemotståndligt roliga. Jag kan förstå att t o m gamle Povel Ramel, då i 70-årsåldern, upptäckte och uppskattade dem. När jag fattat vad de höll på med blev det en helt annan grej och jag kunde uppskatta dem som ren party- och förfestsinramning med grabbarna. Och scenen från SvTs ”Kosmopol” med Ellinor Geete är en klassiker och en stilstudie i störande och olämpligt, kaxigt uppträdande.


Hade helst velat ha ”Bos” eller ”Extremt nästan levande” här, men mer kända hitten ”Grannar” är också en mycket representativ Just D låt som gick på spelaren vid väl valda festliga tillfällen när det begav sig

Popsicle gjorde verkligen många riktigt bra låtar. Och bra var de live. Jättebra. Men jag minns att jag inte alls gillade dem i början, kanske mest för det onödiga uttalandet om Arvingarna från Grammisgalan. Jag såg det på TV när det hände och fick verkligen vatten på min dåtida kvarn ang hur omdömeslösa och pretto de var som måste göra ett så skruvat uttalande när de fick några sekunder att presentera sig inför svenska folket. Att sedan höra Fredrik Norbergs bortförklaringar kring hur konstigt det är att man inte ska få säga att nåt är dåligt blir bara än mer skruvat och visar på fortsatt massiv omdömeslöshet.

Jorå Fredrik, man får naturligtvis såga något man inte gillar, (om man nu inte har något annat att säga när man ska hålla tacktal på Grammisgalan) det handlar inte alls om det. Men att helt öppet önska livet ur andra blir bara fel, fel och åter fel. Och 100% malplacerat. Intressant att denna minnesbild fortfarande dominerar det jag skriver om det här bandet som jag faktiskt tycker så bra om och har sett live så många gånger.


Ett positivt och trevligt konsertminne med Popsicle är ”Sandy”. Det var när jag hörde den här låten live första gången sommaren 1993 som mina dubier gick upp i rök. Ett otroligt ös live och så gitarrmanglet som bara slutade helt tvärt då hela bandet tystnade på en och samma gång. Så snyggt gjort!

Wannadies är Skellefte-bandet jag bara gillade rätt och upp och ned från början till slut. Så bra de var, särskilt de tre första plattorna (Wannadies 1990, Aquanautic 1992 och Be a girl 1994), musik jag lyssnat väldigt, väldigt mycket på. Musik som figurerat på otaliga blandband när det begav sig. Wannadies gick från nåt som lät litet som manchesterpop till melodiös grunge. Alltid melodiöst och ett väldigt ös. Mycket bra live också. Såg även dem många gånger. Skulle gärna se dem igen. En rolig episod är att jag för några år sedan hade glädjen att träffa sångerskan Christina Bergmark på en privat fest och bytte några ord med henne utifrån mitt lyssnar-perspektiv. Sympatiskt! Trevligt!


Superhitten ”You and me song” från favoritplattan ”Be a girl”, 1994. Men helst hade jag ju velat ha personliga favoriten, ”Dreamy Wednesdays” från samma platta om den gått att hitta på nätet

Wannadies
The Wannadies

Saknade favoriterna Eggstone som för mig var de tydliga inspiratörer som gjorde Cardigans framgångar möjliga på samma sätt som The Creeps banade väg för Atomic Swing. Var däremot ointresserad av Broder Daniel; var nog några år för gammal för dem och helt utanför målgruppen helt enkelt.

Big Money – oförtjänt bortglömda

Posted in musik with tags , , , , , , on 17 januari, 2013 by japetus

”What I know now is that Lovecraft knew what he wrote about…”

De var den litet hemliga popduon med de tjusiga melodierna, den kraftigt överproducerat maffiga ljudbilden som förde mina tankar till Queen och de humoristiska och smarta texterna. Ingen dålig referens och litet ovanlig för att vara svensk 90-talspop. Men så var det ingen annan än ABBAs mästerlige producent, den legendariske Michael B Tretow, som låg bakom det effektfullt bombastiska soundet. Jag gillade det. Mycket.

Att låtarna var så väldigt melodiösa, åtminstone på första plattan, var förstås den viktigaste anledningen till att jag fastnade för deras musik. Man kan nog säga att de var ganska pretentiösa också. Men jag gillade det med. De kom undan med det. De lystrade till det kitschiga och ironiska namnet Big Money och det är nog inte så många som minns dem idag. Läsare av denna blogg vet jag att jag har en förkärlek att skriva om just sådana musikaliska akter.

Big Money Lost in Hollywood
Det smått bisarra skivomslaget (med dvärgen och fejkblondinen) till första plattan ”Lost in Hollywood” från 1992

Bandets medlemmar kallade sig Vasa och Big. Vasa hade jag koll på men Big var då för mig en helt okänd förmåga. Lars Yngve ”Vasa” Johansson hade börjat som trummis i Nina letar UFO och sedan fortsatt (med slängkappa) bakom trummorna i Pontus och Amerikanerna för att sedan på nåt sätt blomma ut som kompetent låtskrivare i Big Money. Att Vasa var förtjust i filmens värld, med tydlig förkärlek för skräckfilmer var uppenbart. Han är också en mycket duktig textförfattare.

Sångaren i Big Money, ”Big”, hade jag absolut ingen koll på vid denna tidpunkt, men han visade sig senare vara en av de nuförtiden inte helt okända Rongedal-bröderna, Magnus Rongedal. En utmärkt sångare med uppenbar Freddy Mercury-talang.

Big Moneys första platta innehöll ett antal catchiga hitsinglar som spelades ganska flitigt på radio. Jag har här också hittat en video till ”Amazing”, en av dessa singlar från 1992.

Big Money Moonraker
Vasa och Big på omslaget till den musikaliskt svagare andra plattan ”Moonraker” från 1994

Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige. Men trots de snygga melodierna, den utmärkta sången och de humoristiska och smarta texterna funkade det uppenbarligen ändå inte tillräckligt bra för nån gång 1995 upphörde bandet och vi har inte hört något mer från det sedan dess och lär inte göra det heller framöver. Michael B Tretow har slutat med musiken efter en hjärtattack 2001 och utan den komponenten blir det inget Big Money.

Vasa gick tillbaka till Pontus och Amerikanerna och gjorde med dem det bandets sista platta ”Kasino” 1998. Efter det har det blivit ett antal filmmanus. Magnus Rongedal återgick till framgångsrikt körandet tillsammans med brodern Henrik. Jag gläder mig åt den intressanta musikaliska kvarlåtenskap som bandet gav oss och puffar då framförallt för den första plattan. Big Money gjorde något mycket ovanligt mitt upp i den svenska popens så rikt svenskspråkiga decennium 90-talet. De sticker ut rejält och är värda att minnas!

Diskografi:

Album
– Lost in Hollywood (1992)
– Moonraker (1994)

Singlar
– One Two Three Four (7″, Lynx Records, 1989)
– Rich and Famous (CDS/7″/12″-remix, 1992)
Ruby Slippers (1992)
Amazing (1992)
Why Do I Care (1993)
Million Dollar Mouth (1994)
Give’m A Smile (1994)
Rich and Infamous (1994)
Army of Lovers featuring Big Money: Lit de parade (1994)

En underbar tamburintjej för onsdagkvällen!

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 22 april, 2009 by japetus

Vi har en härlig onsdagkväll i Stockholm ikväll, ok litet svalt, men isen på Trekanten är äntligen helt borta och skymningen är så vackert aprilljus och frisk som den bara kan vara så här års. Dags för en ny musikalisk hyllning!

Ni som hängt med den här bloggen sen hösten 2007 kanske minns min förkärlek för sköna maraccas- och tamburinsnubbar… Så har också Sean Dickson/Soup Dragons och Bez/Happy Mondays en särskild plats i mitt hjärta. Men en ännu större plats finns reserverad för den här förtjusande tamburin-tjejen!

Zzaj har äntligen dykt upp på MySpace och i samband med det publicerades videon från  ”Du som var min bäste vän” från 1989 och fina andra plattan ”Scirocco”. Anna Nederdal har varit en stor favorit sedan första singeln 1987 och kanske tyckte jag att Zzaj var som allra bäst ’89 när den här ”konsertvideon” spelades in?

Zzaj låg på ”Listan” då Staffan Dopping och Annika Jankell var programledare (1986-1989), innan det blev mer pretentiöst med Johanna Westman och bytte namn till Popitopp (1989-1993). Så fick ni litet nutida musikhistoria på kuppen!

Zzajs MySpace-sida:
http://www.myspace.com/zzajsweden


Zzaj: ”Du som var min bäste vän”, 1989

Länkar till tidigare (och senare) bloggar om Zzaj och Anna Nederdal (har blivit en del skrivet om dem):
https://japetus.wordpress.com/2007/10/30/med-zzaj-och-te-i-tisdagssoffan/

https://japetus.wordpress.com/2011/01/12/zzaj-slapper-samlingsskiva-i-mars-med-nytt-material/

”Moln på marken” – glittrande svensk pojkrumspop på 90-talet

Posted in Fundersamt, Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 17 november, 2007 by japetus

Jag njuter i fulla drag när jag hör det. Varje gång. Det är ett alldeles glittrande gitarrintro som byggs på med piano, klockspelssynth och blås. Kanske det bästa (effektivaste?) svenska popintro som presterades under 90-talet?  Ett fullkomligt oklanderligt hantverk av sockersöt catchig svensk pop av årgång 1991, lika glittrande som den vårdag låten handlar om. Ja vi snackar romantiskt glittrande som majsols reflexer i blanka vattenytor och långt mer glittrande än våren 1991 i själva verket var. Men när Pontus & Amerikanerna gjorde ”Kapten Sol”, då var det ren och skär magi. För det är det introt jag talar om. Och det känns nu i november 2007 som en utmärkt språngbräda rätt in i denna 90-talspopblogg!

Håll i er – här kommer en blogg lång som en C-uppsats, men förhoppningsvis mer lättläst och intressant än de flesta sådana brukar vara. Den handlar om musikalisk period som inte riktigt ännu hunnit bli tillräckligt gammal för att nostalgins skimmer ska bli så starkt att kvällstidningarna engagerar sig. Men det kommer förstås. Ni som läser detta ligger sålunda på framkant och kan känna er speciella en liten aning extra musikaliskt upplysta!

Efter att ha bloggat om Reeperbahn och svensk 80-talsrock som slutligen blev funkpop känns det rätt att puffa litet för en annan period i svenskt musikliv som nu i efterhand framstår som riktigt kreativ och spännande. Genom mitt arbete på SPRAYdio är det många som trott att jag inte lyssnar på nåt annat än 80-tals musik. Så är det naturligtvis inte. Verkligen inte. Jag brukar säga att jag under perioden 1988 – 2002 överhuvudtaget inte lyssnade på 80-talsmusik, men det är förstås en sanning med modifikation.

Jag tänker nu på första hälften av 90-talet och den dåtida våg av begåvad pop på svenska som sköljde över oss lyssnare via nya kommersiella tv-kanaler, radiostationer och så förstås de CD-skivor som precis börjat bli var mans egendom. Jag upplever att det fanns en särskild kreativitet och lekfullhet som delades av ett antal svenska artister och grupper som gjorde pop på svenska – ”pojkrumspop” var det visst nån som kallade många av dem. Vaddå undrar du? Jo för samtidigt som Popsicle, Wannadies och This Perfect Day rockade som bäst på engelska så poppades det friskt på svenska av artister som Webstrarna, Pontus och Amerikanerna, Bebop!, Farbror Blå och David Shutrick. Just precis innan fanns förstås Jakob Hellman med sin skyhögt hissade debutplatta från 1989 – ”the mother of all pojkrumspop” som helt säkert inspirerade.

Även Eric Gadd hade 1989 med ”Hurra du lever…” gjort en väldigt charmig andra svensk platta med underbar Princedoftande funkpop. Det var då man kunde få höra och se Anna Nederdal och Titiyo köra med honom. Det var dessutom väldigt roligt att se dem live. Det syntes hur kul de hade på scen. Ja sen började Gadd sjunga på engelska och blev väldigt framgångsrik, seriös och slick men samtidigt också i mitt tycke tyvärr några nyanser tråkigare.

Men de svenska hjältar jag nu ska berätta om var allt annat än tråkiga. För min del började denna svenska pop-era med Webstrarna och Bebop!  Ja Bebop! skrev dessutom sitt namn med ett utropstecken på första skivan från 1990. Webstrarna hade jag upptäckt redan våren 1989 när ”Bit mig”-singeln kom.

Webstrarna från Uppsala uppfattades som litet knepiga och studentikosa i början av sin karriär på 80-talet. Det avskräckte förstås inte mig utan passade snarare som hand i handske eftersom det var vid denna tid jag hade som allra roligast på Stockholms Universitet; att jag inte tog så många högskolepoäng just då är i det här sammanhanget av helt underordnad betydelse. Ja eller i själva verket är kanske det en orsakerna till att jag skriver den här bloggen. Det var ju så mycket annat som kändes viktigare än studierna de där två första sorglösa åren i Frescati. Läs gå på klubbar, konserter och jaga runt på stadens många skivbörsar…

bit-mig.jpg

Webstrarna: ”Bit mig”, 7″, 1989

Hursomhelst, ”Bit mig” är en avgjort oknepig, kraftigt Orupsk pop-pärla med härligt galen text och ett maniskt driv och ovanligt hög bpm för att vara pop från denna tid. Detta hände sig ju vid den tiden då Orup var Sveriges okrönte popkejsare. Minnesbilden av ”Bit mig” är och förblir dansgolvet i Föreningen Ekonomernas gamla festlokal på Surbrunnsgatan och det i lokalens hörn belägna friskluftsinsläppet. Mot denna vederkvickande svala syrekälla vände undertecknad sitt svettiga ansikte av årsmodell 1989 och försökte kanske nyktra till för ett ögonblick mitt i tentapubens vimmel…


Webstrarna: ”Bit mig” live, 1989

Men det var när Webstrarna på plattan ”Mellan måndag och tisdag” 1992 fick Olle Ljungström in i studion i duetten ”Vänner för livet” (som för övrigt helt består av Reeperbahn-citat) som de mutade in en ohotad plats i mitt hjärta. Webstrarnas fundersamma, ömsom vemodiga, ömsom lekfulla, ömsom samhälls- och branschkritiska texter var något jag tog till mig utan förbehåll. Det de gjorda var väldigt vackert och har stannat hos mig. Tänk bara en låt som ”Som om ingenting har hänt”, som så genialiskt avslöjar hur cyniskt hänsynslöst vissa människor trampar fram i (känslo)livet, sådana som ger stalinistisk revisionism ett nytt ansikte… lol  (Det här är ett utdrag ur texten)

”Jag somnar framför tv:n och dagen rinner bort
Inget särskilt hände här bara krig och sport
De blir bara bättre och vinner stort i städerna de bränt,
som om ingenting har hänt.

Om vi ses igen, om allting blir av.
Om det lilla vi hade ännu finns kvar.
Om vi ses igen som om vi var vänner.

Om vi ses igen, om allting blir av
Om allt det vi drömde händer idag.
Om vi ses igen så möts vi som om
ingenting har hänt.

Jag vaknar trött och häpen som om jag slitit hårt
och nånstans djupt därinne känns det underligt och svårt.
Så tänker jag på dig och tänker som om ingenting har hänt.
Som om allting kunde hända.

Som om nånting hade sparats just för oss.
Som om världen hade tid och plats för oss.”

Webstrarnas ”Popmusik är kul” från sista (senaste?) plattan med det obetalbara namnet ”Om alla andra dog” från 1993 är en fascinerande låt som är full av ironiskt knivskarp samhälls- och branschkritik. W är på ”Om alla andra dog”  fullfjädrade betraktare och granskare av samtiden i ett samhälle som genom ett politiskt regimskifte, diverse avregleringar, sprucken fastighetsbubbla med efterföljande lågkonjunktur, nedläggningar, laserman och ny demokrati verkligen höll på att förändras – och då verkligen inte till det bättre. Det är ett kollage av intryck och förvirrade röster från en tid som kändes just förvirrande. Det berörde mig starkt. Och kanske än mer nu med facit i hand många år senare när jag blickar tillbaka på de här åren.


Webstrarna: ”Tre små ord”, video, 1993 – den bästa poplåt Pet Shop Boys önskar att de gjort. Ett bittersweet mästerverk för alla som någonsin känt livsledan i november eller fått sitt hjärta grundligt krossat

Namedroppandet av artistnamn i ”Popmusik är kul” (Jo jag minns Carl Myrén!!!) får mig verkligen att skratta gott för det är en tidsspegel, en ögonblicksbild av vilka artister och branschmänniskor som var stora då. I det musiksverige som fanns för nu dryga 10 år sedan, långt innan Idol-cirkusen och Schlagerfestivalens upphöjelse. I bilagan sist i bloggen hittar ni ett utdrag ur denna smått genialiska text signerad gruppens låtskrivare, frontman och musikaliske motor – Petter Eklund. Petter jobbar idag som journalist och skriver utsökt kvalitetsjournalistik och en och annan dito bok.

Jag är och förblir oehört förtjust i Webstrarna och kan utan tvekan använda den slitna frasen att de är en av de grupper vars musik är och förblir ett soundtrack till mitt liv. Jag ska blogga mer om dem. Finns så mycket att säga.

Jo en sak till här och nu; vid Webstrarnas 20-års jubileumskonsert på Street vid Hornstull i december 2005 visade de verkligen prov på hur bra de fortfarande är, trots att de inte spelat ihop på 11 år. Så tajta som de var på Street har de aldrig varit live tidigare. Och jag håller med andra bloggare om att de definitivt var lika snygga och alerta som för femton år sedan. Sångaren Petter Eklunds uppenbara talanger som publikdomptör och ironisk estradör har aldrig varit bättre. Det kanske ligger något i Deepak Chopras påstående att åldrande är en attitydfråga.


Webstrarna: ”Moln på marken”, 7″, 1992

Trevligt nog kan ni här få avnjuta Webstrarnas största hit, ”Moln på marken”, från 1992 som lyckligtvis letade sig in på STIMs lista över 10 mest spelade låtar. Fint att de fick nån kommersiell framgång för allt slit de hade. Recensenterna gillade dem i högre grad än de breda massorna; de var aldrig folkliga nog för det. ”Moln på marken” är inte bara en catchig hitlåt utan en fin drömmande Webster-låt av sedvanligt hög klass, med den där eftertänksamma litet vemodiga känslan av utanförskap som jag bara älskar. Nu och alltid. Ja så mycket att jag inte behövde fundera särskilt länge på vad jag skulle kalla denna marathon-blogg. Det här är en skön och lekfull video, med en tjusig litet grovkornig tecknad känsla i bilden, klippt från Z-Tv när det begav sig.


Webstrarna: ”Moln på marken”, video, 1992     Eller klicka på den här länken om det krånglar:
http://www.youtube.com/watch?v=eKc3PRFapFU&feature=player_embedded

Och så vidare till… Bebop! med Tomas Froms från Bollnäs, Hälsingland som hade Dan Sundquist som producent och Olle Ljungström med på gitarr på sin första skiva ”Kärleken tur & retur” från 1990. Denna gudabenådade platta är en ren kavalkad av catchig gitarrpop av rang med texter som alltid var helt ok och då och då riktigt oförskämt bra. Och jag ställer höga krav på texter, så säger jag att nåt är bra så är det så! Bebobs! debutplatta (jag är omåttligt förtjust i den titeln så jag skriver ut den en gång till – ”Kärleken tur & retur”) var första gången Olle och Danne var i samma studio på 8 år. Detta och det faktum att namnet ”Bebop” var lånat från en Reeperbahn-singel kändes stort och bidrog till min respekt för gruppen direkt från början. Att referera till Clash-låtar var förstås ett annat säkert sätt att impa på mig. Krister Linder alias Chris Lancelot och Per Persson från Perssons Pack finns också med på plattan vilket borgar för kvalitet. Det är två herrar jag har stor respekt för.

Bebop! utvecklades mot ett litet rockigare sound på andra plattan ”Jorden håller party” från 1992, men hade mycket av det tidstypiska Beatles-Strawberry Fields-soundet på första plattan, tänker då särskilt på ”Gå nu” som var den första hitten. Sedan hade Bebop! också en del dåtida ”Manchester” i ljudbilden som jag också gillade. På första plattan fanns också en liten enkel genialisk relationstema pop-pärla, ”Tittar & tar”, som är en låt jag av olika högst personliga skäl berördes och fortfarande berörs av och som jag fortfarande ofta nynnar på och även fört över till mobilen. ”Amalia sa” och ”Hip hip hurra!” är låtar från andra plattan som verkligen stannat i minnet. De är riktigt storslagna båda två, men på olika sätt. Där den förstnämnda är mer finstämd och lågmält vacker är den senare riktigt grandios och litet kaxigt ödesmättad. Oförskämt bra där, Froms & co!


Bebop: ”Gå nu”, video, 1990


Bebop: ”Du gömmer dig för mig”, 1990, video inspelat för Listan på SVT – också ett exempel på det ”snällare” popsoundet på första plattan

”Tittar & Tar” sitter som en smäck och är ett lysande exempel på en tidlös gitarrpoplåt av den sort som alltid kommer att funka så länge som någon människa fortfarande ”rockar” och rör på sig i den här världen. Och att låten hittat hela vägen in i min mobil är ett tecken så gott som något på att den i högsta grad ”lever”. Det här är väl för övrigt också det närmaste man kommer ett titelspår till plattan, för här handlar det just om en resa till kärleken tur och, som vi tyvärr förstår, retur… Klassisk och tidlös kärleksproblematik.  (Det här är ett utdrag ur texten)

”Det kom ett tåg till himlen igår
och jag satt där längst fram och bara såg på.
Å det stannade till utanför hennes grind
å det är kvällar när tåget rusar förbi.

Hon målar sitt hus med stenar och grus
och biljetten gäller tur & retur.
Någon klev av när en annan klev på
vid stationen där du bara hälsar på.

Den här vägen är lång, jag har rest den en gång
så jag vet när tåget vänder om.
Sänd inga blommar, ställ inga krav
för idag är det jag som hoppar av.

Å hon tittar och tar å tar å hon tittar
Hon tittar å tar hon tar å hon tittar
på sig själv…”

bebop.gif
Bebop: ”Lever du?”, 7″, 1992

Bebop! och Webstrarna hade i mina ögon det gemensamt att de hade en speciell integritet och ”rockig” attityd som jag gillade skarpt. De var coola på ett särskilt sätt som verkligen tilltalade mig. Och Bebop! har även de liksom Webstrarna spelat relativt nyligen; har hört att de spelade i Bollnäs julen 2005 och att det kom så mycket folk att Räddningstjänsten hotade avbryta det hela. Det är rock’n’roll på riktigt det! Bebop! var heller aldrig på något sätt hajpade som nästa band jag nu kommer till…


Bebop: ”Lever du?, video, 1992 – är ett bra exempel på det tuffare soundet på den andra plattan

Bebop på MySpace:
http://www.myspace.com/popbebop

Pontus & Amerikanerna och Farbror Blå var det en annan historia med. Jag kanske kan säga att de vunnit i längden. För i ärlighetens namn gillade jag dem inte omedelbart. Farbror Blå hörde jag inte så mycket med när de var som mest aktiva och Pontus & Amerikanerna kändes väldigt hajpade och rent av litet larviga. Ja så tyckte jag då. Jag har alltid varit misstänksam mot hajpade och haussade fenomen och just så kändes det med P & A den perioden 90-92. De var väldigt, väldigt påpassade och jag upplevde att man hörde dem hela tiden på radio och såg dem på teve. Minns att fröken Westman på Popitopp gjorde nåt skräckfilmsaktigt inslag med dem, troligen inspirerat av Lars ”Vasa” Johansson i bandet. Han är väldigt insatt i den genren och har alldeles nyligen åter agerat manusförfattare till skräckfilm på SvT.

Bandet bestod ju förutom Vasa av Pontus Holmgren och Peter Nilsson. Denna trio var utan tvekan de kommersiellt mest framgångsrika bandet av dem jag bloggar om. Det två första skivorna ”Via Satellit” och ”Följer ett spår” fick otroligt mycket uppmärksamhet, hitsinglarna sålde bra, de fick en grammis som bästa ”popgrupp 1990” och det var bara Eva Dahlgrens brottarhit ”Vem tänder stjärnorna” som i flera veckor hösten 1991 höll dem, ”Godmorgon Columbus”, borta från topp-placeringen i Svensktoppen. Framgången var enorm.

Själv måste jag ändå säga att jag tycker att de är som bäst på tredje plattan, ”Pontus & Peter” från 1993, som känns litet mognare, klokare, vackrare och mer mångfacetterad. Det är litet mer eftertänksamt men samtidigt finns schlagerkvaliteterna och tonartshöjningarna alltid runt hörnet. Det är bedårande och underfundigt på ett personligt vis! Här tycker jag de är som bäst. Det blev aldrig några riktigt stora hits från denna platta men den innehåller något av de bästa de gjort. Jag är väldigt förtjust i låtar som ”En annan himmel”, ”Om du går hem”, ”Hon tänker på dig” och ”Ett tonårshjärta”.  (Klicka på den så blir bilden av Pontus och Peter nedan genast större och du kan se att Pontus här 1993 hade skaffat trendiga pottfrillan!)

pontus-peter.jpg

(Det här är ett utdrag ur texten.)

”Det här är just nu, en del har varit förgäves.
Jag trivs nog allra bäst där hemma. Har jag sagt det förut?

Så många sporter som jag låtit bli, men annat som blev av
försöker jag så noga minnas nu, som hur det var

Sitter jag här i en annan himmel
där ingenting är som jag hemma har vant mig.
Andra moln, som ser på mig,
bedömer mig.
En enda sak är säker
i en annan himmel nu.”

Vid den här tiden hade ju Vasa lämnat gruppen och hade stora framgångar med duon Big Money, men de sjöng ju på engelska så de faller utanför avgränsningen för den här bloggen. Likaså faller Pontus & Amerikanernas fjärde platta, ”Kasino” från 1998, utanför ramarna. Men jag vill i alla fall kommentera den här för att den är så bra. Här har alla tre herrarna sammanstrålat igen och, som sagt, det blev riktigt bra. Måste bara droppa titeln ”Något som berör”; det är en riktig poppärla.

Men låt oss gå tillbaka till den klassiker jag berättade om inledningsvis; ”Kapten Sol” från andra plattan ”Följer ett spår” 1991 visar den ursprungliga trion Pontus, Peter och Vasa. Här är allt som det ska vara – Vasa har sin Dracula-cape, Peter har pagefrisyren och Pontus har sina färgglada brallor och fortfarande ursprungliga kalufsen kvar innan han skaffade trendiga pottfrillan. Det här är väldigt charmigt, lekfullt och befriande enkelt. Hela videon är filmad inne i Stockholm en försommardag; i Vasastan, Kungsan och på Gärdet. Och den obetalbara dinosaurien är med, ”Roopey-toopey-hey!”. Kult!

Pontus & Amerikanerna: ”Kapten Sol”, video, 1991

Och så går vi ännu ett år tillbaka i tiden till 1990 och första plattan, den så framgångsrika bedårande ”Via Satellit”, och då hittar vi den så tidstypiska Beatlespopen som så många band gjorde vid den här tiden, ”En blå dag” hette låten som var så poppis.

Pontus & Amerikanerna: ”Blå dag”, video, 1990

Och apropå Beatlespopen… Då är steget inte långt till näste man. David Shutrick. Det är litet samma grej för mig där som med Pontus & Amerikanerna. Det var nåt i början som gjorde att jag retade mig litet på Shutrick, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Han dök upp i ett sammanhang som borgade för konflikt. Jag och min gode vän Stefan hade blivit dumpade av våra flickvänner vid samma tid en höst i tidigt 90-tal. Stefans flickvän hette, liksom min, Linnea. Och vi hade hört att Shutrick hade stött på ”Stefans Linnea” på krogen, kanske hade de t o m nu en relation??? Det här skapade givetvis spontana antipatier där jag sympatiserade med min olycksbroder Stefan. Men de gick lyckligtvis över. David, allt är förlåtet; detta är preskriberat och glömt sedan länge! 🙂

Shutrick gjorde också den typen av litet underfundig snäll pojkrumspop som passar så väl in i det här sammanhanget. Det var kluriga små betraktelser ur vardagslivet ofta med glimten i ögat och en finurlig knorr. Det blev några plattor och några låtar som jag verkligen gillar. Jag kan inte påstå att jag var Shutricks största fan men han ska ha kraftig cred och ett stort tack för det han gjorde som var bra. Det var personligt och charmigt och mycket underfundigt. Träffsäkert. Smart. Det finns en ödmjuk ton, ett underdog-perspektiv ibland i det han gör som jag älskar oförbehållsamt. Texten till ”Finland” är en fullkomligt genialisk liten betraktelse av ensamhet. Tack särskilt David för den! Jag citerar hela texten.

”Jag ska vara hemma och ta det litet lugnt
försöka sova
men ring när ni ska gå ut, det får ni lova
jag tänkte läsa.

Vad ska ni göra
jag kanske hänger med och tar en öl
jag kanske träffar den som blir min lycka
som kan ta över
jag är så trött på mig själv och jag behöver.

Men säg mig
hur ska hon och jag
kunna träffas
hon kanske bor i Finland
där har jag aldrig varit
men säg mig
hur ska hon och jag
kunna veta
om vi funnit våra rätta
när ska man sluta leta?

Hit går alla, alla känner alla
det är det balla
så går vi runt och säger
”hur mår du?”
jag ska nog gå nu

Men jag saknar dom så
flickorna som man kan se på Ica
som ler så fint när man handlat lika
en trea lättmjölk, då är man ensam
då kan man skrika.”

Förresten, att kalla en platta för ”Finland” kändes som att han gjorde en Bob Hund, litet lätt pretto tyckte jag då men ok… Underfundigt.  Jag nynnar fortfarande nu och då på låtar som ”Sambos på försök”, ”Container” och ”Nattbussen”, alla från olika plattor. De har etsat sig fast i minnet. Här kommer också min ovetenskapliga nynningsfaktor in i bilden. Jag nynnar inte helt sällan på Shutrick-låtar. Det innebär ett mycket högt betyg!

David Shutrick finns trevligt nog på MySpace där man kan avnjuta ett och annat av de smakfulla alster David skrivit på senare år:
http://www.myspace.com/davidshutrick

Det passar bra att köra den kanske största hitten här, mer av den tidens tidstypiska Beatlespop som dessutom råkar vara ett inslag ur SvTs ”Popitopp” med pop-fröken Johanna Westman som på något sätt så fullständigt dominerade under de här åren. Googlar man henne nu hittar man en massa träffar om barnprogram, ”Johanna & Mixer” och kokböcker. Men 1992 var det pop som gällde och ”Container” från 1992 är väl så mycket Shutrick som det kan bli, lekfullt, klurigt och gulligt. Här återfinns det kanske mest odödliga Shutrick-citatet: ”Det bästa i mitt liv har varit gratis...”; vi slår vi ännu ett slag för Beatlespop på svenska:

David Shutrick: ”Container”, video, 1992

Om inte klippet ovan funkar, klicka på länken nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=2aKABrGRjsM&feature=player_embedded

Och efter Shutrick landar vi hos Farbror Blå, bandet som kanske är de minst kända här. Eller förresten, det är nog snarare Bebop! som för allmänheten är minst kända av de artister jag bloggar om här. Farbror Blå var ett stort band, 6 killar som på första plattan ”Utan filter” från 1991 gjorde nån sorts pop med, som jag upplevde det, litet tidstypiska folkmusikaliska inslag a la Perssons Pack och Traste Lindén som jag inte tyckte funkade så bra när Farbror Blå gjorde det. ”Ensam i det blå” var däremot en riktigt bra singel, med en klok och fin text som jag fortfarande tycker mycket om, men så är det också det enda spåret från första plattan som jag själv verkligen gillade.

utanfilter_stor.jpg

Med i bandet fanns sångaren och låtskrivaren Andreas Nilsson som sedermera skulle bli mer känd som utmärkt skådespelare och komiker. Andreas är kanske mest känd för sin medverkan i REA-gängets krogshower på Hamburger Börs. Men vid den här tiden var det Farbror Blå som gällde och det var han och Peter Kvint i bandet som verkade vara de ”musikaliska motorerna”. Peter Kvint har producerat Magnus Uggla, The Ark, Uno Svenningsson och Andreas Johnsson. Det var också med Andreas Johnsson som han alldeles nyligen dök upp i melodifestivalen med  låtar som ”Sing for me” och ”A little bit of love”. Det gick som bekant  bra.

Farbror Blå blev också riktigt grymt bra på andra plattan, helt enkelt kallad ”Farbror Blå” från 1992. Här har soundet blivit betydligt rockigare, ja det är nån sorts rockig pop som låter litet U2-inspirerat som de lät vid tiden för ”Achtung baby” och det är väldigt catchigt. Här ska sägas att det är väldigt mycket för musikens skull som jag gillar Farbror Blå, texterna är inte på samma sätt viktiga för mig. Nej det handlar mer stämningar och känslan i musiken och produktionen som är så väldigt bra. Det här är en alldeles väldigt utsökt bra platta och jag har t o m inte mindre än tre CD-singlar från den med diverse remixar, grymt bra! Låtar som ”Du är min drog” och ”Jag är din man” är oförskämt bra och det bevisas genom att de hittat vägen till min mobil och att jag nynnar och gnolar på dem då och då. Det är ett låt vara helt ovetenskapligt men ändå ovedersägligt bevis på Farbror Blås storhet. Min favorit på plattan är ändå öppningsspåret ”Himlen kan vänta”, som är en riktigt snygg låt med vackra harmonier och en tjusig text med flera poetiska kvaliteter; den bästa på plattan.

farbrorbla_stor.jpg

Farbror Blå har liksom David Shutrick faktiskt en sida på MySpace trevligt nog. Den är alldeles nykonstruerad, men de kommer säkert snart att ha låtar uppe där. Hoppas det!
http://www.myspace.com/farbrorbla90


Farbror Blå: ”Du är min drog”, 1992

– – –

Det är förmiddag idag 17 november 2007, solen gnistrar över stan när jag äntligen avslutar denna fullkomligt obalanserat långa blogg. Den är lång, så lång som ingen blogg borde vara. Den har skrivits under 14 dagar ömsom här uppe på berget med Helges tv dundrande en trappa ned och utsikten över Stockholm glittrande framför ögonen, ömsom på kvällarna på jobbet i Västra Skogen. Jag lovar, en sån här lång blogg ska jag inte skriva igen. Det funkar egentligen inte. Har du läst ända hit, tack och grattis!

Den blev lång, men så handlar den också om musik jag inte skrivit så mycket om tidigare och egentligen, med undantag för Webstrarna, inte fattat hur mycket jag gillar. Det var musik som skrevs i en tid då Sverige förändrades på många sätt. Åren 1990 – 1995 gick jag själv från 22 till 27. Det var då jag flyttade hemifrån, lämnade mitt pojkrum, lämnade högskolans trygghet och gick ut i arbetslivet i en tid som präglades av kris i landet och stora förändringar. Vi fick de kommersiella tv- och radiokanalerna, vi fick lasermannen, Ny Demokrati, världshistoriens högsta räntor, bankkris och skyhög arbetslöshet i spåren av en sprucken fastighetsbubbla. Det var en orolig tid i Sverige och kanske kändes det litet som att de fantastiska vibbarna från 89-90 när muren föll, Mandela blev fri och Sovjetdiktaturen fick börja släppa greppet om sina underkuvade stater, kom på skam.

I den här exposén över samtida musik är det utan tvivel Webstrarna som kommer närmast att fånga tidsandan och oron vilket de också mästerligt gjorde 1993 på ”Om alla andra dog”. Ett okänt mästerverk som i spåret ”Tre små ord” sätter fingret på de känslor av otrygghet och längtan som den här tiden representerar för mig.

Jag kände behovet av att lyfta blicken och runda av denna ”akademiska” blogg, knyta samman trådarna. Det känns bra att ha fått komma till tals om detta.

Tack Petter, Ola, Sten, Jan, Tomas, Henrik, Mikael, Magnus, Tomas, Jan, Pontus, Peter, Vasa, David, Andreas, Ulf, Thomas, Peter, Måns och Göran… Det här är en hyllning till er. Tack för att ni skapade den här musiken som blev, är och förblir en del av, ett soundtrack mitt liv!

En akademisk uppsats av detta slag kan förstås aldrig bli komplett utan en källförteckning. Här kommer den:

Diskografi:

Webstrarna:

  • Den stora saxen, LP, Websters Värld 1985 (WEB 001)
  • Webstrarna i Kärleksgruvan, LP, Sonet 1989 (SLP-2807)
  • Mellan måndag och tisdag, CD, Sonet 1992 (SLPCD 2847)
  • Erasure-Esque, CDEP, Sonet 1992 (CDT 10438)
  • Om alla andra dog, CD, Sonet 1993 (SLPCD 2867/517 832-2)
  • Webstrarna Flashback  #10, CD (samling – collection), Sonet 1995 (FLASH 10/527 408-2)
  • Tejp, CD (tidigare outgivet material 1986-1987), Websters värld 2006 (WEB 002)

Bebop!

  • Kärleken tur & retur, CD, EMI 1990 (7954532)
  • Jorden håller party, CD, Polydor 1992 (517 280-2)

Pontus & Amerikanerna

  • Via Satellit, CD, Sonet 1990 (SLPCD2833)
  • Följer ett spår, CD, Sonet 1991 (SLPCD2843)
  • Pontus & Peter, CD, Sonet 1993 (SLPCD2873)
  • Kasino, CD, CNR 1998 (955.052-2)

Farbror Blå

  • Utan filer, CD, Cupol 1991 (467933 2)
  • Farbror Blå, CD, Cupol 1992 (471226 2)

David Shutrick 

  • Sambos på försök, CD, The Record Station 1991 (STATCD 26)
  • Finland, CD, The Record Station 1992 (STATCD 32)
  • Hobby, CD, The Record Station 1994 (STATCD 45/74321 19724 2)
  • David Shutrick, CD, The Record Station 1996 (STAT 55)
  • Bäst av Shutrick, CD (samling – collection), RCA 2001 (74321 85709 2)

BILAGA 1 – ”Popmusik är kul”, från plattan Om alla andra dog, Webstrarna, 1993 (Text och musik Petter Eklund)

Den obetalbara namedroppande artistuppräkningen är den perfekta avrundande slutpunkten för denna blogg. Den är ett omutligt tidsdokument… 1993!

”… För alla känner alla i en enda popfamilj. Vi möts och äter gratis då och då. Stjärnsystemet leker med sig själv i sitt hjul.
Popmusik är kul!

Vem är Andres Lokko, vem är Lisa Nilsson, vem är David Shutrick, vem är Mauro Scocco, vem är Cia Berg, vem är Nisse Hansson, vem är Tomas Froms och vem är Pontus Holmgren? Vem är La Camilla, vem är nya Lill-Babs, vem är La Carola, vem är Fröken Westman, vem är Perra Bjurman, vi hatar alla webstrar, vem är Nicke Frisk och vem är Janne Gradvall, vem är Kalle Grönlund, vem är Kjelle Hägglund, vem är Le Marc Peter, vem minns Carl Myrén, vem är Perra Gessle, vem är Eva Dahlgren, vem är Joppe Pihlgren, vem är Stefan Malmkvist, vem är Anders Glenmark, vem är Olle Ljungström??? (Almost nothing!!!)”