Exit: Sven-Bertil Taube – vår siste store svenske gentleman och estradör

Sven-Bertil Taube… ❤

Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant. 

 Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört. 

Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid. 

Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan. 

Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert. 

Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970

Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet. 

För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. 
Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma  på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen. 

Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!

Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”.  Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971. 

Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971

Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss  och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt. 

Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…

”Som stjärnor små på himlen blå,
De blinka till varann.
Så gör du och jag min vän
För kärleken, för kärleken
Emellan mig och dig…”

Annons

Respektfullt – Sven-Bertils dag i Så mycket bättre

Och så var det dags för hela Sveriges grand old man och elegante gentleman att ha sin dag i Så mycket bättre. Något jag länge sett fram emot.

Sven-Bertil Taubes karriär sträcker sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor är han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i vårvintras.

Nåväl denna inflygning om den lätt vördnadsbjudande och respektfullt respektingivande artisten Sven-Bertil och hans pappas musikaliska skatt. Nu till programmet!

Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934- )

Redan i vinjettbilderna från ett sommarskönt Gotland till ackompanjemang av Evert Taubes musik får jag de första antydningarna till känslomässig gåshud. Det är väldigt starka känslor för mig att se allt detta vackra och höra den musik som känns grundmurat sommarsvensk.

Och det är tydligt att de andra artisterna, föga förvånande, har en särskild respekt för och omtanke om den gamle Sven-Bertil som nu är nästan blind och får lita till sin ledsyn, en hjälpande labrador och vänliga artistkollegor för att ta sig fram fysiskt i programmet. Särskilt Isons omtanke om Sven-Bertil är rörande att se.

Kollegorna i det vackra vita huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Och även om Miriam Bryant som inte hade så stark relation till honom innan programmet, mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge så uttryckte hon det på sitt sätt med välmenande beundran.

Och dagens huvudperson är just så där artig, välformulerad, respektfull och ödmjuk som han verkligen verkar vara. En gentleman. Han har också mycket välformulerade reaktioner på kollegornas versioner av hans låtrepertoar. Och här har vi då låtarna de valde…

Niklas Strömstedt –
vänlige Niklas är en person som uppenbarligen och av naturliga skäl är ordentligt inlyssnad på Sven-Bertils låtskatt och han väljer en av klassikerna, en pärla från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948: ”Nocturne” – eller ”Sov på min arm”, som den också kallas. Jag tycker att han gör den på ett godkänt på sitt strömstedtska sätt. Litet pop och litet country. Kanske litet tråkigt på nåt sätt, men bara väldigt litet. Niklas är ett välsjungande proffs och han levererar. Alltid.

Kleerup –
tycks mer eller mindre hela tiden befinna sig litet vid sidan om, i sin egen värld. Han är inte så kommunikativ och man får en känsla av att han både mentalt och fysiskt håller sig litet vid sidan av de andra. Han ger ett blygt och skört intryck. Programmet började med bevis på det då han sov rejält länge och inte medverkade i de övriga artisternas gemensamma frukostfixande till Sven-Bertil. Han är litet egen, men mycket mjuk och snäll i framtoningen.

Egensinnig är han också då han intresserar sig för Sven-Bertils gamla föreställning ”Pajas för en dag” från 1958. För att inte tala om hans obetalbara äventyr i optimistjollen, ett balansbefriat kapsejsarnummer på högsta nivå. Ja Kleerup är litet festlig och han bjuder på en lång och uppenbarligen djupt känd motivering till varför han valt just den låt han valt att framföra, för att den har något att säga till alla människor. Och när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” från samlingen med samma namn från 1963 gör han det på sitt raspiga, lätt ohörbart pratande sätt. Han kan helt enkelt inte sjunga, men bygger upp en stark stämning ändå i låten med maskindunket. Jag gillar arret och det gjorde även Sven-Bertil som valde att få avsluta tillsammans med Kleerup i denna låt.

Jenny Berggren –
inledde med en gripande, väl framförd och genomtänkt historia om det sista avskedet från fadern och berättade sen att hon valt en av de största Taube-klassikerna, en visa som sjungits på tusen och åter tusen bröllop och begravningar i vårt land: ”Så skimrande var aldrig havet”, även den från samlingen ”Ballader i det blå”, 1948. Jag tycker åter att hon gör en ganska bra version här. Det börjar bra och hon sjunger rent och tydligt även om rösten inte är så stor. Det måste den inte vara för att det ska bli vackert. Och det blir vackert. Sen tar hon sig friheter i arrangemanget mot slutet av låten som inte är hundra. Men godkänt!

Lisa Nilsson –
sociala, kvicka och underfundigt charmiga Lisa har koll på Taube förstår man. Förstås. Och hade uppenbarligen rejäla problem att välja låt. Hon bad vänner om hjälp och flera av dem tipsade om samma låt. Det beställningsverk som Evert skrev till Hasse & Tages film ”Äppelkriget”, 1971. Det handlar om en av de mest kända och möjligen aningens sönderspelade låtarna – ”Änglamark”. En fantastisk låt, med en text och ett tänk som var långt före sin tid. Bara det att jag hört den så alldeles väldigt många gånger. OCH den är väldigt vackert. Och Lisa Nilsson gjorde den försiktigt och vackert utan att vara särskilt långt ifrån originalet. Det är nog bara jämnåriga Helen Sjöholm som skulle kunna göra det här lika bra som Lisa gör det.  Det är så vackert!

Ison & Fille –
hade nog inte så stor koll på Evert Taubes produktion och gjorde det då möjligen enkelt för sig genom att lyssna på senaste Sven-Bertil-plattan, den kritikerrosade ”Hommage” från 2014.  Men om jag tyckte att det funkade si och så i första programmet för herrarna måste jag säga att de imponerade denna gång. De hade valt Olle Adolphsons låt ”Nu har jag fått den jag vill ha” och varvat Sven-Bertils sång med sin egna rappade partier. Det funkade som sagt utmärkt, det här hade berört killarna och jag fick en stark känsla av att Sven-Bertil också gillade den så annorlunda versionen. Lyckligtvis hade våra omtänksamma hiphoppare ordnat utskrifter av sina nyskrivna rappade partier så att kvällens huvudperson kunde få ta del av dem senare. Omtänksamt. Jag gillar Ison & Fille!

Miriam Bryant –
sticker ut på många sätt med sitt oerhört spontana och frispråkiga sätt. Hon bjuder kollegorna och tittarna på många sköna skratt och har en prestigelös och härlig personlighet som det är svårt att inte gilla. Och när Kleerup inte stiger upp i tid tvekar hon inte att ge återkoppling till honom; raka rör. Miriam är tuff. Och när det talas om älskog i den av Strömstedt valda ”Nocturne” talar hon förstås klarspråk kring vad det handlar om… Man förstår också att hon nog inte heller botaniserat på djupet i Evert Taubes produktion innan programmet, att hon inte hade någon speciell relation till Sven-Bertil innan de träffades. Men det är tydligt i programmet att den yngsta och den äldsta deltagaren verkligen gillar varandra. Det är rart. Och det är ett smakfullt val när hon väljer den starka visan ”Ett sista glas”, en irländsk folkvisa med text av Lars Forssell.

Det blev en mycket uttrycksfull och stark version av denna melodi som också så uppenbart betyder något speciellt för Sven-Bertil. Det här versionen kommer säkert att funka bra på Spotify. Kanske det bästa framförandet ikväll. Ja det var det, inget snack om saken.  ”Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, ”handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.” Stark och värdig avslutning på kvällen!

Miriam Bryant (1991- )

Jag tycker det sammantaget blev en bra kväll för Sven-Bertil. Kanske blev det i mitt tycke litet för många säkra kort. Några av de allra mest kända visorna och ingen av mina personliga favoriter. Men, men… Jag är övertygad om att det här kommer betyda mycket för spridandet av Taubes musikskatt. Kan tänka mig att TV4 fick fina tittarsiffror denna kväll. Bara en sån sak som att min mamma som inte brukar titta på programmet verkligen gjorde det ikväll. Förstås.

Jag väljer att avrunda bloggen om Sven-Bertils kväll med några riktigt fina rader som pappa Evert får står för. I ett brev till sin son i januari 1969 skriver Evert efter att ha sett ett tv-program där far och son medverkade tillsammans:

”Du har aldrig gjort mig lyckligare och hela svenska folket har glatt sig åt att få se oss båda tillsammans. Om du visste hur stolt jag är! […] När jag hörde Dig framföra ‘Så skimrande var aldrig havet’ kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.”^[

Fattas bara Evert! Din son har på ett fullkomligt fantastiskt utmärkt sätt förvaltat din låtskatt och fört den vidare in i det nya årtusendet…

Och vilken låt jag skulle ha valt? Hmm… Ja, jag tror det hade blivit ”Pierina”, ”Karl-Alfred och Ellinor” eller ”Västanvind”…
Eller ”Skärgårdsfrun” eller ”Tango i Nizza” eller ”Linnea”… Oj, det finns så mycket vackert att välja bland! Visor som jag har en personlig relation till.

   

     

Anna Döbling kommer närmast Barbro Hörberg

Det är måndagkväll den 14 september och jag befinner mig på genuina och familjära Hökis Visrum i strikt 50-talsstylade Hökarängen. Jag tänker att inramningen passar ganska bra med tanke på vad jag äntligen ska få se ikväll. Alldeles snart kommer nämligen Anna Döbling att göra entré på scen. Pianisten och ackompanjatören Per Rosenius sitter redan vid pianot och improviserar. Det råder en påtagligt mysig och familjär stämning i måndagkvällen.

Snart ska jag få se Anna Döblings föreställning ”Med ögon känsliga för allt – en berättelse om Barbro Hörberg”. I flera års tid har jag velat se Albin och Fredriks samt Anna Döblings föreställningar om Barbro Hörberg. Tänk att det nu till slut blir så att jag ser dem båda med bara ett par veckors mellanrum.

Och när Anna gör entré tar hon scenen i besittning och börjar agera berättelsen om Barbro Hörbergs liv. Anna har själv skrivit det uttrycksfulla och initierade manuset som bygger på ett grundligt forskningsarbete i ämnet. Sen framför hon det själv på ett mycket övertygande sätt med en medvetet genomtänkt regi. Hon spelar litet gitarr och ackompanjeras elegant av Per Rosenius på piano. Här blandas djupaste allvar och sorg med komik och kvick humor. Den mix av känslor som var Barbro Hörbergs liv.

Förutom självklara Barbro-hits som ”Med ögon känsliga för grönt”, ”Sommarö” och ”Gamla älskade barn” får jag även höra några av mina personliga favoriter med Barbro: ”Vill du bli min soptipp”, ”Den enda sommaren” och ”Håll alla dörrar öppna”. Anna gör det bra och mycket övertygande. Det är som att jag verkligen känner att Anna ”förstått” Barbro.

Vi får höra en uttrycksfull, vacker, välspelad, välsjungen, välregisserad, empatisk,  djupt berörande och innerligt äkta föreställning. Anna fångar oss i publiken och jag och mina två nära vänner Helena och Gunilla sitter snart som trollbundna. Stämningen är starkt förtätad. Snart rörs vi alla tre till tårar. Det blev så starkt på så många plan och sätt.

Ibland kan livet kännas extra mycket. Som nu när vi/jag för andra gången på några månader har förlorat en kär vän i cancer. En oss närstående vän har nyligen ryckts bort mitt i livet på samma sätt som Barbro. Parallellerna är uppenbara.

Per Rosenius vid pianot och Anna Döbling sjunger utan mick för lokalen är så liten och familjär att det inte behövs, Hökis Visrum 14 september

Så när vi hör Anna framföra Barbros låtar minns vi också vår kära vän Maria. Vi berörs djupt av Barbros livsresa och öde. Samtidigt som vi tänker på vår vän som så nyligen lämnat oss.

Därför;  när Anna sedan, efter publikens jubel, applåder och ovationer med krav på extranummer väljer att bland alla sina egna låtar köra just ”Maria som väntar”, ja då får jag ståpäls från topp till tå och konstaterar att detta är en helt magisk kväll… Jag får snyta och harkla mig rejält efter den här konserten. Jag är helt tagen. Behöver samla mig en stund innan jag byter några ord med Anna efteråt och tackar henne för den underbara föreställning vi just fått se.

~  ~  ~

Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga så här. Det finns några stycken riktigt duktiga artister där ute som gör suveräna Barbro-covers. Och nu har jag sett några av dem. De jag hört är alla bra och på litet olika sätt. De övertygar alla. Och jag måste säga att Anna Döblings välspelade, initierade och empatiska föreställning för mig intar en särställning genom sitt djup, sitt briljanta manus och Annas förmåga att trollbinda publiken med sitt skådespeleri och sin närvaro.

Ja den här föreställningen kändes verkligen som en mycket lyckad och genomarbetad helhet. Förutom det suveräna grundmaterialet, visorna och texterna, uppskattade jag både arrangemangen, det musikaliska framförandet och Annas agerande och starka närvaro på scen. Och som ytterligare en kvalitetsaspekt märktes den medvetna och genomtänkta regin.

Anna kommer allra närmast Barbro. Det är min upplevelse.

”Stunder” – om Barbro Hörbergs musikaliska kvarlåtenskap i Bi Dahlborgs tolkning

”Här är Barbros kvarlämnade material, se till att hon lever vidare!”

Det var Barbro Hörbergs man och änkling, Jan Stenvinkel, som en gång i tidigt 80-tal valde att, efter att ha hört Bi Dahlborg sjunga på Södra Teatern, ge henne de där kassarna och den röda skinnväskan med Barbros samtliga opublicerade texter, efterlämnade skisser och anteckningar. I materialet hittade Bi 13 sångtexter och flera monologer…

Oj, oj… Ja vi talar alltså här verkligen om ett stort antal, för publiken helt okända, alster signerade den legendariska, kultförklarade svenska vispoeten och vissångerskan Barbro Hörberg, som så sorgligt gick bort i förtid 1976 vid 43 års ålder. Här kan vi sannerligen tala om ett högintressant, efterlängtat och värdefullt kulturarv som jag kan tänka mig att många, många intressenter skulle vilja få ta del av.

Bi Dahlborg (1956- ) skådespelerska, sångerska och numera föreläsare, högskolelärare och ledarskapsutbildare

Liknelsen haltar på de flesta sätt, jag vet, men min tanke går faktiskt till författaren Stieg Larssons efterlämnade texter som lär ska finnas i en väl gömd bärbar PC nånstans. En text som en stor publik längtat efter och spekulerat kring. En efterfrågan så stor att ett förlag till slut kontrakterat en annan författare för att skriva vidare. Men här talar vi alltså om en äkta ursprunglig kulturell kvarlåtenskap som fritt överlämnats av familjen. Det hela är så fascinerande. Och annorlunda.

Och ja, jag kan förstå varför Jan Stenvinkel lämnade över materialet han inte själv kunde göra något med, för det första som slår mig när jag hör Bi Dahlborgs tolkningar är hur mycket hon låter som Barbro. Och det hörde förstås Jan direkt den där gången på Södra Teatern. Barbros och Bis röster liknar varandras, Bis röst är kanske litet ljusare och möjligen mer tekniskt skolad, men de låter lika på flera sätt. Det är den där värmen, men även fraseringar och betoningar som är så lika. Och sättet att prata och pratsjunga i låtarna.

Bi har i intervjuer berättat att hon blev både hedrad och förskräckt av denna oväntade gåva hon fick redan i 25-årsåldern. Ansvaret skrämde henne och materialet låg i många år och pockade. Det skulle dröja mer än 25 år innan tiden var mogen – när Bi Dahlborg i medelåldern kände sig mogen att ta sig an dessa texter, att hon själv först då bottnade i dem.

För 2008 kom så äntligen plattan ”Stunder” som innehåller 22 spår där sånger och prator/monologer blandas. En del av materialet har Bi fått färdigställa eftersom det bestod av textbitar som Barbro Hörberg aldrig hann skriva färdigt.

Plattan ”Stunder” ligger här på solvarmt trä i mitt vardagsrum denna vackra septembermorgon. Klicka för mycket större bild!

Skivan innehåller alltså 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, men delvis kompletterade av Bi Dahlborg och dramatikern Anders­ Bäckström. En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt ”Nantes”. De flesta texterna är tonsatta av ingen mindre än kompositören, jazzmusikern och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har skrivit fyra av sångerna.

Och så kom det sig för en vecka sedan att jag haft glädjen att få denna så speciella platta av Bi Dahlborg; Bi som finns på samma arbetsplats som jag. Vilken spännande överraskning när jag i min research för den här bloggen förstod att det faktiskt var just Bi som gjort skivan med Barbro Hörbergs opublicerade texter. Den här musiken finns tyvärr inte på Spotify, och ingenting av detta nya material finns heller på YouTube. Plattan jag nu håller i min hand är unik på flera sätt.

Och jag har nu haft några sällsamt spännande dagar när inlyssnandet i ”Stunder” pågått som bäst, ett helt nytt möte med Barbro Hörberg. Här i Bi Dahlborgs gestaltning.

Och här ser ni denna exklusiva skivas innehåll, klicka för läsbar bild! Kännare av Barbro H kommer att känna igen några av låtarna/monologerna, men fascinerande nog får vi här möta ett stort antal tidigare okända men tämligen omisskännliga Barbro-titlar. De kända titlarna vävs in i det nyfunna materialet på ett både psykologiskt och pedagogiskt förklarande sätt. Musiken är mycket jazz, visa och litet bossanova. Sällsamt, fascinerande och vackert!

Och vad kan jag då säga om detta… Ja till skillnad från vad jag hört om David Lagercrantz nya Millennium-text tycker jag att det här faktiskt fungerar bra. Jag har redan kommenterat att jag fascinerats av hur lika röster de har Bi och Barbro. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

Här möter jag en mängd typiskt Babroska finurliga klokheter och tänkvärdheter. Och förstås den typiska humorn. Att Barbro varit borta så länge och att jag kan få höra något nytt som så omisskännligt bär hennes ton och känsla tycker jag är smått makalöst. Det är ett kärt återhörande. Bi kommenterar själv låtarna så här:

”–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer”.

Och det kan jag förstå. Jag kan hålla med. Det är också min upplevelse. Det berör mig starkt nu i september 2015 att höra dessa 40 år gamla texter som fick nytt liv för sju år sedan.  Det är, om något, ett tecken på starkt kvalitet.

”Hur länge måste en lycka räcka?”, frågar sig Barbro. ”Hur länge måste en lycka räcka för att ha rätt att kallas stor?” Och hon fortsätter. ”Den lyckan var stor så länge den varade. Och den blev inte mindre för att den en gång tog slut. Men lyckor blir inte större för att man försöker dra ut på dem…”

För mig som nu lever som singel med flera relationer bakom mig är det lätt att känna igen mig i Barbros nygamla texter. Här och där i dessa nya texter kommer några nya fullträffar som får mig att haja till. Inte minst den starka och kloka texten ”Skilsmässan” som särskilt får mig att tänka på min senaste relation som jag lämnade för nu ett år sedan. Det är sorgligt och träffsäkert. Och litet vemodigt. Det svenska vemodet. Det svenska allvaret. Det är tänkvärt och typiskt Barbro Hörberg.

”Men tomrummet efter dig ska inte fyllas i med annat. I tomrummet efter dig har alla klockorna stannat. I bakvattnet efter dig där ska jag njuta av friden. Fast jag misstänker redan nu att det blir tråkigt med tiden…” Det här skulle jag ha hört för precis ett år sedan när jag var ”nyskild” tänker jag. Men det går lika bra att höra det här nu. Det är allmängiltigt och berör alla som någonsin sett tillbaka på en gammal, avslutad relation.

”En härlig sommar blir inte sämre bara för att den en gång tar slut. Och blommorna har väl rätt att blomma fast de en gång ska ha blommat ut…”

Ja Barbro. Visst är det hon. Det här känner jag igen, så väl. Det är hon.

”Jag tycker om det tydliga. Det är kanske det jag kallar stunder. Sen spelar det faktiskt ingen roll om de är fruktansvärda eller underbara. När de händer då är man oftast aningslös och oförberedd på vad som ska hända. Stunder som förändrar ens liv innan man hinner vända…”

Mmmm… Ja det här är verkligen Barbro. En Barbro jag så väl känner igen. Humanisten Barbro Hörberg som på sitt ”utlämnande, ogarderade sätt” berättar om hur det kan kännas att leva. Om ensamhet, övergivenhet, men också om vilket äventyr livet är och hur vackert det är att leva. Det är en sällsam och fascinerande känsla att få höra dessa nygamla, men tidlösa visor. Och jag tycker att Bi Dahlborg lyckats förvalta materialet fullt tillräckligt bra.

Och det krävs naturligtvis också mod att ens våga sig på att förvalta en så stor konstnärs kvarlåtenskap. Jag är glad att Bi hade det modet och tålamodet att hitta rätt tillfälle att ge dessa alster liv. Och det var väldigt trevligt att få prata med dig om detta. Ställa litet frågor, få svar på undringar. Varmt tack för det Bi och för denna vackra nygamla skapelse!

Jag förstår att det kändes skönt för Bi att till slut bli klar med gestaltandet av texterna. Att hon verkligen gjorde något av materialet hon fått av Barbros änkeman så många år tidigare. En lång rad av sökträffar i tidningar från främst åren 2006-2008 visar att Bi turnerat flitigt i Sverige med showen ”Kabaré Hörberg” som även spelats på Klara Soppteater vid några tillfällen i november 2008.

Kabaré Hörberg 2008 – ”en kabaré kring Barbro Hörbergs opublicerade material med skådespelerskan och sångerskan Bi Dahlborg”

Jag har kommenterat det tidigare här, att min känsla är att Barbro Hörberg under de senaste sju till åtta åren verkligen börjat få den uppskattning och uppmärksamhet hon så väl förtjänar. Jag skrev om det nyss i veckan efter att ha varit på Klara Soppteater. Tänker åter på samlingsplattan från hösten 2007, tolkningarna med Albin och Fredrik, Anna Döbling och nu alltså även Bi Dahlborgs jag så äntligen fått höra.

Så ja. Det råder inget tvivel om att Barbro Hörberg fortfarande berör. Och att hon nu fått väldigt mycket uppmärksamhet, vilket gläder mig något enormt. Här slirar nu bloggen iväg från plattan Stunder i mer allmän Barbro Hörberg-riktning. Här kommer några exempel på sånt som gläder mig i detta ämne.

Jag tänker förstås åter på Benjamin Wolffs K-Special-dokumentär på SVT från 2014. Se klipp här på SVT:s hemsida. Och så här fint skrev till exempel den av mig i Ratata-sammanhanget tidigare citerade Kjell Häglund TV-dags

”Det finns inga människor – annat än åldrade eller arkiverade – som har den här tonen längre. Det är en ton av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal. Av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn. Den enda jag kan jämföra med rakt av är Beppe Wolgers.”

och Karin Thunberg som själv en gång intervjuade Barbro skriver så här i SvD.

”Själv minns jag hennes uppmuntran. Hur hon glatt plirande såg mig som var ung och nervös och knappt visste vad jag skulle fråga när jag äntligen fick en intervju. Barbro Hörberg visste, svarade på frågorna som jag aldrig ställde. Ville efteråt veta om mig och mitt liv.”

Och så här låter det i Alex och Sigges podcast (cirka 22 minuter från slutet). Killarna pratar fritt, litet rörigt men ganska intressant kring Barbro om det svenska vemodet och den tid hon var en del av:
”Man kan ta svensken out of the allvar, men inte allvaret out of the svensken. Vi flydde från melankolin och vemodet och allvaret…”

Se här även klipp från Jan Gradvall i  DI Weekend, klicka för läsbar bild!

och Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, klicka för stor och läsbar bild!

Det blir mycket upprepningar, men jag väljer ändå att låta dessa snapshots från mitt researcharbete ligga kvar här nedan…

~  ~  ~

”Kabaré Hörberg” Sveriges Radio, nov 2008

Sångerskan och skådespelaren Bi Dahlborg är aktuell (nov 2008) med Kabaré Hörberg – en föreställning kring Barbro Hörbergs opublicerade material. Den spelas just nu på Klara Soppteater i Stockholm. Med tonsättningar av bland andra Berndt Egerbladh. Föreställningen har också blivit till skivan ”Stunder” – där Bi Dahlborg sjunger Barbro Hörberg. Där medverkar också musikerna Stefan Blomqvist, Christian Paulin och Erik Söderlind.

~  ~  ~

”Stunder” DN maj 1996

Bi Dahlborg, som nästa vecka uppträder med hennes visor i en föreställning som hon kallar ”Stunder”, säger så här om Barbro Hörberg:

– Hon var en humanist med humor som försvarade människans rätt till snedsteg. Hon kunde tala om kärlek, frihet och om vardagen utan att bli patetisk.

Dessutom hade Barbro Hörberg ett stort engagemang i barn- och kvinnofrågor och medverkade i olika radio- och TV-program där hon talade om både det som var lätt och om det som var svårt – om kärlek, fördomar och ensamhet. Efter två års cancersjukdom dog hon på valborgsmässoafton 1976.

I föreställningen, som är utformad som en serie kvinnoporträtt, presenteras bland annat fem nya tonsättningar som Berndt Egerbladh gjort och även delvis ”nya” verk där Bi Dahlborg sökt fylla i en del ofullbordade monologer. Hon uppträder tillsammans med pianisten Håkan Möller som svarat för de musikaliska.

~  ~  ~

”Stunder” SvD april 2008

Barbro Hörberg är mest känd för sin låt Ögon känsliga för grönt. Men den bortgångna sångerskan lämnade efter sig flera outgivna sångtexter. Nu har skådespelerskan Bi Dahlborg gett ut den nya skivan Stunder. Av Per Gullbrand 19 apr, 2008

 Upprinnelsen till skivan ligger många år tillbaka när Bi Dahlborg jobbade på Södra teatern i Stockholm.

–Jag hade satt upp en egen före­ställning som handlade om en samling kvinnoporträtt. Flera av Barbro Hörbergs sånger var med i den föreställningen. En kväll satt Barbro Hörbergs änkling, konstnären Jan Stenvinkel, i publiken, berättar Bi Dahlborg.

Nästa kväll kom Jan Stenvinkel tillbaka och tittade på föreställningen igen. Efter föreställningen gav han Bi Dahlborg en röd skinnväska och några papperskassar med de enkla orden: ”Här är Barbros efterlämnade mate­rial, se till att hon lever vidare!”

–Jag lovade Jan Stenvinkel att skivan skulle gå i jazzens anda. I materialet hittade jag 13 sångtexter och flera monologer.

Hon har samlat en rad namnkunniga musiker vid skapandet av skivan Stunder. De flesta texterna är tonsatta av den fram­lidne kompositören och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har tonsatt fyra av sångerna.

Tonsättningarna är inspirerade av tidigare utgivna låtar med Barbro Hörberg. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer, säger Bi Dahlborg.

Barbro Hörberg gick bort i cancer 1976, 42 år gammal. Under sin karriär skrev hon flera kända ­låtar och medverkade i flera tv-program och teateruppsättningar. Under flera år levde Barbro Hörberg i Frankrike där hon hämtade mycket inspiration. Bi Dahlborg, med drygt 30 års erfarenhet som skådespelare på scener som Folkteatern i Gävle, Riksteatern och Östgötateatern, beskriver Barbro Hörberg som den ”franska visans svenska musa”.

–En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt Nantes.

Den nyproducerade skivan Stunder innehåller 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, Bi Dahlborg och Anders­ Bäckström. Bi Dahlborg kommer tillsammans med duon Erik Söder­lind, gitarr och Christian Paulin, bas, att genomföra en ­turné i Sverige under sommaren och hösten 2008.

~  ~  ~

”Kabaré Stunder” Kristianstadbladet, oktober 2004
Bi Dahlborg bygger broar mellan låtarna genom att med små medel gestalta små berättelser. Eller stunder som hon kallar dem. Därav namnet på uppsättningen. Stunder som hon samlar. 52 stycken ska hon få för att en gång i framtiden lägga patiens med dem. Det är inte bara stunder av lycka som samlas, utan allt från svek, ensamhet och flera känslofärder på den krokiga kärleksstigen.

”Cabaré Stunder” är en småmysig föreställning. Inget som jag skulle tvinga folk till under pistolhot kanske, men lite så där småtrevlig.

Bi Dahlborg väver ihop sånger på ett naturligt sätt, men har väl inget spektakulärt att berätta och inget revolutionerande berättande. Men det är inget som man måste kräva. Berättelser ur livet kan räcka en bra bit. Vilket det gjorde för flera av de andra som kommit till Aoseum denna kväll.

~  ~  ~

”Cabaré Hörberg”, HelaGotland.se, november 2007

Låten ”Med ögon känsliga för grönt” gjorde Barbro Hörberg till en folkkär artist. Det är över 30 år sedan hon gick bort, men sångerna lever vidare.
I kväll bjuder Slite teaterförening på Cabaré Hörberg, men Bi Dahlborg på scen. För några år sedan gjorde Bi Dahlborg en föreställning på Södra Teatern i Stockholm, en samling kvinnoporträtt kring Barbro Hörbergs sånger.
Vid ett tillfälle kom konstnären Jan Stenvinkel, Barbro Hörbergs man och såg föreställningen.
Efteråt berättade han att Barbro hade tänkt att göra en liknande kabaré men hon hann inte slutföra sin idé. Nästa kväll dök Jan Stenvinkel upp igen och ställde en väska och några kassar hos Bi med orden:
– Här är Barbros efterlämnade material, se till att hon lever vidare.
För några år sedan tog Bi tag i materialet och hittade elva sångtexter som inte blivit tonsatta, ett antal idéer som inte var klara och så började hon sätta samman texterna.
Berndt Egerbladh, Håkan Möller och Jonny Wingstedt började tonsätta och dramatikern Anders Bäckström hjälpte henne med mellantexter.
Föreställningen har sedan dess spelats en hel del på Mosebacke etablissement, olika teaterföreningar i Sverige, hos olika föreningar och företag.
Förutom Bi Dahlborg medverkar även Erik Söderlind (gitarr), och Christian Paulin (bas).

Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg på Klara Soppteater idag

Äntligen! Så kom det sig att jag idag, till slut, fick se Albin Flinkas och Fredrik Meyers kritikerrosade föreställning ”Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg”. En föreställning de spelat av och till i fem år. Oftast som duo, men vid speciella tillfällen även i längre version och då med Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Rikard Wolff.

Idag var det i det ursprungliga duo-formatet på ”Klara Soppteater” i Kulturhuset i en knapp timslång föreställning. En mycket stark, gripande och vacker föreställning. Albin och Fredrik är utmärkta sångare och det är fascinerande att höra deras versioner av Barbros låtar. Riktigt tjusigt med stämsången. Det hela är också visuellt både smakfullt och kraftfullt presenterat.

Albin Flinkas i strålkastarljuset på Klara Soppteater tidigare idag

Albin och Fredrik varvar några av Barbros visor, 13 stycken i detta format, med den parallella berättelsen om hur de skrivit showen, vilka personer som hjälpt dem och de problem de stött på i arbetet. Barbro framstår som en hemlig person eftersom det finns så pass litet dokumentation kring henne. Det finns ju t ex inte någon biografi – än. Barbro Hörbergs sommarpratarprogram från 1973 har typiskt nog raderats, ”pga dåtida platsbrist i arkivet” fick jag till svar när kontaktade SVT för ett par år sedan. Det känns sannerligen som en smärre kulturell tragedi. Det hade varit fantastiskt att få höra det programmet. Ett understatement.

Föreställningen blir en resa mellan olika sinnesstämningar, men mest i vemodigt moll ändå skulle jag säga. Jag både skrattar och rörs till tårar medan Albin och Fredrik sjunger och berättar. Emellanåt visar de några rörliga klipp med Barbro och vi får höra litet ljudintryck. Det känns mycket suggestivt och är väldigt gripande. Albin och Fredrik är inte bara utmärkta sångare och pianister, de är ju även skådespelare gudbevars! Och det märks när de så inlevelsefullt presenterar detta vackra material på ett så inkännande och respektfullt sätt. Utmärkt bra!

Att sitta där i det stämningsfulla salongsmörkret och få se och höra denna vackra föreställning i sällskap med min i första Barbro-bloggen omnämnda barndomsvän Helena, som för mer än 29 år sedan introducerade mig till Barbro Hörbergs visskatt gör det hela extra starkt och meningsfullt. Det tillför ytterligare en dimension.

Efteråt får jag en möjlighet att byta några ord med Albin och Fredrik, dessa två gentlemän. Det är mycket trevligt. Fredrik och jag (och Helena) gick en gång på samma tonårsdisco på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men det är en helt annan historia. Annars är det peciellt en sak jag talar med Albin om. Om en annan artist som tolkat Barbro Hörberg och även haft tillgång till tidigare outgivna alster. Och det kommer nästa blogg att handla om…

Fredrik Meyer och Albin Flinkas på Kulturhuset idag – gripande och engagerande musikunderhållning!

~  ~  ~

Jag har ju skrivit en del om Barbro Hörberg tidigare och även kommenterat Albin och Fredriks show och framträdande på ”Allsång på Skansen” i augusti 2011. Det gläder mig så att de uppmärksammats för denna sin viktiga kulturgärning. För det är ju som de säger i föreställningen att Barbro Hörberg inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat, vilket jag själv också noterade i min första Barbro-blogg i januari 2008.

Albin och Fredrik på Allsång på Skansen i augusti 2011

Men jag kan glädjande nog konstatera att det hunnit börja hända en hel del sedan jag skrev den där första bloggen. Barbro har verkligen börjat uppmärksammas igen. Jag kan uppleva att nystarten började hösten 2007 med den av Lasse Lindbom producerade utmärkta samlingsplatta där nutida svenska artister tolkade Barbros visor. Sen har många artister börjat uppmärksamma Barbro Hörbergs visskatt. Utöver Albin och Fredriks tolkningar, tänker jag då främst även på Anna Döblings uttrycksfulla dito som jag uppskattat mycket.

Våren 2014 var det så TV-premiär för Benjamin Wolffs hyllade dokumentär om Barbro Hörberg, som repriserades i juni i år. Den hjälpte utan tvekan till att föra ut Barbros sånger till många nya lyssnare. Här hör vi Rikard Wolff introducera denna dokumentär och beröra sitt och Barbros stora intresse för fransk vistradition.

Jag ber att inom kort få återkomma på detta tema. Jag har nämligen något mer och på sätt vis helt nytt att berätta om!