Det magiska ägget i Huddinge sjukhus entré

Jag hittade nyligen ett foto av något jag inte sett på säkert 35 år. En magisk tingest. En gåtfull installation. Kanske ett UFO?

Som barn i mitten av 70-talet minns jag denna fascinerande skapelse som då fanns i nybyggda jättesjukhuset i Huddinges entré.

Ägget var en del av den installation med rinnande vatten och djungelliknande växter jag vill minnas fanns där då. Allt detta måste ha plockats bort i slutet av 80-talet, för det var längesen det försvann. Få minns det idag.

Denna för mig då gigantiskt upptornande UFO-liknande tingest hade små runda miniatyrfönster osymmetriskt utplacerade i olika höjd runt de röda buktande sidorna. Dessa gluggar fungerade som kalejdoskop och fångade barnets intresse. Vad var det för något magiskt som fanns inne i ägget som man kunde fånga glimtar av?

Varje gång jag gick förbi stannade jag och tittade, fascinerades och undrade. Vad var detta för något? Jag undrar fortfarande…

Annons

Ted Gärdestad lyfte ”Så mycket bättre”; en flodvåg av barndomsminnen sköljer över mig

Vajande högt gräs i motljus. Sommarblå himlar, nyckelpigor på grässtråna i gröna gräsmattor och glittrande vattenytor med guppande barkbåtar. Manchesterbyxor och collegetröjor, skrubbsår och smultron på strån. Långa frisyrer då örsnibbarna absolut inte fick synas. Bugg och Hubba Bubba bubbelgum, TOY tuggummi och läsken Car som jag inte fick dricka. Och Juicy Fruit man kunde böja som jag själv inte gillade…

Ted Arnbjörn Gärdestad (1956-1997)

Det är som att trycka på en knapp, så forsar en flodvåg fram av minnen. Ted Gärdestads musik formligen översköljer mig med starka barndomsminnen av ett längesedan försvunnet 70-tal.

Ted Gärdestad med ”Angela” i Stockholm 1976, en de Ted-låtar som för mig känns allra mest 70-tal och lågstadieår för mig

Spänningen och äventyret, doften av vår och blöt jord och lera. Mina leriga stövlar och nästa lika smutsiga jeans när jag helt utan mammas och pappas tillåtelse trots upprepade förmaningar åter smyger runt inne på byggområdet bland dumprar, hjullastare, kabelstumpar, letar märlor till slangbellan i Grästorp utanför Jönköping under en blåsig april-himmel med snabba moln 1973.

Känslan av att vara på väg mot något pirrigt och nytt, har lämnat det gamla och den första barndomen bakom mig. Vi flyttar från Jönköping till Stockholm en varm sommardag i augusti 1974. Pappa rattar vår motorstarka Ford Consul GT (säkra omkörningar), solreflexer i fönstren, doften av varm nylagd asfalt nånstans vid Vagnhärad och jag sitter i baksätet och leker med ett örngott som jag drar in och ut genom bilfönstret; det smattrar så spännande tycker jag. Sluta säger mamma och pappa, du kommer att tappa det. Nånstans mellan Södertälje och Stockholm händer det. Det vita örngottet med de små blåklockorna rycks ur min 6-åriga hand och försvinner för alltid. Tänkte på det skamset då och då länge efteråt.

Ford Consul GT 3,0 i tredörrarsversion med den ej nedhissningsbara (hyfsat) barnsäkra bakre sidorutan

Och soundtracket till allt detta, vid sidan av ABBA, Björn Skifs och ELO, väldigt mycket Ted Gärdestad. Jättemycket Ted Gärdestad. Så ursvenskt… För vad ska man säga om Ted Gärdestads musikskatt? En av de så beundrade 56-orna. Den aldrig överträffade rekordgenerationen. Det bästa. Det är så väldigt svenskt.

Calle i september 1976, klass 2d Herrängens skola, Älvsjö, Stockholm

Vad var detta för mig? Jag var ju aldrig nån egentlig Ted-fan som barn, men har blivit det mer och mer med åren. Teds musik är så integrerad, så synonym med min barndom på 70-talet. Det börjar åren innan skolan och fortsätter genom lekskolan på Hattmakarbacken i Mälarhöjden, lågstadiet med stränga fröken Majken som spelade orgel till psalmerna vi fick sjunga på mornarna, mellanstadiedisco, pärlplattor på Fritids. Väldigt mycket Herrängens Skola i Älvsjö inser jag. Allt detta representerar en stor trygghet. Allt det jag förknippar med denna för länge sedan förlorade värld. ”En annan tid, ett annat land”, jag minns dokumentären om Olof Palme som jag skrev om för några år sedan och i samma stund tänker jag förstås på Himlen är oskyldigt blå från sommaren 1975.

En ung och ännu ekorrpigg Ted hamrar på pianot i Toto ”Hold the line”-inspirerade ”Satellit” i Melodifestivalen 1979. Det är lördagen den 17 februari, jag har precis fyllt 11 år och sitter med mitt lördagsgodis, en uppbruten 200 g Marabou Schweizernöt i den bruna Arabia-skålen, hemma i mörkblommiga soffan i Älvsjö och tittar.

Allt detta är nu ett koncentrat av vad jag ännu mitt i livet minns och känner kring dessa år. Det är starka minnen, som lyckligtvis nästan alla är fina och rimmar väl med Kenneth Gärdestads eminenta text i just ”Himlen är oskyldigt blå”.

För visst var det ett genialiskt drag att i årets upplaga av ”Så mycket bättre” släppa det sista avsnittets duetter som inte tillförde något mer än det vi redan hört och sett och istället välja en annan och riktigt folkkär artist. På det här viset fick ju programmakarna in Ted Gärdestad i programmet med hela den klassiska låtskatt som är hans och brodern Kenneths.

Det blir också uppenbart i programmet vilken extra nerv det lägger på deltagarna när de får klart för sig att Kenneth Gärdestad är på väg och kommer att sitta med dem och lyssna på låtarna. Little Jinders reaktion är mycket stark och det är nästan litet rörande att se hennes uppenbara och äkta fascination för Ted Gärdestad. Det är charmiga och spontana reaktioner som jag tycker är sympatiska och de går samtidigt hand i hand med de mer negativt omogna reaktioner jag kommenterade i förra bloggen.

Den första av kvällens låtar jag verkligen fastnade för var Jill Johnsons version av den episka och av mig tidigare omnämnda ”Himlen är oskyldigt blå”. Det här tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Jill bottnar verkligen i den här låten och uttrycker kanske även här liten av den sorg hon uppenbarligen bar inom sig under inspelningen av programmet.

Den glädje och det jag upplevde som ekorrpigga energi som präglar början på Teds karriär med tennisspelandet och de första plattorna, att han var så bra på allt han gav sig på, kom att förbytas till något helt annat med åren. Ett mörker av psykisk ohälsa. Kenneth beskriver 80-talet som den svåraste perioden när de hade sämst kontakt och inte gjorde någon musik. Det var när Ted fick kontakt med baghwan-rörelsen i USA, som nu kallas Osho, och blev sanyasin, lärjunge. Det framstod då som än mer obskyrt än vad det gör idag.

Kenneth använder just ordet obskyrt, men vill inte använda ordet sekt, vilket annars var den vanligaste kommentaren kring baghwan i Oregon. I dagsläget många år senare är det litet annorlunda. Jag känner många människor som provat Oshos meditationer och även levt i anslutning till hans ashram i Indien. Inte minst har jag själv provat några av Oshos meditationstekniker och har haft positiva upplevelser av dem, även om jag själv aldrig känt nåt behov av att kliva närmare den rörelsen än några smakprov här i Sverige. Det har normaliserats idag, men jag minns hur skumt och mystiskt man då på 80-talet relaterade till Teds val att flytta till ”baghwan-sekten”.

Kanske hade det med saken att göra när de absurda ryktena spreds i slutet på 80-talet att Ted skulle vara ”33-åringen” som var misstänkt för Palme-mordet. Tanken är så löjligt absurd och ändå verkade den på nåt sätt ha tagits på något sorts allvar. Ett bevis på de underliggande misstankar och tvivel som med åren kommit att kopplas till Teds person; ljusår från 70-talets ”Sol, vind och vatten”-energier. Djupt tragiskt och minst lika obehagligt. Klippen från Caramba med Jacob Dahlin som intervjuade Ted 1991 och Kenneths reaktioner i gårdagens program är starka och talande.

Jag tycker programmet igår fick en alldeles ny nerv och det berodde inte bara på bröderna Gärdestads magiska låtskatt som berört mig så mycket mer än någon av årets artister. Det blev ännu något bättre, men att gå så långt som den berömde nöjesjournalisten på Aftonbladet och kasta den typen av kategoriska uttalanden kring sig som hur värdelös säsongen i övrigt varit, det kan jag inte se någon anledning till. Det är bara onyanserat och kvällstidningsjournalistiskt skruvat.

Samtalet kring Teds sjukdom var mycket allvarligt och allt annat än glättigt. Det tycker jag var bra av TV4s produktionsbolag att man lät detta svåra ämne få plats. De tog inte berättelsen vidare till det djupt tragiska slutet, det ordet nämndes inte och behövdes inte heller. Istället blev det bra fokus på den sista starka plattan de gjorde, ”Äntligen på väg” från 1995. En platta där min personliga favorit återfinns. Jag tänker på en av de allra vackraste kärlekslåtar jag hört på svenska ”För kärlekens skull”, men den obegripligt vackra videon från magiska Huvudskär, ytterst i havsbandet av Stockholms södra skärgård. Från den plattan gjorde Tommy Nilsson en kraftfull version av nattsvarta ”I den stora sorgens famn” som helt tydligt gav Kenneth Gärdestad något extra. Tommy kunde uttrycka mer av Kenneths sorg och frustration än vad Ted av naturliga skäl kunde göra. Det var mycket starkt och djupt känt.

Jag tycker det var helt underbart bra att Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads fantastiska och vackra kärlekstexter – ofta häcklade av den elitistiska sönderpolitiserade progginfluerade journalistkåren på 70-talet – fick maximal upprättelse på bästa sändningstid 2016. Kanske är det först nu jag förstått Kenneth Gärdestads storhet som textförfattare? Jodå, klart att jag också fattar att Ted Gärdestads musik sedan länge är fullt upprättad och respekterad i en mer tolerant tid, men det här var oerhört viktigt, respektfullt och bra. Glädjen att se den här musikskatten – som också jag bär som en del av min identitet, mina minnen – föras vidare till nya generationer lyssnare känns sjungande gott i hela hjärtat.

Avslutningsvis, det blev en mäktig avslutning. Passande. Åter tyckte jag att Dannys uppriktighet kring sin inledande okunskap om Ted Gärdestad var ärlig och uppfriskande. Även om jag inte gillade hur han stuvade om harmonierna och melodin i versen så fick han verkligen till refrängen och gospellyft i avslutningen var magnifik. Som jag nämnde är ”För kärlekens skull” och min personliga Ted-favorit i kraft av alla de vackra minnen jag har till den. Minnen jag inte ska gå in på här utan bara konstatera att det blev en mycket fin avslutning på det bästa programmet i årets upplaga av programserien som fick extra känslor i kraft av Freddie Wadlings bortgång och Ted Gärdestads djupt berörande livsöde.

~  ~  ~

Den här bloggen vill ju gärna bjuda på mer än det allra vanligaste. Därför kryddar jag slutet med ett par fler Ted-låtar

Börjar med en låt från Melodifestivalen 1980 där Ted sjunger en av sina mindre kända hits, popreggaen ”Låt solen värma dig”, möjligen inspirerad av kärnkraftsomröstningen samma år, tillsammans med dåvarande flickvännen Annica Boller (som själv hade bandet Rock de luxe och senare gjorde den ännu så mycket bättre singeln ”St Paul de Vence” från 1984, mer om den en annan gång). Jag noterar att den här låten är starkt influerad av en annan av den tidens stora internationella hits, 10cc’s ”Dreadlock holiday”. Reggaen var väldigt stor vid den här tiden.

I det här live-klippet från de svarta västarnas 1993 sitter en 80-talsstylad Ted vid pianot precis innan sjukdomen och medicinerna fick honom att börja förändras. Det är en väldigt fin låt och dessutom ser vi en 23-årig Helen Sjöholm i kören plus ett par små solon. Mycket fint!

”Stunder” – om Barbro Hörbergs musikaliska kvarlåtenskap i Bi Dahlborgs tolkning

”Här är Barbros kvarlämnade material, se till att hon lever vidare!”

Det var Barbro Hörbergs man och änkling, Jan Stenvinkel, som en gång i tidigt 80-tal valde att, efter att ha hört Bi Dahlborg sjunga på Södra Teatern, ge henne de där kassarna och den röda skinnväskan med Barbros samtliga opublicerade texter, efterlämnade skisser och anteckningar. I materialet hittade Bi 13 sångtexter och flera monologer…

Oj, oj… Ja vi talar alltså här verkligen om ett stort antal, för publiken helt okända, alster signerade den legendariska, kultförklarade svenska vispoeten och vissångerskan Barbro Hörberg, som så sorgligt gick bort i förtid 1976 vid 43 års ålder. Här kan vi sannerligen tala om ett högintressant, efterlängtat och värdefullt kulturarv som jag kan tänka mig att många, många intressenter skulle vilja få ta del av.

Bi Dahlborg (1956- ) skådespelerska, sångerska och numera föreläsare, högskolelärare och ledarskapsutbildare

Liknelsen haltar på de flesta sätt, jag vet, men min tanke går faktiskt till författaren Stieg Larssons efterlämnade texter som lär ska finnas i en väl gömd bärbar PC nånstans. En text som en stor publik längtat efter och spekulerat kring. En efterfrågan så stor att ett förlag till slut kontrakterat en annan författare för att skriva vidare. Men här talar vi alltså om en äkta ursprunglig kulturell kvarlåtenskap som fritt överlämnats av familjen. Det hela är så fascinerande. Och annorlunda.

Och ja, jag kan förstå varför Jan Stenvinkel lämnade över materialet han inte själv kunde göra något med, för det första som slår mig när jag hör Bi Dahlborgs tolkningar är hur mycket hon låter som Barbro. Och det hörde förstås Jan direkt den där gången på Södra Teatern. Barbros och Bis röster liknar varandras, Bis röst är kanske litet ljusare och möjligen mer tekniskt skolad, men de låter lika på flera sätt. Det är den där värmen, men även fraseringar och betoningar som är så lika. Och sättet att prata och pratsjunga i låtarna.

Bi har i intervjuer berättat att hon blev både hedrad och förskräckt av denna oväntade gåva hon fick redan i 25-årsåldern. Ansvaret skrämde henne och materialet låg i många år och pockade. Det skulle dröja mer än 25 år innan tiden var mogen – när Bi Dahlborg i medelåldern kände sig mogen att ta sig an dessa texter, att hon själv först då bottnade i dem.

För 2008 kom så äntligen plattan ”Stunder” som innehåller 22 spår där sånger och prator/monologer blandas. En del av materialet har Bi fått färdigställa eftersom det bestod av textbitar som Barbro Hörberg aldrig hann skriva färdigt.

Plattan ”Stunder” ligger här på solvarmt trä i mitt vardagsrum denna vackra septembermorgon. Klicka för mycket större bild!

Skivan innehåller alltså 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, men delvis kompletterade av Bi Dahlborg och dramatikern Anders­ Bäckström. En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt ”Nantes”. De flesta texterna är tonsatta av ingen mindre än kompositören, jazzmusikern och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har skrivit fyra av sångerna.

Och så kom det sig för en vecka sedan att jag haft glädjen att få denna så speciella platta av Bi Dahlborg; Bi som finns på samma arbetsplats som jag. Vilken spännande överraskning när jag i min research för den här bloggen förstod att det faktiskt var just Bi som gjort skivan med Barbro Hörbergs opublicerade texter. Den här musiken finns tyvärr inte på Spotify, och ingenting av detta nya material finns heller på YouTube. Plattan jag nu håller i min hand är unik på flera sätt.

Och jag har nu haft några sällsamt spännande dagar när inlyssnandet i ”Stunder” pågått som bäst, ett helt nytt möte med Barbro Hörberg. Här i Bi Dahlborgs gestaltning.

Och här ser ni denna exklusiva skivas innehåll, klicka för läsbar bild! Kännare av Barbro H kommer att känna igen några av låtarna/monologerna, men fascinerande nog får vi här möta ett stort antal tidigare okända men tämligen omisskännliga Barbro-titlar. De kända titlarna vävs in i det nyfunna materialet på ett både psykologiskt och pedagogiskt förklarande sätt. Musiken är mycket jazz, visa och litet bossanova. Sällsamt, fascinerande och vackert!

Och vad kan jag då säga om detta… Ja till skillnad från vad jag hört om David Lagercrantz nya Millennium-text tycker jag att det här faktiskt fungerar bra. Jag har redan kommenterat att jag fascinerats av hur lika röster de har Bi och Barbro. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

Här möter jag en mängd typiskt Babroska finurliga klokheter och tänkvärdheter. Och förstås den typiska humorn. Att Barbro varit borta så länge och att jag kan få höra något nytt som så omisskännligt bär hennes ton och känsla tycker jag är smått makalöst. Det är ett kärt återhörande. Bi kommenterar själv låtarna så här:

”–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer”.

Och det kan jag förstå. Jag kan hålla med. Det är också min upplevelse. Det berör mig starkt nu i september 2015 att höra dessa 40 år gamla texter som fick nytt liv för sju år sedan.  Det är, om något, ett tecken på starkt kvalitet.

”Hur länge måste en lycka räcka?”, frågar sig Barbro. ”Hur länge måste en lycka räcka för att ha rätt att kallas stor?” Och hon fortsätter. ”Den lyckan var stor så länge den varade. Och den blev inte mindre för att den en gång tog slut. Men lyckor blir inte större för att man försöker dra ut på dem…”

För mig som nu lever som singel med flera relationer bakom mig är det lätt att känna igen mig i Barbros nygamla texter. Här och där i dessa nya texter kommer några nya fullträffar som får mig att haja till. Inte minst den starka och kloka texten ”Skilsmässan” som särskilt får mig att tänka på min senaste relation som jag lämnade för nu ett år sedan. Det är sorgligt och träffsäkert. Och litet vemodigt. Det svenska vemodet. Det svenska allvaret. Det är tänkvärt och typiskt Barbro Hörberg.

”Men tomrummet efter dig ska inte fyllas i med annat. I tomrummet efter dig har alla klockorna stannat. I bakvattnet efter dig där ska jag njuta av friden. Fast jag misstänker redan nu att det blir tråkigt med tiden…” Det här skulle jag ha hört för precis ett år sedan när jag var ”nyskild” tänker jag. Men det går lika bra att höra det här nu. Det är allmängiltigt och berör alla som någonsin sett tillbaka på en gammal, avslutad relation.

”En härlig sommar blir inte sämre bara för att den en gång tar slut. Och blommorna har väl rätt att blomma fast de en gång ska ha blommat ut…”

Ja Barbro. Visst är det hon. Det här känner jag igen, så väl. Det är hon.

”Jag tycker om det tydliga. Det är kanske det jag kallar stunder. Sen spelar det faktiskt ingen roll om de är fruktansvärda eller underbara. När de händer då är man oftast aningslös och oförberedd på vad som ska hända. Stunder som förändrar ens liv innan man hinner vända…”

Mmmm… Ja det här är verkligen Barbro. En Barbro jag så väl känner igen. Humanisten Barbro Hörberg som på sitt ”utlämnande, ogarderade sätt” berättar om hur det kan kännas att leva. Om ensamhet, övergivenhet, men också om vilket äventyr livet är och hur vackert det är att leva. Det är en sällsam och fascinerande känsla att få höra dessa nygamla, men tidlösa visor. Och jag tycker att Bi Dahlborg lyckats förvalta materialet fullt tillräckligt bra.

Och det krävs naturligtvis också mod att ens våga sig på att förvalta en så stor konstnärs kvarlåtenskap. Jag är glad att Bi hade det modet och tålamodet att hitta rätt tillfälle att ge dessa alster liv. Och det var väldigt trevligt att få prata med dig om detta. Ställa litet frågor, få svar på undringar. Varmt tack för det Bi och för denna vackra nygamla skapelse!

Jag förstår att det kändes skönt för Bi att till slut bli klar med gestaltandet av texterna. Att hon verkligen gjorde något av materialet hon fått av Barbros änkeman så många år tidigare. En lång rad av sökträffar i tidningar från främst åren 2006-2008 visar att Bi turnerat flitigt i Sverige med showen ”Kabaré Hörberg” som även spelats på Klara Soppteater vid några tillfällen i november 2008.

Kabaré Hörberg 2008 – ”en kabaré kring Barbro Hörbergs opublicerade material med skådespelerskan och sångerskan Bi Dahlborg”

Jag har kommenterat det tidigare här, att min känsla är att Barbro Hörberg under de senaste sju till åtta åren verkligen börjat få den uppskattning och uppmärksamhet hon så väl förtjänar. Jag skrev om det nyss i veckan efter att ha varit på Klara Soppteater. Tänker åter på samlingsplattan från hösten 2007, tolkningarna med Albin och Fredrik, Anna Döbling och nu alltså även Bi Dahlborgs jag så äntligen fått höra.

Så ja. Det råder inget tvivel om att Barbro Hörberg fortfarande berör. Och att hon nu fått väldigt mycket uppmärksamhet, vilket gläder mig något enormt. Här slirar nu bloggen iväg från plattan Stunder i mer allmän Barbro Hörberg-riktning. Här kommer några exempel på sånt som gläder mig i detta ämne.

Jag tänker förstås åter på Benjamin Wolffs K-Special-dokumentär på SVT från 2014. Se klipp här på SVT:s hemsida. Och så här fint skrev till exempel den av mig i Ratata-sammanhanget tidigare citerade Kjell Häglund TV-dags

”Det finns inga människor – annat än åldrade eller arkiverade – som har den här tonen längre. Det är en ton av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal. Av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn. Den enda jag kan jämföra med rakt av är Beppe Wolgers.”

och Karin Thunberg som själv en gång intervjuade Barbro skriver så här i SvD.

”Själv minns jag hennes uppmuntran. Hur hon glatt plirande såg mig som var ung och nervös och knappt visste vad jag skulle fråga när jag äntligen fick en intervju. Barbro Hörberg visste, svarade på frågorna som jag aldrig ställde. Ville efteråt veta om mig och mitt liv.”

Och så här låter det i Alex och Sigges podcast (cirka 22 minuter från slutet). Killarna pratar fritt, litet rörigt men ganska intressant kring Barbro om det svenska vemodet och den tid hon var en del av:
”Man kan ta svensken out of the allvar, men inte allvaret out of the svensken. Vi flydde från melankolin och vemodet och allvaret…”

Se här även klipp från Jan Gradvall i  DI Weekend, klicka för läsbar bild!

och Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, klicka för stor och läsbar bild!

Det blir mycket upprepningar, men jag väljer ändå att låta dessa snapshots från mitt researcharbete ligga kvar här nedan…

~  ~  ~

”Kabaré Hörberg” Sveriges Radio, nov 2008

Sångerskan och skådespelaren Bi Dahlborg är aktuell (nov 2008) med Kabaré Hörberg – en föreställning kring Barbro Hörbergs opublicerade material. Den spelas just nu på Klara Soppteater i Stockholm. Med tonsättningar av bland andra Berndt Egerbladh. Föreställningen har också blivit till skivan ”Stunder” – där Bi Dahlborg sjunger Barbro Hörberg. Där medverkar också musikerna Stefan Blomqvist, Christian Paulin och Erik Söderlind.

~  ~  ~

”Stunder” DN maj 1996

Bi Dahlborg, som nästa vecka uppträder med hennes visor i en föreställning som hon kallar ”Stunder”, säger så här om Barbro Hörberg:

– Hon var en humanist med humor som försvarade människans rätt till snedsteg. Hon kunde tala om kärlek, frihet och om vardagen utan att bli patetisk.

Dessutom hade Barbro Hörberg ett stort engagemang i barn- och kvinnofrågor och medverkade i olika radio- och TV-program där hon talade om både det som var lätt och om det som var svårt – om kärlek, fördomar och ensamhet. Efter två års cancersjukdom dog hon på valborgsmässoafton 1976.

I föreställningen, som är utformad som en serie kvinnoporträtt, presenteras bland annat fem nya tonsättningar som Berndt Egerbladh gjort och även delvis ”nya” verk där Bi Dahlborg sökt fylla i en del ofullbordade monologer. Hon uppträder tillsammans med pianisten Håkan Möller som svarat för de musikaliska.

~  ~  ~

”Stunder” SvD april 2008

Barbro Hörberg är mest känd för sin låt Ögon känsliga för grönt. Men den bortgångna sångerskan lämnade efter sig flera outgivna sångtexter. Nu har skådespelerskan Bi Dahlborg gett ut den nya skivan Stunder. Av Per Gullbrand 19 apr, 2008

 Upprinnelsen till skivan ligger många år tillbaka när Bi Dahlborg jobbade på Södra teatern i Stockholm.

–Jag hade satt upp en egen före­ställning som handlade om en samling kvinnoporträtt. Flera av Barbro Hörbergs sånger var med i den föreställningen. En kväll satt Barbro Hörbergs änkling, konstnären Jan Stenvinkel, i publiken, berättar Bi Dahlborg.

Nästa kväll kom Jan Stenvinkel tillbaka och tittade på föreställningen igen. Efter föreställningen gav han Bi Dahlborg en röd skinnväska och några papperskassar med de enkla orden: ”Här är Barbros efterlämnade mate­rial, se till att hon lever vidare!”

–Jag lovade Jan Stenvinkel att skivan skulle gå i jazzens anda. I materialet hittade jag 13 sångtexter och flera monologer.

Hon har samlat en rad namnkunniga musiker vid skapandet av skivan Stunder. De flesta texterna är tonsatta av den fram­lidne kompositören och programledaren Berndt Egerbladh. Kompositörerna Jonny­ Wingstedt och Håkan Möller har tonsatt fyra av sångerna.

Tonsättningarna är inspirerade av tidigare utgivna låtar med Barbro Hörberg. Sångtexterna är kraftfulla i all sin enkelhet. Då som nu berör de med känsla ­livets små och stora stunder.

–Barbro Hörberg balanserar alltid på en knivsegg, men hon håller sig innanför gränsen så att det inte blir banalt. Jag märker att texterna berör på djupet inte bara hos äldre lyssnare utan även hos unga människor som besöker våra kabaréer, säger Bi Dahlborg.

Barbro Hörberg gick bort i cancer 1976, 42 år gammal. Under sin karriär skrev hon flera kända ­låtar och medverkade i flera tv-program och teateruppsättningar. Under flera år levde Barbro Hörberg i Frankrike där hon hämtade mycket inspiration. Bi Dahlborg, med drygt 30 års erfarenhet som skådespelare på scener som Folkteatern i Gävle, Riksteatern och Östgötateatern, beskriver Barbro Hörberg som den ”franska visans svenska musa”.

–En av låtarna är en nyöversättning av den franska sångerskan Barbaras låt Nantes.

Den nyproducerade skivan Stunder innehåller 22 spår med 13 helt nya låtar. Monologerna mellan ­låtarna är skrivna av Barbro Hörberg, Bi Dahlborg och Anders­ Bäckström. Bi Dahlborg kommer tillsammans med duon Erik Söder­lind, gitarr och Christian Paulin, bas, att genomföra en ­turné i Sverige under sommaren och hösten 2008.

~  ~  ~

”Kabaré Stunder” Kristianstadbladet, oktober 2004
Bi Dahlborg bygger broar mellan låtarna genom att med små medel gestalta små berättelser. Eller stunder som hon kallar dem. Därav namnet på uppsättningen. Stunder som hon samlar. 52 stycken ska hon få för att en gång i framtiden lägga patiens med dem. Det är inte bara stunder av lycka som samlas, utan allt från svek, ensamhet och flera känslofärder på den krokiga kärleksstigen.

”Cabaré Stunder” är en småmysig föreställning. Inget som jag skulle tvinga folk till under pistolhot kanske, men lite så där småtrevlig.

Bi Dahlborg väver ihop sånger på ett naturligt sätt, men har väl inget spektakulärt att berätta och inget revolutionerande berättande. Men det är inget som man måste kräva. Berättelser ur livet kan räcka en bra bit. Vilket det gjorde för flera av de andra som kommit till Aoseum denna kväll.

~  ~  ~

”Cabaré Hörberg”, HelaGotland.se, november 2007

Låten ”Med ögon känsliga för grönt” gjorde Barbro Hörberg till en folkkär artist. Det är över 30 år sedan hon gick bort, men sångerna lever vidare.
I kväll bjuder Slite teaterförening på Cabaré Hörberg, men Bi Dahlborg på scen. För några år sedan gjorde Bi Dahlborg en föreställning på Södra Teatern i Stockholm, en samling kvinnoporträtt kring Barbro Hörbergs sånger.
Vid ett tillfälle kom konstnären Jan Stenvinkel, Barbro Hörbergs man och såg föreställningen.
Efteråt berättade han att Barbro hade tänkt att göra en liknande kabaré men hon hann inte slutföra sin idé. Nästa kväll dök Jan Stenvinkel upp igen och ställde en väska och några kassar hos Bi med orden:
– Här är Barbros efterlämnade material, se till att hon lever vidare.
För några år sedan tog Bi tag i materialet och hittade elva sångtexter som inte blivit tonsatta, ett antal idéer som inte var klara och så började hon sätta samman texterna.
Berndt Egerbladh, Håkan Möller och Jonny Wingstedt började tonsätta och dramatikern Anders Bäckström hjälpte henne med mellantexter.
Föreställningen har sedan dess spelats en hel del på Mosebacke etablissement, olika teaterföreningar i Sverige, hos olika föreningar och företag.
Förutom Bi Dahlborg medverkar även Erik Söderlind (gitarr), och Christian Paulin (bas).

Exit – Brasse Brännström, min gamle favorit

Jag satt på en restaurang i Stockholm när jag igårkväll nåddes av den sorgliga nyheten att Brasse Brännström inte längre finns med oss. Den glada stämning jag befunnit mig i dippade och jag drog ett par djupa andetag. Nej, nej, nej vad sorgligt!

Skönt att det åtminstone inte denna gång fanns de där tragiska ingredienserna av självmord och missbruk med i bilden. Men Brasse var bara 69 år gammal ändå. Det är helt enkelt för tidigt. Det gör mig ont att det måste sluta nu, i förtid, även om orsakerna var mer naturliga.

På thai-restaurangen gled mina tankar iväg från det stora sällskap jag satt med. Jag försjönk i ett mer introvert tillstånd och tankarna tog mig långt bort. Jag tänkte på Brasse, på 70-tal och barndom… Jag tänkte förstås först på ”Fem myror….”.

Magnus hade sin speciella, frustrerade, beskäftiga och inte helt tacksamma (med nödvändiga) roll att spela. Eva var den kloka och vuxna av de tre; hon höll ordning på killarna. Men Brasse med sina infall, skratt, sitt minspel och (förstås!) lattjolajbanlåda var självklart den som i högsta grad vann mitt hjärta! Jag gillade verkligen Brasse.

Lars Erik ”Brasse” Brännström (1945-2014)

Brasses värme, ödmjukhet och sköna humor nådde fram förbi och genom TV-rutan och hela vägen till mitt hjärta. Brasse berörde mig. På nåt sätt känns det som att jag faktiskt träffat honom och pratat med honom. Vilket jag aldrig gjorde.

Om jag ska peka på nån svensk TV-personlighet som allra mest personifierade mina lågstadie- och mellanstadieår så skulle jag säga Brasse Brännström. Det är så här i efterhand väldigt tydligt för mig. Om Beppe Wolgers var före så var det Brasse som tog över stafettpinnen vid 70-talets mitt och hade den ända till slutet av detta barndomsdecennium. Jag har också lyssnat väldigt, väldigt mycket på ”Varning för barn”. Det är så många av de dialogerna som etsat sig fast i minnet nästan ordagrant.

Ja Brasse var verkligen närvarande i mitt liv under de här åren. Närvarande och viktig. Jag kände mig själv för det mesta som Magnus-typen, men ville hela tiden vara mer som Brasse. Förstås. Så kan jag beskriva det. För så var det.

Magnus och Brasse, ”Varning för barn”, 1977

Du är saknad nu Brasse! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte är med oss längre. Och allra mest vill jag tacka dig för all den positiva, snälla och genuint goda inspiration du bjudit på. Den bär jag alltid med mig! För den är nu en del av mig.

”Fröken ensam hemma åker gungstol” – om mina tidiga världar, verkliga och magiska

Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.

Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.

Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.

Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.

Jag i mars 1972, leker hemma i badrummet med min tuffa röda dykargubbe

Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, en skogsdunge, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar vrålar fram i moln av rök, omkullkörningar med skrubbade armbågar och knän när jag lär mig cykla, men också barnprogram på TV och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och där man hittar små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med sin hemmagjorda slangbellor. Vi vet att man blir blind om man får en sån märla i ögat; kanske kan man till och med dö av det?

Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet. Vi vet att de binder små barn vid träd eller lyktstolpar och piskar dem med grenar och elkablar från bygget. ”Råslättarna” är i själva verket fullkomligt livsfarliga. När varningsropet ”råslättarna kommer” hörs över Grästorp springer vi alla för livet in mot vår respektive skyddande ring. Där innanför de röda kedjehusens skyddande rad är vi trygga. Där kan inte ondskans utsända komma åt oss.

Lyckligtvis finns också en extra trygghet på vardagarna då jag och min lillebror blir passade och omhändertagna av vår goa och omtänksamma barnflicka ”Ikka”, som vi tycker mycket om. Ikka har fina flätor och heter egentligen Annika, men smeknamnet är starkt för oss småbarn. Det var ”en annan tid, ett annat land” och dagis var ingen självklarhet. Ikka var som en extramamma men också en kompis på samma gång, en av de vuxna men samtidigt också en kompis. Hon kan inte ha varit mer än 17-18 år gammal då och jag minns och tänker på henne med värme och undrar var hon finns idag. Hon måste närma sig de 60 nu. Tanken svindlar…

Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.

Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.

Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.

Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.

Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.

Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973

Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.

Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag

Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…

”Himlen är oskyldigt blå” – ett vykort från Fleming Broman den heta sommaren 1975

Jag sitter på en cykel och trampar mig fram på vägen mellan Kneippbyn och Visby i det gassande solskenet. Det är hett och svettigt. Lastbilar fulla med skrikiga värnpliktiga dånar förbi och jag prejas ned i dikesrenen. Jag befinner mig på Gotland för första gången i mitt liv och minns att det var en både spännande och lätt skrämmande upplevelse. Jag sätter mig ned vid vägkanten, i  vägdammet från den senast passerade lastbilen, och tröstar mig med en medhavd Zingo apelsin.

Jag är sju och ett halvt år gammal och ska börja skolan till hösten i Herrängen i Älvsjö dit vi alldeles nyligen flyttat. Men just nu befinner jag mig alltså på semester på Gotland och min cykeltur har fört mig bra mycket längre bort från familjens hyrda sommartorp än mamma och pappa nånsin skulle godkänna. Mina minnesbilder från den här sommaren är ganska begränsade, men jag minns att det slogs värmerekord att det musikaliskt för min del handlade om säkra svenska kort som Abba, Björn Skifs och Ted Gärdestad. Pugh var för skrikig, rockig och läskig för mig vid denna tid.

Samtidigt huserar skojaren, knarklangaren och lebemannen Fleming Broman på anrika Seglarhotellet i Sandhamn i Stockholms skärgård. Det är prick 30 år mellan mig och Fleming Broman och hans upplevelser av denna heta sommar 1975 är helt annorlunda och avgjort mindre oskyldiga än mina. Milt uttryckt.

Fleming Broman framstår som en riktig ärkeskojare där hans knarkaffärer, amfetaminförsäljning, distribuerar över 100 kg av detta pigga vita pulver vid denna tid. Bordellverksamhet ingick också i repertoaren. Om detta har nu Hannes Holm gjort en uppmärksammad film. Det är en film som fått goda recensioner och som jag trott mig förstå innehåller många utmärkta tidsbilder och trovärdigt återskapar tidsanda och atmosfär.

Jag ser mycket fram mot att se den. Räknar med mycket motljusbilder, mellanöl och nakenbad i skymningen. Och så förstås Pugh och Ted som musikalisk kuliss. Trailern till Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” som hade premiär 15 oktober 2010, på dagen 35 år efter att polisen sprängde Sandhamnsligan och satte dit Fleming Broman för knarkbrott.

Filmens Gösta, som spelas av Peter Dalle, är verklighetens Fleming Broman. Utmärkt och underhållande recension i DN, med många kul kommentarer: http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/himlen-ar-oskyldigt-bla-1.1189243

Fleming Bromans memoarer – ”Ursäkta mitt namn är Broman” – från 1982 anses läsvärda, men att som en av kommentatorerna påstå att han bara var ”småkriminell”, det är verkligen en underdrift. Det var en grov kriminalitet som pågick bakom den fina och mycket respektabla folkhemska kulissen ute på Sandhamn och det var den fashionable fd arkitekten Fleming Broman som höll i trådarna…