Gårdagskvällens svenska final i schlagerfestivalen gav klara besked. Såväl de internationella jurygrupperna som det svenska folket vill skicka Lorine Talhaouie – mest känd som Loreen – till Eurovision song contest i Baku.
Loreen var favoriten som höll hela vägen in i mål och jag undrar om hon inte har chans att åstadkomma något riktigt stort nere i Baku. Kvinnan i fråga har utan tvekan en air av mystik omkring sig. Hon är som ett exotiskt svenskt-marockanskt skogsrå där hon dansar, svävar fram över scenen tillsammans med sin indianske kampsportsdansör; Spotted Eagle är ett svåröverträffat namn. De är ett vackert par på scenen.
Jublande glad Loreen saknar ord efter att ha vunnit i Globen mars 2012
Loreen har cred och är omtyckt långt utanför schlagerkretsarna. Efter sina insatser i Idol och nu senast förra året i Melodifestivalen har hon etablerat sig starkt. Har också tänkt på att kvinnan i fråga har ett mycket tidlöst utseende när hon i sin nuvarande look nästan inte syns bakom sitt magnifika hår. Litet som Cher. Litet som Titiyo när hon hade helluggen.
Och vann gjorde hon. Med besked. Jurygrupperna lämnade sina röster precis som i den stora finalen och den ende som överhuvudtaget kunde hänga med var Danny Saucedo som dock fick se sig slagen än en gång. Det blev en hedrande andraplats för den gode Danny. Grabben hela dan får spotta i nävarna och komma igen. En gång till…
De internationella jurygrupperna överraskade nog mest i år genom de festliga namn som flera av talespersonerna hade. Ett oväntat komiskt moment i omröstningen som väckte stor munterhet över hela Sverige, vilket inte minst alla kommentarer på FaceBook snabbt visade.
Björn Ranelids omtalade framträdande blev till slut av efter all skruvad löpsedelsdramatik i veckan som gick. Men låt var gruvligt platt. Ranelids märkliga recitation/rappande kändes väldigt konstruerad. Karln vill helt enkelt vara med överallt och synas i media. Let’s dance förra året var mindre ansträngt än detta försök som verkligen inte kändes annat än just kontruerat. Bottenplaceringen i listan var väntad.
Thorsten Flinck som likt Björn Ranelid också framförde sitt nummer på svenska kammade också i princip noll från de internationella jurygrupperna. Men de svenska rösterna gav honom en mycket hedrande tredjeplats. Jag tror att skådespelar-Thorsten och hans revolutionärer måste känna sig väldigt nöjda med sin insats i Melodifestivalen – ”doing the omoralisk schlagerfestival…”.
Och ja, jag kallar den fortfarande schlagerfestivalen eller Melodifestivalen, kan inte med det fåniga ”Mello” som alla nu plötsligt använder.
Jag vill också passa på att säga att jag tyckte Sarah Dawn Finer gjorde en strålande insats som programledare, mycket fokuserad, proffsig och duktig i alla avseenden. Helena Bergström var också bra, men det var mera väntat. Hennes rollfigurer var också smått genialiska. Däremot tycker jag fortfarande att Gina Dirawis cyniska, ironiska och lite kalla stil inte riktigt funkar. Jag gillar inte den attityden. Hon är väldigt ung och det känns litet för omoget.
Ja jag håller med om analysen i eftersnacket att det har blivit mindre av schlager på senare år och mer av radiomusik, dvs sånt som spelas året om. Tidigare var det mer av schlager i Melodifestivalen som också kallats just schlagerfestivalen i många år, inte sällan som en nedsättande markering. Men det blir mindre och mindre schlager och mer kontemporär musik. Jag gissar att det är en naturlig och bra utveckling för fenomenet.
Jag gissar också att Christer Björkman är fortsatt mycket nöjd. 4 miljoner människor kan ju inte ha fel…
Jag förvånades över att Lisa Miskovskys Kate Bush-inspirerade låt inte funkade bättre vare sig internationellt eller hemma i Sverige. Det var en fin och utrycksfull låt utan stressande, hoppande, sprattlande dansare. Jag gillade den.
Hade svårare att förstå hur lille Ulrik Munther kunde landa på en tredjeplats? Inte min påse. Måste ha varit många småtjejer som knappade flitigt på sina mobiler. Att schizade Dead by April inte kunde hävda sig var ett glädjande besked om det goda omdömet bland samtliga röstande. Jag avfärdade deras märkliga mischmasch-varken hackat eller malet låt i min förra blogg.
Jag gillade däremot sympatiske David Lindgren som på ett avspänt och trevligt sätt framförde sin låt. Han sjunger bra och visade sig också kunna dansa utöver det vanliga. Klart imponerande att slänga sig ned och köra de kraftfulla breakdance spins han presterade i kostym. Coolt!
Top Cats tyckte jag var kul och Molly Sandén ok men litet trist. Kan tänka mig att Top Cats är väldigt nöjda med att, liksom Thorsten Flinck, ha gått den långa vägen till final via andra chansen. De har fått maximal exponering i TV och kommer säkert kunna göra en bra turné i sommar. Säkert väntar också många företagsgig om de vill göra sådana.
Men låt oss nu först åter konstatera att vi fick en värdig vinnare i Loreen. Låt oss se hur det går i Baku. Jag tror det går bra!
Förra melodifestivalsbloggen:
Japetus öga 