Det är torsdagen den 4 april 1968 och Martin Luther King befinner sig i Memphis, Tenneesee där han tagit in på Lorraine Motel, rum 306. Han är i samspråk med musikern Ben Branch som ska spela på det möte som är planerat för kvällen. King går ut på balkongen för att hämta en nypa luft i vårkvällen och klockan är 18.01 lokal tid.
Efter ett ögonblick hör Branch ett kraftigt skott utifrån. Han skyndar sig ut på balkongen och finner King avsvimmad och kraftigt blödande, träffad i högra kinden av en gevärskula som gått vidare ned genom nacken och fastnat i vänster axel. Branch och fler tillrusade vänner tror först att King dödats omedelbart, men upptäcker till sin förvåning och glädje att de kan känna puls. Det verkar finnas ett litet hopp.
King först till sjukhus där läkarna försöker rädda hans liv. Men han återfår inte medvetandet, utan dödförklaras 19.05 samma kväll. Ett av 1900-talets största och modigaste hjärtan hade slutat slå.
Martin Luther King Jr (1929-1968)
Mycket hann denne modige man uträtta under sitt 39-åriga liv och han framstår idag, tillsammans med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela som 1900-talets största frihetskämpar för mänskliga rättigheter och tydliga förespråkare av icke-våld för att uppnå dessa mål. Att de 13 år som King hann vara i rampljuset innan han mördades för idag 50 år sedan hade ett högt pris av stress, bevisas av rättsläkarens utlåtande att Kings hjärta bedömdes kunna ha tillhört en 60-åring.
Så var det också ett oerhört tufft, stressande och påfrestande jobb han utförde. Ett kall. Och dagen innan hade han i sitt sista tal förutspått att han inte skulle få följa med in i det ”förlovade land” som han förutspådde att de svarta amerikanerna var på väg emot.
Kom de dit? Har de kommit dit än? Den rasism och de orättvisor som Martin Luther King kämpade emot har mildrats under de år som gått. Visst har det blivit bättre, men rasismen finns kvar under ytan i USA och det märks bl a genom den stora övervikten av svarta män som skjuts av polisen. Och det finns ingen enskild person idag, igen enskild svart ledare som leder kampen på det sätt som Martin Luther King för 50 år sedan då han ledde den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen…
”Early morning, April four Shot rings out in the Memphis sky Free at last, they took your life They could not take your pride…” (U2: Pride in the name of love, 1984)
Hösten 1987. Det är 30 år sen nu. Efter våren och sommaren 1987; den stora förändringens tid. Ett avgörande år med en kaskad av obegripligt starka intryck för 19-åringen då Livet ställde sig på sin spets och allt stod och vägde. Troligen det viktigaste året i mitt liv. På den kallaste och svåraste vintern följde den viktigaste våren med studentfirandet, uppbrottet från skolåren, ”sista natten med gänget” och stor känslomässig bittersweet tonårsdramatik med grusade förhoppningar. På det följde den viktigaste sommaren med den plötsliga och chockartade vetskapen om föräldrarnas skilsmässa, det första riktiga jobbet (på Första Sparbanken uppe vid Tjärhovsplan) och den episka månadslånga resan ut i Europa, till Roskildefestivalen och vidare genom Frankrike och Spanien med allt det som väntade där. Allt från nära-döden-upplevelser till euforisk glädje denna min första upplevelse av Medelhavet.
Och nu den viktigaste och starkaste höst jag hittills hunnit uppleva. Universitetsstudier. En helt ny och fascinerande värld. Hur ska det gå för mig? Det är som att nästan allt förändrats i mitt liv på bara några månader. Mina tryggaste nära vänner har rest långt bort ut i världen och kommer vara borta i ett år. De är väldigt saknade, för under gymnasieåren har vi träffats på nästan daglig basis. Så mycket som varit tryggt och säkert som plötsligt inte längre är det. Eller helt enkelt inte längre finns. En ny tid, en ny fas. Det är precis 30 år sen, men jag minns så väldigt mycket av det så alldeles väldigt väl. Fortfarande. Det var så viktigt, det som hände då. Jag höll på att bli vuxen, inlärningskurvan accelererade dramatiskt och tog mig med på ett riktigt crescendo i detta sista tonår, men jag kunde inte se det stora skeendet. Allting var så nära, så in my face. Det stora skeendet ska jag inte kunna se på många år än.
Och allt detta inträffar i en tid då vi fick klara oss utan Internet, mobiltelefoner, smartphones, appar, Facebook, streamingtjänster och Skype. När jag ser de skarpa färgfotona i fotoalbumen känns det inte så längesen – det är inte svartvitt som Mammas och Pappas barndomsvärld – men när jag nu många år senare sett tillbaka på den här tiden inser jag att detta 80-tal fortfarande var en del av Landet för Längesen. En annan tid, ett annat land.
~ ~ ~
”I have always been here I have always looked out from behind these eyes It feels like more than a lifetime Feels like more than a lifetime…” Pink Floyd: ”A new machine, pt 1”, 1987
Ljuset. Varifrån kommer allt ljus? Plötsligt inser jag att jag är vaken och att jag har solen i ögonen. Vänder mig i sängen, rullar över på rygg och kisar mot fönstret. Solen strålar från en klarblå himmel. Det är krispigt klart i luften efter en kall natt, men ännu ingen frost på gräsmattan när jag vaknar. Den stigande solen har skickat en solstråle som hittat hela vägen in till huvudänden av min säng i det innersta hörnet av det ommålade vita rummet jag sedan någon månad sover i, rummet som fram till helt nyligen var mina föräldrars sovrum. Husets största sovrum som sedan skilsmässan nu genom sakernas förändrade tillstånd plötsligt har blivit mitt rum. Det är en konstig känsla; jag är både glad och samtidigt väldigt ledsen, återhållsamt sorgsen över att jag nu sover där jag sover. På nattduksbordet visar den tryggt tickande födelsedagsklockan från 18-årsdagen strax efter halv tio denna den sista torsdagen i oktober 1987 då jag väckts av det nyfikna solljuset.
Jag sätter mig långsamt och gäspande upp i den nya vuxna vita 210 x 105 DUX-sängen som jag sover så bra i. Konstaterar att jag mår oförskämt bra, bättre än jag rimligen förtjänar efter gårdagskvällens tentapub på Surbrunnsgatan och därefter avslutande sväng till underjordiska RITZ vid Medborgarplatsen. Inget napp förstås, jag får aldrig napp. Det blev en två-tre starköl, eller förresten kanske snarare fyra till slut, men det var en lång kväll så det är ingen fara. Åtminstone inte vad gäller den eventuella men lyckligt uteblivna baksmällan. Jag ryser när jag tänker på solodeppandet på hemvägen stående på motorvägsbron över E4:an mellan Nybohov och Aspudden, men jag slår bort den minnesbilden. Jag ler istället allt bredare när jag minns hur jag tidigare under kvällen, svettig och glad i hatten, för ett ögonblick lämnat mina dansande vänner på det intensivt orupskt dunkande varma dansgolvet och stått och lutat mig hela vägen in i det stora susande fläkthålet i väggen i källarlokalen, Ekonompuben på Surbrunnsgatan.
Jag formligen klunkade i mig av den invällande kalla friska, kylluften medan Webstrarnas tokfrenetiska ”Bit mig” lockade och pockade i bakgrunden. Det var så svalkande underbart skönt. Kändes som att jag ville nypa mig eller rent av bita mig, var detta en dröm? Jag blundade och kände mig väldigt levande, väldigt närvarande och faktiskt i det ögonblicket alldeles väldigt lycklig. För hösten 1987 är i mångt och mycket en bergochdalbaneresa mellan olika starka känslolägen, med en grundton i moll. Kanske har jag t o m klarat tentan? Det är ju minst sagt litet si och så med min studiemotivation denna första höst i Frescati.
Webstrarnas i ett klipp ur första säsongen av SVTs ”Listan” med Annika Jankell och Staffan Dopping, hösten 1987
Jag svänger fötterna över sängkanten ned på den mjuka, vita herdemattan, fiskar upp morgonrocken från golvet och går fram till fönstret med den vackra porslinsblomman, fönstret som vetter mot baksidan och Myrvägen. Solljuset är bländande starkt i mitt ansikte. En stund står jag helt stilla i det starka solljuset. Solen målar höstlöven i olika flammande nyanser av gult, orange och rött. Både på träden och på marken. Litet mer än hälften av löven har hunnit blåsa ned på gräsmattan, så det är inte novemberkalt än. Men idag blåser det inte, utan är alldeles stilla ute. Majestätiskt stilla och vackert. Det är en väldigt vacker förmiddag och jag har vaknat hemma i det knäpptysta och stora tomma huset i Älvsjö denna oktobertorsdag.
Naturligtvis finns det fortfarande ingen flickvän i mitt liv, däremot ett riktigt intressant ”span” i föreläsningssalen och en del goda vänner som är tjejer. Men de sover naturligtvis inte över hos mig, så jag vaknar alltid ensam i sängen. Detta att jag fortfarande lever i celibat är en källa till återkommande grubblerier kring min egen värdelöshet, för detta var något alldeles orimligt viktigt vid denna tid. Den här hösten vaknar jag dessutom också ofta ensam i huset och även det är helt nytt för mig. Jag har en annan dygnsrytm än de övriga familjemedlemmarna.
I lövhavet på baksidans gräsmatta, Älvsjö, oktober 1987 (klicka för större bild)
Lillebror befinner sig på Brännkyrka gymnasium som vanligt, en gammal trygg värld som jag nyligen lämnat för gott, och mamma som om två veckor ska fylla 45, samma dag som Cornelis Vreeswijk går bort, har också som vanligt åkt till jobbet. Pappa har flyttat bort ifrån oss. Jag är 19 år gammal, har börjat min första termin på Stockholms Universitet och befinner mig för första gången i mitt medvetna liv i en helt ny situation. Frihet under ansvar. Det är stort för mig, och verkligen nytt. Liksom så mycket denna höst. Visst har vi en del föreläsningar, terminalövningar och seminariepass, men åtminstone två dagar i veckan är jag helt fri att göra vad jag vill. Naturligtvis borde jag plugga dessa dagar, men det blir inte alltid så. Ganska sällan faktiskt denna första termin. Det finns så mycket annat att göra, tänka på och ägna mig åt. Denna dag, just efter en tenta, är jag givetvis kraftigt ursäktad om jag inte pluggar ett dugg. Idag ska jag göra något, annat…
Så när jag tittar ut genom fönstret bestämmer jag mig för att detta ska bli en av mina rymmardagar, jag ska rymma med mig själv igen. Kanske är just det det allra bäst jag vet med att vara så fri som jag är denna höst? Att låta slumpen avgöra vilket t-banetåg eller pendeltåg jag ska sätta mig på och bara åka så långt bort som tåget tar mig. Att försvinna in i min egen mini-roadmovie och sedan se var jag hamnar och vad jag hittar där? Med freestylelurarna i öronen blir detta alltid ett stort äventyr; musiken tillför ytterligare en dimension till mitt äventyr. Ett äventyr fullt av funderingar och tankar kring var jag är, vem jag är och vart jag är på väg?
”Mannen som inte log på hela 80-talet…”, Lloyd Cole är tillsammans med Pink Floyd en nära musikalisk följeslagare hösten 1987 då han efter sina första två LPs i september släpper singeln ”My Bag”
Jag är på väg in i vuxenlivet och det känns verkligen inte lätt, men musiken är ständigt närvarande och den hjälper mig förstå och förhålla mig till det som sker. Jag lyssnar nästan hela tiden på musik. Olika sorters musik, olika genrer. Hösten 1987 är det mycket samtida svensk pop som Ratata, Orup och Webstrarna. Det är en hel del indiepop, synth och elektronmusik men framför allt väldigt mycket rock, både indie och mer mainstream. Alldeles särskilt är det Pink Floyd som går i lurarna när rymmer med mig själv. Det är suggestiv och känslostark musik med existentiella texter som gjorda att meditera, grubbla och tycka synd om sig själv till för en självupptagen 19-åring som hade en grundmurad bild av sig själv som en episk loser och underdog. I september 1987 släpper Pink Floyd sin eminenta ”A momentary lapse of reason” som kommer att bli ett soundtrack för den här hösten.
1000 sjukhussängar på en strand i södra England; det fascinerande omslaget till Pink Floyds ”A momentary lapse of reason”. Jag tittade mycket och länge på detta skivomslag…
Så när jag äter min havregrynsgröt till frukost denna historiska oktobermorgon är det just Pink Floyd och det utsökt vackra och eftertänksamma förstaspåret ”Signs of Life” som går i bakgrunden. Eftersom jag är försiktig med mina vinyler är det inte plattan som snurrar på Luxman-spelarens tallrik, utan ett band som rullar i kassettdäcket. Musiken är det enda ljud som hörs i köket för det är sällan nån trafik uppe vid vändplan där jag bor. En återvändsgränd i Långsjö, Älvsjö alldeles nära Huddingegränsen. En koltrast hoppar över gräsmattan, stannar till vid krusbärsbusken och tittar upp på mig när jag slevar i mig den sista frukostgröten. I samma stund bestämmer jag mig för i vilken riktning jag ska rymma idag…
~ ~ ~
David Gilmores gitarr i introt ”Signs of Life” är så uttrycksfull och vacker. Jag tycker att den nya plattan är väldigt stark och berörande. Djupt berörande. När introt Signs of Life övergår i ”Learning tofly” ökar tempot. Jag reser mig från köksbordet, går bort till vasken och sköljer av tallriken och besticken och ställer dem i diskmaskinen. Den vanliga rutinen. Tittar ut genom hörnfönstret bredvid Kockumsspisen, där klockan nu visar 10.15 och ser Älvsjöskogens bryn alldeles nära där det alltid varit. Praktiskt att ha så nära till skogen under alla de barnaår jag bott i detta vita mexitegelshus.
Det är tomt utanför huset nu. Kringblåsta höstlöv ligger överallt på stigen mot skogsbrynet där morfar Stig brukar gå ut och röka när han och mormor May hälsar på. Han brukar vinka, le och lyfta på hatten med en elegant gest när jag tittar ut genom det lilla hörnfönstret och vinkar till honom från köket där jag nu står. Det har aldrig rökts inomhus så länge som jag kan minnas och jag tror jag kan minnas åtminstone 15 år tillbaka i tiden. Jag var sju år när jag flyttade in här 1975 och är nu 19. Det känns som flera evigheter av tid. Men morfar röker inte längre nu för han har berättat att han har cancer. Ett otäckt litet hårt ord jag nu börjat få en första personlig relation till. Jag tycker väldigt illa om det för morfar mår inte så bra och kan inte hälsa på så ofta längre.
Pink Floyd: ”Learning to fly”, från ”A momentary lapse of reason” 1987
Morfar är född 1912 och ser ut litet som den gamle engelska skådisen David Niven och är väldigt elegant i sin eviga 50-60-talsstil. Jag har blivit betydligt längre än morfar nu, men under ett par år tidigare har jag kunnat låna vissa av hans fantastiskt coola kläder och accessoarer. Som de silverfärgade ärmhållarna från 40-talet som jag brukade ha på discot Rip Off för ett par år sen.
Sluta röka morfar, brukade jag som barn skriva på lappar som jag smugglade ned i fickorna på hans kavajer och rockar. Såna lappar har jag även skrivit många till farfar Edvin. Morfar röker cigaretter – mest Commerce och Bond – och farfar rökte pipa – Greve Hamiltons Blandning. Jag vet att det är farligt att röka, jättefarligt och min anti-röka kampanj mot dem båda har pågått i många, många år. För farfar, som föddes 1901, är det dock försent för han gick bort redan i februari 1982, dagen efter min 14-årsdag. Och det är längesen nu, tänker jag som inser att jag snart fyller 20 år. 20 år! Hur är det möjligt?
När jag var barn levde jag i föreställningen att barndomen skulle vara för evigt. Som jag förstod det så fanns det tre olika sorters människor: barnen, de vuxna och de gamla. I denna statiska världsbild var jag trygg och vilade i det bestående. De vuxna var de vuxna och skulle alltid vara det. De gamla var de gamla och skulle alltid vara det. Jag skulle alltid vara barn… Nu är jag 19 år och inser för första gången på ett djupare plan att det inte är så, att allt i mitt liv är väldigt föränderligt och förgängligt. Jag som hunnit med så litet av allt det jag tror att man måste ha hunnit med när man är på väg att bli så gammal som jag nu snart ska bli.
Och där jag står framför vår magnifika tvådelade höga Kockumsspis en kvart över tio denna förmiddag sent i oktober och tänker på morfar vet jag naturligtvis inte att han har precis ett år kvar i livet innan han 76 år gammal till slut ska förlora kampen mot cancern den 2 november 1988. Det är ännu okänd framtid. Musiken dundrar litet väl högt nere från mitt rum efter det finstämda introt. Innan jag skyndar ned ett halvplan till sovrums-etaget vänder jag blicken åt vänster och ser ut mot framsidans gräsmatta och vändplan, konstaterar att gräsmattan nu är tom, lika tom som vändplan. Allt är stilla, ingen vind i gräset. Krusbärsbusken är alldeles orörlig. Koltrasten är borta, men planen för dagen är satt. Jag ska ta tunnelbanan söderut så långt det går så får vi se vad jag hittar…
Det är Pink Floyd på stereon när jag nu skyndar ned och sänker volymen, men jag tänker på några rader ur Lloyd Coles senaste singel ”My bag” när jag går in i badrummet för att fixa till mig.
”My head’s swimming with poetry and prose, excuse me a moment whilst I powder my nose…”
~ ~ ~
Några minuter senare står jag rustad uppe i hallen, redo för dagens utflykt i min mörkblåa polotröja, svarta skinnjacka, vinröda jodhpurs och randiga pösiga gubbyxor med mitt fejkade Lacoste-skärp jag köpte i Spanien i somras. Jag bläddrar i en av de SL-tidtabeller vi har i hallen. Jag ska som vanligt ta mig till Fruängen där tunnelbanan brukar ta mig vidare norrut in mot stan, men den här gången ska jag ta buss 163 mot Bredäng där tunnelbanan ska ta mig söderut. Så långt som det går.
Under den gulnade jasminen på baksidan av vårt vita mexitegelshus iförd dagens ovan beskrivna stass
Med mig har jag förstås min freestyle – jag åker ingenstans utan att ha musik med mig – och två stycken 90 minuters Maxell kassettband, dels ett engelskt blandband ”Anglopop” (för detta är innan britpopen finns och är namngiven) och så Pink Floyds nya platta. Jag kliver ut genom dörren, låser båda låsen och kommer åt metallräcket vid dörren som ger ifrån sig sin speciella klang, signalen att en gäst står precis utanför dörren- eller att någon är på väg att gå, som nu. Jag skyndar ut över vändplan och nedför Humlestigens branta backe, har alltid bråttom till buss 144 nere på Långsjövägen. Den här gången blir jag inte utskälld av grannens terrier när jag springer förbi nr 17 i backen.
Det är ingen ute alls bland Långsjös villor på Humlestigen denna solstrålande förmiddag, förutom jag. Tittar upp mot höger när jag passerar Åsas hus där jag var dagbarn på 70-talet. Undrar var hon är nu tänker jag? Hon tog också studenten nu i våras. Skyndar vidare in på Skalbaggestigen och kommer ned till hållplatsen Myrvägen på Långsjövägen. Här är det litet trafik i alla fall. en och annan bil passerar. Långsjövägen är också ett av Älvsjös viktigaste genomfartsstråk. Nu kommer bussen, som jag precis timat in.
Klockan är 10.48 och buss 144 startar med mig från Myrvägen i riktning mot Fruängen. Passerar snabbt på vänster hand Staffans hus på Långsjövägen 109, min vän alltsedan lågstadiet. Jag justerar hörlurarna och lyssnar till Morrisseys röst. En röst jag också sedan snart ett par år tillbaka ofta lyssnar på. Det är ”Never had no one ever” med the Smiths:
”I had a bad dream, it lasted 20 years, 7 months and 27 Days…”
I mitt fall skulle detta innebära att 12 oktober 1988 är mitt ”Morrissey-datum”, vilket jag naturligtvis räknat ut. Det är om ganska så precis ett år. Ska jag hinna träffa nån tjej innan dess? Ska jag få uppleva det jag tror är höjden av kärlek, meningen med livet innan dess? Det verkar inte troligt. Och det är väldigt viktigt för mig att tänka på just detta och gärna med deppiga förtecken. Jag tycker synd om mig själv. När Smiths-låten övergår i The Missions ”Serpent’s kiss” passerar jag Gullrisstigen till höger där Claes bott så länge jag kan minnas. Han har ännu inte bytt namn till Hemberg och blivit känd för hela svenska folket.
Serpent’s Kiss – The Mission UK – YouTube
Jag lutar kinden mot den svala fönsterrutan när bussen passerar Långsjö Torg och bryggan ut i Långsjön, vi kommer in på Herrängsvägen och jag tänker på vännen Jonas som bor där inne på vänster hand. Vi såg The Mission i somras på Roskildefestivalen. Det är starka minnen därifrån. Visst har det varit en Stock-Aitken-Waterman-sommar, inte minst i Benidorm där jag var i två hektiskt festande veckor. De hade över 50 discotek som varje kväll fyllde mitt liv med Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och Mel & Kim. Motvilligt måste jag också erkänna att jag mjuknat alltmer i min musiksmak och att jag börjat gilla en del av den mainstream-musik som sköljt över mig denna sommaren. Alla dessa varma medelhavskvällar och nätter då jag dansat och dansat in på småtimmarna. ”I heard a rumour” berörde mig litet extra personligen för det här var ju precis vad jag kände denna hjärtekrossade sista tonårssommar. Jag hade verkligen fått mitt hjärta krossat, om än på ett ovanligt bittersweet och ganska så vackert och romantiskt sätt. Nothing by chance…
https://www.youtube.com/watch?v=m-DZQ80vEVI
Bananaramas färgstarkt hedonistiska video till ”I heard a rumour” från 1987 och som jag hörde varje kväll i Benidorm. De är bara för söta. Bananarama var oerhört framångsrika vid denna tid och här ser vi Siobhan Fahey, Sara Dallin och Keren Woodward i toppform. De har kallats en tidig girl-power grupp och visst är det ett statement att det är lättklädda killar som ”objektifieras” i den här videon, något mycket ovanligt vid denna tid. Och så även idag.
Och så Whitney förstås… Det här är hennes stora år. Den ena hitten efter den andra. Många minst sagt storvulet känslosamma tryckare är det och min favorit från studentfirandet är naturligtvis ”Where do broken hearts go”. Den har jag också fått höra många gånger denna sommar.
Men på discona spelades också förstås mycket av den brittiska soulfunkpop som jag verkligen gillade och fortfarande gillar. Blow Monkeys, Simply Red och Level 42 för att nämna några dansanta exempel. Det här är musik som verkligen stannat i mitt minne. Musik som min kropp kan utan och innan för att jag dansat så mycket till den. Alla dessa tre låtar spelades väldigt flitigt sommaren 1987, alla låtarna är starkt förknippade med de starka känslomässiga läxor jag lärde där och då. Därför är de alla med i de här bloggen…
Roskilde var förstås oerhört starkt, vilket startfält! I ett särskilt ljus finns även det fina och stolta minnet av att ha varit med på det som skulle bli Cornelis Vreeswijk allra sista konsert. I det stora cirkustältet mottog han den unga publikens entusiastiska jubel där han satt på sin höga barstol med gitarren i knät. Han såg trött och sliten ut, mycket äldre än sina 49 år, det minns jag. Men han hade en väldig närvaro, fokus och skärpa i sina mellansnack. Han bad oss ungdomar att vara försiktiga och inte klättra uppe i rep och stolpar. Tältet kunde rasa ihop! Detta skulle alltså visa sig bli hans allra sista spelning – och vilken succé det var.
https://fb.watch/kBua5VhEKF/
Klicka på länken och du får se hur man i filmen om Cornelis (2010) återskapade hans sista spelning. Det är bra gjort på många sätt, även om man tagit sig friheten att placera honom på en utomhusscen, så var det alltså inte.
Den 12 november 1987, på min mammas 45-årsdag, somnar Cornelis in nyss fyllda 50 år.
Roskilde-programmet för 1987
Framför Roskildes stora utomhusscenen dagen innan hade jag också en nära döden-upplevelse med Iggy Pop, jag var så nära scenen att jag kunde ta på stora scenen och är mycket stolt över denna bedrift som Jonas, jag och Staffan lyckats uppnå. Det visar sig dock snabbt vara ett livsfarligt beslut. Tumultet som utbryter när Iggy rusar in på scen och drar igång med gamla The Stooges dängan ”I got a right” är det absolut stökigaste jag varit med om i hela mitt liv. Och jag har redan vid 19-års ålder varit på på många hyfsat stökiga konserter. Men nu är det 70 000 människor och jag och vännerna står längst fram. Det är ett helt galet drag och ett enormt tryck. Vågor rör sig fram och tillbaka i folkhavet. Vi inser att vi måste börja röra oss bakåt, backa oss ur detta som känns livsfarligt. I det läget går ena skosnöret till mina röda Converse upp…
Iggy Pop live!
Herregud! Flera gånger trampar nån på skosnöret och högerfoten naglas fast. Jag fladdrar och viftar och håller på att ramla omkull, nåt som inte får hända i detta tumult. Jag vill inte trampas ned. Ska jag offra min högra Converse-sko och fly bakåt? Just då har vi nått så pass långt från scenen att den omedelbara livsfaran upphör. Puh! – Det kan noteras att 13 år senare, i juli år 2000, ska nio ungdomar trampas till döds framför Roskildes stora scen i samband med kaoset vid Pearl Jams spelning. Ja, det var livsfarligt men jag undkom med blotta förskräckelsen.
En fantastisk live-upptagning med Iggy Pop från en finsk rockfestival i juni 1987, samma turné som den jag såg. Här kan vi höra öppningsspåret ”I got a right” och ett pärlband av Iggy-klassiker
Jonas och jag i VW-bussen som var vårt hem under Roskildefestivalen 1987
Efter Cornelis spelning senare på lördagkvällen i Roskilde inträffar dessutom något festligt minnesvärt som får mig att småle där jag sitter på buss 144 och närmar mig Fruängen. Jag hade skyndat runt ett hörn och springer rakt in i fyra små engelsmän i långa svarta läderrockar, solbrillor och svarta hattar. Vi ramlar omkull i det upptrampade gräset. Vi hjälper varandra upp med några sorry och excuse me. Då ser jag att det är självaste Wayne Hussey i The Mission. Jag har krockat med Wayne Hussey och the Mission. Herregud!
Cool, coolare… Här ser vi The Mission. Tanken att ha sprungit in i detta vid denna tid übercoola gäng och faktiskt fått hjälp av självaste Wayne Hussey (i svarta solbrillor och hatt) att resa mig upp är ett av mina bestående minnen från denna legendariska festival. Hussey som sagt att han skulle knarka ihjäl sig innan 30 var just 29 när han och den 19-årige svensken hjälpte varandra upp
Den lördagkvällen den 4 juli 1987 ska jag även få bevista en riktigt mytomspunnen spelning. Det är australiensiska indie-bandet Hoodoo Gurus som kommit till Roskilde denna sommar, liksom sina likaledes australiensiska suveräna kollegor The Go-Betweens och The Triffids. Fantastiskt att så många av mina favoritband kunde vara där samtidigt. Men Hoodoo Gurus spelning på Roskilde den första helgen i juli 1987 kom senare av musikjournalister att rankas som topp-3 av bästa rockspelningar på hela 80-talet. Klart att jag var glad att jag stannade kvar till långt efter midnatt och väntade in bandet. För det var en fantastiskt bra spelning med ett band som då ansågs som ett av världens bästa liverockband. Särskild minns jag också den trevliga tyska tjej som jag hjälpte till att lyfta upp på axlarna så hon kunde se spelningen bättre. Det var ett väldigt fint ögonblick under min festivalhelg. Efteråt kände jag mig stolt över att ha varit med om detta, började känna mig mer och mer erfaren och faktiskt just vuxen, erfaren.
Hoodoo Gurus live vid samma tid och på samma turné som när jag såg dem i Roskilde. Här hör vi först en av mina personliga favoriter som lämpligen heter ”Bittersweet”, en passande rubricering på hela mitt 19:e år, mitt 1987
Efter Serpent’s Kiss på blandbandet kommer just Hoodoo Gurus som hade en stor hit detta år 1987 med litet poppigare ”What’s my scene” vars video jag fortfarande skrattar gott åt. Jag gillade hela tiden detta bands humor som hela tiden var närvarande på olika sätt. Klicka på länken för att se den roliga videon, som av nån anledning inte vill visa sig själv i bild.
”And another thing I’ve been wondering lately. Am I crazy to believe in ideals?” Jag var en mycket seriös ung man på 19 år med mycket höga ideal
–– ~ ~ ~
–
–
Slutligen rullar så den röda bussen 144 in på Fruängens busstorg och det är dags för mig att kliva av. Fruängen. En plats jag länge känt nån sorts hatkärlek till. En plats jag alltid måste passera på vägen till och från gymnasiet Brännkyrka i Midsommarkransen, på vägen till och från stan. Vid den här tiden 1987 stod varken Fruängen, Midsommarkransen eller Aspudden högt i kurs. Det var en allmänt känd och väl förankrad fördom att många socialfall och alkoholister bodde där. Det var inte populärt och en helt annan sak än idag 30 gentrifierade år senare. Fruängen var en plats som det kunde vara farligt för mig att passera kvällstid. Det kunde bli bråk. Men nu är det mitt på dagen och jag ska inte upp till t-banan utan över till 163:ans hållplats. Jag passerar Bigges grill och ställer mig vid hållplatsen.
– Buss 144 i Fruängen, närmast t-banestationen, fotot taget 1980, men det såg likadant ut och var samma bussar sju år senare
– I tre års tid har jag annars varje dag tagit tåget till Midsommarkransen och Brännkyrka gymnasium. En plats som jag nu då och då blickar tillbaka på som nån sorts illusorisk trygg plats. Men faktum är att det inte var tryggt för mig där. Och det inser jag redan då strax efter kl 11 denna oktobertorsdag 1987. För det finns ingen trygghet bakom mig. All sådan trygghet är illusorisk. Brännkyrka gymnasium är inte tryggt. Om jag nu trodde det? Några veckor tidigare hade jag återvänt med vännen Jonas till höstens skolfest, men det märks snart att jag inte är välkommen. Två av mina gamla långhåriga antagonister som nu går i trean har snart fått syn på mig och med ett par järn innanför västen är de extra tuffa och aggressiva. Det börjar med glåpord och hotfulla gester, men övergår snart till fylle-tafatta försök att slåss. De måste ju hela tiden gapa och slåss. Det är pinsamt och obehagligt på samma gång. Och väldigt trist.
– Brännkyrka gymnasium på sin klippa vid E4 i Midsommarkransen. Fotot taget från den tidigare nämna motorvägsbron – i min och mina vänners råa galghumor kallad ”självmordsbron” – det var härifrån vi skulle hoppa rakt ned i vägbanan 30 m längre ned om livet blev för jävligt… (klicka för mycket större bild)
– Men de här killarna är inte bara fulla utan lyckligtvis också småvuxna. Mina armar är så mycket längre och jag är starkare än jag ser ut, så jag kan hålla dem och deras vildsinta rallarsvingar ifrån mig. Jag är nästan huvudet längre än både de små hatiska långhåriga killarna i träningsoverall och jag är inte bara nykter utan dessutom snabb på fötterna och har suverän balans. Jag flyttar på mig och de kan inte träffa mig. Jag tar tag i kragen på den värste av dem och trycker till honom så han far bakåt. LÄGG AV! Men snart samlas en 10-15 personer, ondskans utsända, med svarta blickar runt oss och de vill uppenbarligen gärna se mig få stryk. Fega kräk, 15 mot 1, hur feg får man vara! Jag får en vision av Boromir i Sagan om Ringen, omringad av en svart svärm av hatiska orcher. Jag blir både ledsen, rädd och arg på samma gång.
– –
Ja jag blir rasande för jag är så förbannat trött på det här tjafset och bråket. Ska det aldrig ta slut? Jag tänker, är det dags att börja slå tillbaka? Ska jag slå det här hatiska kräket allt jag kan rätt i ansiktet, knäcka näsbenet på honom? Det kanske är det som krävs? Nej… Det är inte jag. Det är The Dark Side of the Force… Jag hör Yodas röst inom mig:”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering….”Så jag vänder andra kinden till och fortsätter backar. Han försöker knuffa omkull mig, men jag kliver åt sidan så han ramlar på knä. Han kommer upp än mer rasande och nu skriker han igen:–– Jävla nazibög, ska du ha stryk?! – Det är du som uppför dig som en nazist! Är du ball nu på fyllan med 15 polare i ryggen!? – Är du bög!? Bögjävel! – Ledsen att göra dig besviken, men jag är straight. Det är nobben igen. Hur många gånger ska jag behöva tala om det för dig så du fattar!?
– Nu blir han blir alldeles galen och börjar vifta ännu värre. Hjärnan har åter tagit totalt slut för denne lille förvirrade hatiske bråkstake som bara har knytnävarna kvar. I hans värld är man nazist om man är kortklippt och propert klädd, dvs har en enfärgad skjorta och inte går i jeans. Är man blond är man dessutom helt säkert nazist enligt hans rasistiska resonemang. Dessutom är man ”bög” om man är kortklippt, men jag fattar inte riktigt logiken i hans slutsatser. Har aldrig gjort det. Jag är glad över att jag redan vid 19-årsålder har det glasklart för mig att det inte är nåt som helst fel på de som är ”bögar”, men nazister har jag väldigt svårt för. Jag är allt annat än nazist och hatar att bli kallad för det!
Det alltmer högljudda bråket och viftandet har nu börjat locka till sig fler och fler människor, så även vakterna som drar den hockeyfrilleförsedde lille slagskämpen åt sidan. Hans kompis som står intill men inte längre tycks våga försöka slå mig, trots att även han har 15 långhåriga träningsoverallspolare i ryggen, blänger hatiskt på mig och ger mig fingret. Jag möter hans mörka blick, blänger tillbaka, slår ut med händerna i en uppgiven gest. Vad fan är det med dig?!Jag backar undan, omtumlad men fysiskt oskadad. Och väldigt illa berörd. Allt festhumör har blåst bort. Jag vill nu bara gå hem, gå härifrån och det ska dröja många år innan jag återvänder till Brännkyrka. De kunde aldrig få träff på mig fysiskt. Men hatet i deras ögon berörde mig väldigt illa. Hatet förföljde mig in i framtiden för framtida bearbetning. Hur kunde de hata mig så mycket? Jag som inte gjort dem någonting. All denna förfärliga intolerans och rädsla.
–
De här tre gymnasieåren rymde många djupt obehagliga ögonblick av hot, våld, glåpord, spottloskor och måttade sparkar och slag. Det fantastiska är att ingen av dessa slag faktiskt träffade mig fysiskt för jag var för snabb på fötterna och sprang fortare än nån av dem som ville misshandla mig, helt oprovocerat. Jag visste det inte då, men det är faktiskt det allra sista av de stora bråken och alla hatiska påhopp som pågått under de senaste tre åren, gymnasieåren. Jag och mina vänner har varit en del av en liten kortklippt minoritet som jagats av en ohelig allians av allt långhårigt som fanns på stan; hårdrockare, rastas, discokickers och ”träningsoverallsfolket” – många av dem känner uppenbarligen att det är viktigt att jaga, hota, spotta på och misshandla oss kortklippta.
Jag och mina vänner har fått lära oss många olika strategier för att undvika bråk, att anpassa vår liv till den rådande hotsituationen. Det handlar om allt från att inte röra sig på vissa platser på vissa tider till att välja att sitta i vissa delar av t-banetåget och undvika andra. Att, efter omständigheterna, väcka så litet uppmärksamhet som möjligt. Att undvika att möta blickar i hotfulla situationer, att dra sig undan. Inte utmana. Och att springa fort. Det var ett krig som pågick. I tre år pågick det och det lämnade sina spår på insidan.Men på universitetet förekommer inte den här typen av dräggbeteende och slagsmål. Nu befinner jag mig i en miljö där jag smälter in och helt blivit en i mängden. Det är ingen som noterar mig längre. Ingen som gapar och skriker, kastar vattenfyllda kondomer eller snöbollar på mig. Kanske är det det enskilt bästa med att ha börjat plugga. Att allt tjafs och bråk faktiskt har upphört.
Jag fnyser till, skakar av mig obehaget av minnena från den våldsamma skolfesten just som buss 163 stannar till vid hållplatsen i Fruängen ca kl 10 minuter över 11. Jag visar mitt SL-kort för chauffören som kanske undrar varför jag till synes helt omotiverat ler så brett. Det beror på att jag just nu i lurarna hör början på den kanske finaste mest och trösterika låten från de åren. ””There is a light that never goes out”med The Smiths. Låten som blivit så symbolisk bland fansen. Hur mycket mörker och hat ni än öser över oss kan ni inte släcka ljuset. Morrisseys röst och Johnny Marrs gitarr är en helig förening. Låten är en av 80-talets allra bästa. En klassiker.
The Smiths: ”There is a light that never goes out”, 1986 –
~ ~ ~
–
Nu är det dags att pausa i berättelsen och ställa en möjligen befogad fråga: – Är det synd om mig?
Nej egentligen inte. Och absolut inte idag. Mina problem och utmaningar är alla ”boringly ordinary middle class problems” som en lärare på en kurs jag många år senare ska gå brukar säga. När jag blir äldre ska jag komma att förstå att det är väldigt många som upplevt tonåren som en jobbig period, en väldigt jobbig period men på olika sätt. Det är mycket vanligt att människor upplever problem under sina tonår. Bara det att jag inte visste något om detta då, då när jag var helt uppe i mitt eget emellanåt nog så melodramatiska tonårsdrama. Jag kände mig så annorlunda och icke-ok, men var samtidigt tjurskalligt och envetet stolt över att våga vara mig själv i den verklighet jag då upplevde som så hård.
I den tid då jag var tonåring var det rebelliskt att vara proper och välartad. Det kunde upplevas som oerhört provocerande och det kunde leda till just den typ av repressalier och påhopp som jag fick gå igenom. Jag känner en sån stark ömhet för den här snälla och godhjärtade tonårskillen som gick runt på Jorden de åren, som lyssnade på och ville se ut som Lloyd Cole i sin svarta polotröja. Det var en väldigt romantiskt poetisk och idealiserad värld som var hans. Denna värld så full av gränslös längtan, ideal och orealistiska föreställningar… Jag kan se gamla musikvideos och känna en sådan sympati och värme för allt vad detta betydde för honom, för mig. Det var bara så fint och jag är nu många år senare ändå tacksam att jag fick gå igenom detta. För jag lärde mig så mycket av det.
”She crossed herself as she put on her things She has promised once before not to live this way If she don’t calm down she will burn herself out Like a forest fire, well doesn’t that make you smile.
I believe in love, I’ll believe in anything That’s gonna get me what I want and get me off my knees.
It’s just a simple metaphor for a burning love. Don’t it make you smile, like a forest fire…”
Men denna hårda tonårsvärld långt innan internet var så isolerad och begränsad på så många sätt. Jag kände mig så udda. Detta som då var min enda verklighet var något som jag fick möta med de verktyg jag hade tillgång till där och då. I själva verket är jag en av de mest priviligierade människorna i hela världen. Jag är född i Sverige och uppvuxen i en villa i ett medelklassområde i Stockholm. Jag är vit och jag är man, (bevisligen testad som) mer än normalbegåvad. Jag är lång, straight och har inga funktionsnedsättningar annat än måttlig närsynthet och astigmatism. Inget har nånsin saknats mig materiellt. Jag är frisk och har mått bra så när som på en släng av psoriasis vintern 1986-1987, men de eksemen försvann slutligen i Medelhavets salta och varma vatten i juli 1987 – jag återuppstod på sätt och vis där och då.Med det viktiga perspektivet i minnet, att det inte är synd om huvudpersonen i berättelsen, återvänder vi till den där friska och klara oktoberdagen 1987…
~ ~ ~
1987 är på mer än ett sätt bussresornas år för mig. Det året gjorde jag flera episka bussresor, åtminstone ett par som var flera strån vassare än denna friska oktobertorsdags tur vidare med buss 163 från Fruängen till Bredäng. Vidare in i vardagsäventyret.
Men jag tänker ofta tillbaka på sommarens magiska bussresa genom Europa och jag gör det nu igen här i Fruängen denna kalla höstdag. Det stora äventyret. Det största äventyret. Att tillsammans med fem jämnåriga vänner åka VW-buss från Älvsjö och ut i ett ännu av Kalla Kriget delat Europa med passkontroller vid varje passerad gräns var en enorm upplevelse. Det var en odyssé för mig. En odyssé fylld av starka intryck och oförglömliga äventyr, bl a på Roskildefestivalen.
Den legendariska VW-bussen av 1977-års modell står startklar uppe på vändplan hemma på Humlestigen den 1 juli 1987. Från vänster: Anders, Magnus och jag
Färden fortsatte sedan genom Tyskland, Nederländerna och Belgien in i Frankrike. Vi passerade Paris och bodde på budgethotell i tvivelaktiga kvarter och turistade intensivt som bara 18-19 åringar kan i ett dygn innan vår roadmovie tog oss vidare allt längre söderut i Spanien på väg mot Pyrenéerna, Andorra och Spanien. Det var en väldigt, väldigt vacker resa då vi passerade Orléans, Limoges, Cahors, Montauban på vår väg mot Toulouse och susade nu fram med uppskjuten sidodörr över de böljande gröna sydfranska fälten och vidare mot Pyrenéerna och det lilla landet Andorra. Frihetskänslan var bedövande. Helt enorm. Något liknande hade jag aldrig någonsin känt tidigare. Att vara så långt borta hemifrån mamma och pappa på väg genom det största äventyret i hela mitt liv.
Staffan i VW-bussen där vi rusar fram med uppskjuten sidodörr över de sydfranska fälten nånstans mellan Limoge och Toulouse i mitten av juli 1987
Särskilt minns jag också när vi hade ätit middag nånstans mellan Cahors och Montauban på ett litet franskt värdshus. Vi hittade en gammal rostig gungställning på bakgården bakom värdshuset med utsikt över de vidsträckta åkrarna. Solen var på väg ned. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade delar av ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot VW-bussen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den tidiga julikvällen 1987.
Suggestiva ”Gnossienne 1” av Erik Satie, 1893
Under de här etapperna ville vi spara pengar och sov därför på enklast möjliga sätt. Och i denna ålder var även ”enklast möjliga sätt” fortfarande fysiskt möjligt eftersom våra tonårskroppar pallade med vad som helst. Två av oss (jag och Robert) sov på golvet i VW-bussen eller på sätena; det var min favorit. De kortaste av oss (Magnus) sov i Packline uppe på busstaket och de andra tre (Staffan, Mats och Anders) sov i tältet som vi dragit ut men inte brytt oss om att slå upp. Det var som en stor extra extern sovsäck. Det funkade. Då.
När vi snirklat oss upp längs hisnande serpentinvägar in i och ned ur Pyrenéerna kom vi in i Spanien, det soliga Spanien. Tjuren Ferdinands Spanien som mottog oss varmt med sina hemlighetsfulla gränsbyar i kvällningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”. För U2s mästerliga ”Joshua Tree”-platta snurrade i bandspelaren gång på gång. Vackert och oerhört stämningsfullt att glida fram trygg i bilen genom denna suggestiva upplevelse av ljus och värme.
Den kvällen i norra Spanien stannade vi på något som vi tyckte verkade vara ett bra och skyddat ställe, om än något fuktigt, med buskage runt vår lägerplats. Dock hade vi inte mer än hunnit lägga oss ned förrän vi anfölls av skoningslösa svärmar av gigantiska spanska mosquitos, jättemyggor. Rop och svordomar uppblandat med klatschande desperata slag hördes både uppifrån Mange i Packline och grabbarna i tältet. Snart var de tillbaka vid bussen, irriterade på Anders som orättvist hölls ansvarig för detta usla val av lägerplats. Vi hade en nödsituation och fick evakuera. Snabbt. Vi åkte en bit till i det varma nattmörkret. Alla var trötta och griniga och det visade sig nästa dag att det ställe vi tillslut hittade var i utkanten av en soptipp. Det kändes väldigt mycket som Musses, Kalles och Långbens välkända husvagnssemester.
Musse, Kalles och Långbens odödliga morgon vid soptippen
Nu kom vi närmare och närmare spanska kusten som vi till slut nådde strax söder om Barcelona. Vi skrek högt när vi såg det första av Medelhavet; min allra första kontakt med detta i alla avseenden klassiska vackra hav. Här blev landskapet mycket snart torrare och mer ökenlikt förbränt av solen. Ökenkänslan fick mig att tänka på U2s bilder i Joshua Tree-plattans konvolut. Det var en biblisk känsla över landskapet vi passerade Det här kändes verkligen som Guds land och minnena av U2s låt med samma namn, som jag även har med mig i blandbandet på bussen i Fruängen, är starka och bestående.
Videon till U2s ”In God’s country”, fjärdesingeln från den makalöst framgångsrika ”Joshua Tree”-LPn 1987
De sista milen längs spanska kusten, Costa Blanca, blev avsevärt mycket mer spännande än vi tänkt oss. I Valencia gick kopplingsvajern av och vi blev stående. Det fanns ingen verkstad som kunde hjälpa oss. Kanske hade de siesta? Kanske struntade de helt enkelt i ett gäng med lätt uppjagade tonårskillar. Vår superhändige vän Staffan gjorde mot alla odds en provisorisk lagning värdig McGyver som höll nån kilometer, sen sket det sig igen. Nu var goda råd dyra. Men vi upptäckte att det gick att ”springa igång bussen”. Dvs fem man sköt på och en satt vid ratten och försökte tvinga i växeln. När bussen började rulla kom plötsligt ett ryck och det gällde att kasta sig ombord och hänga med. Ugh! Action!
Solen stekte obarmhärtigt och vi svettades floder. Det var en cirkus eftersom Valencia hade ett oräkneligt antal stoppljus och även ett oräkneligt antal spanjorer som skrattade gott och pekade finger åt oss. Vi kunde bara köra köra ca 100 m åt gången, sen var det rött igen och alla utom Anders som körde fick hoppa ut och skjuta igång på nytt. Helt hysteriskt, men efter ett tag när vi alla var dyblöta av svett började det bli litet kul. Vi skrattade, gapade och skrek åt spanjorerna och tog emot ”hyllningarna” med stor värdighet. Det blev en ren show som vi fick köra uppemot tio (!) gånger innan vi äntligen kom ut ur stekheta Valencia och på låg växel kunde rulla de sista milen mot Benidorm.
Mats och Staffan kämpar och skjuter på VW-bussen i Valencia den stekheta julidagen 1987
Till slut kom vi runt en vägkrök i våra modiga 50 km/h och såg plötsligt Benidorm – våra drömmars mål glittra framför oss. Det var ett stort ögonblick som snabbt höll på att bli vårt sista när vi var en hårsmån från att frontalkrocka med en lokalbuss i samband med den vänstersväng som tog oss av motorvägen och in i de spanska charterdrömmarnas stad. Stackars Anders fick mer ovett, men det var snart glömt för nu var vi äntligen framme! Benidorm – detta bubblande festglada näste som sommaren 1987 var the place to be i Medelhavet och då helt dominerad av Stock-Aitken-Watermans produkter.
Vi stannade för att fira vår ankomst med glass och jag minns att de spelade Rick Astleys omåttligt populära brottarhit ”Never gonna give you up” när vi också hörde ett hemskt gnissel då vi repade upp sidan på en sprillans ny vit Fiat Croma. Hjälp! Vi flydde skam till sägandes från platsen för nu orkade vi helt enkelt inte med mer bråk och tjafs. Nerverna var på bristningsgränsen och vi ville bara fram till vårt hotell, det legendariska 80-talsparadiset Tropicana Gardens. Som hämtat hur en Wham-låt.
Rick Astleys omåttligt populära listetta ”Never gonna give you up”. Så här 30 år senare kan jag i alla fall fortfarande konstatera att han sjunger rätt bra och att han på föredömligt sätt avviker från hockeyfrilletrenden
I nöjesmetropolen Benidorm utbröt sedan ett massivt festande helt värdigt sex svenska tonårskillar långt borta från alla föräldrar och svenska begränsningar. Det tycktes hela tiden vara happy hour och barerna och discoteken var så många att de inte gick att räkna. I detta nöjes-eldorado utan dess like skulle vi nu vara i två veckor; ett galet och säkert farligt festande tog sin början. Jag minns att jag blev erbjuden hasch och marihuana redan första kvällen, men tackade konsekvent nej. Knark var och är inget för mig, men jag spottade inte i glaset. Åtminstone inte de första dygnen.
Happy Hour 1: Mats och Magnus i Benidorm, juli 1987
Happy Hour 2: Staffan och Anders i Benidorm, juli 1987
Happy hour 3: Robert och jag i Benidorm, juli 1987 – jag gillade verkligen de där härliga lätta dojorna jag övertagit från pappa (Notera de tidstypiska pratbubblorna)
Och nej, lika bra att jag förtydligar det direkt här. Jag fick inte napp där heller. Inga brudar för mig i Benidorm. Det närmaste jag kom var två franska och väldigt söta (gissningsvis 14-åriga) tjejer som faktiskt klättrat upp i ett träd utanför vårt hotellrum och busvisslade och bevisligen spanade in på mig när jag bytte om. Och det var ju trots allt en rolig och positiv upplevelse för mig, men det var förstås inte vad jag hoppades på då. Det här var ju ”bara småtjejer, fjortisar”. Nu efteråt måste jag säga att det var riktigt rart.
Vårt magnifika charterhotell ”Tropicana Gardens” i alla sin glans, som en jättelik spansk förvuxen spettekaka
Playa Levante, den östra stranden i Benidorm i juli 1987. Vi anar skyskrapshotellen och bortom dem de berg jag kom att söka mig upp i
Som tidigare noterats mådde jag bra av solen och de salta baden som var undergörande för mina hatade psoriasis-excem. Så viss hälsosam effekt hade resan utan tvivel på mig. Efter några ytterligare dygn i det blinkande och dunkande charterparadiset orkade jag inte riktigt med i det uppskruvade festtempot – man kan inte äta sig mer än mätt, festa sig mer än trött – och började ge mig iväg på upptäcktsfärder på nån av de vespor som vi hyrt.
Jag och Staffan på varsin vespa i bergen strax öster om Benidorm, juli 1987
Benidorm var farligt på andra sätt också. Jag körde vespa i 70 km/h på kvällarna utan hjälm och några som helst skydd, dvs i t-shirt, min Matinique-jacka, tunna bomullsbyxor och pappas gamla lätta tennisdojjor från 60-talet. En natt körde jag ut från Benidorm och upp bland bergen som ligger österut längs med kusten bortom östra stranden Playa Levante. Vägen snirklade i serpentiner högre och högre upp, bitvis gick det neråt korta stunder och då kom farten upp i dryga 70 km/h. Med vinden i håret och månskenet glittrande i det sammetssvarta Medelhavet var detta en helt euforisk upplevelse. Men livsfarlig. En enda felaktigt rörelse med styret och jag hade flugit rätt ut i terrängen bland vassa klippor och taggiga buskar.
I pappas 60-tals sneakers, axelvaddade uppkavlade Matinique-jackan, linne och vita bomullsbyxor uppe i bergen längs serpentinvägen utanför Benidorm
Högt upp bland klipporna kommer jag till en utsiktsplats med ett stort kors vid vägkanten. Ett stort kors… Jag blir nyfiken, bromsar in vespan som sladdar litet lätt i vägrenens grus innan jag får ned farten och rullar sista biten fram till korset. Jag liksom dras till det som det var magnetism. Det står nåt på korset, sitter en liten platta vid foten av det. Nu står jag alldeles stilla och det har blivit knäpptyst runt mig. Jag känner mig alldeles spiknykter och klar igen. Allt är stilla, ingen vind och jag är för högt upp för att längre höra vågbruset nedifrån. Jag ställer vespan, kliver av och böjer mig med för att läsa. Och jag blir alldeles mållös när jag läser.
La Cruz de Benidorm
”In memory of…”. Där står namn och födelsedatum på en schweizisk turist, bara ett par år äldre än jag, som drygt 20 år gammal omkommit i en trafikolycka på denna plats ungefär ett år tidigare. Länge blir jag stående och stirra på texten medan budskapet sjunker in. Vad är det jag håller på med? Benen börjar skaka litet lätt och jag sätter mig ned vid foten av korset och bara andas en stund. Och där vid det stora korset bland klipporna högt över Medelhavet sitter jag länge och andas och tänker. Jag blev sittande där ett par timmar, nynnandes på den underbart vackra och för denna stund mycket symboliska U2-låten ”One tree hill”. Där sitter jag tills gryningen sakta kommer som ett försiktigt ljus från öster över Medelhavet och jag till slut i det första dagsljuset får möta den hisnande panorama-utsikten och havshorisonten i all sin vidunderliga skönhet. Det är en stark religiös upplevelse, ett möte med Guds nåd…
”Oh great ocean, oh great sea. Run to the ocean, run to the sea…”
Det är en djup och stark upplevelse som ska stanna hos mig så länge jag lever. 30 år har gått och jag minns det kristallklart än idag. Det är så stort. För det är första gången jag möter havshorisonten, något jag sedan ofta ska göra och njuta av vid många hav och i många länder. Det är en första smak av en meditativ upplevelse vid havet som ska bli väldigt mycket jag. Nu denna julimorgon 1987 upplever jag detta för allra första gången. En upplevelse långt större än mig själv. En religiös upplevelse. Andaktsfullt kliver jag upp på vespan igen, kickar igång den och kör försiktigt ned för serpentinvägarna tillbaka hem till hotellet. Det skulle inte blir några fler galna turer på vespan. Varken där och då i Spanien den sommaren eller senare.
~ ~ ~ Sometimes I get tired of the waiting Sometimes I get tired of being in here Is this the way it has always been? Could it ever have been different?
Do you ever get tired of the waiting? Do you ever get tired of being in there? Don’t you worry, nobody lives forever, Nobody lives forever…” Pink Floyd: ”A new machine, pt 1”, 1987 ~ ~ ~
Utsikt dagtid mot Playa Levante och Playa Poniente från det magnifika korset uppe i bergen (klicka för större bild)
U2: ”One tree hill” som är dedikerat till bandets vän och roadie Greg Carroll, en maorier från Nya Zeeland, som omkom i en mc-olycka i Dublin 1986 när han jobbade för bandet. Det var ett oerhört hårt slag för U2 och de dedikerade den kommande succéplattan till honom. Det är fortfarande en av de allra vackraste och mest berörande existentiella poplåtar jag vet. Klippet inleds med några tidstypiska musikaliska listplaceringar innan vi hittar denna låt som etta på Nya Zeelands topplistan tidigt 1988.
”I’ll see you again, when the stars fall from the sky and the moon has turned red over One Tree Hill. You ran like a river, on to the sea…”
”One Tree Hill” finns naturligtvis med mig på det blandband som jag laddat freestylen med denna höstdag långt från Medelhavet och sommarens storslagna resminnen. Men hemresan från nöjesmeckat vid Medelhavet blev minst lika spännande den.
Jag har återvänt från min äventyrliga vespatur i de mediterrana bergen. Efter frukost får jag av receptionen reda på att min mamma har sökt mig och vill att jag ska ringa upp. Vad kan detta vara? Det ska jag snart få reda på.
Det är mycket som känns mer eller mindre misslyckat i mitt liv vid denna tid, men en sak som inte borde göra det är skolan. För det gick väldigt bra i skolan. Det var ett glädjeämne. Samtidigt som det liksom ändå alltid var fokus på det halvtomma glaset. Jag hade inte 5,0. Det räckte liksom ändå inte riktigt hela vägen. Det räckte t ex inte till Handelshögskolan som då framstod som det allra bästa jag kunde ägna de kommande 3 – 4 åren åt. Men som sagt, jag kom inte in på första antagningen för jag hade inte tillräckligt bra betyg, dvs inte 5,0. Men vi som låg ”ganska nära” kunde kallas till det psykotekniska provet – ja det hette faktiskt så – en tidig variant på högskoleprovet med liknande funktion.
Och nyheten om att jag är kallad till detta prov når Humlestigen i Älvsjö i mitten av juli när jag befinner mig borta i Benidorm i Spanien. Jag minns samtalet med mamma i en av hotell Tropicana Gardens telefonhytter (kom ihåg – det finns inga mobiler eller nåt internet 1987) och hur jag fick börja planera för att avbryta min semester och ta mig hem på något annat sätt. Det var inte helt enkelt och självklart då. Det var ett stort projekt för mig då. Jag pratade med olika resebyråer och hotellpersonal med stigande oro att det skulle bli för dyrt, men fick till slut ett gott råd av det svenska par som drev en svensk restaurang i Benidorm. Man kan åka buss hela vägen hem till Stockholm och det kostar bara några hundra kronor för en tonåring som mig. Och bagaget kostar inget extra. Så får det bli.
Jag måste därför avbryta semestern några dagar innan mina vänner som ska hem i VW-bussen. Vi säger hej kvällen innan för när jag tassar upp vid 05.30-tiden i gryningen sover mina vänner fortfarande. En taxi tar mig in till busstationen där den improviserade hemresan med en stor och tung resväska plus en jättebag tar sin början. Allt anpassat till en bilsemester där detta inte skulle behöva bäras längre än från bilen in i hotellobbyn och tillbaka. Nu får jag kånka på dessa tunga väskor för nu skulle jag ta mig hem med buss. Eller snarare flera bussar. Första bytet ska ske i Barcelona och jag vet att jag har 10 minuter på mig och vilket nummer bussen som ska vidare mot Sverige har. När bussen kör ned i ett stort varmt och svettigt underjordiskt garage fyllt av stinkande avgaser tilltar min nervositet.
Föraren kan några få ord engelska men verkar ändå inte kunna förstå min fråga om varifrån bussen till Sverige går, än mindre besvara den. Nervositeten tilltar. Jag får hoppa av bussen och börja leta runt själv. Obehagligt nog är garaget jättestort och jag stapplar fram kraftigt överlastad med bagage i de svängande lysrörens stickande sken. Svetten rinner i strömmar och avgaserna får mig att hosta och flämta. Det är en mycket stressande och gradvis allt mer obehaglig situation eftersom det dels inte verkar finnas nån personal på plats, dels att de få som finns där tydligen inte kan prata engelska.
Nu är det plötsligt bara 5 minuter tills bussen ska gå och jag har inte pengar till att ta mig hem på nåt annat sätt. Det finns ingen budget för några missar och ingen smartphone för att på nåt sätt lösa situationen. Jag känner paniken komma när jag till slut får ett infall. TYSKA! Efter sex år i skolan kan jag faktiskt prata litet tyska. Och den överviktige gamla spanjor som slagit ut med händerna i en uppgiven gest när jag frågat på engelska ler plötsligt och nickar när jag frågar honom på tyska.
Aha, nach Schweden. Gehen Sie geradeaus und dann links... Jag tackar och tackar och är färdig att krama honom, men springer sen snabbt på skakiga ben med allt mitt bagage iväg enligt instruktionerna. Och mycket riktigt, där står bussen till Sverige.
Det är svårt att beskriva hur lättade jag är när jag kan langa in mina två tunga bagage i skuffen och sen hoppar upp med min lilla lätta ryggsäck med alla värdeföremål i famnen och sätter mig i bussen. Jag är ombord med ca två minuters marginal… Jesus! En euforisk känsla av lättnad sprider sig i hela min kropp när bussen börjar rulla och lämnar det gudsförgätna avgasstinkande underjordiska garaget och rullar ut i det bländande starka solskenet på förmiddagen denna varma sommardag vid lunchtid sent i juli 1987. Jag minns det som en av starkaste känslor av lättnad jag upplevt i mitt liv.
Men nu några månader senare sitter jag i den nästan folktomma kalla buss 163 och ska ta mig genom Segeltorp till Bredäng och tänker på sommarens bussdramatik. Mina buss-odysséer. Men efter den förfärliga upplevelsen i bussgaraget blev det en minnesvärd och spännande hemfärd. Vi rullade norrut och passerade franska gränsen medan mörkret började falla. I den sena skymningen kom vi till utkanterna av Perpignan. Här fick vi stanna och äta vid en enkel gatuservering, men allt smakade himmelskt. Efter maten smet jag ut och tittade på stjärnhimlen och kände sältan i luften från Medelhavet. Nu började det bli riktigt poetiskt vackert – och jag var ju så lycklig över att vara på väg hem min trygga buss. Jag fick upp ett snäckskal ur fickan och höll upp det mot månen. Månen och snäckan i förening. Rymden och havet… Euforiskt lycklig, mätt, belåten och trygg lämnar jag restaurangen och känner grilloset, hör bränningarna från stranden och tror på fullt allvar att detta måste vara den lyckligaste stunden i mitt liv. Kanske är det det? Obeskrivligt lättad drickandes Cola ombord på min spanska buss på väg hem till Sverige igen
~ ~ ~
Medan buss 163 startar och trögt accelererar i det fruängsgråa längs Fruängsgatan mot Bredäng lägger jag kinden mot den kalla glasrutan och blåser varmt mot fönstret. Det immar snabbt igen. Det är bara några plusgrader varmt nu ute i det strålande klara höstvädret. Sikten verkar i princip oändlig. Kanske borde jag åkt upp i Kaknästornet idag? Jag skrapar upp en tittglugg i imman och tittar upp mot vänster och de höga husen vid Lina Sandells Plan som just nu syns i gluggen. Tankarna går omedelbart i en viss riktning, min första tonårskärlek – A – med världens vackraste leende. Jag vågade i alla fall uttrycka mina känslor, mot nästan (men inte riktigt) alla odds. Det blev förstås nobben och en ironiskt elak förlöjligande gåva fick jag för att jag verkligen skulle förstå att jag hade gjort bort mig rejält. Jag skulle fatta hur fel ute jag var. Och jag var fel ute. Hon var inte intresserad, facts of life.
Det tog hårt, men jag blev överraskad över min egen reaktion då jag blev förbannad istället för apatiskt förkrossad och gick tillbaka med gåvan och ställde den på trappan hos upphovstjejen, med ett skarpt och tydligt svarsbrev. Det var starkt av 17-åringen. Tonårstjejer kan vara väldigt elaka och här ville livet att jag skulle få en rejäl emotionell snyting. Men jag småler mest åt det redan nu när jag sitter i bussen, för till saken hör här att detta är utrett för längesen. Det blev fel då, men reddes ut redan under studentfirandet och 32 år senare är vi goda vänner och det finns inte en gnutta av hard feelings kvar. Tvärtom! Nu kan vi skratta åt det. För det var verkligen lärorikt. Soundtracket till denna upplevelse är givetvis Depeche Mode. För mellan 14 och 18, 1982-1986, var det väldigt mycket synthpop i mitt liv, vilket också sammanfaller ungefärligen med denna genrers guldålder då detta var ny och väldigt provocerande musik, den första generationen 1980-1985. Men hösten 1987 lyssnar jag inte jättemycket på Depeche Mode. Det finns ingen DM-låt på det anglofila gitarrpop-band som nu snurrar i min freestyle och jag har inte heller några planer att gå på DMs Music for the Masses-konsert på Isstadion. Jag ska senare komma att uppskatta den här plattan desto mer, men just nu är den inte i fokus.
Depeche Mode: ”Lie to me”, 1984 – var inte med på blandbandet den där dagen men ständigt närvarande tre år tidigare då allt handlade om A som nämndes här ovan…
Fokus den här hösten är grubblerier och funderingar av olika slag. Detta för att jag första gången någonsin i mitt liv tillbringar så mycket tid för mig själv, på egen hand. Och att jag inte heller har något dagligt regelbundet sammanhang att finnas i. Jag borde naturligtvis sitta och läsa på heltid de dagar jag inte har något schemalagt, men så blir det inte den här hösten. Det är alldeles för mycket annat som upptar min vakna medvetenhet. Mest funderingar och grubblerier kring kärlek och hur omöjligt det hela verkar. Mina tankar har nästan alltid en negativ ingång i ämnet. Man skulle kunna säga att en negativ programmering pågår med många negativa affirmationer, men det är förstås något jag inte alls är medveten om. Det är ju min verklighet. Den låda jag sitter inne i. Instruktionerna för att ta sig ur lådan sitter på utsidan av lådan. Och jag har ingen mentor eller coach som kan hjälpa mig tänka utanför boxen.
Det här är något som börjat tidigt. Som 19-åring har jag tio års någorlunda medvetet perspektiv på livet. Tio år. Nu känns det inte så mycket, men då var det flera evigheter av tid i 19-åringens liv. Evigheter; t o m Pink Floyd sjunger om det i monumentala ”Time” från Dark side of the Moon (1973) som jag lyssnat mycket på senaste året. Jag börjar känna mig stressad av tiden. Att jag snart ska fylla 20 och min subjektiva upplevelse är att jag har åstadkommit så litet, inte hunnit med, eller t o m misslyckats med, särskilt mycket. Det är mitt perspektiv där och då när jag ständigt jämför mig själv med andra till synes så mycket mer framgångsrika jämnåriga. Det har nu gått tio år av tid sen lågstadiet, när det hela började.
”Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain. You are young and life is long and there is time to kill today. And then one day you find ten years have got behind you. No one told you when to run, you missed the starting gun.”
Denna klassiska text har redan 14 år på nacken när den kommer till mig och träffar mig. Texten är existentiellt brutal och berör mig djupt.
”And you run and you run to catch up with the sun, but it’s sinking; Racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way but you’re older. Shorter of breath and one day closer to death.
Every year is getting shorter; never seem to find the time. Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines. Hanging on in quiet desperation is the English way. The time is gone, the song is over, Thought I’d something more to say.”
För tio år sedan gick jag i trean på lågstadiet i Herrängens skola. Med 144:an har jag också efter Långsjötorg på vänster hand passerat Apelvägen och den första stora kärleken – M – även den obesvarad. Hon var så alldeles väldigt söt, som en katt. Jag tyckte väldigt mycket om katter som barn, vi hade katt hemma och en katt-komplimang var det finaste man kunde få av mig när jag var 9-10 år gammal. Jag har förstås inte ABBA med på den engelska mixen jag lyssnar på nu men ”SOS” och ”Knowing me, knowing you” kunde ha varit ett lämpligt soundtrack för den söta och oskyldiga historien. Det är egentligen bara ett sött minne för mig, även om det är en del av en negativ trend som gick som en röd tråd genom hela min uppväxt.
ABBA: ”Knowing me, knowing you”, 1976 – väldigt mycket M för mig
Konsum vid Långsjö Torg längs 144:ans rutt mot Fruängen. Fotot är taget 1977, som det såg ut när M var allt för mig, men det såg i princip likadant ut 10 år senare
Långsjö Torg 1983, med tidstypisk buss jag färdades i några år senare, detta är dock 141:an
144:an har också passerat stationen Herrängens gård och bortom den ligger Sjöhagsvägen och där bodde E, nästa stora kärlek. Jag frågade chans och fick officiellt nobben första gången. Bee Gees ”How deep is your love” eller snarare nåt med ELO, kanske ”Sweet talkin’ woman” – ”So sad if that’s the way it’s over…” kunde ha varit ett lämplig soundtrack för detta inträffade nån gång i fjärde klass 1978-1979 i hjärtat av disco-eran då jag efter ABBA fått brittiska ELO från Birmingham som mina stora idoler. De balla grabbarna lyssnade på KISS och Sweet. Jag och tjejerna lyssnade på ABBA och ELO. Och redan då 1987 hade de sorglösa 70-talsminnena fåt ett särskilt varmt färgfilter och ett särskilt vackert motljus. Redan då var 70-talet fruktansvärt längesen och väldigt annorlunda. Känslan var kanske att det då var ännu längre bort än nu. Sorglösa barndomsminnen. Nu var det väldigt annorlunda. En mycket hårdare värld.
ELO: ”Sweet talkin woman”, 1977 – oerhört mycket E för mig
Buss 163 lämnar Fruängen och Herrängen bakom sig. Vi kommer till Vantörsvägen och de ännu öppna gräsytor och små fält runt korsningen som nu är kraftigt förtätade och tar höger mot E4 och Hägersten samtidigt som ”Right here” med australiensiska The Go-Betweens rullar igång.
Korsningen jag befann mig i där och då. Fotot är taget i december 1976, men det såg precis likadant ut 11 år senare. Nu ser det helt annorlunda ut, förtätat och förändrat.
För jag lyssnar ju på ett analogt kassettband som rullar i en liten bärbar bandspelare i skinnjackans innerficka. Det är en väldigt fin och söt poplåt, en singel från februari i år, med detta bedårande sympatiska indieband som också befann sig på Roskilde i somras. Vilken festival! Jag tänker på det gång på gång hur fantastiskt det är att alla dessa band och artister faktiskt sammanstrålade där i somras. Och att jag var där. För på den här tiden lyssnade jag på väldigt mycket samtida musik med kontemporära band som jag också kunde se live eftersom de inte lagt av för en massa år sedan. Men det är också sant att det är vännen Jonas som upptäcker de flesta av de här akterna som vi lyssnar på, snackar om och springer på konserter för att se.
The Go-Betweens: ”Right here”, 1987, första och bästa singeln från årets platta ”Tallulah”
Jag kisar mot solen när bussen far längs Vantörsvägen på väg mot Bredängsmotet där vi ska korsa E4. Go-Betweens spelar på och jag blundar och får den där speciella varmröda färgen genom slutna ögonlock. Det känns faktiskt riktigt bra att ha klarat av allt det som våren, sommaren och hösten 1987 så här långt skickat på mig. Det har hänt en hel del. Varit en hel del. Jag andas djupt och lugnt och njuter av att få slappna av med bra musik i lurarna. Och just idag, dagen efter en tenta, kan jag faktiskt med gott samvete ta ledigt från studierna. Bussen rullar på och över E4:an.
”Whatever I have is yours, and it’s right here…”
När jag slår upp ögonen igen passerar vi redan Ugglemossvägen på höger hand där vi svängde in för att komma till Backvindeln och det radhus som mamma och pappa hyrde 1974, vår allra första tid i Stockholm. Ja den allra, allra första tiden var i en lägenhet i Västra Flemingsberg men där var kulturchocken för stor för familjen som flyttat in från Jönköping. Det var kiss i hissen, kanyler i trappuppgången och ”fyllegubbar” som slogs med kniv nere på parkeringen. Har ett bestående minne av hur pappa ringer till polisen just för att två ”fyllegubbar” drar kniv utanför vårt fönster och börjar slåss och göra utfall mot varandra. Det var litet otäckt för 6-åringen.
Jag har nyligen jobbat många år i Flemingsberg och kan garantera att det är mycket bättre nu. Men då 1974 var det för stökigt för att barnfamiljen från landet skulle kunna finna ro där. Jag och min bror flyttades till mormor och morfar i Uppsala medan de letades nytt boende. Ganska snart hittades ett andrahandsboende högt uppe längs Backvindeln i Mälarhöjden, precis ovanför Bredäng. Vi bodde alldeles nära ”Teletornet i Bredäng” eller Sätra radiolänktorn som jag senare förstått att det hette. Tornet, som är ett känt landmärke i Stockholm sydväst, var otroligt högt för 6-åringen, drygt 60 meter. När jag satt vid dess fot och tittade upp var det som hela himlen rörde sig runt tornet, en hisnande känsla. Det var som om molnen kom närmare. Jag är som 6-åring väldigt fascinerad av torn eftersom jag redan då är en stor Tolkien-fan och tycker alla former av torn är spännande. Den känslan har bara delvis gått över nu 44 år senare.
”Teletornet i Bredäng” a k a Sätra radiolänktorn i en bild från 2016, men då 1987 och ännu tidigare 1974 var tornet betonggrått
Så denna bussfärd tar mig verkligen förbi min tidiga barndoms kvarter med lekskolan på Hattmakarbacken där jag var en av de allra äldsta och den ende som kunde sköta grammofonen, skivspelaren. Ja det där med musiken började tidigt. Just då var det mycket Björn Skifs en period och ”Hooked on a feeling” som gällde, eller ”HoggaTjacka” som vi kallade den. ”Calle gratuleras på 7-årsdagen av barnen och fröknarna på lekskolan”. Det lilla kortet fick jag i februari 1975 och har det fortfarande kvar nånstans nere i en låda källaren. Några av de barnen på lekskolan skulle jag träffa drygt 10 senare i Brännkyrka gymnasium då barnen från Stockholms sydväst olika delar återförenades som tonåringar.
Björn Skifs live i ”Hooked on a feeling” i ett klipp från SVT 1974
Nu har bussen inte långt kvar till Bredängs tunnelbanestation. Vi åker nedför Bredängsvägens backe och när vi närmar oss busstorget i skuggan av den 180 meter långa tunnelbaneviadukten imponeras jag av min analoga mixning när finstämda ”Right here” övergår i upptempo-gitarrpopen med Westworld. ”Sonic Boom Boy” var en favorit under vårens studentfirande och jag ler när jag tänker på det som nu ligger ett halvår tillbaka i tiden.
Westworlds video till ”Sonic Boom Boy” från februari 1987, de får beskrivas som ett riktigt onehit-wonder, men jag var väldigt förtjust i den här partylåten.
Och när jag tänker på studentfirandet är det förstås omöjligt att inte tänka på den senaste stora kärleken, den andra och sista stora tonårskärleken – M, igen. Det skulle inte bli större och mer än så. Lyckligtvis. Att lägga ett drygt år av sitt känsloliv på att på avstånd dyrka och mystifiera en relativt främmande person på det sättet brukar ses som en klassisk tonårsföreteelse. Och det var väldigt mycket jag de sista två tonåren i mitt liv. Det var väldigt mycket så. Väldigt mycket drömmar och fantasier om vad som kunde hända och borde hända. Slutligen blev det också litet verkstad och litet handling och det såg för en magisk stund ut att gå åt rätt håll, men sen… Ja… Det hela är egentligen längesedan över sent i oktober 1987 när buss 163 stannar i Bredäng och jag släntrar av bussen vid 20 över 11 på förmiddagen i det vackra senhöstvädret den här oktobertorsdagen, men minnet finns kvar och funderingarna kring varför det blev som det blev. Kanske finns det ännu en chans att hon ska höra av sig igen…?
~ ~ ~
Det är åter dags för en reflekterande paus i berättelsen, vi stoppar en stund och återvänder till nutid…
Ibland önskar jag önskar verkligen att jag hade kunnat få vara min egen mentor. Jag hade velat bjuda den här killen på lunch, ta ett långt snack med honom. Peppa honom. Det kunde han ha behövt, killen som lyssnade på ”Sonic Boom Boy” och gick mot tunnelbanan för att ta sig upp på perrongen och fortsätta längre söderut längs linje 13 än han nånsin tidigare gjort. Men, ingen mentor dyker upp. Ingen tidsresa är möjlig. Han hade ingen mentor och fick hantera sin funderingar och grubblerier på gränsen till vuxenlivet helt själv just den hösten när han behövde stödet som bäst. Men jag ser honom fortfarande när han försvinner in i tunnelbanestationen och tar rulltrappan upp med sina tankar om vad det var som gick fel med M. Vad som kunde ha blivit annorlunda? Tankar jag idag skulle avfärda som ett helt meningslöst slöseri med tid.
Och när jag ser honom försvinna tänker jag på Nick Hornbys roman ””High fidelity”” från 1995. Att den här 19-årige killen har en hel del gemensamt med den nu klassiska engelska 90-talsromanens huvudperson Rob Fleming och hans misslyckade kärlekshistorier. Och jag hade helt säkert gillat filmen redan då, men den ska inte komma förrän om 13 år.
Men kanske, och troligen, var det förstås lika bra att jag inte från min nutids allvisa och upphöjda position kunde ha fått gripa in i tonåringens öden och äventyr och så att säga ”styra upp” det hela. Att allt istället fick ha sin gilla samtida gång genom alla ups and downs. Att jag skulle få gå igenom allt detta och ta in alla de upplevelserna och känslorna av längtan, förhoppningar, extatisk glädje och stor besvikelse och ännu större avslutande saknad. ”Nothing by chance” som jag lärt mig av Richard Bach. För det där sista stora tonårskärleksäventyret var verkligen ett äventyr. Om än ett tämligen kyskt sådant. Helt oskyldigt. Men desto mer lärorikt och som hämtat hur en romantisk amerikansk high school-film. Fast bättre. Och på riktigt.
~ ~ ~
Kära Bredäng… På bilden nere till vänster syns teletornet i Bredäng i all sin forntida gråa framtoning (klicka för mycket större bild)
Jag stannar till precis utanför Bredängs tunnelbanestation i den starka höstsolen, känner mig iakttagen, vänder mig om och scannar av Bredängstorget, men det är ingen där. Faktiskt helt foktomt för ögonblicket. Tittar på mitt digitala armbandsur, Moretime, och noterar att klockan är 11.24 denna den sista torsdagen i oktober 1987. Kanske kan jag nånstans känna det, men är förstås helt omedveten om att jag har en betraktare 30 år in i framtiden som följer mig med blicken från sin plats i tidsrummet och ett antal läsare, en del välkända andra ännu okända, som följer mina steg via ett för mig ännu helt okänt framtida science fiction-medium. Dessa för mig helt hypotetiska och ännu helt okända föreställningar förblir okända och jag lämnar det starka solskenet utanför och kommer in i tunnelbanestationen.
Entrén till Bredängs t-banestation under gångbanan och spåren är sig väldigt lik nu 30 år senare
Det är egentligen lunchtid nu, men tack vare min sena frukost är jag inte ett dugg hungrig. Med några snabba långa kliv värdiga Vidstige är jag framme vid rulltrappan och på väg upp. Jag går i rulltrappan, som alltid. Står aldrig still. Och medan jag går tänker jag på henne igen – M. Det har varit en lång resa med henne i tankarna och jag har inte haft nån coach som kunnat hjälpa mig hantera situationen på ett mer rationellt sätt än mitt eget tonårsupplägg som bygger på ältande och offerkofta. Jag tycker ganska synd om mig själv. Jag tycker att situationen är orättvis. Jag håller fast vid situationen och har svårt att släppa den.
Känner mig litet torr om läpparna, känner med tungan längs tänderna på insidan av munnen och njuter av det faktum att tandställningen är borta. Det har den varit i mer än ett år nu. Ett fantastiskt lyft för mig som i princip inte log mellan 1983 och 1986 då jag från 15 till 18 hade min ”dubbla räls”, dvs fasta tandställning både uppe och nere. Plus nackdrag och fem (!) olika gummiband på nätterna. Herregud vad jobbigt det där var och då särskilt varje månad då rälsen drogs åt och tänderna ömmade och jag fick äta soppa och flytande föda ett par dagar. Känner med tungan längs de nu jämna tandraderna och njuter av känslan.
Närmar mig toppen av de ovanligt långa rulltrappan och tänker för ett ögonblick på Izabella Scorupco som jag brukat se hänga här på Bredängs t-bana under de senaste året. Men nu är det mitt på dagen en vardag och Izabella är förstås i Brännkyrka. Hon går ännu bara i tvåan denna höst, men blev en välkänd profil i plugget mitt sista år då det var känt (och lätt att se) att hon var fotomodell och då hon och hennes balla tjejgäng brukade stå och röka utanför entrén, slänga ur sig kaxiga kommentarer och jobba på att se just ”balla” ut i sina omfångsrika permanentade jättefrisyrer. Jag har snabbt och fördomsfullt intuitivt bedömt henne som ”snygg dryg discobrud” och intresserar mig därför inte så mycket. T o m jag inser redan då att allt annat vore helt bortslösad tid. Att hon kommer att bli både sångerska, skådis och Bond-brud har jag förstås inte heller en aning om där jag går fram mot spärrarna och visar kortet för spärrvakten. SLs månadskort kostar 190 kr och jag tycker att det är mycket pengar. När jag går ut på perrongen rullar Anglopop-bandet vidare in i ytterligare ett av de eminenta indieartister jag sett på Roskilde i somras. Voice of the Beehive. Jag tycker fortfarande namnet är väldigt spännande. Och den här typen av gitarrpop med indieförtecken är något jag lyssnar väldigt mycket på denna höst.
Voice of the Beehive-singeln ”I say nothing” hörde jag första gången live i Roskilde i juli men singeln är sprillans ny i oktober 1987 liksom det mixade band jag lyssnar på
Jag går fram längs med den långa perrongen som är som en bro över Bredäng. Det är fortfarande nästan helt vindstilla och jag slår mig ned på en bänk och väntar på tåget som ska ta mig söderut längs röda linjen mot Norsborg. Jag har aldrig varit i Norsborg tidigare. Det här ska bli första gången. Blir spännande att se vad jag hittar där? Det enda jag vet är att en av Ms vänner bor där. En mycket sympatisk och ödmjuk tjej i parallellklassen som råkade vara i Benidorm när jag var där. Vi träffades trevligt nog en kväll där och tog en drink och snackade litet. Väldigt avslappnat och trevligt bara. Tänk om det kunnat vara så enkelt med M?
”There is a place somewhere, some times you’ll find me there. And If I am alone I will be sitting on the stairs.
I’ll be as good as new. One of the lucky few, who’s laughing at the joke, and as I leave I laugh for you…”
Voice of the Beehive gör rätt bra och kluriga texter också tycker jag. Precis som Lloyd Cole och The Smiths säger de mig nånting. Nånting om utanförskap. Nånting som jag tror att jag är ganska ensam om. Litet The Smiths-light kanske? Och där jag sitter på bänken i solen tänker jag på när jag plötsligt såg M för första gången i Brännkyrkas ljushall. Jag har naturligtvis stenkoll på när det var, nämligen våren 1986 i tvåan. April. Jo jag hade ju sett henne nästan varje dag i snart två års tid, men det här far första gången jag såg henne. En lång, avslappnad och till synes litet sömnig tjej som satt med sina tjejkompisar vid ett av borden i ljushallen och spelade kort. Hon hade page och jag tyckte hon var jättesöt. Verkade lugn och litet blyg. Inte kontaktsökande. Höll låg profil. Jag föreställde mig att det var nåt drömskt och poetiskt över henne. Det gillade jag alldeles speciellt. Hon såg litet ensam ut på nåt sätt. Och det gillade jag också. Och jag ville få bli den som skulle få ändra på det…
Jag på Bredängs perrong, södergående senare samma år, vintern 1987-1988 (klicka för större bild)
Jag började prova olika sätt att försöka få kontakt med henne. Att få ögonkontakt t ex. Men det var svårt. Det var väldigt svårt att nå fram till henne. Det var betydligt lättare att få kontakt med hennes kompisar som liksom fanns där runt henne hela tiden. Hon gav ett väldigt skyggt intryck och jag lyckades inte få kontakt med henne under de två månader som återstod innan examensdagen då 67:orna tog studenten den 6 juni 1986 och sommarlovet utbröt. Mitt sista sommarlov. Jag tänkte mycket på M under sommaren och såg till att ta mig en och annan cykeltur till Vinterviken och Mälarpromenaden i närheten av där hon bodde. Egentligen samma metod jag använt mig av redan tio år tidigare på Apelvägen i Herrängen. Även då utan framgång. Jag såg aldrig M den sommaren 1986, men tänkte mycket på henne. Idealiserade henne och drömde om henne. Så mycket idealiserande tonårsförälskelse det går att föreställa sig. Under månaderna som gick skrev jag också på en diktsamling, ”Ljusa dagar och mörka”, som en parallell dagbok till det jag kände och upplevde.
Hade jag kunnat hade jag kanske klivit genom the space-time-continuum och landat där på badberget i Örnsberg och förklarat för mig själv att det jag ägnade mig åt på mer än ett sätt var definitionen av dumhet. Att göra på samma sätt gång på gång och hoppas på ett annat resultat. Change the recipy! Men här ändrades inga recept, inte på nästan ett år till. Så de positiva resultaten uteblev.
Till ackompanjemang av Ratata och tusen och en solstänkt romantisk dagdröm kom så och gick den vackra och minnesvärda sommaren 1986 i Sverige och 68:orna, de blivande ”Class of ’87”, var snart åter tillbaka i gymnasiet i Brännkyrka. Ute i den stora världen hade statsminister Olof Palme blivit mördad på Sveavägen i Stockholm och jakten på hans mördare hade nu pågått i ett halvår. Men jag var övertygad om att de snart skulle ta mördare. Hasse Holmér lät så övertygande när han målade upp sina metaforer om ljus i tunnlar och höll upp det aktuella mordvapnet, ja åtminstone en revolver av samma grovkalibriga modell inför otaliga smattrande kamerablixtar – Smith-Wesson 357 Combat Magnum. Jag hade sommarjobbat på anrika Albert Bonniers Förlag på Sveavägen och passerat mordplatsen varje dag i mer än en månads tid. Framförallt hade jag pryat på Bonniers redan i mars och då passerat det stora vackra havet av röda rosor på mordplatsen medan det var som allra störst.
Hans Holmér (1930-2002) i det klassiska fotot med Smith-Wesson
Jag presterar en väldig massa drömmar ackompanjerade av musik på pojkrummet om föremålet för min kärlek, men lyckas inte på en hel höst och en hel vinter få kontakt. Blir däremot bekant med några av hennes sympatiska vänner, en oväntad men trevlig bieffekt som med tiden snarast ska bli en huvudeffekt. Två anonyma kärleksbrev gör naturligtvis inte susen, trots att de är hyfsat fyndiga och delvis rimmade. Inte heller ger ytterligare ett antal promenader i grannskapet något resultat. Att jag skriver dikter om det jag upplever är förstås också det helt okänt för alla utom mina närmsta vänner.
I slutet av april 1987 uppbådar jag så slutligen tillräckligt mycket mod att ringa för att bjuda ut henne på bio. Jag tycker det verkar vara en bra idé. Det tycker jag fortfarande. Och det borde ha kommit tidigare. Jo då, med maximal tonårsvånda händer det sig att jag efter säkert 10 svettiga minuter vid den gamla snurrskivetelefonen ringer till henne. Det här är ljusår utanför min 19-åriga komfortzon. Lillasyster svarar borta i Örnsberg, räcker över luren till M och så får jag till slut prata med Henne. Och får nej tack utan att det på nåt sätt är ett otrevligt samtal. Jag blir väl inte särskilt överraskad trots allt. Det är ju så här det brukar vara. Men naturligtvis är det också en enorm besvikelse. En stor svart plump i kärleksprotokollet som i det här fallet hunnit bli ett helt år långt.
Men jag blir åtminstone inte utskrattad i plugget efter detta. Hon håller en sympatiskt oberörd attityd, låtsas inte om att något hänt och verkar inte ha något behov att markera extra distans. Det hedrar henne tycker jag, som åter får spela den grandiose förloraren, den missförstådde hjälten, och ordinerar mig extra mycket lämpligt nedstämda The Cure, Sisters of Mercy och Ratata-låtar på min kammare för att hantera situationen.
The Cure: ”A night like this” från klassiska ”Head on the Door”-LPn från 1985; en för mig oerhört central låt som blev synonym med tonårskänslan av ständiga avsked och förluster
Ratatas deppiga och längtansfulla ”Om du var här” kom på deras platta ”Mellan dröm och verklighet” 1987 och spelades flitigt den aktuella våren
Men så händer det nåt ett par veckor senare. I mösspåtagningens vimmel på skolgården den 12 maj får vi ögonkontakt, bara en sån sak, och hon ser inte negativ ut. Vi tittar på varandra i ett par sekunder, vilket är en jättelång tid. Jag vill så gärna säga något och det ser ut som att hon kanske också vill det. Men det är så mycket folk överallt runtomkring oss. Det går bara inte. Men kanske ska det ges en till chans till kvällen?
För denna kväll den 12:e maj äger den första studentskivan rum. Detta händer sig på Glädjehuset på Holländargatan, gamla Kårhuset, som ockuperats av revolutionstörstande studenter 19 år tidigare, samma år som vi som ska fira ikväll föddes. Nu är detta en festlokal. Det är första gången under de 14 långa månaderna som jag och M kommer att vara på samma fest. Detta tillfälle får inte gå till spillo. Att jag är laddad inför denna kväll är naturligtvis bara förnamnet. Först har vi tagit en öl på legendariska Bellman på Bellmansgatan där öl inte sällan serverades även till minderåriga, men nu har vi ju alla åldern inne. Sen laddar vi hemma hos vännen Henrik i hans etta på Hornsgatan nära Mariatorget. Där återfinns även vännerna Anders (som kommer att vara en av våra två chaufförer i VW-bussen om några månader) och Peter. En smått legendarisk kulttillställning som kunde förtjäna en egen blogg. Henrik var den förste i vår klass som flyttat hemifrån, vilket givetvis lockat till sig många sådana aktiviteter. Henrik har körkort, bil och även MC-kort vilket renderar honom stor respekt och välförtjänt kraftiga vuxenpoäng i mina ögon.
Nåväl, vi anländer peppade och laddade inför studentskivedebuten. Det känns förstås väldigt spännande för mig att gå runt och kolla placeringskorten och att plötsligt få se henne dyka upp. Nu är vi i samma lokal, på samma fest. Men nästan genast händer sedan något mycket utmanande. Klassens snyggaste kille kommer plötsligt fram till mig och börjar irriterande nog prata om M. Han undrar om hon är singel för han har siktet inställt på henne. Han ska ragga upp henne. Helvete! Detta gör mig naturligtvis oerhört frustrerad, för han har inte bara utseendet för sig utan även mycket av det självförtroende som jag saknar i dessa sammanhang. Varför ska just han komma och börja snacka – med mig – om just henne ikväll? Hur grymt och orättvist kan inte livet vara?
Men jag förstår det ju inte än, har ju inte läst nåt av Richard Bach än så ”nothing by chance” är ännu ett okänt begrepp för mig. Men jag ska snart få uppleva en av de stora poängerna med detta begrepp, för Livet har nu en av sin stora överraskningar beredd för mig.
Så kommer det sig att jag efter sittningen med skagentoast, filet oscar och hovdessert snart befinner mig i ett hörn av det rymliga dansgolvet med ett t blå-grön-gult förväntansfullt blinkande ljus omkring mig. Här är jag bland människor som till övervägande del känner mig, så här blir det inget bråk. Och hon finns där i mängden. Klart att det känns speciellt, stämningen är elektrisk. Jag tycker om att dansa och har redan hunnit skaffa mig en ansenlig vana från många klubbesök under gymnasieåren, så på dansgolvet känner jag mig mentalt stark. Och det kan jag behöva ikväll inför den utmaning och tuppfäktning som stundar. Jag är på hugget, håller koll på M och väntar på mitt tillfälle att bjuda upp när det till slut måste komma en tryckare. Men det dröjer förstås. Och jag får dansa till mycket av den dåtida dussinmusik jag egentligen inte gillar. Smällar jag får ta och kan leva med en sån här kväll. Men det spelas inte bara disco ikväll. Pretenders ”Don’t get me wrong” är en av låtarna i ett rockigare upptempo-parti som DJ presterar bra och är något jag gillar som ett avbrott i det vanliga dussindisco-flödet. Det här är också en låt som jag starkt förknippar med M och året ”med” henne:
”Don’t get me wrong If I’m looking kind of dazzled I see neon lights Whenever you walk by
It might be unbelievable But let’s not say ”So long” It might just be fantastic Don’t get me wrong…”
Sweets ”Ballroom Blitz” får naturligtvis fart på många av oss och självklart även mig. Jag håller mig relativt nära på dansgolvet så jag ska vara beredd om det kommer en tryckare. Nu gäller det att hålla sig framme. Nu avgörs det. Och så… Sweet tonar ut och då ljuder de första tonerna av en lika klassisk som monumental tryckare i form av ”When a man loves a woman” med Percy Sledge. Jag snurrar runt och tar ett steg i rätt riktning för att bjuda upp. Men se på f-n! Just han som inte får vara före mig är steget före och är på henne direkt och bjuder upp. En jättelik besvikelse är på väg att explodera i mig. Men då… I ett ögonblick av gudomlig rättvisa upphävs naturlagarna och ett helt liv av upplevda nitar och grymma nobbar löser sig till intet. För vad är det som händer? M tackar nej till den självsäkre snyggingen och vänder sig bort från honom och istället mot mig. Och ler hon inte t o m när hon sträcker ut handen och frågar:
”- Vill du dansa med mig?”
Percy Sledge framför sin stora hit (introducerad av Otis Redding) kanske den ultimata tryckaren? ”When a man loves a woman”, 1966
!!!
Tiden bromsar nu in och växlar ned till krypväxel och ultrarapid med förstärkta sinnesförnimmelser. Filmen saktar in. För nu är det som på film. Precis som på film. Fast bättre, för detta är på riktigt. Som i trans sträcker jag ut en hand, bara nickar och rör plötsligt vid henne för första gången. I nästa ögonblick är hon alldeles nära mig i sin blåa kavaj. Jag känner doften av hennes parfym och hoppas att jag fortfarande luktar litet av pappas fina Christian Dior som jag lånat kraftigt av just denna kväll. Jag andas in och sträcker på mig i alla mina nu stolta 193 cm och kramar om henne och börjar dansa, hittar rytmen med henne; håller denna långa fina tjej i mina armar. Jag känner hennes mjuka ljusa hår mot min panna. Nu är det vi som dansar. Nu händer det. Det är en dröm och en mycket vacker scen.
Det krävs ingen större inlevelseförmåga för att förstå att detta är en sagolik upplevelse för mig. Hon är så pass lång att hennes kind kommer alldeles nära min trots att jag sträckt på mig. Oj… Det här är eufori. Eufori som jag hört talas om men inte upplevt på detta sätt. Det känns som att dansa på en scen i en film, men den här gången är jag inte nervös för jag kan dansa och vi dansar bra tillsammans. Vi dansar tillsammans och jag svävar viktlös i en högre rymd…
~ ~ ~
Just här tar vi åter en liten paus i berättelsen och fryser detta ögonblick. För det är ett mycket viktigt ögonblick för mig år 1987. Nu är det verkligen inte synd om mig. Kanske känner jag även där och då att det är fler som ser oss när vi dansar, fler som anar hur stort detta är? Kanske kan blickarna från den framtida publiken i tidsrummet på något sätt kännas över tid och rum? På många sätt det finaste jag varit med om dittills i mitt liv. Från min blickpunkt i tidsupplevelsen 30 år senare kan jag – och du som läser – betrakta detta och se att upplevelsen aldrig skulle varit så stark om jag inte gått igenom allt det jag gått igenom tidigare. Jag har tagit tid på mig för att återberätta mycket av det som hände på vägen fram mot detta ögonblick för att det ska gå att empatiskt ta till sig hur stort det är, detta som inträffar på Glädjehuset ca kl 22.00 tisdagen den 12 maj 1987.
Med facit på hand kan jag konstatera att det här i själva verket är höjdpunkten och epicentrum för min romantiska tonårsupplevelse som varit så full av besvikelser. Detta är den romantiska tonårsdrömmens tonårsdröm. Och naturligtvis skulle det inte ha känts så fantastiskt euforiskt underbart om jag inte gått på alla de pumpar jag gått på och dessutom på själva mållinjen ha utmanats av klassens snyggaste kille som haft synkroniciteten att utmana mig just ikväll. Ögonblicket skulle naturligtvis inte ha smakat så sagolikt gott om det inte varit för alla smärtsamma ögonblick innan detta underbara ögonblick som Livet tillslut bjuder mig på. Nothing by chance…
Så släpper vi pausknappen, släpper ögonblicket fritt och låter den frusna tiden flöda igen. Paret dansar vidare.
~ ~ ~
Den klassiska 60-talstryckaren tonar ut och övergår i ännu en tryckare. En riktig 80-talsfluffig jättegräddtårta med maränger. ”Somewhere out there” med Linda Ronstadt och James Ingram. Ska vi dansa en till frågar jag och det vill hon. Så vi fortsätter att gunga tillsammans och vrider oss sakta kring vår axel som två himlakroppar vars gravitation till slut fångat in varandra.
”Somewhere out there” är en sockersöt ballad från Disneyfilmen ”Resan till Amerika”, 1986
Och när även den dansen är slut tar jag båda hennes händer, ser henne i ögonen och säger med lika oväntat som fullkomlig självklarhet:
– Nu pratar vi med varann du och jag!
Och det vill hon. Och så blir det. Hand i hand går vi bort mot sofforna och sätter oss alldeles nära varandra och orden bara flödar ur mig. Nu får hon reda på vem som skrivit de anonyma kärleksbreven. Vem som försökt fånga hennes uppmärksamhet i mer än ett års tid. För hon sitter verkligen där och lyssnar på mig och hon lyssnar uppmärksamt. Det visar sig att hon inte kunnat tro att det var henne jag tittat på. Hon hade uppskattat de fina brev hon fått och verkligen hoppats att den okände brevskrivaren skulle ge sig till känna. Hon har känt sig väldigt ensam under året som gått och längtat väldigt mycket efter att träffa någon. Så där har vi gått båda två på varsin kant, utan att få kontakt.
Och nu har hon alldeles precis träffat någon. Ugh! Det var därför hon tackade nej när jag ringde och frågade om dejten. Jag ringde helt enkelt litet försent. Hon har precis träffat en annan kille så min timing är oturlig. Men vad det betyder för mig att faktiskt få prata med henne, uttrycka vad jag känner och har känt, att få ge mig till känna. Det kan inte underskattas. Det är en alldeles ljuvlig upplevelse jag har den här kvällen och den förminskas inte på något sätt av att den naturligtvis beroende på hur man ser det, kommer försent. Är glaset halvfullt, halvtom eller rent av redan uthällt? Men redan då i min pessimistiska värld är glaset mer än halvfullt. Den årslånga isen är bruten mellan oss och för mig känns det som att en livslång förbannelse äntligen är bruten. Vi talar också litet med varandra i plugget efter detta och nån mer gång i telefon. Vi har fått kontakt. Det känns naturligtvis helt fantastiskt trevligt och fint för mig och jag hoppas på att kontakten ska få fortsätta, åtminstone som vänner. För kanske ska vi åtminstone bli vänner? Detta med den eventuella vänskapen är fortsatt en viktig och ännu inte slutligt ältad tankemöda för mig där jag sitter på parkbänken på Bredängs station som en gammal man försjunken i och mitt uppe i alla dessa vackra bittersweet-minnen..
Studentfirandet i maj-juni 1987 rymde många starka upplevelser, inte minst mitt möte med Ratata och självaste Mauro Scocco som jag också minns med särskild glädje. Att få några goda råd på vägen av min store idol Mauro i min omtumlande hjärta-smärta-belägenhet var givetvis alldeles perfekt för 19-åringen. Denna spännande upplevelse är väl beskriven här.
Men så avbryts jag i mina tankar av dunket i rälsen. Jag tittar upp. Det gröna tunnelbanetåget kommer så plötsligen ur tunneln från Mälarhöjden och glider inbromsande in på Bredängs viadukt och jag ställer mig upp på perrongen i det starka solskenet. När de gröna vagnarna rullat in och kommit till ett stopp kliver jag på längst bak i första vagnen. Det är mitt på dagen så jag behöver inte tänka i några säkerhetstermer var jag ska sitta för att undvika bråk. Kastar en blick på armbandsuret och noterar att hon nu är 11.35.
En södergående grön C4-vagn på väg mot Norsborg fångad på Fittja station som jag snart kommer passera
Jag vet det inte då, men vagnen heter C4 och modellen tillverkades 1960-1967 i 200 exemplar och rullade ända fram till 2001. Men 2001 är ännu science fiction-betonad framtid jag ännu inte kan föreställa mig. Kanske ska det finnas en månbas då? Eller åtminstone en rejäl rymdstation i omloppsbana kring Jorden? Om inte Jorden hunnit förintas i kärnvapenkrig. Men Reagan och Gorbatjovs fredssamtal verkar ju vara på gång att ändra det dödläge som rått mellan supermakterna sen slutet på 40-talet.
Alla dessa tankar rusar genom mitt huvud när jag kliver in i den gamla gröna C4-vagnen och slår mig ned på det gröna skumgummifyllda galonsätet. Med den vane t-baneresenärens säkra reflexer parerar jag rycket när tåget och startar och accelererar bort från plattformen. Jag slår mig ned smidigt och bekvämt och är på väg längre söderut längs linje 13 än jag nånsin varit tidigare medan mitt anglopopband levererar en riktig gammal gitarrpop-klassiker med starka kopplingar till den upplevelse jag just återupplevt. Det är naturligtvis just därför den låten finns med på det här bandet:
”When I held you near you were so sincere Treat me like you did the night before
Last night is a night I will remember you by When I think of things we did it makes me wanna cry…”
The Beatles: ”The night before” från Help-LPn, 1965, inspelad på Salisbury plan alldeles nära Stonehenge. Eftersom videon här ovan dels är klippt, dels störs av irriterande och delvis felaktig text över rutan har jag jag lagt in länken här nedan för den som vill se hela den charmiga videon i mer orubbat skick http://www.jukebox.fr/the-beatles/clip,the-night-before,uv8p0.html
Tunnelbanetåget tar mig nu med på en resa längs Röda linjen med siktet instället på slutstationen Norsborg; en naturskön plats jag aldrig tidigare varit på. Det område jag nu är på väg till, söder om Bredäng, har i flera år varit en no-go-zone för mig, särskilt kvällstid. Här finns många gäng som inte ser med blida ögon på nån som ser ut som jag. Gäng som mer än gärna spöar upp såna som jag. Men nu är det dagtid mitt i veckan och jag har ingen anledning att behöva räkna med bråk.
Tåget susar nu söderut i det starka solskenet som får löven på träden att lysa i magiskt vackra nyansera av gult, rött och orange. Luften är hög och krispig. Det är verkligen en alldeles ovanligt vacker höstdag av den sort jag skulle säga att vi kanske har en handfull per höst i Stockholm. Men eftersom de flesta av dem inträffat på vardagar har jag alltid suttit inne och inte kunnat uppleva dem. Nu är jag plötsligt fri att styra min tid på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Och den här dagen gör jag verkligen det bästa av detta faktum. Efter att ha passerat Skärholmen där många går av är jag nästan ensam i vagnen, så när som på två personer till som sitter långt ifrån mig. Det ska bli väldigt intressant att se var jag ska hamna, vad jag ska få se?
Och min tanke återvänder till den avbrutna genomgången av händelseförloppet med M. Jag försöker än en gång förstå vad det var som hände sen, vad det berodde på och om jag gjort något fel? Det är väldigt viktigt för mig att förstå detta och jag angriper problemet genom en inre monolog av ältande. För det som hände sen…
Den gamla klassiska gröngalonerade inredningen i de vagnar vi åkte i på 80-talet… (klicka för större bild)
~ ~ ~
Och här händer plötsligt något magiskt igen, ett hopp tar oss framåt i tiden till nutid och en morgon när jag vaknar på liknande sätt hemma i mitt vuxna liv i mitt vuxna hem… Detta är början på första utkastet av en text om ett möte och en tidsresa. ~ ~ ~
”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv…”
(Tomas Tranströmer: ”Preludier II” ur diktsamlingen ”Mörkerseende”, 1970)
Plötsligt inser jag att jag är vaken och att sovrummet är ljust, ovanligt ljust. Solen är på väg upp så jag måste ha sovit till kanske åtta, men så här mycket ljus brukar det inte vara i lägenheten så här sent i oktober. Märkligt. Ingen sol i ansiktet men jag kan se att det är väldigt ljust i mitt vardagsrum för ett överflöd av det ljuset spiller ut i hallen och når sovrummet. Medan jag sträcker på mig och rullar runt i dubbelsängen som jag sedan flera år sover ensam i, inser jag att jag faktiskt har sovmorgon, att jag är flexledig idag.
Jag mornar mig en kort stund innan det är dags att passera toaletten. På vägen dit noterar jag att vardagsrummet verkligen är ovanligt för att inte säga onaturligt ljust. Får kolla upp det tänker jag innan jag stänger om mig på toan. First things first. Efter dusch- och toalettbestyr tar jag på mig morgonrocken, ser mig i ögonen i spegeln. Möter min nu drygt 50-åriga blick, detta bekanta ansikte som sakta förändrats under den resa vi gjort tillsammans. Spegeln ser mig varje morgon, minnena ser mig. Jag tänker åter på Tranströmers rader som jag lånade till inbjudan till min 50-årsfest, den där fina dikten om trädets årsringar och livet.
”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av mina tidigare.”
(Tomas Tranströmer: ”Årsringar”, ur ”Minnena ser mig”, 1993)
Tranströmers ord ger mig en fin känsla när jag knyter till morgonrocken i midjan och lämnar badrummet för att se om vardagsrummet fortfarande är lika ljust. Det är det. Det är inte många steg dit genom hallen och jag kliver snart in i mitt relativt stora och mot öster vända vardagsrum. ÅH! VA!? Jag får en chock när jag ser att det är någon där. Det är någon i rummet. Någon som står med ryggen mot mig och ser ut genom fönstret, mot solen som sakta stiger i öster. Men han vänder sig overkligt snabbt om med ett varmt leende när jag kliver in. Jag blir stående gapande strax innanför tröskeln.
”Ursäkta mig, jag har ju lovat att inte knäppa och knastra och inte väcka dig eller besvära med nåt som skrämmer dig. Jag minns att du sa det sist vi sågs och det löftet har jag hållit. Jag väntade på dig den här morgonen, du har sovit ovanligt länge idag. Men det var dig väl unt min vän..”
Jag bara fortsätter gapa, skakar litet avvaktande på huvudet och stirrar på mannen som på något sätt tagit sig in i mitt vardagsrum utan att passera dörren. Dörren är låst och absolut inte uppbruten. För mannen som står där är min gamle vän Bill. Och han står där i vit skjorta och vit kostym med vit slips och ett stort leende. Han är nästan Gandalf-vit där han står i ljuset denna oktobermorgon. Eller om det är han som är ljuset? Oj… Jag känner mig knäsvag, vacklar till – inte utan orsak – och stirrar på honom förstummad, perplex, tar stöd av dörrposten. Jag bara andas några andetag innan jag återfått talförmågan.
”Va?! Vad… Är det du, är det verkligen du?”
Sist jag såg min vän strax efter vårdagjämningen i mars 2015 hade han bara några dagar kvar i livet. Vi träffades på hospice i Uppsala och fick en sista timme tillsammans i detta livet. Det var ett av de finaste samtal jag haft. Jag var orolig när jag åkte dit med en stor bukett gula tulpaner och förhöjd puls. Rädd för att inte hitta ord. Rädd för att inte räcka till, att inte kunna hantera den svåra situationen tillräckligt bra. Men det gick bra. Det var väldigt fint och jag var djupt tagen. Han var fylld av ett alldeles upphöjt lugn. Väldigt tunn och nästan litet gråblek i ansiktet var han, svårt märkt av cancer. En skugga av den fysiskt kraftfulla person han alltid tidigare varit. Men blicken var fast och han var betydligt lugnare än jag. Som vanligt med andra ord, som det egentligen alltid varit.
Den Bill som står framför mig nu fullkomligen strålar av hälsa. Han ser verkligen kärnfrisk ut. Men hur gammal är han nu? Kanske 35-40 tänker jag. Men hur…!? Innan jag hinner börja fråga börjar han lugnt svara.
”Ja… Det är verkligen jag. Den person du känner som Bill. Varför jag ser ut så här? Därför att det är så du förväntat dig att jag ska se ut nu. Precis som jag såg ut innan cancern kom. Plus en liten touch av vitt. Och vi pratade ju om Jim Carrey i ”Bruce Almighty” och hur festligt effektfullt du tyckte det var när Morgan Freeman bokstavligen dyker upp från himlen i vit kostym och klättrar ned för stegen från ett övre rum fyllt av ljus. Och så litet Gandalf-vitt till det, precis som du tänkt att jag borde se ut om vi nånsin möttes igen. Och varken jag eller de andra ville ju inte göra dig besviken min vän. Men det var bara jag som fick komma till dig den här gången. Och så skrattar han. Ett skratt jag saknat.”
Det är verkligen förunderligt att höra den rösten igen. Och visst minns jag den finurliga scenen i Bruce Almighty med Morgan Freeman. Och självklart minns jag scenen ur Tolkiens ”Sagan om de Två Tornen” när Gandalf återvänder i vitt och med mycket ljus. Ja det är faktiskt precis så här jag föreställt mig att det skulle vara om det omöjliga fick bli bli möjligt. Fast det här är ju alldeles för bra för att vara sant; det måste vara en dröm…
”Oj, säger jag. Åh herregud, det är så mycket jag vill säga dig. Var ska jag börja?”
Ja vad säger man till en när och kär vän som tydligen tycks ha återvänt från… De döda? Det går inte att ta in detta. Men jag berättar för honom hur djupt berörd jag blev av hälsningen han sände just som jag flyttat in i min nya lägenhet, kort efter att han gått över. Jag stod och blundade och förde mitt finger fram och tillbaka över raderna av CD-skivor. Och de är oerhört många som alla vet som besökt mig. Plötsligt kände jag var fingret skulle stanna. just den skivan var det. Jag tog ut skivan ur hyllan, fortfarande blundande och lät fingret glida över baksidan av fodralet, nästan hela vägen ned. Sen öppnande jag ögonen. Och där stod jag med Prefab Sprouts platta ”Jordan the Comeback” i handen och pekade på näst sista låten. En väldigt fin låt med en mycket vacker text. Jag minns att jag fick gåshud för texten till ”Scarlet nights” handlar ju om att komma hem. Och vi hade ju båda kommit hem i samma vecka. Jag till min nya lägenhet i en ny del av stan. Han hade korsat Jordan-floden och gått över till andra sidan. Hem.
”Yes, I know we’re not saying goodbye. Yes, I know that farewell don’t apply…
Blue as water, Jordan’s waters.
Blue as dawn and dawn will take you home…”
Han ser på mig och bara ler och nickar långsamt, fortfarande så där overkligt ljus, när jag berättar om min upplevelse och hur mycket jag uppskattat den. Och just som jag ska till att fråga honom varför han är är svarar han åter på nästa fråga.
”Varför jag är här? Jo för att vi har något speciellt att berätta för dig. Något som jag kommit hit för att tala med dig om. Ett uppdrag för dig. Vi tror verkligen att du är redo för detta nu.”
”Vilka vi? Redo för vadå?” Jag får en minst sagt pirrig känsla av att höra honom säga de orden, även om jag kanske tror mig ha en aning om vad han menar.
”Vilka ”vi” är kommer vi att kunna tala om senare, tids nog får vi oändligt med tid att tala om detta. Men bara lyssna på mig nu och lyssna noga, för jag har inte så lång tid på mig innan jag måste tillbaka igen. Det har tagit lång, lång tid för att göra detta besök möjligt…”
Så var den brittiska London-olympiaden över och det bjöds på en rejäl avslutningsshow värdig den mäktiga musiknationen England. Vilken enorm musikalisk parad det blev.
Kul att Bowies musik fick så pass mycket plats, men sorgligt att han nu uppenbarligen verkligen pensionerat sig från scenen och möjligen även från musiken. Efter sista turnén 03/04 och den hjärtoperation som följde på det har det inte blivit fler turnéer, bara enstaka kortare inhopp. Det känns sorgligt om det verkligen ska vara musikaliskt slut för Bowie nu. Mästaren Gradvall har skrivit inspirerande och vackert kring Bowies eventuella slut för den som vill läsa mer om det: http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/
Brian May imponerade med sitt oerhört virtuosa gitarrspel och det var kul att få se en skymt av Freddie Mercury som publikdomptör av rang, även om det bara var på bildskärm. Freddie skulle förstås ha älskat att få uppträda för en så stor publik vid ett sånt storslaget tillfälle.
Jag berördes förstås av arrangörernas val att låta Pink Floyd vara med på ett hörn också. Det var väldigt vackert att höra Ed Sheeran göra rättvisa åt klassikern ”Wish you were here” från plattan med samma namn från 1975. Bakom Sheeran återfanns festligt nog Paul Rutherford från Genesis och passande nog Pink Floyds trummis Nick Mason. Att få David Gilmour och Roger Waters upp på scen hade förstås varit svårare, men då hade det ju hela cover-idén fallit.
Extra stilpoäng för kopplingen till det suggestiva omslagsfotot från ”Wish you were here”, snyggt att låtens slut tajmade så perfekt med lindansarens promenad och handskakningen med dockan som sedan fattar eld. Musiknörden gillade förstås den snygga passningen!
Liam Gallagher gjorde en bra verson av sin/Oasis brittpophit ”Wonderwall”, nu med sitt nya band Beady Eyes. Att få se Oasis på scen igen och bröderna Noel och Liam Gallagher återförenade på scen är än mindre troligt än Pink Floyd.
Mycket trevligt, välfunnet och sympatiskt att låta Eric Idle göra entré och framföra ”Always look at the bright side of life”. Det är en riktig brottarhit stadigt förankrad i klassisk music hall-tradition. Vilken allsång det blev! Very British! Så hade man också kunnat välja att avsluta ceremonin. The Who som var allra sist var inte riktigt på topp, men funkade förstås ok. De är ju så otroligt brittiska.
Känslan att se avslutningsceremonin vid ett OS är för mig litet som att se nyårskonserten från Wien. En litet högtidig och vemodig känsla av att ha passerat ännu en av de större checkpunkterna på vägen genom livet. Ja så känns det. Varje gång. Minns litet från Montreal-OS 1976 med Gärderuds dramatiska 3 000 meter hinder och mycket från Moskva-OS 1980 med Sebastian Coe och Steve Ovett som hjältarna på löparbanorna. Nu var det Lord Sebastian Coe som var ansvarig för London OS och det klarade han och staden med den äran.
Måste ju också bara få flika in en kommentar om OS i Los Angeles 1984 och Bengt Grives odödliga referat och kommentarer om att vi tittare fått en hälsning från en annan planet när det hela för honom kändes extra science fiction-betonat. Jetmannen som flög runt med sin raketdräkt är oförglömlig.
Det är dock alltid lika vemodigt när den olympiska elden falnar och till slut slocknar och så tänker jag varje gång: ”undrar var jag befinner mig i livet nästan gång den tänds…?” De fyra åren till nästa OS tenderar dock gå fortare och fortare. Minns alldeles precis när det tog slut i Peking och London fick bollen. Svisch! Fyra år till. Vi stoppar den tråden där för att inte riskera fastna i den typen av återkommande resonemang.
Efter avslutningsceremonin hamnade jag framför Davis Guggenheims intressanta dokumentär om U2, ”From the sky down” från 2011. Festligt att påminnas om hur mycket jag lyssnat på det här bandet och hur länge sedan det egentligen var nu. Filmen handlade om tillkomsten av ”Achtung Baby” vilken var en nytändning för U2 som med föregående plattan och filmen ”Rattle & Hum” tappat fart och riktning och fått dåliga recensioner. Det var tydligt att bandet var i en konstnärlig kris just då när 80-talet övergick i 90-tal, muren föll och världen förändrades.
Lyckligtvis åkte de till Berlin och dess klassiska ”Hansa by the Wall”-studio och blev liksom David Bowie och Iggy Pop tio år tidigare inspirerade av den speciella atmosfären i den först ännu delade och sedan nyligen sammanslagna staden. Så kom det sig att ”Achtung Baby” blev den nytändning och kreativa förnyelse som bandet behövde. I filmens nutid återvänder U2 till Hansastudion i Berlin i samband med plattans 20 årsjubileum och förberedelser för medverkan i Glastonburyfestivalen.
I filmen medverkar även Brian Eno, Daniel Lanois och inspelningsteknikern Flood som alla var oerhört viktiga för plattans tillkomst. Tyckte själv att den nya plattan verkligen var bra. Jag hade inte gillat ”Rattle & Hum” som för mig då kändes litet trist. Men det framgår med all högönsklig tydlighet så här 20 år senare att ”Achtung Baby” är ett mästerverk. Vilken platta! Vilka låtar! Jag såg dem också live när de var ute på den efterföljande turnéen och minns att jag tyckte det var riktigt bra. Som dokumentär var filmen riktigt intressant och trevligt gjord då bandmedlemmarna kom till tals på ett personligt och trovärdigt sätt. Sympatiskt! Tror jag ska lyssna litet på U2 idag igen. Det var längesen.
Filmen påminde mig framförallt om vilket fantastiskt rockband U2 var och är och hur mycket jag lyssnat på deras musik. Hur mycket jag tycker om det mesta de gjort och att det där finns några låtar som tillhör de starkaste och mest älskade jag upplevde när jag växte upp. Musik som gick rätt in i min själ. Och stannade, vilket jag insåg inatt när jag lyssnade på dokumentären.
Trailern till U2-dokumentären ”From the sky down”, 2011
Berlin! German Wings och Air Berlin annonserar som aldrig förr om billiga flygresor till Berlin, Stockholms offentliga reklamytor verkar belamrade med denna reklam. Det är en intensiv marknadsföringskampanj som pågår. Jag tycker också det verkar som att den är framgångsrik för många vänner och bekanta berättar om hur trevligt och intressant det var att besöka Berlin.
Och själv har jag märkligt nog inte varit där än. Det är den enda av Europas riktiga storstäder som jag ännu inte sett och upplevt. Men det var nära att jag tog mig till Berlin redan i slutet av 80-talet och synd var det att det inte blev av redan då. Då hade jag ju fått uppleva det gamla Västberlin. Ett faktum jag växte upp med till 21 års ålder och som jag trodde skulle vara permanent, men som lyckligtvis visade sig vara en drygt 40-årig historisk parentes. Men den kändes helt säkert som en evighet för de miljoner som under dessa år förtrycktes av denna diktatur. Jag tänker på filmen ”De andras liv” som på ett ypperligt sätt skildrade förhållandena i det sjukt perversa ”angiveri-avlyssneri-samhälle” som var Östtyskland.
Berlin… Denna mytomspunna stad. Det gamla Preussens stolta huvudstad, den wilhelminska epokens övermod inför första världskriget, mellankrigstidens Weimar-republik och dekadensen i ”Cabaré”, Hitler och nazismens huvudstad, Albert Speers storslagna arkitektoniska utopier, kalla kriget och den delade staden, Berlinmuren, David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno i Västberlin på 70-talet, Fassbinders och Wim Wenders filmer… Berlin är verkligen mytomspunnet.
Det är föga förvånande att våra dekadenta aspiranter Lustans Lakejer 1983 valde att krydda med motiv från Berlin i ett av sina mest melodramatiska mästerverk, ”En kyss för varje tår”:
”Berlin, det kunde va en vacker stad.
Berlin, det kunde va en vacker dag.
Men Berlin, din mur har fläckats utav blod,
liksom gatorna där pojkar slogs,
som män innan dom dog…”
Men muren revs, Östtyskland föll samman som det ruttna samhällsbygge det var, Tyskland enades och Berlin blev åter Tysklands huvudstad. Det kändes som en fullständig utopi fortfarande 1983, men blev underbar verklighet 1989-1990. Och jag har verkligen både sett mycket av och läst mycket om Berlin, både fack- och skönlitteratur. Kartbilden är, inte minst sedan läsningen av Antony Beevors ”Berlin the downfall 1945”, mycket bekant, så det känns nästan som om jag redan varit där. Men jag har inte varit det. Än…
Berlin är inte bara mytomspunnet tack vare eller på grund av sin faktiska historia. Berlin är också mytomspunnet på grund av sin kontrafaktiska historia, ja det som kund ha varit. Det som kunde ha blivit, men det som lyckligtvis aldrig blev och det är egentligen denna fascinerande historia jag tänkt berätta om idag.
Enligt Wikipedia:
Kontrafaktisk, (Ungefär: som motsäger fakta) vetenskaplig benämning på det mera folkliga uttrycket ”om inte om hade varit”.
Ja egentligen kan man säga att den östtyska mardrömmen var något av vad som skulle ha blivit om Hitlers Tredje Rike skulle fått fortsätta regera i Tyskland mer än de 12 år de fick. Lyckligtvis blev det ju aldrig några tusen år… Om Hitler och hans favoritarkitekt Albert Speer fått förverkliga sina långt gångna planer för Berlin. Ja… Då skulle Berlin ha blivit en stad dominerad av en arkitektur av sällan skådat slag, av oproportionerligt gigantiska dimensioner. En megalomanins arkitektur, en orgie i klassiska influenser uppblåsta in absurdum likt en arkitekturens ”belgian blue”.
Berlin skulle bli Germania. Ritningarna var klara redan just när andra världskriget började 1939, miniatyrmodellerna fanns där redan till Hitlers förnöjelse. Det var en modell helt i vitt (ni ser ovan Speer böjd över sina modeller) av en ombyggd stadskärna dominerad av den 123 meter breda och 5,6 km långa ”Siegesallée”, nord-syd axeln, som ledde fram till och genom en 130 meter hög triumfbåge hela vägen fram till floden Spree och den gigantiska kupolbyggnaden ”Grosse Halle”. Det var en rejäl promenad från gamla Anhalter Bahnhof till Spreebogen där Grosse Halle skulle ligga, platsen där partiet skulle ha sina inomhusmöten för enorma folkskaror. Den hallen var i sanning stor, ett vidunderligt bygge. Det var en jättekupol som skulle bli 300 meter hög och skulle rymma 180 000 personer; en GLOBERNAS glob som skulle få Globen i Stockholm att framstå som en pingisboll. De klassiska grekisk-romerska influenserna framgår tydligt på fotot av modellen nedan.
På den nedre bilden kan du se en jämförelse mellan ”Grosse Halle”, riksdagshuset i Berlin och Brandenburger Tor som är den minsta av de tre byggnaderna på bilden och då framgår det tydligt hur enorm denna kupol var. Riksdagshuset i Berlin är verkligen i sig en stor och imponerande byggnad. Grosse Halle var en byggnad med fullständigt vansinniga dimensioner. Det har spekulerats i att denna byggnad till och med skulle ha haft sitt eget klimat. Att 180 000 människors utandningsluft skulle ha skapat vattenånga nog för en egen atmosfär och ett eget duggregn. Tanken svindlar…
Som följeslagare på min kontrafaktiska promenad har jag en mycket välskriven thriller som är en bok som är så bra att jag läser om den då och då. Robert Harris bästsäljande bok ”Fatherland” från 1992 är den bästa kontrafaktiska historieskilding jag någonsin läst eller hört talas om. Boken blev film med Rutger Hauer och Miranda Richardson 1994. Tyvärr finns den av någon anledning bara på VHS. Det här är näst Blade Runner från 1982 det bästa Rutger Hauer gjort. Ja jag vet att han fått mycket skäll och fått heta b-skådis men här i Fatherland är han åter riktigt bra och övertygande i sin rolltolkning.
”Fatherland” är alltså något så ovanligt som en thriller som utspelar sig år 1964 i ett Europa där Nazityskland vunnit andra världskriget. Från sommaren 1942 och framåt har Harris i ”Fatherland” ändrat historien och låtit saker och ting gå Hitlers väg, sommaroffensiven 1942 mot Stalingrad och Kaukasus oljefält har blivit en tysk seger; sedan har Harris dragit fullständigt övertygande och fasansfulla konsekvenser av detta i sin berättelse. 1964 är världen låst i ett kallt krig mellan USA och Tyskland, där vi i verkligheten hade USA och Sovjet. Men parallellerna är många. Det är oerhört fascinerande att ta del av den ångestfulla dystopiska värld som boken skildrar. Harris är oerhört väl påläst och har återskapat ett mörkt, massivt, hotfullt Berlin i ett dito Europa, underkuvat av Tyskland.
Hitler har skapat sitt eget EU av underkuvade stater, där bl a Sverige ingår. Tyska är andraspråk i hela Europa och Albert Speers megalomaniska arkitektoniska drömmar har fått fritt spelrum och Berlin har nu blivit det gigantiska byggenas stad i vit italiensk marmor och svensk röd granit… Det är en korrumperad värld full av ett totalitärt samhälles alla avigsidor. Som ett Östtyskland och ett Sovjet, men med sina egen vidriga nazistiska antisemitiska twitch.
Detta är dock utan tvivel en i många avseenden mycket väl skriven berättelse. Miljöbeskrivningarna av framför allt Berlin är exceptionellt väl återgivna och suggestiva. Trots att boken beskriver ett fiktivt Berlin är ändå stora delar av miljöerna aktuella och autentiska. Harris är mycket duktig på att skapa stämningar genom att jobba med noggrant beskrivna miljöer, natur och arkitektur. Man får verkligen en känsla av att vara ”med och där”. Jag roade mig med att ha en karta över Berlin till hands när jag läste boken och är mycket imponerad av detaljrikedomen i berättelsen. Boken är oerhört välresearchad även i detta avseende.
Då jag inte är någon van deckarläsare har jag inga invändningar mot ev stereotypa inslag i persongalleriet. Visst, huvudpersonen, Rutger Hauer, KRIPO Sturmbannführer March, är den traditionelle frånskilde polisen som jobbar långt mer än han borde, men han är också en sympatiskt skildrad SS-tjänsteman som börjat tvivla på vad han egentligen håller på med. Han håller på att avslöja den fasansfulla förbrytarregim han aningslöst tjänar:
”What do you do” he said, ‘if you devote your life to discovering criminals, and it gradually occurs to you that the real criminals are the people you work for? What do you do when everyone tells you not to worry, you can’t do anything about it, it was a long time ago?‘
She was looking at him in a different way. ‘I suppose you go crazy.’
‘Or worse. Sane.”
Trailern till filmversionen av ”Fatherland”
Men min bestående bild från Berlin är lyckligtvis inte någon kontrafaktisk mastodontisk sådan, nej det är en bedövande vacker bild från filmens värld. Det är en bild jag hämtat från Wim Wenders underbara ”Fjärran så nära!” från 1993. U2 var en av de artister som bidrog med musik till filmen och låten ”Stay (Far away so close!)” är en av dem. Ett litet mästerverk i sig och en låt som fortfarande sitter på min 10 i topplista över mest älskade låtar. Den betyder så mycket för mig.
Och den där bilden då!? Jo jag tänker på den vackra bilden från filmens början. Det är när vi ser ängeln Cassiel som står uppe på Segergudinnans, ”Siegessäules”, axel mitt inne i Berlins Tiergarten. Han lyssnar och hör människorna i den stora staden. Men han kan inte förstå dem. Hans nyfikenhet får honom att göra valet att kliva ned och bli en vanlig dödlig. En vanlig dödlig människa i Berlins mångmiljonvimmel. Det är vackert och mycket poetiskt. Tag en titt på U2s vackra video så förstår ni vad jag menar. Det är en fin avrundning på denna bitvis fasansfulla kontrafaktiska promenad genom Berlin…
Den vackra panorerande sekvensen med ängeln Cassiel på Siegessäule är 1:50 in i videon.
”Three o’clock in the morning
It’s quiet and there’s no one around
Just the bang and the clatter
as an angel runs to ground
Just the bang
and the clatter
As an angel hits the ground…”
Iggy Pop live!
Japetus öga 