”Du dansa tills du föll omkull, tills inget fanns kvar…”
Han brukar ju dyka upp här då och då, Uffe… Nu gör han det igen.
Har just läst Håkan Lahgers biografi ”Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos”, en stark och initierad skildring som inte bara berör turerna kring inspelningen av just ”Vassa eggen”-plattan i Köpenhamn våren ’85, utan har ambition att omfatta hela Lundells konstnärliga karriär. Den är däremot betydligt, betydligt kortare än Måns Ivarssons tegelsten i tre delar, ”Vill du ha din frihet får du ta den”.
Ivarssons tusensidiga biografi har en känsla av kvällstidningsreportage med ambitionen att berätta nästan allt som hänt i vår hjältes liv ända från dag ett. Så kan man också göra och det kan också vara bra. Jag upplever ändå att Håkan Lahger på strax över 200 sidor har skapat mer kvalitet med fokus mer på väsentligheter; ensamheten och Uffes obändiga kreativitet och makalösa skaparkraft.
Lahgers berättelse är till skillnad från Ivarssons inte kronologisk, utan börjar från botten kan man säga. Alltså när Uffe mådde som sämst och drack som mest under sin kaotiska skilsmässoperiod ’84-’85 vid den tid då sångerna på Vassa eggen kom till. Han bröt nu totalt och tvärt med den tomtebolycka som bubblade på ”Kär och galen”-plattan ’82.
Lahger publicerar flera av Lundells omisskännligt lundellska brev till vapendragaren Kjell Andersson på EMI och berättar oerhört initierat om musikerna som medverkade på Vassa eggen-plattan, alla turerna kring de olika sessionerna, producenten Lasse Lindboms slit med att hålla ihop det sönderfallande projektet, medla mellan ”Uffe och Kjelle” och hålla koll på den alltmer hårdsupande Uffe vars verklighetsuppfattning sakta höll på att upplösas under ”Vassa Eggen”-turnén där även en ung Niklas Strömstedt medverkade som pianist: till slut hittar Lindbom sin uppdragsgivare Uffe framför en ”myrornas krig”-sprakande tv på hotellrummet närmast i koma. Tragiskt och gripande.
Håkan Lahger drar många intressanta och träffsäkra paralleller mellan Lundell och Strindberg som på sin tid också härjade i Köpenhamn i samband med sin skilsmässa ganska så precis 100 år tidigare. Lundell är född 1949, Strindberg var född 1849. Det är stark läsning.
En stirrig Uffe gör ”Lit de parade” om mannen som alltid var fullast på krogarna, och hade en förkärlek för att undersöka golv under bord ”det mycket märkliga året ’85…” Det intressanta och möjligen överraskande här är att han sjunger bättre än på plattan, mycket bra sång från Herr Lundell i detta klipp.
Japetus öga 