Arkiv för Webstrarna

”Mellan måndag och tisdag…”

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , , on 19 november, 2013 by japetus

Veckans måndagkväll den 18:e november 2013 går till historien som en av de totala och massiva ”mellan måndag och tisdags”-upplevelserna. Dvs en maximalt anonym vardagsupplevelse.

Ett ihållande duggregn följde mig efter jobbet till träningen på Centralbadet och sedan hela vägen hem i mörkret. Regnet svepte in mig och hela staden i en mörkgrå dimma. Molnen strök fram så lågt att jag slog huvudet i dem. Stockholm liksom bara försvann i novemberrusket.

När t-banan rullade fram över tågbron mellan Gamla Stan och Slussen/Södermalm kunde jag för ovanlighetens skull inte se ett enda av de otaliga ljus staden här annars bjuder på. Jag var helt inbäddad i regndimma, moln och mörker. Längs fönstren rann strida strömmar av höstkyliga regndroppar.

Väl hemma uppe på Nybohovsberget syntes inte heller någonting av staden. Gud hade dragit ned den stora rullgardinen. Belägrad av regn och dimma satt jag uppe i mitt torn. Jag var helt uppfylld av den anonyma känslan som ger begreppet vardag ett skoningslöst ärligt ansikte. Känslan mellan måndag och tisdag.

Och som det inte sällan är i de här sammanhangen har Webstrarna satt ord på den känslan.


Det finns en tid när inget är bestämt och alla har gått hem.
Det finns en tid, mellan nu och då, när världen håller käften.

Det finns en tid när städerna står still och breven är på väg.
Efter måndag, då väntar jag på dig.
Innan tisdag, då väntar jag på dig…

Webstrarna Mellan måndag och tisdag
Webstrarnas fullängdsplatta med den utsökta titeln”Mellan måndag och tisdag”, 1992, såg ut så här

Det var en av dessa anonyma kvällar fylld av anonyma vardagssysslor som jag mycket snart har glömt. En av dessa vardagar, vardagskvällar som är livet. Och mitt upp i all skoningslös anonymitet och vardagsmurrigt novemberrusk är det ganska mysigt på något introvert sätt.

Webstrarna Jag borde gått hem

Men låten med den underfundigt webstrande titeln ”Mellan måndag och tisdag” återfinns sist på CD-singeln/EPn ”Jag borde gått hem”, 1991. En riktigt passande anonym placering.

Och anonymiteten innebär förstås också att detta är en låt som inte återfinns på Youtube (däremot på Spotify!). Men förstaspåret är ett spår med liknande eftertänksam stämning (Websterstämning?) och den spelar jag gärna här för er kära läsare!

Med litet god vilja lyfter jag också här till slut detta okända men ack så minnesvärda spår ur Webstrarnas värld. Här har vi den så till slut, denna anonyma pärla, with courtesy of Spotify:

Annonser

”Moln på marken” – glittrande svensk pojkrumspop på 90-talet

Posted in Fundersamt, Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 17 november, 2007 by japetus

Jag njuter i fulla drag när jag hör det. Varje gång. Det är ett alldeles glittrande gitarrintro som byggs på med piano, klockspelssynth och blås. Kanske det bästa (effektivaste?) svenska popintro som presterades under 90-talet?  Ett fullkomligt oklanderligt hantverk av sockersöt catchig svensk pop av årgång 1991, lika glittrande som den vårdag låten handlar om. Ja vi snackar romantiskt glittrande som majsols reflexer i blanka vattenytor och långt mer glittrande än våren 1991 i själva verket var. Men när Pontus & Amerikanerna gjorde ”Kapten Sol”, då var det ren och skär magi. För det är det introt jag talar om. Och det känns nu i november 2007 som en utmärkt språngbräda rätt in i denna 90-talspopblogg!

Håll i er – här kommer en blogg lång som en C-uppsats, men förhoppningsvis mer lättläst och intressant än de flesta sådana brukar vara. Den handlar om musikalisk period som inte riktigt ännu hunnit bli tillräckligt gammal för att nostalgins skimmer ska bli så starkt att kvällstidningarna engagerar sig. Men det kommer förstås. Ni som läser detta ligger sålunda på framkant och kan känna er speciella en liten aning extra musikaliskt upplysta!

Efter att ha bloggat om Reeperbahn och svensk 80-talsrock som slutligen blev funkpop känns det rätt att puffa litet för en annan period i svenskt musikliv som nu i efterhand framstår som riktigt kreativ och spännande. Genom mitt arbete på SPRAYdio är det många som trott att jag inte lyssnar på nåt annat än 80-tals musik. Så är det naturligtvis inte. Verkligen inte. Jag brukar säga att jag under perioden 1988 – 2002 överhuvudtaget inte lyssnade på 80-talsmusik, men det är förstås en sanning med modifikation.

Jag tänker nu på första hälften av 90-talet och den dåtida våg av begåvad pop på svenska som sköljde över oss lyssnare via nya kommersiella tv-kanaler, radiostationer och så förstås de CD-skivor som precis börjat bli var mans egendom. Jag upplever att det fanns en särskild kreativitet och lekfullhet som delades av ett antal svenska artister och grupper som gjorde pop på svenska – ”pojkrumspop” var det visst nån som kallade många av dem. Vaddå undrar du? Jo för samtidigt som Popsicle, Wannadies och This Perfect Day rockade som bäst på engelska så poppades det friskt på svenska av artister som Webstrarna, Pontus och Amerikanerna, Bebop!, Farbror Blå och David Shutrick. Just precis innan fanns förstås Jakob Hellman med sin skyhögt hissade debutplatta från 1989 – ”the mother of all pojkrumspop” som helt säkert inspirerade.

Även Eric Gadd hade 1989 med ”Hurra du lever…” gjort en väldigt charmig andra svensk platta med underbar Princedoftande funkpop. Det var då man kunde få höra och se Anna Nederdal och Titiyo köra med honom. Det var dessutom väldigt roligt att se dem live. Det syntes hur kul de hade på scen. Ja sen började Gadd sjunga på engelska och blev väldigt framgångsrik, seriös och slick men samtidigt också i mitt tycke tyvärr några nyanser tråkigare.

Men de svenska hjältar jag nu ska berätta om var allt annat än tråkiga. För min del började denna svenska pop-era med Webstrarna och Bebop!  Ja Bebop! skrev dessutom sitt namn med ett utropstecken på första skivan från 1990. Webstrarna hade jag upptäckt redan våren 1989 när ”Bit mig”-singeln kom.

Webstrarna från Uppsala uppfattades som litet knepiga och studentikosa i början av sin karriär på 80-talet. Det avskräckte förstås inte mig utan passade snarare som hand i handske eftersom det var vid denna tid jag hade som allra roligast på Stockholms Universitet; att jag inte tog så många högskolepoäng just då är i det här sammanhanget av helt underordnad betydelse. Ja eller i själva verket är kanske det en orsakerna till att jag skriver den här bloggen. Det var ju så mycket annat som kändes viktigare än studierna de där två första sorglösa åren i Frescati. Läs gå på klubbar, konserter och jaga runt på stadens många skivbörsar…

bit-mig.jpg

Webstrarna: ”Bit mig”, 7″, 1989

Hursomhelst, ”Bit mig” är en avgjort oknepig, kraftigt Orupsk pop-pärla med härligt galen text och ett maniskt driv och ovanligt hög bpm för att vara pop från denna tid. Detta hände sig ju vid den tiden då Orup var Sveriges okrönte popkejsare. Minnesbilden av ”Bit mig” är och förblir dansgolvet i Föreningen Ekonomernas gamla festlokal på Surbrunnsgatan och det i lokalens hörn belägna friskluftsinsläppet. Mot denna vederkvickande svala syrekälla vände undertecknad sitt svettiga ansikte av årsmodell 1989 och försökte kanske nyktra till för ett ögonblick mitt i tentapubens vimmel…


Webstrarna: ”Bit mig” live, 1989

Men det var när Webstrarna på plattan ”Mellan måndag och tisdag” 1992 fick Olle Ljungström in i studion i duetten ”Vänner för livet” (som för övrigt helt består av Reeperbahn-citat) som de mutade in en ohotad plats i mitt hjärta. Webstrarnas fundersamma, ömsom vemodiga, ömsom lekfulla, ömsom samhälls- och branschkritiska texter var något jag tog till mig utan förbehåll. Det de gjorda var väldigt vackert och har stannat hos mig. Tänk bara en låt som ”Som om ingenting har hänt”, som så genialiskt avslöjar hur cyniskt hänsynslöst vissa människor trampar fram i (känslo)livet, sådana som ger stalinistisk revisionism ett nytt ansikte… lol  (Det här är ett utdrag ur texten)

”Jag somnar framför tv:n och dagen rinner bort
Inget särskilt hände här bara krig och sport
De blir bara bättre och vinner stort i städerna de bränt,
som om ingenting har hänt.

Om vi ses igen, om allting blir av.
Om det lilla vi hade ännu finns kvar.
Om vi ses igen som om vi var vänner.

Om vi ses igen, om allting blir av
Om allt det vi drömde händer idag.
Om vi ses igen så möts vi som om
ingenting har hänt.

Jag vaknar trött och häpen som om jag slitit hårt
och nånstans djupt därinne känns det underligt och svårt.
Så tänker jag på dig och tänker som om ingenting har hänt.
Som om allting kunde hända.

Som om nånting hade sparats just för oss.
Som om världen hade tid och plats för oss.”

Webstrarnas ”Popmusik är kul” från sista (senaste?) plattan med det obetalbara namnet ”Om alla andra dog” från 1993 är en fascinerande låt som är full av ironiskt knivskarp samhälls- och branschkritik. W är på ”Om alla andra dog”  fullfjädrade betraktare och granskare av samtiden i ett samhälle som genom ett politiskt regimskifte, diverse avregleringar, sprucken fastighetsbubbla med efterföljande lågkonjunktur, nedläggningar, laserman och ny demokrati verkligen höll på att förändras – och då verkligen inte till det bättre. Det är ett kollage av intryck och förvirrade röster från en tid som kändes just förvirrande. Det berörde mig starkt. Och kanske än mer nu med facit i hand många år senare när jag blickar tillbaka på de här åren.


Webstrarna: ”Tre små ord”, video, 1993 – den bästa poplåt Pet Shop Boys önskar att de gjort. Ett bittersweet mästerverk för alla som någonsin känt livsledan i november eller fått sitt hjärta grundligt krossat

Namedroppandet av artistnamn i ”Popmusik är kul” (Jo jag minns Carl Myrén!!!) får mig verkligen att skratta gott för det är en tidsspegel, en ögonblicksbild av vilka artister och branschmänniskor som var stora då. I det musiksverige som fanns för nu dryga 10 år sedan, långt innan Idol-cirkusen och Schlagerfestivalens upphöjelse. I bilagan sist i bloggen hittar ni ett utdrag ur denna smått genialiska text signerad gruppens låtskrivare, frontman och musikaliske motor – Petter Eklund. Petter jobbar idag som journalist och skriver utsökt kvalitetsjournalistik och en och annan dito bok.

Jag är och förblir oehört förtjust i Webstrarna och kan utan tvekan använda den slitna frasen att de är en av de grupper vars musik är och förblir ett soundtrack till mitt liv. Jag ska blogga mer om dem. Finns så mycket att säga.

Jo en sak till här och nu; vid Webstrarnas 20-års jubileumskonsert på Street vid Hornstull i december 2005 visade de verkligen prov på hur bra de fortfarande är, trots att de inte spelat ihop på 11 år. Så tajta som de var på Street har de aldrig varit live tidigare. Och jag håller med andra bloggare om att de definitivt var lika snygga och alerta som för femton år sedan. Sångaren Petter Eklunds uppenbara talanger som publikdomptör och ironisk estradör har aldrig varit bättre. Det kanske ligger något i Deepak Chopras påstående att åldrande är en attitydfråga.


Webstrarna: ”Moln på marken”, 7″, 1992

Trevligt nog kan ni här få avnjuta Webstrarnas största hit, ”Moln på marken”, från 1992 som lyckligtvis letade sig in på STIMs lista över 10 mest spelade låtar. Fint att de fick nån kommersiell framgång för allt slit de hade. Recensenterna gillade dem i högre grad än de breda massorna; de var aldrig folkliga nog för det. ”Moln på marken” är inte bara en catchig hitlåt utan en fin drömmande Webster-låt av sedvanligt hög klass, med den där eftertänksamma litet vemodiga känslan av utanförskap som jag bara älskar. Nu och alltid. Ja så mycket att jag inte behövde fundera särskilt länge på vad jag skulle kalla denna marathon-blogg. Det här är en skön och lekfull video, med en tjusig litet grovkornig tecknad känsla i bilden, klippt från Z-Tv när det begav sig.


Webstrarna: ”Moln på marken”, video, 1992     Eller klicka på den här länken om det krånglar:
http://www.youtube.com/watch?v=eKc3PRFapFU&feature=player_embedded

Och så vidare till… Bebop! med Tomas Froms från Bollnäs, Hälsingland som hade Dan Sundquist som producent och Olle Ljungström med på gitarr på sin första skiva ”Kärleken tur & retur” från 1990. Denna gudabenådade platta är en ren kavalkad av catchig gitarrpop av rang med texter som alltid var helt ok och då och då riktigt oförskämt bra. Och jag ställer höga krav på texter, så säger jag att nåt är bra så är det så! Bebobs! debutplatta (jag är omåttligt förtjust i den titeln så jag skriver ut den en gång till – ”Kärleken tur & retur”) var första gången Olle och Danne var i samma studio på 8 år. Detta och det faktum att namnet ”Bebop” var lånat från en Reeperbahn-singel kändes stort och bidrog till min respekt för gruppen direkt från början. Att referera till Clash-låtar var förstås ett annat säkert sätt att impa på mig. Krister Linder alias Chris Lancelot och Per Persson från Perssons Pack finns också med på plattan vilket borgar för kvalitet. Det är två herrar jag har stor respekt för.

Bebop! utvecklades mot ett litet rockigare sound på andra plattan ”Jorden håller party” från 1992, men hade mycket av det tidstypiska Beatles-Strawberry Fields-soundet på första plattan, tänker då särskilt på ”Gå nu” som var den första hitten. Sedan hade Bebop! också en del dåtida ”Manchester” i ljudbilden som jag också gillade. På första plattan fanns också en liten enkel genialisk relationstema pop-pärla, ”Tittar & tar”, som är en låt jag av olika högst personliga skäl berördes och fortfarande berörs av och som jag fortfarande ofta nynnar på och även fört över till mobilen. ”Amalia sa” och ”Hip hip hurra!” är låtar från andra plattan som verkligen stannat i minnet. De är riktigt storslagna båda två, men på olika sätt. Där den förstnämnda är mer finstämd och lågmält vacker är den senare riktigt grandios och litet kaxigt ödesmättad. Oförskämt bra där, Froms & co!


Bebop: ”Gå nu”, video, 1990


Bebop: ”Du gömmer dig för mig”, 1990, video inspelat för Listan på SVT – också ett exempel på det ”snällare” popsoundet på första plattan

”Tittar & Tar” sitter som en smäck och är ett lysande exempel på en tidlös gitarrpoplåt av den sort som alltid kommer att funka så länge som någon människa fortfarande ”rockar” och rör på sig i den här världen. Och att låten hittat hela vägen in i min mobil är ett tecken så gott som något på att den i högsta grad ”lever”. Det här är väl för övrigt också det närmaste man kommer ett titelspår till plattan, för här handlar det just om en resa till kärleken tur och, som vi tyvärr förstår, retur… Klassisk och tidlös kärleksproblematik.  (Det här är ett utdrag ur texten)

”Det kom ett tåg till himlen igår
och jag satt där längst fram och bara såg på.
Å det stannade till utanför hennes grind
å det är kvällar när tåget rusar förbi.

Hon målar sitt hus med stenar och grus
och biljetten gäller tur & retur.
Någon klev av när en annan klev på
vid stationen där du bara hälsar på.

Den här vägen är lång, jag har rest den en gång
så jag vet när tåget vänder om.
Sänd inga blommar, ställ inga krav
för idag är det jag som hoppar av.

Å hon tittar och tar å tar å hon tittar
Hon tittar å tar hon tar å hon tittar
på sig själv…”

bebop.gif
Bebop: ”Lever du?”, 7″, 1992

Bebop! och Webstrarna hade i mina ögon det gemensamt att de hade en speciell integritet och ”rockig” attityd som jag gillade skarpt. De var coola på ett särskilt sätt som verkligen tilltalade mig. Och Bebop! har även de liksom Webstrarna spelat relativt nyligen; har hört att de spelade i Bollnäs julen 2005 och att det kom så mycket folk att Räddningstjänsten hotade avbryta det hela. Det är rock’n’roll på riktigt det! Bebop! var heller aldrig på något sätt hajpade som nästa band jag nu kommer till…


Bebop: ”Lever du?, video, 1992 – är ett bra exempel på det tuffare soundet på den andra plattan

Bebop på MySpace:
http://www.myspace.com/popbebop

Pontus & Amerikanerna och Farbror Blå var det en annan historia med. Jag kanske kan säga att de vunnit i längden. För i ärlighetens namn gillade jag dem inte omedelbart. Farbror Blå hörde jag inte så mycket med när de var som mest aktiva och Pontus & Amerikanerna kändes väldigt hajpade och rent av litet larviga. Ja så tyckte jag då. Jag har alltid varit misstänksam mot hajpade och haussade fenomen och just så kändes det med P & A den perioden 90-92. De var väldigt, väldigt påpassade och jag upplevde att man hörde dem hela tiden på radio och såg dem på teve. Minns att fröken Westman på Popitopp gjorde nåt skräckfilmsaktigt inslag med dem, troligen inspirerat av Lars ”Vasa” Johansson i bandet. Han är väldigt insatt i den genren och har alldeles nyligen åter agerat manusförfattare till skräckfilm på SvT.

Bandet bestod ju förutom Vasa av Pontus Holmgren och Peter Nilsson. Denna trio var utan tvekan de kommersiellt mest framgångsrika bandet av dem jag bloggar om. Det två första skivorna ”Via Satellit” och ”Följer ett spår” fick otroligt mycket uppmärksamhet, hitsinglarna sålde bra, de fick en grammis som bästa ”popgrupp 1990” och det var bara Eva Dahlgrens brottarhit ”Vem tänder stjärnorna” som i flera veckor hösten 1991 höll dem, ”Godmorgon Columbus”, borta från topp-placeringen i Svensktoppen. Framgången var enorm.

Själv måste jag ändå säga att jag tycker att de är som bäst på tredje plattan, ”Pontus & Peter” från 1993, som känns litet mognare, klokare, vackrare och mer mångfacetterad. Det är litet mer eftertänksamt men samtidigt finns schlagerkvaliteterna och tonartshöjningarna alltid runt hörnet. Det är bedårande och underfundigt på ett personligt vis! Här tycker jag de är som bäst. Det blev aldrig några riktigt stora hits från denna platta men den innehåller något av de bästa de gjort. Jag är väldigt förtjust i låtar som ”En annan himmel”, ”Om du går hem”, ”Hon tänker på dig” och ”Ett tonårshjärta”.  (Klicka på den så blir bilden av Pontus och Peter nedan genast större och du kan se att Pontus här 1993 hade skaffat trendiga pottfrillan!)

pontus-peter.jpg

(Det här är ett utdrag ur texten.)

”Det här är just nu, en del har varit förgäves.
Jag trivs nog allra bäst där hemma. Har jag sagt det förut?

Så många sporter som jag låtit bli, men annat som blev av
försöker jag så noga minnas nu, som hur det var

Sitter jag här i en annan himmel
där ingenting är som jag hemma har vant mig.
Andra moln, som ser på mig,
bedömer mig.
En enda sak är säker
i en annan himmel nu.”

Vid den här tiden hade ju Vasa lämnat gruppen och hade stora framgångar med duon Big Money, men de sjöng ju på engelska så de faller utanför avgränsningen för den här bloggen. Likaså faller Pontus & Amerikanernas fjärde platta, ”Kasino” från 1998, utanför ramarna. Men jag vill i alla fall kommentera den här för att den är så bra. Här har alla tre herrarna sammanstrålat igen och, som sagt, det blev riktigt bra. Måste bara droppa titeln ”Något som berör”; det är en riktig poppärla.

Men låt oss gå tillbaka till den klassiker jag berättade om inledningsvis; ”Kapten Sol” från andra plattan ”Följer ett spår” 1991 visar den ursprungliga trion Pontus, Peter och Vasa. Här är allt som det ska vara – Vasa har sin Dracula-cape, Peter har pagefrisyren och Pontus har sina färgglada brallor och fortfarande ursprungliga kalufsen kvar innan han skaffade trendiga pottfrillan. Det här är väldigt charmigt, lekfullt och befriande enkelt. Hela videon är filmad inne i Stockholm en försommardag; i Vasastan, Kungsan och på Gärdet. Och den obetalbara dinosaurien är med, ”Roopey-toopey-hey!”. Kult!

Pontus & Amerikanerna: ”Kapten Sol”, video, 1991

Och så går vi ännu ett år tillbaka i tiden till 1990 och första plattan, den så framgångsrika bedårande ”Via Satellit”, och då hittar vi den så tidstypiska Beatlespopen som så många band gjorde vid den här tiden, ”En blå dag” hette låten som var så poppis.

Pontus & Amerikanerna: ”Blå dag”, video, 1990

Och apropå Beatlespopen… Då är steget inte långt till näste man. David Shutrick. Det är litet samma grej för mig där som med Pontus & Amerikanerna. Det var nåt i början som gjorde att jag retade mig litet på Shutrick, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Han dök upp i ett sammanhang som borgade för konflikt. Jag och min gode vän Stefan hade blivit dumpade av våra flickvänner vid samma tid en höst i tidigt 90-tal. Stefans flickvän hette, liksom min, Linnea. Och vi hade hört att Shutrick hade stött på ”Stefans Linnea” på krogen, kanske hade de t o m nu en relation??? Det här skapade givetvis spontana antipatier där jag sympatiserade med min olycksbroder Stefan. Men de gick lyckligtvis över. David, allt är förlåtet; detta är preskriberat och glömt sedan länge! 🙂

Shutrick gjorde också den typen av litet underfundig snäll pojkrumspop som passar så väl in i det här sammanhanget. Det var kluriga små betraktelser ur vardagslivet ofta med glimten i ögat och en finurlig knorr. Det blev några plattor och några låtar som jag verkligen gillar. Jag kan inte påstå att jag var Shutricks största fan men han ska ha kraftig cred och ett stort tack för det han gjorde som var bra. Det var personligt och charmigt och mycket underfundigt. Träffsäkert. Smart. Det finns en ödmjuk ton, ett underdog-perspektiv ibland i det han gör som jag älskar oförbehållsamt. Texten till ”Finland” är en fullkomligt genialisk liten betraktelse av ensamhet. Tack särskilt David för den! Jag citerar hela texten.

”Jag ska vara hemma och ta det litet lugnt
försöka sova
men ring när ni ska gå ut, det får ni lova
jag tänkte läsa.

Vad ska ni göra
jag kanske hänger med och tar en öl
jag kanske träffar den som blir min lycka
som kan ta över
jag är så trött på mig själv och jag behöver.

Men säg mig
hur ska hon och jag
kunna träffas
hon kanske bor i Finland
där har jag aldrig varit
men säg mig
hur ska hon och jag
kunna veta
om vi funnit våra rätta
när ska man sluta leta?

Hit går alla, alla känner alla
det är det balla
så går vi runt och säger
”hur mår du?”
jag ska nog gå nu

Men jag saknar dom så
flickorna som man kan se på Ica
som ler så fint när man handlat lika
en trea lättmjölk, då är man ensam
då kan man skrika.”

Förresten, att kalla en platta för ”Finland” kändes som att han gjorde en Bob Hund, litet lätt pretto tyckte jag då men ok… Underfundigt.  Jag nynnar fortfarande nu och då på låtar som ”Sambos på försök”, ”Container” och ”Nattbussen”, alla från olika plattor. De har etsat sig fast i minnet. Här kommer också min ovetenskapliga nynningsfaktor in i bilden. Jag nynnar inte helt sällan på Shutrick-låtar. Det innebär ett mycket högt betyg!

David Shutrick finns trevligt nog på MySpace där man kan avnjuta ett och annat av de smakfulla alster David skrivit på senare år:
http://www.myspace.com/davidshutrick

Det passar bra att köra den kanske största hitten här, mer av den tidens tidstypiska Beatlespop som dessutom råkar vara ett inslag ur SvTs ”Popitopp” med pop-fröken Johanna Westman som på något sätt så fullständigt dominerade under de här åren. Googlar man henne nu hittar man en massa träffar om barnprogram, ”Johanna & Mixer” och kokböcker. Men 1992 var det pop som gällde och ”Container” från 1992 är väl så mycket Shutrick som det kan bli, lekfullt, klurigt och gulligt. Här återfinns det kanske mest odödliga Shutrick-citatet: ”Det bästa i mitt liv har varit gratis...”; vi slår vi ännu ett slag för Beatlespop på svenska:

David Shutrick: ”Container”, video, 1992

Om inte klippet ovan funkar, klicka på länken nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=2aKABrGRjsM&feature=player_embedded

Och efter Shutrick landar vi hos Farbror Blå, bandet som kanske är de minst kända här. Eller förresten, det är nog snarare Bebop! som för allmänheten är minst kända av de artister jag bloggar om här. Farbror Blå var ett stort band, 6 killar som på första plattan ”Utan filter” från 1991 gjorde nån sorts pop med, som jag upplevde det, litet tidstypiska folkmusikaliska inslag a la Perssons Pack och Traste Lindén som jag inte tyckte funkade så bra när Farbror Blå gjorde det. ”Ensam i det blå” var däremot en riktigt bra singel, med en klok och fin text som jag fortfarande tycker mycket om, men så är det också det enda spåret från första plattan som jag själv verkligen gillade.

utanfilter_stor.jpg

Med i bandet fanns sångaren och låtskrivaren Andreas Nilsson som sedermera skulle bli mer känd som utmärkt skådespelare och komiker. Andreas är kanske mest känd för sin medverkan i REA-gängets krogshower på Hamburger Börs. Men vid den här tiden var det Farbror Blå som gällde och det var han och Peter Kvint i bandet som verkade vara de ”musikaliska motorerna”. Peter Kvint har producerat Magnus Uggla, The Ark, Uno Svenningsson och Andreas Johnsson. Det var också med Andreas Johnsson som han alldeles nyligen dök upp i melodifestivalen med  låtar som ”Sing for me” och ”A little bit of love”. Det gick som bekant  bra.

Farbror Blå blev också riktigt grymt bra på andra plattan, helt enkelt kallad ”Farbror Blå” från 1992. Här har soundet blivit betydligt rockigare, ja det är nån sorts rockig pop som låter litet U2-inspirerat som de lät vid tiden för ”Achtung baby” och det är väldigt catchigt. Här ska sägas att det är väldigt mycket för musikens skull som jag gillar Farbror Blå, texterna är inte på samma sätt viktiga för mig. Nej det handlar mer stämningar och känslan i musiken och produktionen som är så väldigt bra. Det här är en alldeles väldigt utsökt bra platta och jag har t o m inte mindre än tre CD-singlar från den med diverse remixar, grymt bra! Låtar som ”Du är min drog” och ”Jag är din man” är oförskämt bra och det bevisas genom att de hittat vägen till min mobil och att jag nynnar och gnolar på dem då och då. Det är ett låt vara helt ovetenskapligt men ändå ovedersägligt bevis på Farbror Blås storhet. Min favorit på plattan är ändå öppningsspåret ”Himlen kan vänta”, som är en riktigt snygg låt med vackra harmonier och en tjusig text med flera poetiska kvaliteter; den bästa på plattan.

farbrorbla_stor.jpg

Farbror Blå har liksom David Shutrick faktiskt en sida på MySpace trevligt nog. Den är alldeles nykonstruerad, men de kommer säkert snart att ha låtar uppe där. Hoppas det!
http://www.myspace.com/farbrorbla90


Farbror Blå: ”Du är min drog”, 1992

– – –

Det är förmiddag idag 17 november 2007, solen gnistrar över stan när jag äntligen avslutar denna fullkomligt obalanserat långa blogg. Den är lång, så lång som ingen blogg borde vara. Den har skrivits under 14 dagar ömsom här uppe på berget med Helges tv dundrande en trappa ned och utsikten över Stockholm glittrande framför ögonen, ömsom på kvällarna på jobbet i Västra Skogen. Jag lovar, en sån här lång blogg ska jag inte skriva igen. Det funkar egentligen inte. Har du läst ända hit, tack och grattis!

Den blev lång, men så handlar den också om musik jag inte skrivit så mycket om tidigare och egentligen, med undantag för Webstrarna, inte fattat hur mycket jag gillar. Det var musik som skrevs i en tid då Sverige förändrades på många sätt. Åren 1990 – 1995 gick jag själv från 22 till 27. Det var då jag flyttade hemifrån, lämnade mitt pojkrum, lämnade högskolans trygghet och gick ut i arbetslivet i en tid som präglades av kris i landet och stora förändringar. Vi fick de kommersiella tv- och radiokanalerna, vi fick lasermannen, Ny Demokrati, världshistoriens högsta räntor, bankkris och skyhög arbetslöshet i spåren av en sprucken fastighetsbubbla. Det var en orolig tid i Sverige och kanske kändes det litet som att de fantastiska vibbarna från 89-90 när muren föll, Mandela blev fri och Sovjetdiktaturen fick börja släppa greppet om sina underkuvade stater, kom på skam.

I den här exposén över samtida musik är det utan tvivel Webstrarna som kommer närmast att fånga tidsandan och oron vilket de också mästerligt gjorde 1993 på ”Om alla andra dog”. Ett okänt mästerverk som i spåret ”Tre små ord” sätter fingret på de känslor av otrygghet och längtan som den här tiden representerar för mig.

Jag kände behovet av att lyfta blicken och runda av denna ”akademiska” blogg, knyta samman trådarna. Det känns bra att ha fått komma till tals om detta.

Tack Petter, Ola, Sten, Jan, Tomas, Henrik, Mikael, Magnus, Tomas, Jan, Pontus, Peter, Vasa, David, Andreas, Ulf, Thomas, Peter, Måns och Göran… Det här är en hyllning till er. Tack för att ni skapade den här musiken som blev, är och förblir en del av, ett soundtrack mitt liv!

En akademisk uppsats av detta slag kan förstås aldrig bli komplett utan en källförteckning. Här kommer den:

Diskografi:

Webstrarna:

  • Den stora saxen, LP, Websters Värld 1985 (WEB 001)
  • Webstrarna i Kärleksgruvan, LP, Sonet 1989 (SLP-2807)
  • Mellan måndag och tisdag, CD, Sonet 1992 (SLPCD 2847)
  • Erasure-Esque, CDEP, Sonet 1992 (CDT 10438)
  • Om alla andra dog, CD, Sonet 1993 (SLPCD 2867/517 832-2)
  • Webstrarna Flashback  #10, CD (samling – collection), Sonet 1995 (FLASH 10/527 408-2)
  • Tejp, CD (tidigare outgivet material 1986-1987), Websters värld 2006 (WEB 002)

Bebop!

  • Kärleken tur & retur, CD, EMI 1990 (7954532)
  • Jorden håller party, CD, Polydor 1992 (517 280-2)

Pontus & Amerikanerna

  • Via Satellit, CD, Sonet 1990 (SLPCD2833)
  • Följer ett spår, CD, Sonet 1991 (SLPCD2843)
  • Pontus & Peter, CD, Sonet 1993 (SLPCD2873)
  • Kasino, CD, CNR 1998 (955.052-2)

Farbror Blå

  • Utan filer, CD, Cupol 1991 (467933 2)
  • Farbror Blå, CD, Cupol 1992 (471226 2)

David Shutrick 

  • Sambos på försök, CD, The Record Station 1991 (STATCD 26)
  • Finland, CD, The Record Station 1992 (STATCD 32)
  • Hobby, CD, The Record Station 1994 (STATCD 45/74321 19724 2)
  • David Shutrick, CD, The Record Station 1996 (STAT 55)
  • Bäst av Shutrick, CD (samling – collection), RCA 2001 (74321 85709 2)

BILAGA 1 – ”Popmusik är kul”, från plattan Om alla andra dog, Webstrarna, 1993 (Text och musik Petter Eklund)

Den obetalbara namedroppande artistuppräkningen är den perfekta avrundande slutpunkten för denna blogg. Den är ett omutligt tidsdokument… 1993!

”… För alla känner alla i en enda popfamilj. Vi möts och äter gratis då och då. Stjärnsystemet leker med sig själv i sitt hjul.
Popmusik är kul!

Vem är Andres Lokko, vem är Lisa Nilsson, vem är David Shutrick, vem är Mauro Scocco, vem är Cia Berg, vem är Nisse Hansson, vem är Tomas Froms och vem är Pontus Holmgren? Vem är La Camilla, vem är nya Lill-Babs, vem är La Carola, vem är Fröken Westman, vem är Perra Bjurman, vi hatar alla webstrar, vem är Nicke Frisk och vem är Janne Gradvall, vem är Kalle Grönlund, vem är Kjelle Hägglund, vem är Le Marc Peter, vem minns Carl Myrén, vem är Perra Gessle, vem är Eva Dahlgren, vem är Joppe Pihlgren, vem är Stefan Malmkvist, vem är Anders Glenmark, vem är Olle Ljungström??? (Almost nothing!!!)”