Bowiehyllningar en masse på stan

Det har nu gått en månad sedan den mörka januarimorgon då det chockartade beskedet att David Bowie lämnat den här världen kablades ut medelst alla tillgängliga medier…

I efterdyningarna har det uppstått många kreativa hyllningar till den legendariske artist som så plötsligt – men ändå på något sätt så välregisserat – gick ur tiden.
På restaurang Cantina Real vid Hornstull i fredags hade det bjudits in till en Bowiekväll och intresset var så väldigt mycket större än lokalen att jag bara med nöd och näppe kunde se coverbandet Letz Danz som spelade där. De var överraskande bra. Att de bl a spelade ”Boys keep swinging” var litet extra coolt. Och litet otippat. Med en karaktäristisk FB-överdrift menade jag att det här var den värsta scenträngsel jag upplevt sen det mördande kaoset framför Roskildes stora scen i juli 1987, när Iggy Pop kom inrusade till vrålet från den enorma publiken på 70 000 vilda entusiaster, och jag var så nära att jag kunde nudda scen… En nära-döden upplevelse.

I trängseln på Letz Danz’ spelning i Cantina Reals källare, 5 februari 2016

Vi lyckades få det sista lilla runda barbordet för tre och gick även i land med konststycket att äta 7-8 tapas vid det i den enorma böljande trängseln i restaurangen. Till slut fick vi lyfta bort en av stolarna och turades om att stå upp och äta vid den mest utsatta sidan. Det var charmigt av Cantinans personal att de, under ledning av vår värd Major Tom, verkligen försökte få serveringen att fungera trots den näst intill omöjliga uppgiften.

Major Tom alias Henrik Lundgren med crew på Cantina Real

Det var också mycket charmigt att de ordnat med professionell Bowie-sminkning på plats där två makeup-artister förvandlade den ena besökaren efter den andra till ”Aladdin Sane”. Det värmde i hjärtat att se dem alla.

Hängivna Bowie-fans på plats i Cantina Reals källare fredagen den 5 februari 2016

Det är väldigt tydligt att Bowie lämnat ett enormt avtryck efter sig i de djupa folklagren. Det var en härlig mix av olika åldrar i vimlet, även om vi medelålders fans var i naturligt förväntad majoritet.

Mot slutet av kvällen stod jag i baren bredvid bandets tonsäkre sångare Lars Kumlin som berättade att de egentligen slutade spela för fem år sen och att de bara repat tre gånger tillsammans inför detta tillfälle. Kanske särskilt med tanke på detta var det en helt suverän spelning. Utan tvivel.

~  ~  ~

Och igårkväll var det så dags igen. Då i form av att Meja och Christer Sturmark spelade och hyllade Bowie på restaurang Strandvägen 1. Här fanns en gammal historia bakom denna för mig nya duo. Christer hade ett band i början på 80-talet, Heroes, som uppenbarligen var ett mycket Bowie-inspirerat sådant. I det bandet hade Meja varit med och sjungit litet av och till i tidiga tonår. Eventuellt litet som på nåder vilket vi i publiken fick höra en och annan ironisk anekdot kring.

Festligt nog hade Christer lyckats få upp ett exemplar av bandets enda publicerade alster, en singel, på Ullevis scen när Bowies ”Serious moonlight”-tour landade där i maj 1983. En bild togs av Bowie med singeln i handen. Senare togs påpassligt nog en kontakt med en kvällstidningsjournalist vilket resulterade i en för bandet Heroes mycket fördelaktig artikel om Bowies stora intresse för det unga svenska bandet som var så inspirerat av honom.

Enligt uppgift hade nu Christer Sturmark inte uppträtt live med gitarr på 30 år, vilket då inte alls märktes. Det funkade alldeles utmärkt med Christer som gitarrist kompandes Meja. Att Meja skulle sjunga sin store idols alster med den äran var en mindre överraskning. Hon har ju haft en fantastisk musikkarriär långt efter att Christer Sturmarks musikprojekt bordlades. Men ikväll glimmade de båda alltså till rejält – igen. Det var fint, mycket fint.

Jag gillade låturvalet och berördes av Mejas finkänsliga och uttrycksfulla tolkningar. Det hörs att hon älskar musiken hon sjunger och själv blev jag inte så litet blöt i ögat när hon gjorde både ”Quicksand” och ”Word on a wing”, två låtar som berört mig mer än litet extra. Rader som ”Knowledge comes with death’s release…” och ”In this age of grand illusion, you walked into my life out of my dreams…” har fått en ännu djupare betydelse nu efter vår store gemensamme idols plötsliga bortgång. Meja var också initiativtagare till denna mycket trevliga hyllningskväll.

Att jag också fick demonstrera min Bowie-kompetens genom att, möjligen en smula oblygt, ropa ut korrekta låtnamn, LP-namn och årtal i denna mer blygsamt återhållna publik belönade mig med en öl och tillfället att snacka litet med trevlige Bowie-konnässören, IT-entreprenören och numera förlagschefen Christer Sturmark. Förutom Bowie har vi litet beröringspunkter även professionellt. Det var ett mycket trevligt samtal för Christer är genuint sympatisk.

Meja, sång, och Christer Sturmark, gitarr, vid gårdagskvällens minnesspelning på Strandvägen 1

Duon bjöd på ett intressant och smakfullt låturval och vi fick bl a höra ”When you rock’n’roll with me”, ”Memory of a free festival”, ”Quicksand”, ”The man who sold the world”, ”Soul love” och ”Word on a wing”.

Sen fick vi även höra ”Five years”, ”Ziggy Stardust” och ”Lady Stardust” med några av Mejas och Christers vänner i publiken. Att få höra skådespelaren och regissören Niklas Hjulström sjunga en så uttrycksfull och stark version av Lady Stardust var nog kvällens största överraskning. Jag visste inte att han var en så pass duktig sångare (och inte heller att vi delade födelsedag).

”And he was alright, the band was altogether
Yes he was alright, the song went on forever…”

”The man who sold the world” med Meja och Christer Sturmark