Efter ett par miserabelt kalla aprilveckor med snöyra, slask och några futtiga plusgrader kom vändningen i denna vecka. I måndags 29 april var det tydligt att vändningen kommit och igår på Valborgsmässoafton var det varmt och skönt i Uppsala. Eller sista april som det heter i Lärdomsstaden.
Därför skyndade jag mig idag vid lunchtid förbi Centralbadets innergård för att se hur långt ”Stockholms första hägg” hunnit… Och mycket riktigt kunde jag se inte mindre än tre små utslagna vita häggblommor längst ned på några av klasarna.
Ja det går inte att se på detta foto, men tre små vita blommor finns det. Det är inte fråga om fullt utslagen hägg, men utan tvekan slår häggen ut idag och därför räknar jag den 1 maj 2024 som årets spaning. Samma datum som förra året faktiskt.
För så här ser ju statistiken ut alltsedan 1990 för de år jag rapporterat min hägg-spaning i bloggen:
Det är på kvällen lördagen den 6 april 1974. En stor kväll i mitt 6-åriga liv där jag sitter förväntansfull i TV-soffan i det rödmålade kedjehuset på Brushanevägen 65 i Jönköpingsförorten Grästorp. Snart kommer jag att få se mina idoler ABBA uppträda på melodifestivalen i Brighton, England. Det är stort. Mycket stort. Och minst lika efterlängtat.
Mammas klassiska 70-talslördagsgodis i form av två uppbrutna chokladkakor Marabou choklad och Marabou schweizernöt står på tv-bordet i den bruna lergodsskålen från finska Arabia. Det är fascinerande att se denna internationella show, men jag är inte överdrivet förtjust i de första låtarna. Och ABBA kommer inte förrän efter åtminstone halva programmet. Jag har på nåder fått sitta med i soffan trots att det är läggdags redan när showen börjar. Där sitter jag i min blåvita Marimekko-pyjamas, full av förväntan – för snart ska jag ju bland annat få se Björns omtalade silverfärgade stjärngitarr som kamraterna talat så mycket om. Men det är sent för en 6-åring.
ABBA på svenska melodifestivalen i Stockholm februari 1974
Och därför, kanske inte så förvånande nånstans mitt i programmet, troligen mellan Luxemburgs och Monacos bidrag, händer det som inte får hända. Det är verkligen ganska sent för den lille pojken. Han somnar, ve och fasa! Och hans föräldrar vad gör de? Nej, de väcker honom inte. Varför?!
Istället vaknar jag av att min stora starka pappa bär mig tillbaka till sängen när allt är över. Jag förstår ju först inte vad som hänt, utan protesterar och vill tillbaka till TVn för att få se ABBA… Men… Snart står den hemska sanningen klar för mig. Jag har missat det legendariska framträdande jag sedan kommit att se så många gånger genom åren. Men där och då är detta en enorm besvikelse för mig – och ett återkommande tema i mina diskussioner med mamma och pappa.
Ja… Åren har gått. Inte mindre än 50 stycken av dem. Och länge, länge hade jag svårt att förlåta mina föräldrar för den i mitt tycke oförlåtliga nonchalansen att inte väcka mig för något som betydde så mycket för mig. De förstod inte hur viktigt detta var och tyckte förstås, kanske med omdömesgill rätta, att pojken mådde bäst av att sova.
Vinnarna! Från vänster: Benny, Stikkan Andersson, Annifrid, Sven-Olof Walldoff som Napoleon, Agneta och Björn
Lyckligtvis hann jag förlåta pappa innan han gick bort för ett par år sedan. Och mamma ska få höra från mig igen att allt är förlåtet nu 50 år senare…
När jag vaknar och publicerar denna blogg imorgon bitti den 20 mars 2024 kommer vi redan att ha fått uppleva vårdagjämningen. För i år inträffar vårdagjämningen redan kl 04.06 på morgonen.
Men i värsta fall är jag vaken redan då, för de senaste veckorna har jag sovit väldigt dåligt och vaknat olustigt tid. Vi får alltså se när den här bloggen publiceras. Men att den skrivs sent på kvällen den 19 mars är ett faktum.
Ett avgörande år. Visst är det så. Framförallt är det ju valet i USA som är viktigare än någonsin tidigare. Ska den tidigare marodör-presidenten Donald ”not fit for the office” Trump få en andra presidentperiod? Eller ska den gamle trötte Joe Biden få en andra omgång som president? Gamle… De är ju båda gamla. Det skiljer ju ändå bara 4 år emellan dem.
Men hur det nu än blir med den så kan vi vara säkra och trygga med att vårdagjämningen än en gång kommer till oss här på norra halvklotet. För kl 04.06 idag 20 mars 2024 så faller exakt lika mycket ljus på både norra och södra halvklotet. Dag och natt är lika långa och vi på norra halvklotet går in i det ljusa halvåret.
Den hedniska vårgudinnan Ostara med solen och månen, dagen och natten, i perfekt balans. Målning av konstnärinnan Annie Louvaine
Som jag så många gånger tidigare konstaterat, vilket ni kan se i den digra listan här nedan, är detta en alldeles särskild tid för mig som brukar ge extra inspiration och energi. Det jag hoppas mest på just nu är dock egentligen att få börja sova gott hela nätterna…
Och som så många gånger tidigare, men här i kortare version eftersom det börjar bli så sent ikväll, vill jag konstatera att det är fantastiskt vackert med skiftningarna mellan de fyra riktpunkterna i Jordens årliga resa runt Solen: vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd. Dessa Jordens andetag som pågått så obegripligt länge och som ska pågå så väldigt länge efter att jag och alla vi som nu lever här är borta och glömda.
Nu andas Jorden in igen och växer med all den grönska och blomsterprakt som nu väntar på Norra halvklotet.
Idag i samband med lunchpromenaden vid Djurgårdsbrunnsviken fick jag kontakt med solvarmt svenskt trä utomhus för första gången i år. Kriteriet för årets vårspaning är därmed ett faktum och ett nytt datum läggs nu till tidslinjen, för sjuttonde gången.
Jag kände på ett par solvarma bänkar längs Djurgårdsbrunnsviken samtidigt som jag hittade denna stubbe. Men stubben var finare och mer naturlig, så den fick äran att pryda årets vårspaning.
Igår måndag kan det ha varit lika varmt, men då hann jag aldrig ut på lunchen.
Träet var varmt, men luften kall. För just nu har vi ju egentligen ett bakslag vädermässigt i Stockholm. Minusgrader på mornarna de senaste dagarna och jag hoppas verkligen att det snart vänder och får bli vår fullt ut.
Denna vår fortsätter kriget i Europa, Putin har nyss ”vunnit” ännu ett riggat val och vi är många som går i väntans tider och hoppas på räntesänkningar. När vi inte är upptagna med att hoppas på och be om fred i både Ukraina och Palestina.
Nu dags för mig att njuta av min egen årliga vårrit och lyssna på ”Våroffer” igen…
Och imorgon är det vårdagjämning.
Våroffer i Fredrik Benke Rydmans regi på Kulturhuset Stadsteatern 2018
Så här ser min vårspaningsstatistik ut för de senaste 16 åren:
Idag, på skottdagen i nådens år 2029, vill jag särskilt hylla de svenskar som rest ned till Ukraina för att göra skillnad. Jag vill också varmt rekommendera SVTs dokumentär om dessa våra samtida hjältar.
Jag är helt enkelt djupt berörd av SVTs gripande reportage om svenskarna som frivilligt rest ned till Ukraina som sjukvårdare, hjälpande volontärer eller stridande soldater vid fronten för att kämpa för Ukrainas frihet och i förlängningen vår europeiska demokrati och oberoende.
De är vår tids Finlandsfrivilliga, för nu i vår tid är det i Ukraina som kampen mellan de demokratiska och de totalitära krafterna avgörs.
I fredags 26 januari var det premiär för en TV-serie jag väntat länge på. En TV-serie som fördröjdes av pandemin, men som nu efter tre års produktion äntligen blivit klar. Efter ”Band of brothers” och ”Pacific” har nu duon Spielberg-Hanks skapat en episk produktion om flygkriget över Europa 1943-45 – ”Masters of the air”.
För apropå ”Förintelsens dag” i lördags så var de allierade bombflygarna – engelska och amerikanska – de första som i praktiken kunde börja slå tillbaka mot Hitlertysklands hemmaplan, även om de i slutänden aldrig bombade något av lägren. Engelsmännen bombade Tysklands städer på nätterna – ”area bombing” – och amerikanerna precisionsbombade den tyska rustningsindustrin på dagarna – ”precision bombing”.
Luftkriget över Europa under WW2 har varit ett stort intresse sedan lågstadieåldern då det först handlade om att bygga modeller av just dessa flygplan. Senare kom det att handla om memorabilia och flygarjackor. Men jag har även här i bloggen skrivit ett stort antal texter på detta tema, särskilt under de första åren. Ämnet har berört mig och jag har kommit att läsa mycket om det. Jag har helt enkelt läst in mig i ämnet.
”Masters of the air” handlar om de amerikanska bombflygare tillhörande US 8th Air Force som under perioden 1942-1945 var baserade i sydöstra England, varifrån de opererade mot mål på den naziockuperade kontinenten. Premiären var den 17 augusti 1942 då tolv Boeing B17E Flygande fästningar bombade rangerbangården i Rouen-Sotteville i Normandie, ett relativt enkelt mål nära kusten i norra Frankrike.
Ett år senare den 17 augusti 1943 hade US 8th Air Force byggts upp till att omfatta 376 B17-bombare som i en av WW2s mest omtalade och ödesdigra bombräder sattes in mot dubbla mål långt in i Tyskland: Schweinfurt och Regensburg i Bajern. Bloggen jag skrev om detta drama var en de tidiga, långa välresearchade bloggar jag hade möjlighet att skriva då. Den ger en utmärkt bakgrund till serien ”Masters of the air”.
För något jag gillar med denna nya amerikanska serie är att den på ett realistiskt och icke-förskönande sätt handlar om de amerikanska piloter som flög sina uppdrag redan 1943 medan det fortfarande var ”match”, långt innan tyska jaktflyget var krossat och de allierade vunnit luftherraväldet över Europa sommaren 1944 inför landstigningen i Normandie. Luftherraväldet var en förutsättning för att landstigningen skulle kunna lyckas. Men serien utspelar sig alltså året innan då det fortfarande var riktigt hårt och allt ännu stod och vägde.
Oddsen att klara 25 uppdrag över Tyskland 1943 var låga, obehagligt låga. Och 25 uppdrag – ”one tour of operation” – var vad som krävdes av de amerikanska besättningarna innan de kunde återvända hem och mönstra av eller ägna sig åt utbildning eller propagandaföreläsningar på hemmaplan. Ett fåtal hårdingar flög naturligtvis fler tours of operations, men de flesta var förstås fullt nöjda med att ha överlevt den första. Den som sett denna serie kommer helt säkert att kunna förstå varför majoriteten nöjde sig med 25 uppdrag…
Jag ser mycket fram emot att se denna serie och kommer givetvis att recensera den här i bloggen!
”Masters of the air” – trailer 1
Trailer 2 till ”Masters of the air”
PS: För snart 35 år sedan hade den amerikanska storfilmen ”Memphis Belle” premiär. Den handlade om den första besättningen i US 8th Air Force som fullföljde en tour of operations, dvs lyckades flyga 25 fullvärdiga uppdrag och överlevde.
Detta hände i maj 1943 och då ska man känna till att uppdrag över de ockuperade länderna (t ex Frankrike och Holland) räknades som 1/2 uppdrag och uppdrag till ockuperade kuststäder bara som 1/3 uppdrag. Ett uppdrag över Tyskland var ett fullvärdigt uppdrag. Det innebar att de flesta besättningar flög många fler än 25 uppdrag…
Denna spännande och medryckande film var full av utmärkta skådisar, många av mina favoriter, som verkligen satte sina karaktärer som stannat i mitt minne: Matthew Modine, Sean Astin, Billy Zane, Eric Stoltz, Harry Connick Jr, John Lithgow och David Strathairn.
Imorgon den 22 december år 2023 klockan 04.27 svensk tid är det dags igen – vi upplever vändpunkten då ljuset återvänder och vi åter går mot ljusare och längre dagar. Vintersolståndet inträffar, den ständigt återkommande vändpunkt då vi på Norra halvklotet åter går mot ljusare tider.
Vintersolstånd i Montana, norra USA
Vintersolståndet är också den astronomiska vinterns första dag, men här i stockholmstrakten har all snö töat bort efter det kalla vinterväder vi hade för någon vecka sedan. Mörkret blir inte djupare än nu denna kommande natt som blir årets längsta.
Om inte snöstormen Pia slår till och regnet övergår till snö under natten? När jag kom ut från Centralbadet efter träningspasset tidigare ikväll regnade det i centrala Stockholm och just nu strax efter 20.00 denna torsdagskväll är det ännu +2,6 C så någon snö är knappast i sikte. Vi lär få ännu en grön jul här i stan.
Jag brukar ju skriva om de fyra vändpunkterna i Jordens resa kring solen och har så gjort ända sedan jag började med bloggen 2007-2008. Noterar dessa checkpunkter och har många gånger jobbat på att utförligt förklara vad som menas med vintersolstånd, som till exempel den här gången 2021 med litet extra funderingar kring kontemplation och hur detta är en tid då vi kan vända oss inåt mot vårt eget universum.
Ta hand om er och ha en alldeles synnerligen GOD JUL nu så är det precis 3 månader kvar till den astronomiska vårens första dag och min egen personliga favorit-checkpunkt under Jordens till synes eviga resa kring Solen.
Ibland bjuder TVn på musikaliska intryck som berör utöver det vanliga. Då jag hajar till, stannar upp, får gåshud och bara lyssnar och njuter. När det blir berörande angeläget och på-riktigt-viktigt. Det är inte så ofta det händer, men jag minns tydligt senaste gången. Det var i mars 2015 när jag hörde ”årets kreddigaste par” göra en helt fantastiskt vacker och djupt meningsfull duett. ”Innan vi faller” med Jocke Berg och Lisa Nilsson var ett brännande angeläget och vackert statement.
Igårkväll hände det igen. För i veckans avsnitt av Så mycket bättre gjorde Marit Bergman något liknande. Något magiskt. Jo jag tyckte det var flera riktigt bra versioner denna gång, men jag har nu bara tid att fokusera på en av dem.
Och visst var det fint, väldigt fint, att se hur starkt personligt berörd Marit blev av Omar Rudbergs tolkning av ”I will always be your soldier” – ”Min första”. Men det var när Marit gjorde en alldeles ovanligt vass, medveten och utsökt stark version av Wannadies ”My hometown” som gåshuden åter infann sig.
Och det kunde ju ha berott på den vackra pianoslingan och den snyggt drivna postpunk-basen. Det kunde ha berott på de mjuka stråkarna, det sagolika valthornet. Det kunde ha berott på Marits varma och fina röst. Och allt det är helt sant. Men det är mer än så.
Detta var ett statement utöver det vanliga. Poetiskt. Stämningsfullt. Med några vackra små nedslag i vår geografi som inspirerade av Ted Ströms underbara Vintersaga. Men brännande angeläget på ett annat sätt, med en annan udd.
”En tillfällig plats, en underlig tid Det är här vi ska dela våra enda liv…”
Och ja, det här är fortsatt också mitt hemland, mitt upp i de prövningar vi nu alla på olika sätt genomgår. Och jag, ja jag är nu den som har det ärvda porslinet kvar…
Gåshuden… Inte sedan det förra tillfället för snart nio år sen har detta hänt mig. Jag blev både berörd och inspirerad av Marits kloka och insiktsfulla tolkning, med starkt politisk ambition, som hon valt att kalla ”Mitt hemland” då hon lyft låten till att handla om hela vårt land här och nu. Förutom Jocke Bergs och Lisa Nilssons brännande inlägg från mars 2015 måste jag söka mig riktigt långt tillbaka för att hitta något liknande. För jag får faktiskt annars söka mig tillbaka till 2003 då Kent gjorde ”Sverige” för att hitta något så angeläget, vackert, insiktsfullt och klokt!
Tack för att du bjöd oss på detta, världens bästa Marit!
”Mitt hemland” – Marit Bergman gör en vackert politisk version av Wannadies ”My hometown”
Marit Bergman gör sin version av Wannadies ”My hometown”
Ja nu är jag tillbaka på detta tema med mycket att avhandla efter gårdagskvällens avsnitt. Var börja? Jo det där om näthatet som riktats mot Peg Parnevik. Det är faktiskt det mest angelägna utifrån en allmän- och medmänsklig ståndpunkt.
Fullkomligt horribelt! Jag blir chockad av den obegripligt vämjeliga soppa av empatistörd skit som riktats mot Peg. Lika vidrigt som obehagligt. Så obeskrivligt ovärdigt och lågt. Jag kan undra hur man är funtad som människa när man känner ett behov att skriva sådant om och till en medmänniska? En fullkomligt oförarglig medmänniska som inte gjort en något ont och som man inte ens träffat. Ynkligt patetiskt och skruvat olustigt sjukt i lika delar.
På något sätt nästan också fascinerande att människor som åtminstone åldersmässigt är vuxna, kan göra något sånt. Ha tid med det. Tycka att detta är något som de vill ägna sig åt och lämna efter sig som spår på den här planeten. Liksom, det här är mitt bidrag. Det här vill jag bjuda på för framtiden. Ja hujedamej!
Men för att övergå till något positivt och gott. Det här var ju avsnittet när årets sista artist anlände: Marit Bergman – Sveriges okrönta indiedrottning – Jo det får nog lov att sägas vara hennes stående epitet. Marit gör en lika efterlängtad som sympatisk entré i programmets fjortonde säsong. Misstänker att hon tackat nej ett antal gånger tidigare genom åren.
Marit kommer in med lugna, kloka, balanserade energier och attityd. Hon framstår verkligen som den medvetna, omtänksamma och humoristiska person jag alltid fått intrycket att hon är. Jag har länge gillat både hennes texter och musik. Efter att ha lyssnat på indie i otaliga former sen 80-talet var jag mycket väl preppad och förberedd när hon slog igenom runt millennieskiftet, eller precis därefter. När jag till slut fick nys om henne, sen som jag ofta varit de senaste decennierna, efter att ha hört ”I will always be your soldier” och ”Adios amigos” blev hon en omedelbar favorit. Det skulle dröja några år där innan jag fick en ny svensk favorit som imponerade och berörde lika mycket – nästa gång var det Markus Krunegård.
Hursomhelst, Marit är cool och rutinerad och visade upp en befriande avspänd inställning till sig själv och sin medverkan i programmet. Det känns väldigt bra att ha henne med vid matbordet. Sympatiskt! (Och festligt att hon känner Pär W sen innan och kan bromsa honom litet ibland när han blir för yvig och snuskig i sina sköna uttalanden.)
(Liv-)Marit Bergman (1975- )
Marit börjar med att göra Omar Rudbergs ”In the sunrise”. Det blir en personlig och fin svensk version om nattliga funderingar och nojor. ”Snart är det morgon” känns befriande mänsklig och känsligt berörande på samma gång. Låten växer i tempo och är vacker. Festligt också att hon namedroppar Ålgrytevägen mitt i texten. En plats jag promenerat förbi så många gånger. Det ska bli mycket intressant att få se vilka andra covers hon kommer bjuda på. Spännande!
Omar kliver sen fram och gör en riktigt bra version av Staffan Hellstrands ”Fanfar” – troligen han mest kända och kanske även hans bästa låt. Kanske. Omar imponerar också och gör något väldigt sympatiskt av Staffans starka låt. Jag trodde nog inte att han skulle kunna förvalta den så bra och jag tillhör ju verkligen inte hans målgrupp och tilltalas inte spontant av hans uttryck. Men jag måste säga att jag gillar det han gör. (Inom parentes kan jag också notera att både Marita och Omar fått pris som Sveriges bäst klädda.)
Det blir ett ovanligt sympatiskt programavsnitt denna gång. Gästerna kring bordet har en fin kemi och samtalet flyter på bra. Pär Wiksten är fortsatt oerhört charmig och tämligen filterlös i samtalen. Det framgår också att han varit väldigt festglad och att hans balkong är the place to be. Det här härligt att se honom och det kom även ett fint inslag med Christina Wiksten (Bergmark), Pärs älskade fru. Fint.
Dags för litet Jag mötte Lassie. Jag hade också glädjen att få prata litet med Christina på en fest för ett antal år sen. Min fd flickvän var god vän med Christinas storasyster. Det blev ett trevligt samtal. Hon är nog precis lika sympatisk som sin charmige man. De är ett härligt par. Så trevligt att få berätta om hur mycket jag uppskattar Wannadies och prata om en och annan låt som jag verkligen snöat in på. Underbart. Så mycket glädje som jag haft till Wannadies musik genom åren.
Och Wannadies som visade sig ha nobbat David Bowie. Va?! Jo jag förstår att de är lika förtvivlat besvikna på sig själva idag som jag är förbluffad. I och med att jag vet något om hur stor Bowie är för dem. Liksom för mig.
Sen kommer en fin favorit när Peg gör cover på Marits brottarhit ”Adios amigos”. Det var intressant på flera sätt. Bland annat detta att köra med två mickar. Hon tillför sin egen attityd och energin är inte att ta fel på. Den är stark och efter att nu ha förstått vilka vansinnigt onyanserade oförtjänta påhopp hon varit utsatt för kan jag förstå att han hon kan ha ett visst behov av få göra sin egen ”fuck you”-version med en 100% personligt anpassad text. En skön revansch-känsla i låten. Jag kan förstå att Marit blev berörd av detta personliga framträdande, det såg ut som att hon blev det. Lika fint som lättförståeligt.
Sen var det också trevligt att se programmets egen ”Rock-mama” Sanne Salomonsen göra en stark cover av Pegs ”Bad Bitch”. En låt med en antydan av Icona pops-party-attityd. Fint för Peg att få så mycket välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Det är henne sannerligen väl unt och så härligt att se henne njuta av Sannes starka framträdande. Det var både charmigt och fint att se två artister med nästan två generationer emellan sig mötas på detta sätt.
Marit Bergmans finstämt personliga ”Snart är det morgon”
Peg Parneviks personligt starka och självupplevda cover på ”Adios amigos”
Rock-mama Sanne Salomonsen gör en tjusig version av Peg Parneviks ”Bad Bitch”
Efter att ha sett det femte avsnittet av 2023 års Så mycket bättre känner jag mig åter motiverad att ta till orda. Det handlar nu mer som personligheter än musik just den här gången, men även bland annat om en frisyr. Och desto mer om Jonathan Johansson. Nu är det fokus på Jonathan, för han fascinerar mig.
Jonathans attityd och uttalanden i det första avsnittet bidrog inte direkt till att framställa honom i den allra mest sympatiska och avslappnade dager. Jag har sett många spår av det i rapporteringen från årets upplaga. Det är många som reagerat och då företrädesvis avvaktande eller till och med negativt. Den här bilden av den dryge och självupptagne personen kan också bero på hur man valt att klippa produktionen. Hursomhelst reagerade jag själv med förvåning över hur han valde att uttrycka sig. Han verkade för smart för att göra så. Ändå gjorde han det. Kompromisslöst och/eller drygt?
Utan solglasögon – Jonathan Olof Romano Johansson (1980- )
Men i de följande avsnitten mjukades bilden upp av en hälsosam dos av sympatisk självironi och självkritik från Jonathans sida. Bilden av denne personlige singer-songwriter blev bredare och något mer nyanserad. Ja så nyanserat och brett det nu kan bli när man tittar på en sån TV-produktion där det rimligen alltid finns ett intresse att göra ”intressant TV” snarare än att ge en balanserad bild av en person.
Nu i det femte avsnittet fick Jonathan verkligen möjlighet att fortsätta nyansera sig. Det märks att han är en i alla avseenden tänkande och välformulerad person. Han framstår som en bakåtlutad, cool och integritetsfull kille. Både behärskad och sparsam med värme och leenden gömmer han sig gärna bakom solglasögon. Humor och ironi saknas inte kan vi säga om mannen som jämfört familjen Ingrosso med ”vitt bröd och heroin”. Kanske kan det vara en nackdel i ett sånt här sammanhang att han verkar ha förmågan att slänga ur sig ofiltrerade kommentarer – eller ”dumheter” som han själv kallar det.
Både Pär Wiksten och Fredrik Strage noterade att det var oväntat att kreddiga Jonathan skulle medverka. Just det, så tänkte jag också. Men Jonathan förklarar det själv med att det är för att han ”älskar musik – på riktigt”. Och det tror jag åtminstone är en stor del av sanningen. Sympatiskt! Jag vill därför ha det fäst i skrift här att jag tycker det är just så sympatiskt att vara så kompromisslöst sann och ärlig i det här offentliga sammanhanget att man inte ställer sig in och försöker vara mer charmig och insäljande. Till slut kryper det också fram att det helt enkelt beror på att han inte gillar låtar som andra gillar. – Du är så jävla indie, säger Pär Wiksten, som konstaterar att han till slut mött sin indie-överman.
Jonathan är sann. Och kompromisslös. Dessutom tyckte jag det var väldigt intressant att höra honom bli så pass personlig att han la ut texten kring en trosfråga på ett sätt man nog aldrig hört tidigare i detta program:
”Antingen lever vi i ett Universum som är kallt, meningslöst och tomt. Vi är bara här av en slump. Eller så finns det någon bakom. En intelligens och en kärlek bakom. We don’t know. Vi får inte reda på det förrän… Men jag vägrar gå med på att Universum är meningslöst. Jag har bara bestämt mig för att jag inte tror det.”
Så ja… Vackert! Magnifikt elegant uttryckt. Där tryckte du på rätt knapp Jonathan. Och sen är det klart att jag tycker det är extra sympatiskt att han förutom indie-spåret har nån sorts goth-bakgrund och att det varit mycket ”svart”. I like. Jonathan får en puss av Pär efter den förstnämnde framfört den senares andligt existentiella ”Aldrig ensam”
I detta avsnitt har även två nya artister anlänt: Staffan Hellstrand och Omar Rudberg. Staffan skulle jag kunna skriva jättemycket om här och nu för jag gillar honom så mycket. Och har gillat honom så länge. Men mer om Staffan och övriga musikaliska inslag längre fram för den här bloggen kan inte få bli hur lång som helst.
Omar har jag ingen koll på sen tidigare tänkte jag, men efter att ha hört att han var med i The Fooo, som till och med jag har koll på, så började pusselbitarna falla på plats. En pojkbandskille som blivit skådis.
Kul är det också att Pär Wiksten är så frispråkig och bjuder så mycket på sig själv. Han är verbalt driven, rapp i repliken och skapar diskussion och funkar som ett socialt kitt. Omöjligt att inte gilla. Han skapar dynamik och rolig TV. Så även Sanne igen. Vilken skönt avslappnad person. Hon är helt ljuvlig.
Men det ska också vara något om ett ämne så viktigt som Pär Wikstens frisyr. Det var ju ett återkommande skämt att han har samma frisyr som Magnus Uggla. Men Pär är i mycket större sällskap än så. Även Håkan Hellström anammade ”Farbror Barbro”-frisyren anno 2017 och jag roade mig med att lista ett flertal lookalikes. De är många. Ta gärna en titt och fascineras!
To be continued…
PS: Låter Pär Wiksten avsluta distat ”fullt ställ” med Jonathan Johanssons andligt existentiella ”Aldrig ensam”. Det var en av mina favoriter från helgens avsnitt. Föga förvånande eftersom jag också lyssnat på den här typen av musik i decennier.
Utan solglasögon – Jonathan Olof Romano Johansson (1980- )
Japetus öga 