Dubbelt upp-lördag med Orup – krogshow och ”Så mycket bättre”

Det är med en alldeles speciell känsla jag kliver över tröskeln till anrika Hamburger Börs, med 340 års kulturarv i väggarna, för att göra min krogshowsdebut. Många konsertlokaler i Stockholm har jag besökt, men aldrig tidigare denna. Aldrig tidigare krogshow.

Börsen är, liksom Nalen, ett stycke genuin svensk, stockholmsk musikhistoria och jag är nyfiken och förväntansfull när jag äntligen kommer hit till slut. Det är både min och Orups första krogshow. Jodå, han har ju satt upp en med Lena PH tidigare, men detta är hans första egna.

När jag tidigare i år läste om Orups kommande show ”Viva La Pop” och tänkte ”nu är det banne mig dags även för mig att gå på krogshow” så fanns det ändå nånting som kändes litet… Avvaktande. När jag smakade på ordet krogshow kändes en viss nyans av avvaktande bismak.

För mig som är van vid ståplats och alltid väljer det alternativet när så är möjligt har det känts aningens stelt och litet gubbigt, kanske t o m brackigt, att sitta ned och äta en trerättersmiddag och sen vrida nacken halvt ur led eller skruva på stolen för att kunna se något av konserten. När jag går på konsert är det musiken som ska stå i centrum, inte maten. Jag älskar mat och vin, men den här kombon har inte känts rätt. Jag har sammanfattningsvis varit skeptisk.

Och nu… Är jag så plötsligt här på Hamburger Börs och tillsammans med goda vännen Åsa på väg uppför trappan till just en trerättersmiddag med vin, drink och lull-lull. Första intrycket av Börsen är att personalen är väldigt vänlig och hjälpsam och att lokalen är sober, elegant. Det finns en härlig känsla av förväntan i luften. En nyfiken och positiv vibb är den första känsla jag fångar upp.

Och kanske är det t o m så att jag sänker medelåldern? Kanske litet äldre publik än jag trott. Absolut ingen värdering, bara intrycken från igår som här rinner ut genom tangenterna och ned på skärmen. ”Det var här de spelade in Måndagsbörsen i alla år då för längesen”, tänker jag. Sen undrar jag hur f-n vi ska kunna se nånting dit vi håller på att ledas?

Vi är på väg in i ett hörn en trappa upp. Va!? Ska vi få lyssnarplatser? Hmmm… Med plötsligt tilltagande oro leds jag vidare längre och längre bort från scenen. Hur ska det gå med denna krogshowsdebut?

~  ~  ~  

Samtidigt som jag och vännen Åsa befann oss på Börsen pågick Orups kväll i ”Så mycket bättre”. Det här var med andra ord verkligen Orups kväll, i dubbel bemärkelse.

Ständigt välklädde och modemedvetne Orup har ju allt sedan det stora genombrottet som soloartist 1987 haft en ganska nära relation till media och kvällstidningar. Uggla mådde illa och gisslade honom redan 1989 för frieriet till Sofia i Mercan. Vi har fått se mycket av Orup i pressen under hans långa karriär. Kontrasten till en annan artist jag gillar, Mauro Scocco, är här väldigt tydlig.

Men med litet mer vetskap om hur Orup växte upp, under små ekonomiska förhållanden med sin ensamma mamma, tuffa och motiga år i grundskolan och sedan tio års harvande med olika band utan större framgång, och säkert med en och annan besvikelse, kan jag förstå honom bättre. Det måste helt enkelt ha varit en fantastisk revansch för honom när allt vände 1987.

Plötsligt gick allt overkligt bra och han hade större och (till synes) snabbare framgångar än någon annan svensk soloartist tidigare haft. Men jag som faktiskt följt honom hela vägen från ”Kom och ta mej” med Intermezzo över Ubangi och Thereisnoorchestra med Cia Berg visste att det gått allt annat än fort. Jag blev fantastiskt glad när jag sommaren 1987 märkte hur Orups nya låtar började spelas allt oftare och att han var med på Rock Runt Riket-turnén samman med Ratata och Roxette.

Så efter den inte helt lätta livsresa han dittills gjort kan jag förstå att Orup hade ett uppdämt behov av att få synas i solen och njuta av framgången efter alla år i skuggan. Orups fantastiska framgångsvinter 1987-1988 innehåller två för mig oförglömligt orupska ögonblick.

På nån av de första tentapubarna i Föreningen Ekonomernas gamla studentpub hösten 1987  i en ruffig och enkel källare på Surbrunnsgatan (numera Källaren Peder Muur i fräschare version) hade jag dansat runt som en galning till Orups första odödliga solosinglar, som gick varma i detta sammanhang, och stärkt mig med minst en billig studentprisad öl för mycket.

Medan ”Är du redo?” dunkar på och blippar skönt på högsta volym kliver jag varm, svettig och överförfriskad av dansgolvet och närmast trycker in skallen i det enkla ventilationsinsläppet i stenväggen, ett stort fyrkantigt hål som blåser in kalluft. Jag formligen dricker kylan som träffar mitt svettiga ansikte, forsar ned i mina lungor och jag känner hur jag sakta vederkvicks av denna magiska dryck och så småningom återvänder till livet. Återfår så sakteliga normalt medvetande och motorisk kontroll. Snart är det nån som rycker i mig och vill få med mig igen upp på dansgolvet. Ren och skär livsglädje!

På Valborgsmässoafton 1988 befinner jag mig på Ritz för att se Orups vårturné, åter i sällskap med pluggkompisarna från Ekonomlinjen. Några i gänget är med i kören och vid middagsbordet sjunger de stämsång så vackert att t o m de balla, tuffa Ritz-servitriserna mjuknar och spricker upp i breda uppskattande leenden och applåderar. Konserten vi sedan får se är utmärkt och väldigt rolig med ett fantastiskt drag i denna eminenta konsert- och klubblokal. Vi kan alla texter och sjunger och sjunger. Med sig på scen har Orup sin klassiska första körduo med Scotti Preston och Titiyo. Grymt bra och toppenskoj!

http://www.oppetarkiv.se/video/1472995/gig
Fint konsertklipp från SvTs ”Gig” den 3 mars 1988, dvs samma turné jag just beskrev. Det är turnén med Titiyo, Scotti Preston, Magnus Frykberg, Nisse Tanaka samt Anders Ericsson och Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Ett riktigt litet lyckopiller för mig att titta på!

Det är, som ni märker, en härlig, mycket lycklig och fin känsla som jag förknippar med de här första singlarna och den första soloplattan. Det är första gången i mitt liv som jag känner mig inkluderad i ett större sammanhang. Jag är inte längre nån outsider som sticker ut och kände mig annorlunda på nåt sätt. Jag är en i gänget och gläds verkligen åt att äntligen få vara det. Jag behövde verkligen den upplevelsen då och Orups musik var ständigt med mig på den resan.

Jag har väldigt roligt även om studieresultaten i denna första fas lämnar en del övrigt att önska. Musiken på Orups första platta är dock starkt förknippad med glädje. Det är kärlek! Och det där kalluftsinsläppet räddade mitt liv och min kväll vid mer än ett tillfälle under den tiden…

Men åter till ”Så mycket bättre”. Det snickades till en liten kiosk för barnen på tomten vid Orups sommarställe. Orup tar här kommandot och visar upp praktisk fixarbegåvning och ledarskap jag kanske inte trodde han hade så mycket av.  Litet småkul och visst är det uppenbart att Ola Salo har nån sorts självklar komisk talang och karisma. Jag roas helt klart när han kör sina terminator-moves med tillhörande ljudeffekter på borrmaskin. Terminator-talang. Socialt kompetent och cool kille.

Carola är positiv och vill hjälpa till, men har inte lika lätt att verbalt komma till sin rätt i det här programformatet. Det är mycket Love Antell och Ola Salo för det är tydligt att de trivs och har lätt att funka i det här sammanhanget.

Hur var det med låtarna då?

Kajsa Grytt: Stor dramatik och svärta-smärta i uttrycket. Så har har vi aldrig hört ”Magaluf” tidigare. Tycker inte riktigt det funkar med den här låten tyvärr.

Love Antell: Han tillförde verkligen driv och en helt annan inramning och atmosfär till klassiska Orup-balladen ”Från Djursholm till Danvikstull”. Men det var ett helt annat sound. ”Balkan” tänkte jag direkt, men sen kom en rumänsk förklaring och den politiska kopplingen till tiggeriet i t-banan idag som jag möter varje dag. En till lyckad och bra cover av Love.

Carola: Kanske på ett sätt förutsägbart val av låt, men den är inte jättekänd och jag tyckte åter hon gjorde det bra. Och som hon sjöng. Hon gick mycket riktigt så högt hon nånsin kan och presterade en för låtens upphovsman tidigare okänd tonartshöjning.

Ola Salo: Han gör en helt och fullkomligt suverän version av gamla goda ”Trubbel” som var den första singeln som kom efter Orups debutplatta. Låten är mycket sommaren 1988 för mig, men här i Olas version blir det nåt helt annat med engelsk text och så mycket soul och funkkänsla. Den här ville jag verkligen dansa till. Vilken rökare!

Johan T Karlsson: Här gör han ett oväntat val av låt och utmanar sig själv och sin sångröst med balladen ”Regn hos mig”. Det är minimalistiskt och stilla arrangemang jag verkligen gillar. Johan är helt klart utanför sin musikaliska trygghetszon och han gör det väldigt bra. Klart godkänt!

Amanda Jenssen: Amanda är först väldigt hemligtsfull och vill inte säga nåt om vad hon valt för låt. Bara att hon gjort en annan tolkning. Och visst har hon det. Jag hör ganska snabbt på harmonierna att det är den så populära guldgrävarlåten från 1994 det handlar om. Men… Oj, vilken ny känsla och inramning hon tillför låten. Det är monumentalt storslaget och högtidligt. På sätt och vis känns låten också som ett långt intro som liksom aldrig tillåts komma igång. Och det är bra. Magiskt begåvat och bra. Litet samma grej som när Laleh för några år sedan gjorde helt nya versioner av alla låter hon tog i. Låten förde också på mer än ett sätt mina tankar ända tillbaka till Eva Dahlgrens suggestiva ”Guldgrävarsång” från 1984.

Sammantaget är jag ändå förvånad över att programmet inte blev mer personligt än det blev. Som vanligt var det Love som ställde de frågor som höll på att göra det mer personligt. Men det var bara helt kort. Bara snuddade vid det mer personliga och det som kanske varit svårare för kvällens huvudperson.

~  ~  ~  

Åter på Hamburger Börs har vi nu visats fram till vårt bord. Här kommer den spirituelle servitören med den förlösande förklaringen. Vi ska förstås inte se konserten från lyssnarplats i ett hört, utan vi kommer att ledas ned till förberedda parkettplatser just innan de börjar. Det är rad 4 som gäller för oss. Låter lovande.

Middagen är klart godkänd. Och jag har hyfsat höga krav. Litet litet kanske tycker jag som är inne i en tränande och ätande fas. Men vi har valt ett utmärkt Rioja-vin till och det är en skön njutning att få sitta där och äta och dricka. En utmärkt Mojito slank ned innan också.

Mycket riktigt får vi sedan gå ned från övervåningen och ta plats precis mitt framför scenen på rad 4. Vilken jättebra placering vi får! Det är sällan jag varit så här nära en scen och aldrig tidigare sittande.

Showen drar igång på slaget nio och det är verkligen en imponerande fullödig show. Först och främst har Orup med sig ett rejält band. Ett riktigt fullmatat band. Här finns förutom givna sättningen med gitarr, bas, trummor och pianist även en violinist, percussion, extra klaviatur och en hel blåssektion (trumpet/flygelhorn, trombon och saxofon i olika storlekar). Och så förstås en körtjej, även om flera av de andra musikerna också körade med jämna mellanrum.

Det låter väldigt, väldigt bra och vi får höra de allra flesta av de stora hitsen från 1987 och framåt. Det är mycket allsång. Nästan hela tiden. Och jag märker själv att jag, trots att jag inte lyssnat på dem på många år, faktiskt kan vartenda ord i varenda text till låtarna från de två första plattorna. Jag sjunger med från början till slut.

För det mesta är hela 11-mannabandet på scen, men i några fall minimeras uttrycket. Det uppenbara lånet från Talkings Heads klassiska ”Stop making sense” där David Byrne gjorde ”Psycho killer” ensam på scenen till trummaskin och kraftigt strålkastarljus med skuggfigur på väggen bakom gör också Orup. Han gör det bra. Jag njuter förstås litet extra av den referensen. Det kommer litet mer sen när han lånar av Queens ”Radio Ga Ga”-handklapp.

Det är ingen jätteavancerad koreografi i showen men han klarar det bra. Och bandet rör sig alla fram och tillbaka på ett lekftullt sätt över scenen. Det är kul. Det är en härlig show. Scenen är ganska minimalistisk men räcker väl till. Lagom kanske man kan säga. Balans.

Den inledande uppmaningen till trots dristar jag mig att ta ett par stillbilder. Jag är i gott sällskap. Det viktiga är förstås att de inte vill ha filmupptagningar med ljud. Men här nedan ser ni hur det såg ut.

Orups krogshow på Börsen, lördag 25 oktober 2014, som det såg ut från fjärde raden (klicka för större bild)

Det är också härligt att Orup har ett så bra och enkelt och rakt mellansnack mellan låtarna. Det känns både ganska spontant och rakt. Det flytar på riktigt bra. Jag som själv har litet problem med stamning gläds verkligen med Orup att han nu klarar allt mellansnack så bra. Han är ju så verbal och det är så gott att han äntligen får visa det som han nu gör i Så mycket bättre och även i viss mån i krogshowen. Som ändå inte är en massa snack om det som varit, vilket han tydligt uttrycker i inledningen. Det är en sån härlig seger för honom, den här showen, på alla sätt och vis.

Och för egen del kan jag inte säga annat än att jag är glad att jag fick en sån här utmärkt krogshowsdebut. Det har varit en härlig helkväll och humöret är verkligen på topp när vi lämnar den anrika lokalen.