Möte mellan dåtid, nutid och framtid – Ellinore Eriksson tolkar Barbro Hörberg

Det hände sig på Boulevardteatern på Södermalm i Stockholm en afton i april…

Ja det hände sig att jag igårkväll fick se ytterligare en musikföreställning med tolkningar av Barbro Hörbergs visskatt. Jag fick se Ellinore Eriksson spela sin föreställning ”Förr i världen var himmelen blå”.

Det är alltid speciellt, för Barbros visor har berört mig på ett alldeles speciellt och mycket personligt sätt. Det är en utmaning att tolka visorna, för Barbros låtmaterial är också väldigt personligt och utlämnande. Det är något som det krävs mod att närma sig och en speciell känsla för att uttrycka.

Men det här var speciellt på ett nytt sätt. De artister jag hittills sett och hört tolka Barbro Hörbergs visor har alla varit medelålders, dvs i min ålder eller betydligt äldre, i Barbros egen generation. Men igårkväll fick jag se en 22-åring ge sig på denna utmaning. Det har jag aldrig hört eller sett tidigare. Intressant, tänkte jag. Det här ska bli riktigt spännande, litet historiskt på sätt och vis. Och nu vill jag skriva om det. Se om jag kan göra den här speciella föreställningen rättvisa.

Ja det känns litet historiskt på mer än ett sätt. För det slår mig nu att det faktiskt i dagarna är precis 30 år sen jag själv första gången hörde och berördes av Barbro Hörberg, sen jag upptäckte henne och var mogen att börja ta till mig de här låtarna. Om några dagar är det valborg igen och det kommer då att vara 40 år sedan Barbro så sorgligt gick bort i förtid. Det är alltså ganska längesen nu som hon lämnade scenen. Och det kändes väldigt längesen redan för 18-åringen som då 1986 upptäckte Barbro med hjälp av en mycket god vän.

Inte konstigt då att det därför kändes fascinerande att sitta där igårkväll på Boulevardteatern och nyfiket se den personliga scenrekvisitan. Det rum som alldeles strax skulle bli inramningen till denna föreställning. Och vi såg väldigt bra för det fanns lediga platser på första raden för mig och min goda vän Gunilla vars födelsedag vi firade. Tillsammans hade vi tidigare sett Anna Döblings Hörberg-föreställning på Hökis visrum i höstas, nu skulle vi få se Ellinore Erikssons.

Och så kommer hon in på scen, en karismatisk och vacker ung tjej som gör en tidsresa och kliver rätt in i den stämningsfullt återskapade retromiljön med mycket 60- och 70-talsnostalgi. Rekvisitan är på pricken. Hon t o m startar med att lägga sig på scen och drar på sig de alltför tajta 70-talsjeansen och jag får en association till ”Tighta jeans förbannade jeans” med Magnus och Brasse. Skön humor. Så har Ellinore (född 1993) landat i det tidiga 70-talet. I den värld som är mina allra tidigaste barndomsminnen. Doftminnen, musikminnen, bildminnen. Starka minnen.

Boulevardteaterns scen igårkväll, ett stämningsfullt återskapat barbrohörbergskt retro-rum (klicka för större bild)

Och det känns speciellt att se en så pass ung person ta detta stycke återskapade samtidshistoria i besittning på scen. Hon gör det med inlevelse, med sin starka närvaro och uttrycksfullhet. Egentligen är hon ju här och nu, 40 år senare, barnbarnet på besök hemma hos mormor. Samtidigt som hon inför våra ögon landat i det som var. I Barbros värld. Och blir en del av den världen, där och då.

Ja nog är det en ovanlig musikteaterföreställning. Och jag kan hålla med om att det är precis som jag läst i presentationen:
”I ett nostalgiskt scenrum står tolkningar av Hörbergs visor i fokus varvat med monologer, funderingar och reflektioner kring Barbros samtid, nutiden och hur det på något vis alltid flyter samman. Hur vi människor kommer förbli precis så mänskliga som vi är, vilken tid vi än befinner oss i.”

Ellinore gör de flesta av låtarna på gitarr och det är snabbt tydligt att hon är en duktig gitarrist. Hon spelar grymt bra oberoende av om hon står rakt upp och ned på scen, ligger i soffan, sitter på golvet eller hoppar upp och står i soffan. Det är ledigt och lätt för henne. Det märks att hon är rutinerad.

En av låtarna, ”Gråt i gräset”, gör hon vid pianot och det går lika bra det, för Ellinore är både gitarrist och pianist. Bra val tänker jag, som en gång för längesen valde det mindre förlåtande instrumentet klarinett… En annan fördel med piano och gitarr är ju att man kan sjunga till och det är något som Ellinore gör riktigt grymt bra. Hon har en väldigt fin och uttrycksfull röst. Tjejen sjunger helt enkelt jättebra. Och uttrycksfullt. Det räcker nämligen inte riktigt med att sjunga bra när man ska göra Barbros uttrycksfulla låtar. Det krävs mer. Det krävs själ och känsla.

Och det är en klurig föreställning. Det är tänkvärt. Ellinore väver ihop de flesta av Barbros mest kända låtar med några av de mest kända monologerna, eller pratorna, som jag tror Barbro själv kallade dem. Till det lägger hon några egna reflektioner. Hon jobbar med nu, då och sedan. Rör sig mellan dåtid och nutid och ännu längre tillbaka till det som var dåtid för Barbro.

I ”Hejsan Britta” excellerar Ellinore som snyggo-våp och vamp och spelar ut hela registret är hon trippar fram och tillbaka i högklackat över scenen. Här lägger hon också till några egna små repliker anpassade till nutid som ytterligare förstärker låtens budskap. Hon gör sin version och det är väldigt träffsäkert. Den karaktären, den bruden är tidlös. Hon har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Ellinores funderingar kring tiden och hur vi upplever den och relaterar till den blir som starkast när hon utifrån ”Förr i världen var himmelen blå” tar sig an den evigt klassiska föreställningen att det var bättre förr – ju förr dess bättre – som vi alla vet. Att människor i alla tider blickat bakåt och upplevt sin dåtid som något bättre. Men var det verkligen bättre förr? Ellinore tar flera språng bakåt i tiden. Till Barbros värld och vidare bakåt till den värld som människorna då upplevde som ”den gamla goda”.  Men vad hittar vi där, krig efter krig, konstaterar hon.

Detta ständiga nu som efter en tid romantiseras och plötsligt upplevs som bättre än det nu som är här och nu. Monologen är snabb, kvick och har ett mycket snyggt retoriskt grepp som jag gillar skarpt. Det är klurigt, finurligt och underfundigt när hon leder det logiska resonemanget till slutsatsen att nuet ändå alltid måste vara det bästa.

Det blir också komiska poänger genom varven tack vare Ellinores humoristiska timing. Bl a med en blomvas som tjänar som dricksglas. Men, som det alltid också är i Barbros visar, så pendlar föreställningen mellan sinnesstämningarna. Det blir också djupt gripande då Ellinore i ”Kände du kylan” uttrycker smärtan och sorgen inför insikten om den cancer som upphovsmannen Barbro förstår kommer att bli hennes död. Hon vågar också här möta de svåraste känslorna. Det gör så ont att se och lämnar en sorgklump i halsen. Starkt.

Ja det är väldigt speciellt att se en så ung tjej uttrycka alla dessa känslor i den här retromiljön på scenen. Det är klart att det blir en annan infallsvinkel när en yngre person spelar dessa låtar från 60-tal och 70-tal skrivna utifrån ett medelålders perspektiv. Det blir som en mix mellan dåtid och nutid, mellan olika skeden i livet. Och det är speciellt. Det är ovanligt. När Ellinore tolkar Barbro blir det som ett möte mellan dåtid och framtid. Att höra henne göra de här 70-talsmonologerna berör på ett särskilt sätt eftersom det just är ett möte mellan det nya och det gamla. Hon gör det med äkta känsla. Sin känsla. Ja det blir en alldeles speciell och för mig helt ny känsla när jag liksom ser det förflutna och framtiden flyta ihop på scen i Ellinores gestalt och uttryck. Hon är en mycket begåvad ung artist och det ska bli spännande att följa henne vidare på vägen.

Vi har lyckligtvis många utmärkta uttolkare av Barbro Hörberg. Det var speciellt att på Klara Soppteater i höstas höra Albin och Fredrik göra sin föreställning, första gången jag hörde män tolka Barbros låtar. Det var väldigt starkt och gripande att uppleva Anna Döblings musikföreställning om Barbros liv. Alla tillför de, liksom Ellinore Eriksson, någonting vackert och viktigt i sin tolkning av dessa underbara visor med sina tidlösa ämnen och funderingar.

Men det här var alltså första gången som jag ser en representant från den yngre generationen framföra Barbros låtar. Och Ellinore Eriksson gör det på ett tänkvärt magnifikt sätt. För det brukar ju annars som sagt vara medelålders människor i min ålder, eller äldre, som gör dessa tolkningar. Det är därför också vackert att liksom se återväxten tryggad. Här är det nån som kommer kunna föra dessa låtar vidare längre in i framtiden. Det är vackert… Mycket vackert!

 

 

 

 

Annons