I helgen som gick såg även jag andra Bilbo-filmen. Ja jag kallar ju filmerna så av gammal vana eftersom boken hette så. I år har jag inte haft möjlighet att skriva om filmen innan premiären, men nu är det dags.
Jag valde att se filmen i 2D och ”normal framerate” och trivdes åter med det. Kanske blir det även en senare föreställning i ”3D HFR”? Nåväl, nu till vad jag tyckte om filmen.
Bilbo och dvärgarna blickar ut över Smaugs ödemark, staden Dal som draken en gång ödelade
Redan innan jag såg filmen visste jag att den fått ett bättre mottagande än den förra. Orsaken till detta blir också väldigt snart tydligt för mig. Peter Jackson har denna gång lyckligtvis tonat ned de i boken mer värdiga dvärgarnas värsta pajaskonster, tramsande och pruttande till förmån för det mörka och hotfulla som åter börjat röra på sig i Midgård. Det blir därför ett gott betyg, bättre än den förra filmen.
De återskapade miljöerna tycker jag är suveränt återgivna. Dimmiga Bergens, Dol Guldurs och Mörkmårdens kusligheter kommer till liv på ett mycket övertygande sätt. (Araknofober varnas!) Liksom skogsalvernas palats där den defensive och isolationistiske kung Thranduil (Legolas far) regerar och det sjaskiga Sjöstad där en inspirerad Stephen Fry mästerligt spelar den korrumperade slusken till borgmästare.
Dol Guldurs ruiner – mörkrets hjärta i Midgård vid tiden för berättelsen i berättelsen om Bilbo
Jag tycker Jackson fortsatt förvaltar Tolkiens arv och hans myllrande rika sagovärld väldigt väl. Ska man göra en film av den bär barnboken som släpptes 1937 så måste man helt enkelt få utveckla grundberättelsen. Då kan också en så pass kort liten bok som ”Bilbo – en hobbits äventyr” bli till tre långa långfilmer. Det beror ju på att det mesta av det man utökat filmen med i förhållande till boken är hämtade från de övriga källor som Tolkien lämnat efter sig. Det finns så mycket att ösa ur. Det är magiskt vackert visuellt presenterat, gripande, litet småroligt mellan varven och väldigt, väldigt spännande!
De friheter Jackson tagit sig med berättelsen tycker jag är helt acceptabla och fortfarande inom ramen för det ”rimliga”. Det behövs helt enkelt en kvinnlig karaktär i berättelsen och det behövs litet extra action som t ex episoden med flykten i tunnorna. Visst är det frånsteg från den ursprungliga berättelsen, men helt acceptabla sådana.
Jag kan reta mig på att Jackson låter Bolgs orchband så obehindrat ta sig in i ett plötsligt helt obevakat Sjöstad, men några totala misstag och grundläggande feltolkningar som han t ex gjorde med karaktären Faramir i Sagan om Ringen-trilogin lyser ännu med sin frånvaro. Tack för det!
Jag tycker även Martin Freemans karaktär Bilbo bättre kommer till sin rätt i denna andra film. Med ringens hjälp lyckas han rädda sina vänner gång på gång och börjar nu visa prov på sitt mod och handlingskraft.
Jag tycker t ex att filmen på ett alldeles utmärkt sätt återger Gandalfs roll som den drivande, modige hjälten i Midgård. Den Gandalf vi ser här är också den ursprunglige Gandalf, Gandalf den Grå. Den till synes obetydlige sjabbige grå vandraren som outtröttligt kämpar för det goda, vägrar lyssna på isolationistiska och defaitistiska tongångar och sällan gör de bekväma vägvalen.
Gandalf den Grå (sir Ian McKellen), ett ljus i mörkret, beredd att utmana Midgårds djupaste ondska
Skildringen av hur den gråe Gandalf ensam vågar sig in i ondskans till synes övergivna boning Dol Guldur i södra Mörkmården för att utmana och avslöja den hotfulla, namnlösa skräck som där ruvar är också helt mästerligt suggestiv. Gandalfs vita ljus flammar trotsigt upp i det djupa mörker som här vilar sedan århundraden då han söker sig rätt in mot mörkrets magiskt dolda hjärta.
Den episka kamp som följer när det avgrundsdjupa mörkret och brinnande ondskan i den ursprunglige fienden Saurons opersonliga gestalt avslöjats och slukar Gandalf i sin lilla bubbla av ljus är helt storslaget återgiven. Denna uråldriga kamp mellan gott och ont är det bärande elementet i Tolkiens berättelse och Jackson gör den all rättvisa.
Och så fick även allas vår Mikael ”Persbrandt” Persbrandt göra sitt svårigenkännliga framträdande i Beorns håriga gestalt. Det är inte många minuter Beorn har i denna andra film, men Persbrandt är stark i sin roll som ”hamnskiftaren” Beorn, mannen som kan förvandla sig till en rasande gigantisk björn. Det blir mer i nästa film.
Mikael Persbrandt som Beorn
Långa trailern till ”Hobbit 2”
Japetus öga 