”I’ve seen things you people wouldn’t believe…”

När vi på Annandagen skiljdes åt efter julfirandet frågade mig min 17-årige lillebror med medkänsla i rösten: ”- Du fyller ju 40 nästa år, hur känns det?”. Det lät som om han var litet orolig för mig och jag behöver ju bara titta i mina gamla dagböcker för att se vad jag själv tänkte om 40-åringar när jag var 17…

En ström av tankar spolade fram och tillbaka i mitt inre innan jag svarade honom.

– K o n s t p a u s . . .  –

”- Vet du, det känns riktigt bra, riktigt starkt”, svarade jag. För det är en märkligt vacker känsla att ha kommit så här långt i livet, att ha fått vara med om så mycket, sett så mycket, fått så många erfarenheter. Jag känner mig så priviligierad. Alla dessa stunder, alla dessa ögonblick som sträcker sig bakåt i tiden som smultron på ett långt, långt strå. Hela vägen bakåt genom fyra decennier tills strået försvinner in i minnets dunkel i ett mer än 35 år avlägset tidigt 70-tal. Alla dessa stunder har varit ett nu som jag fått vara med om.

Min lillebror tittade på mig med ett överraskat och litet förvånat ansiktsuttryck. Men det kom ingen snabb, ironisk 17-årsreplik den här gången.

Som jag skrev tidigare när jag bloggade om Arn innan jul, på medeltiden var 40 år en livstid. Och jag hade det på tungan att svara min bror med en obetalbar replik: ”I’ve seen things you people wouldn’t believe…”

I Ridley Scotts klassiska SF-noir rulle ”Blade Runner” från 1982 finns många exceptionella scener och den kanske allra bästa, definitivt den starkaste och vackraste, är i slutet när blade runner Deckard/Harrison Ford och replikanten Batty/Rutger Hauer sitter på taket i regnet. En kamp på liv och död har pågått där ”övermänniskan”, replikanten Batty som Deckard haft i uppdrag att döda, gång på gång skonat Deckard och till slut räddat hans liv.

Nu sitter de två tillsammans, fienderna som på nåt sätt här till sist försonas. Batty känner att hans tid är ute. Och så säger han sina berömda rader som ni kan se i filmklippet längs ned.

Det är en oerhört stark, poetisk och existentiell scen. Den är helt underbart uttrycksfull. Rutger Hauer har fått mycket skit för att vara en b-skådis, men det han gör här är oförskämt bra. Ett mästerverk. Till saken hör också att det var Rutger Hauer själv som improviserade fram monologen och fick godkänt av regissören Ridley Scott. Fattas bara annat.

Så när frågan som berörde mig ställdes fick jag denna märkliga flashback från filmen och kände mig väl litet som replikanten Roy Batty när mina minnesbilder flashade förbi…

”I’ve seen things you people wouldn’t believe…”  Måhända inte  ”Attack ships on fire off the shoulder of Orion… c-beams glittering in the dark near the Tannhäuser Gate…”  men nog så utomjordiskt vackra ting, högt och lågt, ljus och mörker. Just så som livet är:

…stjärnorna som gnistrade på den sydfranska natthimlen när jag stod med ett elfenbensvitt snäckskal i ena handen och månen i den andra medan doften av grillos och en känsla av Medelhavets sälta fullkomligt berusade mig på den lilla bakgården bakom vägkrogen där bussen stannat mitt på de böljande fälten utanför Perpignan i juli 1987…

… den blekgrå slingrande rökslingan från cigarretten som någon kastat på Västertorps tunnelbanestationsperrong som hängde där i motljuset ett ögonblick innan den upplöstes i vinddraget från det accelererande tunnelbanetåget den där septemberkvällen 1986…

…solglittret över Marmaris-bukten som dansande prickar framför mina omtöcknade ögon, +40 grader i skuggan, när jag bestigit Marmaris-vulkanen och var mitt upp i en vansinnigt omdömeslös nära döden upplevelse i Turkiet augusti 2000…

… när ljusen tändes i skymningen i de österlenska fiskelägena runt Sandhammarstranden, fyrtornets pulserande ljuskägla målade mig i vitt, när jag promenerade i strandkanten mot Kyhls strandkrog för att se utsändningen från Roger Waters ”The wall is down”-konsert från Berlin och måsarna seglade förbi ut över havet i juli 1990 …

… när norrskenets flammande lågor spelade i vitt, gult, blått och grönt över ödemarken på kvällshimlen i den midvinterkalla milsvida Tornedalsskogen i den stora ödemarken -43 grader och hela naturen höll andan i december 1981…

… hur det blinkade i de ofattbart gråa kalla lysrörsskenet i tunneln under E4:an som förbinder Midsommarkransen och Västberga, en söndagkväll vid kl 22 när jag var på väg till bankomaten i Västbergas övergivna industriområde, november 1996…

… när Jean Michel Jarre bröt den långa andaktsfulla tystnaden och trumrytmerna började spela då fyrverkerier i kaskader, våg efter våg av guld, lyste upp natthimlen ovanför pyramiderna vid Gizeh och den symboliska människogestalten reste sig upp och började gå framåt, från det förflutna mot framtiden, på nyårsafton 1999 …

… bokskogens trygga lummiga gröna dunkel, grenarna så långt ovanför mig att det kändes som jag var i en jättesal, jag trodde jag snart skulle träffa alverna och Bilbo, en sen 70-talssommar i Axelstorp på Hallandsåsen …

… hur vackert litet och bräckligt det vita flygplanet såg ut och hur orealistiskt långsamt det avlägsnade sig när jag tumlade ut på 4 000 meters höjd över Tullinge flygfält,  i april 1998 …

… den fruktansvärda synen och upplevelsen att sitta inne i en stor herrelös Swebus-buss som rusar i full fart mot trafiken med skrikande passagerare på fel sida om E22:an för att tillslut välta och rulla ned i diket; det starka solljuset och den öronbedövande tystnaden ögonblicket efter kraschen med insikten att ha överlevt en nära döden upplevelse på juldagen 2000…

… och fastän jag inte kan minnas det såg jag också igelkotten lapa mjölk från det blåvita tefatet på förstukvisten i den för mig då så ofattbart stora gröna fruktträdgården hemma på John Erikssonsgatan i Jönköping den sommarmorgon då astronauterna landade på månen juli 1969 …

… den första magiska upplevelsen av salta varmrostade cashewnötter och iskall Singha när jag och bästisen låg bekvämt till bords på den lilla uteserveringen på Lonely Beach/Koh Chang i det varma tropiska mörkret och såg de glittrande ljusen från fiskebåtarna långt ute på havet, utmattade men utomjordiskt lyckliga efter den långa äventyrliga resan från Bangkok som börjat före gryningen samma dag den 29:e december 1998…

… och nu på nyårsafton när jag stod uppe på stegen beredd att stagediva och tittade ned och såg alla mina underbara vänners leende ansikten och utsträckta armar när de var beredda att ta emot mig…

”All those moments will be lost in time, like tears in rain…”

Men inte än, inte än på 40 år minst. Och framför mig sträcker sig grässtrået vidare in i det okända, då och då hittar jag fler solmogna hallon som jag sakta trär på…
Äventyret fortsätter!