Miraklet vid Tali-Ihantala, 25 juni – 9 juli 1944

Åter till den historiska ”finska tråden” från 9 juni och en fortsättning på berättelsen om de avgörande historiska händelser som för 70 år sedan kom att få så stor betydelse för Skandinaviens och Nordens politiska situation under efterkrigstiden…

~ ~ ~

Det ryska storanfallet på finska Karelska näset hade börjat 9 juni och kom trots allt som ett överraskande slag. I Finland trodde man inte att Sovjet skulle satsa så våldsamt stora resurser mot dem, utan fortsatt lägga fokus på de tyska frontavsnitten i söder. Trevande försök till fredsslut hade gjorts från Finlands sida en längre tid, men utan resultat.

I Finland kände man inte till det storpolitiska spel som föregått vid toppmötet i Teheran i december 1943. Roosevelt och Churchill talade här för Finlands sak, att Sovjet skulle sluta separatfred med Finland. Detta trots att England förklarat Finland krig i december 1941. Stalin gick så långt att han erkände att ett folk som kämpat så tappert för sin självständighet förtjänade att beaktas. Men fredsvillkoren han sedan ställde var hårda. Gränserna från 1940 skulle gälla, Petsamo till Ryssland, finska armén skulle driva ut tyskarna ur Finland och sen skulle armén demobiliseras och ett högt krigsskadestånd betalas. Finland ville inte gå på med så hårda villkor, de ville inte ge sig utan strid. Igen.

Och strida fick de. Igen. Och i juni 1944 lyckades Röda armén också med det de haft så svårt med i Vinterkriget, ett snabbt genombrott på Karelska näset som beskrevs i den förra bloggen. Men efter ungefär en vecka började Marskalk Mannerheim och generallöjtnant Oesch kunna stabilisera försvaret igen. Den 16 juni började förstärkningarna rulla med tåg från östra Karelen mot Karelska näset. Försvaret hårdnade, men den 20 juni förlorade Finland sin näst största stad, Viborg, Karelens gamla huvudstad. En triumf för ryssarna och general Govorov utnämndes till marskalk.

Trots att ryssarna framgångsrikt brutit igenom två finska försvarslinjer, erövrat mycket terräng och slutligen erövrat Viborg på bara tio dagar dagar så hade man dock misslyckats med att slå ut den finska armén som nu koncentrerade sig till sin sista försvarslinje, VKT-linjen.

Reträtten till VKT-linjen och förlusten av Viborg, juni 1944

Den 21 juni, en dag efter det att Viborg erövrats, gav det Sovjetiska överkommandot STAVKA order till Leningradfronten att fortsätta offensiven på Karelska näset. Målet var att nå Imatra, Villmanstrand, Virojoki långt bakom den finska VKT-linjen redan den 26-28 juni. Slutmålet var att ta Helsingfors och besegra Finland militärt och tvinga dem till villkorslös kapitulation. Att underkuva Finland på samma sätt som Estland, Lettland, Litauen och hela det blivande östblocket snart skulle bli underkuvade.

Finska försvarare på Karelska näset 1944; soldaten till vänster har en rysk PPSh k-pist medan soldaten till höger riktar ett av de nyanlända tyska pansarskotten, ”panzerfaust” (klicka för större bild).

Den ryska offensiven påbörjades vid Tali den 25 juni för idag 70 år sedan. Avgörandet kom att ske vid de finska orterna Tali och Ihantala just norr om Viborg, här sträckte sig ett område med öppen mark och vidsträckta fält norrut från Karelska näset och mot det egentliga Finland. Det var perfekt stridsvagnsterräng för Röda armén. Här skulle man kunna utnyttja sin materiella överlägsenhet på bästa sätt och nå det avgörande genombrottet. Striden som här följde blev det största fältslag som någonsin utkämpats i Norden.

Röda arméns Leningradfront fortfarande under befäl av den efter segern vid Viborg till marskalk utnämnde Leonid Govorov koncentrerade den 21:a arméns samtliga 15 divisioner i anfallet mot Tali-Ihantala. Det finska försvaret leddes av den tidigare omnämnde kommendanten för de finska trupperna på det Karelska näset, generallöjtnant Karl Lennart Oesch. Här fanns den 4:e finska armékårens totalt fyra divisoner och en brigad samt generalmajor Ruben Lagus finska pansardivision (den enda) tillsammans med tyska Sturmgeschütze-Brigade 303, egentligen en bataljon med 22 stormkanonvagnar och nio stormhaubitsbandvagnar.

Tyska stormkanonvagnar, Sturmgeschütz/StuG III Aufs. G, i finsk tjänst 1944

Nästan halva den finska arméns artilleri, 250 pjäser, var koncentrerade till det aktuella frontavsnittet och skulle spela en avgörande roll. Det finska flygvapnet var också representerade i luftrummet över slaget även om det sovjetiska flygvapnet hela tiden hade luftherravälde, men var mycket sämre taktiskt ledda. Genom tyskt bistånd hade finska armén framförallt fått tillgång till de  mest effektiva och moderna pansarvärnsvapnen som fanns att tillgå – pansarskottet ”panzerfaust” och raketgeväret/bazookan ”panzerschreck”. Tyskarna hade också bidragit med ett specialsammansatt flygförband, Gefechtsverband Kuhlmey  under befäl av det legendariska flygarässet överstelöjtnant Kurt Kuhlmey  vars ca 70 jakt- och attackflygplan Fw-190 A-6/F-8 och störtbombare Ju-87 D Stukas kom även de att spela en avgörande roll. Deras insatser fördubblade det finska försvarets flygkapacitet i striden som följde.

Ju 87D-5 Stukas ur Gefechtsverband Kuhlmey återvänder till flygbasen i Immola efter uppdrag på Tali-Ihantalas slagfält, foto taget 28 juni 1944

Det sovjetiska anfallet inleddes den 25 juni med massiva flyg och artilleriförberedelser utefter hela det norra näset. Samtliga stödjepunkter man kunde finna bombades, förbindelsevägar norr om Ladoga, samt in över huvudlinjen vid Saima likaså. Den 29 juni var en av de svåraste och tyngsta dagarna i detta väldiga slag. Den dagen stod det klart att de utmattade finländska styrkorna inte orkade fullfölja pansargeneralen Ruben Lagus plan att inringa stora delar av de ryska trupperna. Fronten vid Tali brast. De ryska förbanden pressade finska 4:e armékåren bakåt och intog till slut Tali. Ihantala blev nu ny rysk kraftsamlingsriktning och samtidigt också själva kärnan i den tredje finska försvarslinjen. Ryssarna var väl medvetna om att lyckades de forcera det finska försvaret på detta frontavsnitt låg vägen mot Helsingfors öppen.

Sovjetiska 21:a arméns anfall från Tali mot Ihantala – den avgörande avvärjningsstiden, 25 juni – 9 juli 1944

Och ryssarna anföll Ihantala med sina bästa stridsvagnar och sina bästa gardesinfanterister ur 21:a armén 30:e gardeskår. De anföll gång på gång i dagarna kring månadsskiftet juni-juli. Men den sista finska försvarslinjen höll och stabiliserades, till stor del tack vare formidabelt artilleriunderstöd och synnerligen effektivt pansarvärn, från luften och på marken. Inte mindre än 300 av de sammanlagt 600 sovjetiska pansarvagnar som fanns på Karelska näset förstördes under dessa fjorton dagar. ”Miraklet vid Ihantala” var ett faktum. Trots upprepade massiva anfall lyckades inte den sovjetiska 21:a armén bryta igenom de finska ställningarna.

Det tyska flygarässet Major Erich Rudorffer (1917- ) ingick i Gefechtsverband Kuhlmey som deltog i försvaret av Finland under de avgörande striderna sommaren 1944. Fotot taget vid Immolas flygfält, juli 1944. Den legendariske Major Rudorffer bokfördes för 222 luftsegrar (varav 12 i jetjaktplanet Me 262), kämpade på alla de tyska frontavsnitten under kriget och flög makalösa 1 000 stridsuppdrag. Han är den siste i livet av andra världskrigets stora flygaräss, den 1 november 2015 fyller han 98 år. (Klicka för större bild)

Det visade sig att Röda armén, trots generationsväxling under krigets gång, inte var riktigt mogna att hantera det taktiska finlir som det Karelska näset krävde. Lägre ryska förbandschefer klarade inte av att självständigt lösa de taktiska problemsituationer som uppstod när de sovjetiska anfallen stoppades upp gång på gång och då nya taktiska grepp i ledningen hade behövts.

Sedan kom lugnande signaler till Marskalk Mannerheim i högkvarteret i St Mikkel. Finska fjärrspaningsförband långt bakom de ryska linjerna kunde den 12 juli bekräfta att stora mängder tomma lastbilar, liksom järnvägsvagnar rullade mot fronten och återvände fullastade med ryska soldater. Stalin hade inte längre möjlighet att behålla sina bästa förband i strid med Finland. Ett viktigare avgörande väntade på tyska östfronten där den gigantiska sovjetiska anfallsoperationen ”Bagration” hade satts igång den 23 juni. Nu behövdes de bästa trupperna där och Stalin beordrade att den sovjetiska offensiven mot Finland skulle avbrytas.

Faktorer bakom den finska segern var bland annat:

• det sovjetiska flygvapnets bristande effektivitet; det gick 25 nedskjutna sovjetiska plan för varje nedskjutet finskt; trots det sovjetiska jaktflygets numerära överlägsenhet gick inte ett enda finskt bombplan förlorat sommaren 1944 som en följd av att sovjetiskt jaktflyg skulle ha skjutit ned det,
• det finska och tyska flygets förmåga att bekämpa fientligt pansar,
• den finska arméns ökade kunskap om att föra pansarvärnsstrid som ökade särskilt mycket under slaget; det kan förklaras med att man lärde sig att använda närpansarvärnsvapnen i form av Panzerfaust och Panzerschreck; dessutom började man gruppera pansarvärn i djupled, samt att den finska stormkanonbataljonen under slaget förlorade två vagnar, samtidigt som den slog ut 43 sovjetiska stridsvagnar,
• det finska artilleriets ökade förmåga att bekämpa sovjetisk truppstyrka, främst på grund av förbättrad taktik,
• den finska underrättelsetjänstens, speciellt signalspaningens, förmåga att avslöja ryska förband och dessas planer.

Den finska armén bröt udden av den sovjetiska offensiven och fronten stabiliserades. I striden vid Tali-Ihantala förlorade Röda armén cirka 300 stridsvagnar, cirka 280 flygplan och 4 500 – 5 500 stupade och 13 500 – 14 500 sårade. De finska förlusterna i 4:e armékåren uppgick till 1 101 stupade, 6 264 sårade och 1 096 saknade. Som en direkt följd av den finska avvärjningssegern mildrades de sovjetiska kraven på vapenvila avsevärt; Finland undgick det grymma ödet att bli en sovjetkommunistisk diktatur. Vi i Sverige slapp få en omedelbar gränskontakt med Sovjet.

Två finska soldater har slagit ut en sovjetisk KV2 (Kliment-Vorosjilov) tung stridsvagn med sitt tyska pansarskott mellan Ihantala och Karisalmi. Det finländska försvaret föll först samman inför den överlägsna Röda armén som samlat sina bästa divisioner. Viborg förlorades. Men det sovjetryska anfallet bromsades sedan in och stoppas upp, delvis med tysk hjälp.

Den mest publicerade bilden från Fortsättningskriget sommaren 1944, finska infanterister passerar utslagna sovjetiska stridsvagnar med sina tyska ”panzerfaust” pansarskott

Trailern till finska storfilmen ”Tali Ihantala 1944” av Åke Lindman, 2007.

Finlands store klassiske kompositör, Jean Sibelius, skrev den nationalromantiska ”Kareliasviten” 1893 när Finland var ockuperat av Ryssland. Här i en inspelning med Tammerfors symfoniorkester under ledning av Tuomas Olilla från 1998 till ackompanjemang av vackra vyer från Karelen.

~ ~ ~

President John F Kennedy ställde frågan inför sin finske presidentkollega Urho Kekkonens amerikanska statsbesök hösten 1961, ”hur kom det sig att Sovjet inte ockuperade Finland, utan att de förblev självständiga?”

På ett plan var svaret enkelt – en defensiv seger över Röda armén, en s k avvärjningsseger. Man kan också mer allmänt säga att Finlands självständighet räddades av landets geopolitiska läge precis i kanten av de västerländska demokratierna. I freden som följde kunde Stalins Sovjetunionen diktera villkoren och behålla de landområden man tagit från Finland i Vinterkriget, som finska armén tagit tillbaka i Fortsättningskriget. Men Finland fick behålla det viktigaste. Sin självständighet.

Vid sidan om England var Finland det enda europeiska land som deltog i Andra världskriget men aldrig kom att ockuperas. Den gamle sovjetiske utrikesministern Molotov sade i en intervju 1974 att ”vi varit kloka som inte försökte ockupera Finland då det skulle ha blivit som ett öppet sår eftersom folket där är så envisa, så väldigt envisa”.

Finland hade en mycket svår politisk balansgång under krigsåren, inklämda som man var mellan två totalitära stormakter – Sovjetunionen och Hitlertyskland. Det finska samarbetet med Hitlertyskland har varit omdebatterat och kritiserat alltsedan kriget. Men det var aldrig ett politiskt samarbete, bara ett militärt samarbete mot en gemensam fiende. En fiende som efter att ha varit allierat med Hitlertyskland i krigets inleding anfallit Finland och som genom det tyska anfallet på Sovjet 1941 kommit att bli allierat med Andra världskrigets segrarmakter.

Som en direkt följd av den hårda freden fick ungefär 400 000 finländare evakueras till andra platser i Finland, vilket motsvarar 10% av landets befolkning. Det var en enorm prestation hur finländarna bokstavligen lyckades klämma ihop sig när närmare en halv miljon landsmän flyttade västerut och hade akut behov av bostäder de första åren efter kriget.

Och Karelenfrågan lever kvar i Finland. Juridiskt sett är många finländare fortfarande ägare till de hus deras föräldrar och farföräldrar tvingades lämna först 1940 och sedan igen 1944. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har uppgifter i augusti 2007 gjort gällande att Boris Jeltsin i slutet av 1991 skulle ha erbjudit Finland att köpa tillbaka de delar av Karelen som överläts i samband med krigen. Men att finske presidenten Mauno Koivisto tackade nej eftersom priset var för högt.

~   ~   ~

”Alla gav något, några gav allt…”

Nästan 90 000 finländare stupade och över 200 000 sårades i de två krig som Finland utkämpade mot den anfallande grannen Sovjetunionen på 1940-talet. Det var det pris Finland fick betala för att som liten demokratisk nation ändå överleva i skuggan av Sovjetdiktaturen.

På Sandudds (Hietaniemi) kyrkogård i Helsingfors ligger drygt 3 000 finska soldater begravda i det område som kallas för hjältegravarna, de som ”givit allt”. (Klicka för större bild)

Förre statsministern Göran Persson höll i november 2002 ”Ahtisaari-föreläsningen” ett säkerhetspolitiskt anförande på universitetet i Jyväskylä. Han inledde med att berätta att dokumentärfilmen om ”Miraklet vid Ihantala” gjort ett djupt intryck på honom. Statsministern fortsatte: Filmen ”handlar om Röda arméns storoffensiv på Karelska näset i juni-juli 1944. Det sovjetiska anfallet avvärjdes av de finska soldaterna. Det var kanske det blodigaste fältslaget i Nordens historia. Jag har uttryckt min ödmjukhet och tacksamhet inför den finska insatsen. Det förtjänar att upprepas här idag i Jyväskylä att Finland vid detta tillfälle avvärjde vad som kunde ha blivit en ödesdiger sovjetisk expansion västerut”.

Tio år tidigare sade dåvarande statsministern Carl Bildt, när han talade inför Samfundet Sverige-Finland: ”Fronten höll också sommaren 1944 detta faktum var troligen en nödvändig förutsättning för vår egen säkerhetspolitiska linje under efterkrigstiden På tröskeln till det nya Europa bör vi inte glömma hur en av de sannolikt avgörande förutsättningarna för detta läge skapades sommaren 1944”.

~   ~   ~

När den finsk-sovjetiska samarbetspakten VSB skrevs under i Kreml den 6 april 1948 föreslog Stalin till den finländske statsministern Pekkala att tillställningen skulle fortsätta mer inofficiellt. Under diskussionerna som följde ville Stalin säga några ord till de finländska militärrepresentanterna som utgjordes av infanterigeneral Heinrichs och generalmajor Oinonen. Stalin hade tidigare uttryckt sin speciella respekt för den finländske överbefälhavaren, en gång i kejserlig rysk tjänst, marskalken Mannerheim. Nu ville han säga något mer:

”Trots att jag inte är någon egentlig soldat…”, inledde generalissimus Stalin, ”…kan jag säga, att vi soldater lätt glöms bort i fredstid, men under krigstid hänger allt på oss. Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men ett med en bra armé vinner respekt av alla. Jag höjer mitt glas till Finlands armé och dess representanter här!”.

Marskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951) – mannen som mer än någon annan kom att bli symbolen för det framgångsrika finska försvaret mot Sovjetunionen i Andra världskriget