Melodifestival med vansinnesflinck, pajasbanan, schizad synthrock och ojämn humor

Dags för årets melodifestivalsblogg. Jo jag tittade igår. Från början till slut. Känner nu att jag behöver lätta på trycket efter denna smått traumatiska upplevelse. Bloggen kommer växa under dagen, men det första publiceras redan nu på morgonen.

Skogsrået/Pocahontas Loreen och plastigt schizade Dead by April gick direkt till finalen medan revolutionäre kaosmannen Thorsten Flinck och pajasbananen Sean fick en andra chans.

Kan börja med att uttrycka min glädje över att Thorsten Flinck höll ihop och kunde genomföra sitt teatraliskt välartikulerade nummer. Med lyfta knutna högernävar gjorde revolutionsgubbarna genreriktig revolutionärt kostymklädd finkommunistiskt klassisk 68-entré. Jag förstår att det kändes viktigt för teater-Flinck att på nåt sätt försöka behålla sin finkulturella cred genom att slå an någon form av revolutionärt antitetisk sträng i detta för honom så vulgära sammanhang.

Jag gladdes åt att se Kenny ”Beno Zeno” Håkansson på gitarr, ett trevligt livstecken efter förra veckans sorgliga Dag Vag-dödsbud. Men Thorstens glödande vansinnesblick skrämmer och snusrinnet äcklar. Thorsten är rubrikernas man, men kände väl kanske efter den bortklippta ”kalabaliken” nyligen i Skavlan att han skulle ta det litet lugnare den här gången? Eller så hade han förmanats kraftigt. Men av vem? Nej han verkar inte den typ av människa som lyssnar till förmaningar utan vandrar vidare i sitt personliga kaos. Hoppas Thorsten att du ska kunna resa dig ur detta och få leva ett hälsosammare och mer harmoniskt välmående liv! Om du nu ens vill det? Kanske viktigare att stanna i myten du byggt om dig själv?

Thorsten Flinck med genreriktigt rödsvart finkommunistiskt kostymerad revolutionsorkester

Jag borde inte ens ödsla tid och kraft på att kommentera Sean Banan för jag är så långt utanför hans målgrupp att det nästan blir meningslöst. Ändå gör jag det. De här tröttsamma pajaserierna känns fullständigt smak- och poänglösa. Markoolio gjorde nåt liknande för 10 år sen, med i mina ögon något större framgång och fräschör. Varför nu detta? Vad tillför det i detta sammanhang 2012 på denna sändningstid?

Jag har extremt svårt för buskis av alla de slag (”Stefan och Krister” är det värsta jag vet) – med undantag för vissa av Eddie Meduzas alster – och Sean Banan är nog den sämsta, mest daterade, fånigaste och tramsigaste och samtidigt osmakligt självgoda buskis jag sett. Nånsin. Tror jag. Det är så meningslöst att ens kommentera det. Varför gör jag det? Sean Banan är ju ett inslag för Bolibompas målgrupp. Förvånar mig att de fick vara vakna så pass länge att de kunde rösta fram sin idol till andra chansen. Bevare oss väl om han tar sig vidare…

Dead by April kunde jag inte få kläm på, varken fågel eller fisk eller mittemellan. Deras svårbegripliga mix av kräkreflexframkallande growlande strupsång och melodiöst italiensk synthifierad 80-talssmörpop kändes mer än lovligt schizofren. Dessa två vitt skilda personligheter försökte samsas i samma tillgjort genreriktigt hårdstylade kropp; frisyrer, poser, tatueringar och gester – allt kändes bara så konstruerat och plastigt pojkbandsfejkat. Som om mammas pojkar från fina Långedrag i Götet hade klätt ut sig för coola maskeraden. Och musiken kastade sig fram och tillbaka mellan dessa två extrema uttryck som i Jim Carreys tok-schizofrent parodiska överspel i ”Me, myself and Irene”.

Jag ser att nya programledarfyndet Gina Dirawi hyllas i media för sin timing och kvicka repliker. Det är möjligt att hon fick till det på det sättet ett par gånger, men det blev också en rejält poänglös plump dikeskörning. Hennes sätt att närma sig Afro-Dite kändes bara just så. Det hade möjligen funkat om det varit ”Babben” Larsson som kört den approachen, men nu… Plumpt och poänglöst blev det. Nej, vet ni vad. Den sortens lam, trist och otrevlig humor går bort. Fetbort. Men eftersom det naturligtvis är väldigt PK att gilla Gina Dirawi (av ett antal anledningar) är hennes övertramp snabbt förlåtna.

Och nej det var inte heller ok av Thorsten ”Kaos” Flinck att tafsa Gina Dirawi på rumpan på det trista sätt han gjorde. Det går definitivt också fetbort. Samtidigt, hur trist det än må låta, vad trodde hon? Att tjata som hon gjorde om att få kramas med Herr Flinck, att få en ”Thorsten-kram”, det är liksom dömt att sluta med någon form av skandal. Precis som det nu gjorde.

Thorsten har t o m själv i intervjuer beskrivit sig som en kaosmänniska och han har bevisligen svårt att hålla sig inom normala och konventionella ramar i de flesta sammanhang. Därför är jag inte ett dugg förvånad över att kramen slutade så fel som den gjorde. OCH det var INTE ok att göra som han gjorde. Men jag undrar om nån skulle ha reagerat om Gina skulle ha tafsat på samma sätt på Sean Banans uttjatat omtalade rumpa? Skulle det vara ok? Skulle reaktionen bli så kraftig då?

Det börjar nu bli dags att komma till de inslag i gårdagens show som jag gillade. För det fanns också sådana.

Helena Bergströms kortsketcher med de vitt skilda karaktärer som fångats i tv-soffan tittandes på festivalen tyckte jag funkade riktigt bra. Här hade hon användning för sin skådisprofession och använde talangen väl. Där var hon riktigt rolig.

Jag gillade också idén att föra fram budskapet att festivalen inte bara är bögarnas show då samtliga tre programledare Dirawi, Dawn Finer och Bergström tillsammans sjöng sitt gemensamma shownummer. Det var skoj och jag gillade förstås passningen till Grotescos hysteriskt roliga ”Bögarnas fel” och de sköna gay-arketypiska Village People-dansarna.

Jag hade nog trott att både Afro-Dite och Marie Serneholt skulle gå vidare, men tji fick jag. Det här gillas brett, tänkte jag. Men jag har ju inte längre nån som helst koll på vad som kan förväntas funka när folksverige ska rösta i ett sånt här sammanhang anno 2012.

Abalone Dots tyckte jag var helt ok, men där fattade t o m jag att de inte skulle ha en chans att gå vidare. Det hade säkert funkat etno-bra i den trenden 1994, men inte idag. The Moniker blir jag inte riktigt klok på, med sitt märkliga artistnamn, svårbegrepliga val av scenkläder parat med sympatiska musikaliska referenser – Bryan Ferry, Paul McCartney och Chris Isaak. Jag borde nog gilla The Moniker. Kanske litet i alla fall. Men låten var inte tillräckligt bra den här gången och kändes krystad.

Loreens låt tyckte jag lät dussintrist vid första lyssnandet. Men sen kändes det bättre, det tog sig. Det här lät som nåt som herrarna Feiner och Amarillo i The Attic kunde ha skrivit och det de gör brukar jag gilla; habil dancelåt. Kommentarerna om ”en stunds armviftande som för tanken till ett fyllo på myggjakt” är ironiska, orättvisa och missvisande. Tro inte på dem även om det var litet skoj uttryckt. Jag tyckte det var en behaglig flytande tai chi-känsla av flöde och indiansk mystik i Loreens dans. (Och det var nog fler än jag som utseendemässigt tänkte på Titiyos look i ”Come along” 2001). Loreen var bra och jag tyckte det var mycket rättvist att hon gick vidare direkt till final. Jag tror det är en låt som kan ha goda chanser i Eurovision.

Loreen Talhaoui