Ni roar mig! Reeperbahn återutger rubbet

Ja fortfarande i allra högsta grad. Nu har ni åter gjort mig väldigt glad!

Dessa nyheter är mycket, mycket goda. Reeperbahn har, liksom branschkollegorna Lustans Lakejer för ett år sedan, bestämt sig för att återutge hela sin skivkatalog på CD – med förstärkning av extraspår och en live-DVD! Återutgivningen av Reeperbahns samlade produktion kommer nu i november.

Herrarna ger ut samtliga originalalbum med över 17 tidigare outgivna extraspår PLUS en hel DVD med alla liveframträdanden som gjordes på SVT mellan 1980 o 1983! ”Samlade Singlar” kommer nu för första gången på CD med många extraspår. Tajmingen är smart för detta lär bli en mycket uppskattad julklapp för alla de många fans som fortfarande anser att Reeperbahn är ett av Sveriges bästa band någonsin. Och så tycker jag.

Jag är fortfarande väldigt förtjust i Reeperbahn, deras musik och texter har funnits med mig i mitt liv så länge att det blivit som en tatuering i själen. Det är djupt personligt hur de berört och berör mig. Det är inte bara att jag under 80-talet närmast tillhörde kategorin ”fanatiska Reeperbahn fans” (att vara på plats framför stora scenen i Hultsfred augusti 86 med en jättebanderoll med Peep-Show loggan var lika självklart som efterlängtat för mig som tyvärr inte haft möjlighet att se dem tidigare)  som är anmärkningsvärt, utan det faktum att jag fortfarande lyssnar på dem ganska ofta och har stort utbyte av det. Reeperbahn är för mig Sveriges mest betydelsefulla och bästa rockband någonsin. Så fick jag det sagt.

Reeperbahn, 1979
Venuspassagen ,1981
Samlade Singlar, 1982
Peep-Show, 1983
Intriger, 1983

Jag läser namnen igen och tittar på skivomslagen ovan. Det ser smakfullt ut. Det vattnas i munnen. Jag har verkligen inte tröttnat på dem än, eller ändrat uppfattning; Reeperbahn känns fortfarande helt unika. De sparsmakat poetiska texterna, den egenartade musiken, den drivande basen, de följsamma trummorna, de mjuka snygga gitarrerna, den drömmande känslan. De utvecklades från pubrock till postpunk och vilken resa det var! Jag älskar Reeperbahn nu och alltid och det känns därför väldigt rätt att puffa för deras plattor nu när samlingsboxen snart släpps! Det var och är en alldeles särskild känsla att lyssna på deras musik. Vi ska se om jag kan fånga den i ord här och nu?

Första Reeperbahn-plattan är ingen favorit för mig, utan att för den skull vara dålig. Bandet bildades i Vaxholm i slutet av 70-talet och lät från början ganska mycket som en slags mix av pubrock med starka Rolling Stones-influenser. På andra plattan “Venuspassagen” har det hänt nåt. Nu börjar de sticka ut och basisten Dan Sundquist (sedermera Sveriges störste musikproducent) och gitarristen Olle Ljungström delar broderligt på sång och låtskrivande. Läste i en annan bloggad recension där nån skrev att det var litet tråkigt, att ”Venuspassagen” var tråkig… Hmmm… Då har man inte lyssnat på låtar som ”Hjälte”, ”Förnedringen” och titelspåret. Nej tråkigt var det inte. Det var nog så annorlunda och bitvis provocerande texter, utan att för den skull följa Ebba Gröns punkmall. Nej Reeperbahn gör sin egen, mindre publikfriande grej redan här. Det börjar likna postpunk…

Reeperbahn: ”Venuspassagen”, 1981

Kanske är det för att det som skulle komma sedan var så alldeles överjordiskt bra som de första skivorna på nåt sätt kommit i kläm? Sommaren 1982 lämnar Sundquist bandet och ersätts av en av 80-talets rock-Sveriges mest mytomspunna personer, basisten Peter ”Ivarss” Ivarsson som tidigare spelat med Henrik Venants TT-Reuter och Underjordiska Lyxorkestern.  Ivarss kunde spela bas som ingen annan kunde då – och inte f-n har jag hört nån senare spela på det sättet heller. Han spelade melodier på basen och det mullrade på ett karaktäristiskt grymt vis.  (Inom parentes kan jag nämna att det är hösten 1982 som Reeperbahn gör vad de för den bredare allmänheten möjligen är mest kända för, inhoppet i ”G” som det fascistoida rockbandet ”Nürnberg 47”. En kraftigt osympatisk roll som krävde mycket mod. Samtidigt som det så tydligt framstår nu efteråt att musiken de gör är riktigt, riktigt bra!).

Hösten 1982 jobbar Reeperbahn med det som ska bli deras mästerverk, plattan ”Peep-Show”. Med i bandet vid den här tiden är förutom Olle Ljungström (sång, gitarr) även Eddie Sjöberg (sologitarr), Jan Kyhle (synthar, valthorn och kör), Peter Korhonen (trummor) och så Peter Ivarss (bas). Ja min upplevelse är verkligen att man på ”Peep-Show når en kreativ topp på denna sin fjärde platta, även om åter en del tycker att de var ännu bättre tidigare medan Danne Sundquist fortfarande var kvar i bandet. Men det var väl litet som med Beatles där Olle Ljungström/John Lennon till slut inte kunde finnas i samma band som Danne Sundquist/Paul McCartney. Lyckligtvis har dock Olle Ljungström inte blivit skjuten utan har kunnat fortsätta göra fantastisk musik under en mycket framgångsrik solokarriär på 90-talet. Vi får väl se om Dan Sundquist blir adlad snart för sina insatser inom musiken…???

Men åter till Peep Show! Reeperbahn var trots sin rutin fortfarande ett mycket ungt och hungrigt band, ”21-års rock” som bandet själv kallade plattan i en intervju när det begav sig. Bandet var oerhört tight, rytmsektionen vågar jag påstå var den absolut bästa i landet vid den här tiden med Peter Korhonen på trummor och Peter Ivarss på bas. Vilket grymt sväng! De var båda oerhört drivna och melodierna ligger därför ofta i basen och trummorna, ja det gäller de flesta av låtarna på plattan. Janne Kyhles körer och framförallt valthorn (!) lägger drömska och mystiska harmonier till melodierna. Eddie Sjöbergs litet sparsmakat smakfulla gitarr finns hela tiden med och broderar oftare ut melodierna än leder dem.

Det finns en hemlighetsfull kvalitet i plattan som jag tror är en stor del av förklaringen till varför jag älskar den så.  Det är så vackert, elegant och snyggt producerat. Plattan mixades i klassiska Air-studion i London och visst är soundet oerhört luftigt. Och det här är väl just så mycket postpunk som vi nånsin fick i Sverige!

”Peep-Show”, 1983; här det ursprungliga LP-omslaget!

Men det är inte bara musiken som sticker ut. Texterna har den poetiskt sparsmakade kvalitet som endast Olle Ljungström kan få till i sina bästa stunder. Här blommade Ljungström ut helt, fullt och totalt som låtskrivare och textförfattare; han är helt enkelt genialisk. Varje låt på ”Peep-Show kan läsas som poesi, ren, koncentrerad sådan. Hade Olles texter varit ett grundämne skulle det varit uran, så hög är densiteten, tätheten i orden. Det är verkligen ett kvalitetsmått att se hur mycket han uttrycker med så få ord. Det är oerhört intensivt och vackert.

”Aforismer i marginalen
På vift i dagarnas skum…”

Är några rader ur låten ”Turister” som är ett typiskt exempel på Ljungströms kraftfulla poetiska språk.

”Inget händer idag
Inget hände igår
Om det är något som känns
så vill jag ha mer…”

Och dessa uppgivna rader ur ”Älskling du är som en pistol” bränner fortfarande till. Ska jag sammanfatta känslan i mina tonår med några rader från den tiden så är detta närmast på pricken. Och det var nog därför jag föll så totalt för plattan när jag var 16-17. Olle Ljungströms texter gick rätt in i mitt frustrerade tonårshjärta. Dessa klassiska rader ur ”Peep Show” sätter också fingret mitt i prick när de beskriver min frustrerade tonårsupplevelse:

”Avstånd förstärker kärlek,
precis vad som hände nyss
därför vill jag aldrig veta
hur smakar en kyss…”

Liksom dessa de allra mest klassiska orden ur låten:

”Inte är min tillvaro mörk,
jag har mitt sexliv på burk…”

Det var helt säkert många fundersamma tonårskillar i det här landet som föll för detta. Och nya generationer kommer till. Detta är tidlöst. Det är den här känslan av att känna sig annorlunda och kanske i kraft av den här musiken ändå känna sig ok, känna att det finns nån annan som är annorlunda som jag. Att det finns nån som förstår. Det satte Olle fingret på. Peep Show är full av sådana vackra citat och mystiska stämningar och harmonier. ”En okänd plats” är ett bra exempel på den ljudbild jag tänker på. När bandet fullkomligt exploderar i mullrande, maffiga, orientaliska, poetiska ”Marrakesh” är det fortfarande gåshud för mig, särskilt när jag drar på hemma i min överdimensionerade stereo modell 2007. Det är ett väldigt tryck i den låten. Och det är en platta som fortfarande håller; den har verkligen åldrats med värdighet.

Reeperbahn vid tiden då Peep-Show släpptes, 7 februari 1983 i tv-programmet Casablanca på SvT

Och avslutande spåret ”Tidsfrist” är den bästa och vackraste existentiella svenska rocklåt på temat ”att ha och inte ha” jag någonsin hört. Den här låten transformerar mig alltid till en högre energinivå när jag hör den. Det känns så starkt, så starkt… Melodin rör sig upp och ned, ödesmättad, liksom virvlar och mullrar, driven av Ivarss bas och Korhonens trummor, smyckad av Sjöbergs här ovanligt kraftfulla gitarr långt fram i ljudbilden. Olle Ljungström sjunger, pratar och skriker ut sina känslor. Det är ett 2 minuter och 45 sekunder långt utbrott av dynamisk genialiskt ungdomlig musikalisk urkraft. När det sista akustiska gitarrackordet klingar ut är det ett mycket värdigt slut på en gudabenådad rockplatta och mästerverk i sin genre.

Ljungströms poetiskt sparsmakade text är jag så gränslöst förälskad i att jag citerar den i sin helhet:

”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre
När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar
Du äter tid
ur min hand

Jag har fått allt
och du inget
Jag har jagat
och jagats
Jag tar frister
och leker med din tid
Sånt är oftast
väldigt enkelt

Jag har dig i min famn
och jag vet att det är nu”

Och tidsfristen blev tyvärr inte så lång. För resten är som de säger, historia. Den totala magi som i sina bästa stunder tycktes upphäva alla kända musikaliska tyngdlagar och som var Reeperbahn hösten 1982 och våren 1983 fick inte förbli. Något fruktansvärt hände. Något som också bidragit till mytbildningen kring bandet vid den här tiden. Peter Ivarss omkom under oklara omständigheter tidigt i september 1983 och det är än idag omdiskuterat om det var självmord eller en olyckshändelse. Janne Kyhle och Peter Korhonen lämnade bandet. Ivarss tragiska död, vid 23 års ålder, verkar än idag vara ett obearbetat, illa läkt själsligt sår för de inblandade, ett mysterium och ett svart hål.

Och mysteriet sluter sig kring Reeperbahn och dess gudabenådade postpunk anno 1983. Hösten kommer och med den ett nytt band och ett nytt sound. Reeperbahn var förändrat och även om sista plattan ”Intriger” också är fantastisk och har sina höjdpunkter måste jag placera den under ”Peep-Show”. Men det är också bara i jämförelse med detta mästerverk som ”Intriger” kommer i skuggan. Jag ska skriva om Intriger i en senare blogg. Det är den också värd. ”Små druvor” på denna platta är kanske en av de mest kända av Reeperbahns låtar och det kan vara intressant att berätta att det är trummisen Fred Asp, sedermera Imperiets trummis, som skrivit den. Det är en sagolikt vacker och drömsk skapelse.

”Intriger”, 1983; med Denise Grünsteins vackra foto av Dramatenskådespelerskan Kristina Törnqvist

Men just nu vill jag puffa för det remarkabla faktum att Reeperbahn återutger HELA sin skivkatalog på CD. Det är stort och mycket efterlängtat.  T A C K  Reeperbahn för detta odödliga bidrag till den svenska musikhistorien och för alla de ögonblick då er musik varit ett soundtrack till mitt liv! Ni regerar!

Fortsättning följde, läs här om sista plattan ”Intriger”, om hur postpunk blev popfunk, bandets sista år och upplösning:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/