Reeperbahn ”Intriger” – från postpunk till popfunk

Jag har gått ganska långt bak, men inte längst bak, och som jag brukar satt mig till höger på det helblåa syntetiskt skumgummimjuka sätet i den röda SL-bussen 144 som just startat sin färd från Myrvägen i Älvsjö på sin väg mot Fruängen och t-banan. Småleende har jag rutinartat med pekfingret, innan jag satte mig, kollat att spritpenneklottret på sätet inte är för färskt: ”Iron Maiden + Saxon” har nån skrivit med spretig svart ojämn stil. För säkerhets skull har klottraren strax nedanför lagt till ”är bäst!!!”.

Själv vrider jag upp volymen i min freestyle, kisar men bländas av det starka vårljuset som skiner mig rätt i ansiktet, och sjunker djupare in i mitt eget musikval för dagen. Har under min promenad ned till bussen hunnit passera rockabilly-introt och plattans första egentliga spår, är nu inne på det andra och hör Olle Ljungströms personliga röst: ”…en grynings viskning tar mig långt bort härifrån…”

Det är en studiedag våren 1985 under min gymnasieperiod, i marssolens starka nyfikna allt avslöjande sanningsljus ägnar jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar sådana dagar, en dagdrömmande planlös miniodyssé med SL i storstockholmsområdet. I freestylen rullar B-sidan av ett 90-minuters Maxell UD II-band med en högkvalitativ inspelning av Reeperbahns LP ”Intriger”. På A-sidan har jag ”Peep Show”. Sidan är 45 minuter lång och det innebär att jag efter plattans 39 minuter och 16 sekunder kunnat spela in två av favoritlåtarna en gång till.

~   ~   ~

Hösten 2007 skrev jag en lång blogg om Reeperbahn i samband med att jag fått nys om att de snart skulle återutge samtliga plattor. ”Reeperbahn-boxen” skulle komma till jul. Så blev det nu inte. Plattorna kom slutligen, efter många om och men (som ni som följt denna blogg väl känner till), att släppas först i mars 2010.

Ett mycket efterlängtat släpp av ett viktigt stycke svensk musikhistoria som också följdes upp med Reeperbahns kritikerrosade medverkan i 2010 års ”Forever young”-turné. Så man kan faktiskt säga att Reeperbahn nyligen, åtminstone temporärt, levt upp igen så här 29 år efter att de släppte vad som ändå ser ut att ha blivit deras sista platta. Den som den här bloggen ska handla om.

Framsidan av originalomslaget (LP) till Reeperbahn ”Intriger”, 1983, med omslagsfoto av Denise Grünstein

Baksidan av Intrigers LP-konvolut med de speciella orden: ”Peter I – vi saknar dig…”

Peter Ivarss, X-huset P18, Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley

Hursomhelst, i den långa bloggen om bandet aviserades alltså en recension/kommentar till Reeperbahns sista platta, ”Intriger” som bandet släppte hösten 1983. Plattan är inspelad i oktober 1983 och är tillkommen i vad som i efterhand beskrivits som ett lätt förvirrat traumatiserat tillstånd efter basisten Peter Ivarss tragiska död/förmodade självmord den 3 september 1983. Det har länge talats om självmord, Olle Ljungström är själv en av dem som framfört den uppfattningen, bl a i sin biografi ”Jag är både listig och stark” (2011). Det har varit en allmän uppfattning i kretsen kring bandet att Peter tog sitt liv, men nyligen har också andra uppgifter framkommit om att det skulle ha varit en olyckshändelse och inget annat.

Reeperbahn 82/83: Peep Show-sättningen med Janne Kyhle, Eddie Sjöberg, Peter Ivarss, Peter Korhonen (liggande) och Olle Ljungström. Foto: Eddie Sjöberg

Nu har jag dock genom ytterligare kontakter med berörda personer som verkligen var med den kvällen det hände fått ytterligare förstahandsinformation och därmed så mycket klarhet det går att få i nuläget. Deras uppfattningar är helt samstämmiga; det som hände den där septembernatten på Södermalm 1983 uppfattades som en självmordshandling. Och det hände inte på Fjällgatan eller vid Katarinahissen; det hände på Folkungagatan där hela gänget befann sig på fest denna lördagkväll.

Peter Ivarss (1960-1983). Foto: Eddie Sjöberg

Jag ser dock ingen mening i att gräva och rota ännu djupare i de exakta omständigheter jag nu fått mig berättade kring detta trauma, detta illa läkta sår som snart 29 år senare fortfarande är så uppenbart smärtsamt för de berörda. Därför kommer jag av respekt för dem inte heller ta in fler otrevliga kommentarer i bloggen och låta den bli ett osunt forum för diverse nättrolls obalanserade  kränkningar, patetiska påhopp och spekulationer kring denna tragedi som tog ifrån oss landets kanske bäste rockbasist genom tiderna. Det som hände var en förfärlig tragedi som inte kan göras ogjord; hur det hände är mindre viktigt. Nej det är mer meningsfullt, sunt och intressant att istället fokusera på meningen med den här bloggen, min tre decennier långa kärlek till Reeperbahn, plattan ”Intriger” och bandet vid tiden för dess tillkomst.

~   ~    ~

Förändringar i bandet hade varit på gång redan innan förlusten av Peter Ivarss. Fredric ”Fralle” Holmquist/keyboards (från Alien Beat) började i bandet och någon tid efter detta hoppade ursprunglige keyboardisten Janne Kyhle och trummisen Peter ”Korre” Korhonen av. In kommer då Fred Asp/trummor (också han från Alien Beat men sedermera som bekant Imperiet).

Reeperbahn, X-huset, P18 Visby, Gotland, maj 1983. Foto: Ulrica Wesley

Så när Reeperbahn ger sig ut på sommarturné 1983 består de alltså av Olle Ljungström (sång/kompgitarr), Eddie Sjöberg (sologitarr), Peter Ivarss (bas), Fred Asp (trummor) och ”Fralle” Holmquist (keyboards). Den konstellationen tycker jag hade varit väldigt intressant att se och höra på scen. Bandet hade under sommaren dessutom också börjat jobba med låtarna för den kommande plattan ”Intriger”.

Men konstellationen skulle sorgligt nog inte bestå mer än nån månad för några veckor innan det var dags att gå in i studio förlorar man alltså Peter Ivarss. Trauma och total förstämning i bandet…

Reeperbahn bestämmer sig dock till slut för att inte ge upp utan vill ändå fortsätta och spela in plattan för att hedra Peter Ivarss. I det läget tar man in Lars ”Latte” Kronlund (från Zzzang Tumb) som gästbasist. Därav kallas han ”gäst” på plattan och inte egentlig medlem i Reeperbahn.

In till jobbet i O.A.L.-studion i oktober 1983 hämtas nu även tre ytterligare gäster, starka kort till kören, i form av systrarna Idde och Irma Schultz (båda från Zzzang Tumb) samt Heinz Liljedahl – Olle Ljungströms blivande låtskrivarpartner under den framtida solokarriären. Med i studion var förstås även nye producenten Janis ”Anis” Bokalders som tidigare spelat med Lustans Lakejer på deras platta ”En plats i solen”, 1982.

Hur det än var med allt detta så var Peter Ivarss nu borta, mannen som med sitt mycket dynamiskt drivna sätt att hantera basen varit så viktig för soundet på Peep-Show och tillsammans med trummisen Peter Korhonen skapat magi och driv bortom det vanliga i rocksveriges vid denna tid tightaste rytmsektion. Inför inspelningen av bandets sista platta, sju år efter starten, återstod av det ursprungliga Reeperbahn nu bara Olle Ljungström och gitarristen Eddie Sjöberg.

Med ny producent och nya medlemmar kommer också ett nytt sound. Viktigast för detta skulle jag säga är kanske Lattes funkbas, känd från Zzzang Tumbs singlar och funkpoppiga fullängdare tidigare samma år. Men Fred Asps följsamma mer varierade rytmiska figurer och Fralles vackra utsmyckande klaviatur gjorde verkligen sitt till. Det lät ganska så annorlunda jämfört med Peep-Show som släppts tidigare samma år. Korhonen-Ivarss hade verkligen varit unika men den nya rytmsektionen med Fred Asp på trummor och Latte Kronlund skulle visa sig fungera utmärkt. Och det blir bra, på ett annat och delvis nytt sätt…

~   ~   ~

Jag talade mycket om postpunk i min ursprungliga Reeperbahn-blogg. Att bandets musikaliska resa slutade i postpunk. Men det skulle jag nu vilja korrigera. För Intriger är inte alls postpunk. Jag skulle snarare vilja kalla den för skön svensk och möjligen litet synthigt plastig vit popfunk. Och i lagom dos gillar jag plast! Jag tycker alltså att bandet i övergången från Peep Show till Intriger gick från postpunk till popfunk.

Kanske är det ännu mer rättvisande att kalla detta funkpop, då musiken är mer pop än funk, men termen popfunk är förstås catchigare då den dessutom rimmar på den sedan länge inarbetade termen/ genren postpunk.

Det jag här kallar popfunk var också något som gick igen hos många av samtida kollegor på Stranded – för att bara ge några exempel: Ratata (”Prinsessa på vift”, ”Soldater” och ”Soulboy”), Lustans Lakejer (”Eld” och ”Good as gold” ), Zzzang Tumb (”Kort”), Mockba Musics (”Passionen”) samt Olles och Heinz Liljedahls projekt Heinz & Young (”Just kind of foolish”). Heinz & Young som ju i princip var en förlängning av Reeperbahns studiosessioner för Intriger med samma besättning, låt vara på engelska och under annat namn.

Det fanns en tydlig formel för den här popfunken som kan beskrivas enligt följande: snärtig funkbas eller synthbas + mjuk discogitarr + litet (plastigt) synthblås, helst Yamaha DX-7 men Roland Jupiter 8 eller Korg PS 3200 kunde också fungera. Ett utmärkt exempel på detta är just tidigare nämnda ”Just kind of foolish” med Heinz Liljedahl och Olle Ljungström:
http://www.deezer.com/en/artist/76598

Jag vill datera denna popfunks stora genombrott till 1983 vilket också var det år då Yamahas legendariska digitala DX-7:a lanserades – ”the most famous synthesizer of the 1980s”. Alla ville ha den då och dess synthiga polyfona blåspålägg är väldigt mycket 80-tal i soundet. Nu förekom dock också analoga ”murrigare” synthljud i de här sammanhangen. Men det är litet kul att kommentera den klassiska DX-7:an.

Nu vet jag från säker källa att det var mest Roland Jupiter 8 som Fralle Holmquist använde på Intriger, men DX-7:an var också på plats i aktuella studios och hörs mest på ”Nåt speciellt”. Marimbaljuden är mycket typiska för denna synth. På Ratatas platta ”Äventyr” från samma tid debuterar också DX-7:an.

Fredric ”Fralle” Holmquist bakom sin Yamaha DX7, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley

Den eminenta BBC-dokumentären ”Synth Britannia”beskriver åren 1981-1983 som synthpopens absoluta höjdpunkt då i princip all musik på de europeiska topplistorna var synthdominerad. Men i Sverige fanns det inga riktigt renodlade stora synthband som i England. Reeperbahn var definitivt inget synthband även om många dåtida ”synthare” gillade dem, vilket troligen hade förstärkts av deras framträdande i Staffan Hildebrands film ”G”. Lustans och Ratata har emellanåt definierats som synthpop men var aldrig några riktigt renodlade synthakter sett utifrån instrumentering eller produktion. Synth och Newromanticsgenrerna glider in i varandra. I Sverige blommade under dessa synthdominerade år den svenska popfunken ut för fullt.

Efter denna utvikning kring begreppet popfunk (som möjligen förtjänar en egen blogg) är det hög tid att åter fokusera på vad bloggen egentligen ska handla om, Reeperbahns Intriger-platta.

~   ~   ~

Olle Ljungström vid tiden för ”Intriger”, de sista spelningarna och Reeperbahns slutliga upplösning 1984. Foto: Kajsa Ingemarsson.

Vi tar det från början. Så här ser plattan ut rent innehållsmässigt:

1. Billy Boccia
2. Rider i takt
3. Utanför din dörr
4. Nåt speciellt
5. Det var längesen
6. I krigets hjärta
7. Alla vackra ord
8. Upptäck din kropp
9. Små druvor
10. Vackra minnen (klär bäst i rött)
11. Intriger
12. Boccia Billy

Jag sätter mig ned vid min stereo hemma i Liljeholmen en marssöndag 2012, laddar Intriger i spelaren och drar på… Lyssnar i 39 minuter och 16 sekunder. Än en gång. Och…

Jag tycker fortfarande det mesta låter överraskande fräscht. Och det är verkligen ett annat sound än på Peep-Show, bra på ett annat sätt. Men eftersom det är Olle som sjunger så är det förstås lätt att känna igen Reeperbahn. Jag blundar och musiken bär mig tillbaka in i den klara marsdagen 1985, nu på väg med t-banans röda linje från Fruängen in mot stan. Med den kalla rutan mot kinden och slutna ögon är jag helt inne i musiken. Långt borta från mina tonårsproblem och grubblerier.

Intrigers sound byggs som sagt av Lattes tunga funkbas, Fred Asps följsamma trummor och Fralles snygga piano och synthar som nu ligger längre fram i ljudbilden än tidigare. Och så de vackra körerna som systrarna Schultz tillsammans med Heinz Liljedahl presterar som ytterligare höjer snygghetsfaktorn. Det är det nya i soundet.

Eddie Sjöberg, X-huset, p18 Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley

Olles sång och Eddies gitarr är kända sedan tidigare. Låt vara att Eddie här får mycket mer utrymme i solona, ligger längre fram i ljudbilden och hanterar gitarren så det låter väldigt mycket Bowie från samma års ”Let’s dance”-platta, eller snarare då att det låter Stevie Ray Vaughn…

Lars ”Latte” Kronlund, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley

Den är verkligen vacker den här plattan. Och på något sätt mer varierad än Peep-Show. Det är ett par lugna låtar och så det jag vill kalla funkpop. Inte mycket rock på den här plattan egentligen. Ibland har jag för övrigt svårt att skilja på rock och pop. Det här är nog ett sådant tillfälle.

Det är mycket i musiken som är melodiöst och vackert. Och texterna är, som alltid när det gäller Olle, vackra och uttrycksfulla snuddande vid poesi. Jag skulle vilja kalla det poesi.

”Tiden har förvisat mig. En port.
Satt mig på längtans tåg, för att förgås…”

Det här är en av de plattor vars uttryck är omöjligt för mig att skilja från min känsla av att vara tonåring. Jag återkommer till det då och då men detta är verkligen en platta som är ett soundtrack till mitt liv.

”Jag lämnar ett spår
om så bara en ton
en bruten linje i mitt kammade hår.
Älska med mig, älska med mig…”

Här finns de omedelbara för mig starkt känslomässiga ”Alla vackra ord” och ”Utanför din dörr”. Två helt fantastiskt vackra låtar med utmärkta texter. Mycket stämningsfulla. Här finns också tjusig cocktailpop som i ”Det var länge sen”, duetten som Olle gör tillsammans med Idde Schultz. Det här är verkligen nåt helt annat än det vi fick höra på Peep-Show.

Den akustiska balladen ”Små druvor” är den mest kända låten från plattan, är fortfarande så drömsk, poetisk och vacker jag tyckte den var då. Det är en oerhört tilltalande spröd liten skapelse vilken till skillnad från plattans övriga Ljungström-alster är skriven av Fred Asp. Också något helt annat än det vi hört från bandet tidigare.

Återstår då att kommentera popfunken. Mest popfunk hör jag i sensuella ”Rider i takt”, finurliga ”Upptäck din kropp”, rockiga ”I krigets hjärta” och så allra mest förstås ”Vackra minnen (klär bäst i rött)”. Det är väl framförallt för att Lattes tunga basgångar på alla de här spåren låter så mycket funk som jag vill kalla detta popfunk.

”Nu går jag iväg och du tonar bort, minnet är rött, minnet är kort…”

Plattan släpps sent 1983 och det är verkligen så att detta år måste betraktas som en kreativ höjdpunkt för Olle Ljungström som under sagda år skrev merparten av låtarna på tre fantastiska plattor: Peep-Show och Intriger med Reeperbahn och så den självbetitlade Heinz & Young-plattan.

Ett smakprov från Intriger här i form av ”Nåt speciellt” med sina vassa asiatiska synthar, discogura, antydan till popfunkbas och så Irma, Idde och Heinz i kören

I och med detta är vi inne på slutet av Reeperbahns egentliga existens som band. Det blir ett par turnéer till. Den sista i juni 1984. För då, sommaren 1984, kommer de spelningar som ska bli de sista. Det är nämligen på Gotland i slutet av juni 1984 som bandets sista spelning sker. De fina färgfoton Ulrica Wesley tagit som jag publicerat här är från spelningen på ”Disco Space” i Kneippbyn utanför Visby.

Det fanns aldrig något aktivt uttalat beslut att lägga ned bandet, utan det bara rann ut i sanden. Efter att denna sommarturné avslutats var det ingen som längre var tillräckligt engagerad för att ta tag i en fortsättning, för att citera Eddie Sjöberg.

Olle Ljungström, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley

Och här ser ni spellistorna från de två Visbyspelningarna, Muckargalan på P18 i X-huset 25 maj 1983 och så bandets sista spelning på Disco Space 26 juni 1984. Foto Ulrica Wesley

I mars 1985 kan jag i Stockholms t-bana bakom slutna ögon bara drömma om att få se Reeperbahn live. Som 15-åring hade det varit kört att komma in på de ställen i Stockholm där bandet spelade. För första gången i mitt liv har jag åkt tunnelbana till station Gärdet, kommer upp i övre kanten av Tessinparken, den som vetter mot Gärdet. Jag vet det inte än, men knappt tio år senare ska jag bo här, ha mitt första egna hem här och ett av mina första jobb.

Men om allt det vet jag ännu ingenting när jag förs framåt av musiken på ren intuition mot själva Gärdet, följande gångvägen längs det lilla skogspartier på väg mot Sandhamsgatan, överblickande Gärdet mot Filmhuset.

Och där blir jag nu omsluten av musiken, musiken som katalyserar och hjälper mig bearbeta mina känslor när jag stryker med händerna över varmt trä som värmts av vårsolen på den gamla träbänken längs gångstigen från Värtavägen mot Sandhamnsgatan. Här lämnar vi 17-åringen med sina funderingar, sin oro och längtan. Här sluter sig åter tidskapseln kring min berättelse. Vackra minnen klär bäst i rött…

”Svart är vitt och jag har stannat kvar.
Det känns som om tiden har stått still och blivit kvar…”

De här minnena har stannat. Gör sig fortfarande påminda ibland. Liksom musiken som behållit sin aktualitet för mig nu mer än 25 år senare.

~   ~   ~

EPILOG

Resten är nu också sedan länge historia…

Två år efter upplösningen förmådde festivalgeneralen Håkan Waxegård Reeperbahn att återuppstå i samband med första Hultsfredsfestivalen i aug 1986. Det var stort, mycket stort, för mig att till slut verkligen få se mina idoler live. En timme innan spelningen började var vi också på plats längst fram med vår inte alltför oävna Peep-Show-inspirerade Reeperbahn-banderoll.

Redo för en första revivalspelning framför tält och banderoll i vackra björkskogen vid sjön Hulingen, lördag 9 aug 1986 – två förväntansfulla artonåringar framför kameran och en bakom. Eget foto.

Omslaget till festivalprogrammet, första Hultsfredsfestivalen (klicka för större bild)

Och vi blev inte besvikna framför stora scenen den där augustikvällen 1986. Det var verkligen en mycket bra spelning och jag har i efterhand förstått att hela ”Reeperbahn-kollektivet” var på plats. Det vi i publiken kunde se var förstås hur Danne Sundquist och Latte Kronlund alternerade på bas beroende på om det var en låt från de första plattorna eller från Peep-Show/Intriger-perioden. Konserten förtjänar en egen blogg, men det blir inte här och nu.

Reeperbahn live, Hultsfred 1986; det var magiskt att åter få se Olle Ljungström och Danne Sundquist sida vid sida (Peter Korhonen skymtar bakom). Jag stod längst fram och drog av en hel svartvit 36-rulle med enkel autofokus-kamera och framkallade sen i hemmalabbet i källaren. Bildåtergivningen här är katastrofal, men ville ändå ha med någon bild från den oförglömliga kvällen.

Efter detta tog Olle en paus från musiken och jobbade som copywriter och modell. Minns att jag träffade honom i Frescatis Akademibokhandel i september 1987 och fick chansen till några första tacksamma ord. Fick en autograf! Han lyssnade vänligt och pratade en stund med 19-åringen som bubblade av stora ord och superlativ när chansen äntligen kom att säga tack för allt vad denna musik betytt genom åren.

Jag var en av dem som under de här åren hoppades på att Olle skulle börja med musiken igen. Jag gladdes när Peter von Gegerfelt fick honom att medverka när Zoo gjorde singeln ”33 kulor i bröstet” 1986.

Tomas Froms och Danne Sundqvist fick in honom i studion när han 1990 spelade gitarr på en av låtarna på Bebops debutplatta – för övrigt första gången Olle och Danne Sundqvist stod i samma inspelningsstudio på nästan tio år. Det var ju Danne som producerade Bebops första eminenta platta.

Och sen kom Webstrarna som 1992 gjorde ”Vänner för livet”. Låten som helt bygger på Reeperbahn-citat och där Olle sjunger duett tillsammans med Petter Eklund och medverkar i videon. Nu började det brännas, för 1993 släppte så Olle till slut sin första soloplatta och inledde en mycket framgångsrik solokarriär. En solokarriär där Heinz Liljedahl kom att spela en avgörande roll som producent och låtskrivare.

En solokarriär som jag följt mycket flitigt. Olle Ljungström är nu en av de svenska artister som jag sett flest gånger live. Det är alltid en speciell upplevelse att se och höra honom på scen. Mellansnacken är klassiska.

Under de här åren från slutet av 80-talet och framåt började jag också förstå att Olle levde ett hårt liv. Sedermera har jag också förstått att detta var en tid av tilltagande drogmissbruk för Olle som vid 27 års ålder avgiftas från heroin för första gången. Jacob Frösséns utmärkta och nästan plågsamt närgångna dokumentära ”En film om Olle Ljungström” bekräftade också detta. Olles inledande villkor ”du får filma allt utom när jag går på toaletten” har också blivit ännu ett i raden av effektiva oneliners från Olle.

.
Trailern till Jacob Frösséns utmärkta ”En film om Olle Ljungström” från 2009

Olle har hyllats av andra artister, som när coverplattan ”Andra sjunger Olle Ljungström” kom 2008. Han är dubbelt grammisnominerad (1996 och 2009) och belönades år 2011 Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

Lagom till 50-årdagen hösten 2011 kom så biografin ”Jag är både listig och stark” och det var många intressanta recensioner som då figurerade. Det talades om att han levt sitt liv som en målsökande robot med siktet inställt på det destruktiva och han har beskrivits som en sorts aristokrat med djupt egensinnig begåvning. Genialisk och finurlig, slagfärdig och okonventionell, kompromisslös och skör. En ytterlighetsperson.

Han har beskrivits som en ”helig dåre”, en rockens Sebastian Flyte kramande sin teddybjörn. Men istället för att supa ihjäl sig i Marocko valde han att göra den livsfarliga resan till Afghanistan med Pål Hollender som ett utslag av en erkänd dödslängtan. Nu har han lyckligtvis överlevt både Afghanistan, alkoholism och diabetes och lever nog nu ett bättre liv än någonsin i sitt nya hem i Gräfsnäs utanför Alingsås. Det, om något, gläder mig in i själen.

~   ~   ~

PS:
Ett stort tack till Ulrica Wesley, Kajsa Ingemarsson och Eddie Sjöberg för att jag fick använda era unika foton för att illustrera min text!

Ulrica du har en helt unik samling live-foton från en tid långt innan digitalkamerorna. Det är ett stycke musikalisk samtidshistoria. Särskilt tack att du gör denna skatt tillgänglig!

~   ~   ~

PPS:

Tidigare bloggar om Reeperbahn och Olle Ljungström:

https://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/

https://japetus.wordpress.com/2008/11/09/reeperbahn-boxen-en-viktig-musikkulturell-angelagenhet/

https://japetus.wordpress.com/2010/03/12/reeperbahn-releasen-antligen-verklighet/

https://japetus.wordpress.com/2010/03/22/vanner-for-livet-med-webstrarna-och-olle-ljungstrom/

https://japetus.wordpress.com/2010/03/26/forever-young-musikfestival-med-reeperbahn-jakob-hellman-och-alphaville/

https://japetus.wordpress.com/2010/04/07/filmen-om-olle-ljungstrom-en-recension/

https://japetus.wordpress.com/2010/08/02/reeperbahns-nya-laguppstallning-pa-forever-young-festivalen/

https://japetus.wordpress.com/2010/08/08/forever-young-2010-i-linkoping-6-aug-min-upplevelse/

https://japetus.wordpress.com/2010/08/15/forever-young-i-eskilstuna-13-aug-min-upplevelse/

https://japetus.wordpress.com/2010/08/22/forever-young-i-gavle-och-en-summering-av-turnen/