Om mitt möte med Ratata

Jag står i min egen skyddande freestylebubbla av ljud och väntar på buss 54 på St Eriksgatan nära St Eriksbron i riktning Västerbron, Hornstull en majlördag 1987. Det är lördagen den 23 maj 1987 och runt omkring mig skrivs världshistoria. I Finland gör sig den 19-årigt jämnårige Mattias Rust redo för sitt livs flygning mot Moskva med sin Cessna. I Washington och Moskva fortsätter Ronald Reagan och Mikhail Gorbachev planera för avspänningen mellan supermakterna, nästa möte dem emellan planerat till augusti. I Wien har Tre Kronor för första gången på 25 år vunnit VM-guld i hockey. Här i Sverige ska Darin Zanyar och Charlotte Kalla mycket snart födas; Måns Zelmerlöw firar sin ettårsdag om precis tre veckor.

Själv är jag på väg hem med en bunt LP-skivor och maxisinglar under armen efter ännu en runda bland Stockholms skivbörsar. Det brukade börja vid Slussen på Söder, fortsätta i Vasastan och avslutas vid Hornstull. Det är en helt vanlig lördag i mitt 19-åriga liv så när som på att jag är mitt uppe i ett känslomässigt mycket omtumlande studentfirande.

Tankarna virvlar runt de för mig största frågorna, långt från världspolitiken och begynnande avspänning mellan supermakterna. Hur ska det gå? Vad ska nu hända? Efter ett år av många mer eller mindre misslyckade försök att få kontakt med min obegripligt stora tonårskärlek i parallellklassen har ett genombrott just skett. Vi har för en dryg vecka sedan haft mösspåtagning, första studentskivan och jag har inte bara haft ett par långa samtal med henne, utan även fått dansa några tryckare. Jag har hållit henne i min famn… För den nästan helt okysste 19-årige oskulden är dessa upplevelser de mest romantiskt omtumlande dittills i livet. Det har varit en euforisk upplevelse mellan hägg och syrén.

Ska jag våga ringa henne igen? Försöka få till en date? Men hur var det nu, hade hon kanske just träffat en några år äldre kille? Är jag på gång att göra bort mig igen? Hur ska jag tolka hennes tvetydiga signaler? De självupptagna tankarna virvlar kring detta för 19-åringen livsviktiga och livsavgörande tema. I freestylen rullar soundtracket för studentfirandet, ett blandband med bl a just några spår från Ratatas senaste skiva. Jag kastar en och annan förströdd blick över gatan mot Friskis & Svettis Jympalatset på andra sidan gatan och ser snarare än hör bruset av bilar, cyklar och människor som strömmar förbi. En aldrig sinande ström. Jag tittar ned, blundar och stänger av intrycken, försvinner in i min egen ljudbubbla av skyddande musik igen.

Jag tittar upp igen, ännu en förströdd blick. Men, vad nu?! Hajar till. Tittar igen. Kan det verkligen vara så? För plötsligt kommer en alldeles väldigt bekant person gående och ställer sig bredvid mig vid hållplatsen, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid honom. Mauro Scocco. Ja just det, Mauro Scocco!

Mauro Scocco och Johan Ekelund 1987

För att förstå hur stort det här var för mig när det begav sig måste man, förflyttad till nutid, tänka sig att Dalai Lama, Nelson Mandela eller president Obama skulle ha kommit strosande där längs St Eriksgatan och ställt sig bredvid just mig. Mauro Scocco hade vid den här tiden en närmast religiös betydelse i mitt liv, vilket alla mina gamla vänner kan intyga. Ratatas konserter var extatiska upplevelser för tonåringen och Mauro var, uppbackad av Johan, frälsaren med en alldeles särskild plats som främste uttolkare av (känslo)livets outgrundligheter, vemod och bitterljuva mysterier. Luxman-anläggningen hemma i pojkrummet var ett altare i denna kult. Mitt möte med Ratata.

Luxman 210 – förstärkarfundamentet i pojkrummets musikaliska altare (klicka för större bild)

För några evighetslånga ögonblick kämpar jag med fjärilarna i magen, ett koncentrat av tonåringens hela blyghet och försagdhet. Men till min förvåning lyckas jag denna gång kliva långt utanför komfortzonen och inleda en försiktig och artig konversation med min store idol. Jag passar på att tacka för senaste RITZ-spelningen där nya plattan ”Mellan dröm och verklighet” stått i centrum. Men de frågor jag ställer sen handlar mer om låtarna på de första plattorna, de som känns viktigast för mig, och då särskilt ”Paradis”-plattan som av högaktuella känslomässiga skäl stod i centrum för det bitterljuva tonårsdrama jag just då var mitt uppe i. ”För du har en plats i mitt hjärta, reserverad bara för dig. Ett tomrum jag aldrig ska fylla med nån annan än dig…”.

Så kommer det sig att jag denna majlördag otroligt nog får göra en busstur småpratandes med Mauro Scocco i sätet bredvid i gamla buss 54 förbi Fridhemsplan och Rålis över Västerbron och vidare mot Hornstull. Mauro är så vänlig, artig och trevlig när han svarar på mina trevande frågor; det här betydde som läsaren säkert kan föreställa sig nåt alldeles fabulöst mycket för mig. (Någon incheckning, selfie eller liknande är förstås inte aktuell eftersom detta tilldrager sig mer än ett decennium innan internet, mobiler och smartphones).

Att jag sen vid flera tillfällen denna sommar och höst råkar stöta på Mauro utanför Pet Sounds och på Kungsholmen, tillfällen då han känner igen mig och spontant hälsar, gör förstås inte saken sämre. Det är en förunderlig bekräftelse. Mitt möte med Ratata.

Buss 54 (nuvarande blåbuss 4) vid det gamla Hornstull

– – –

Avstampet till denna blogg är förstås den utmärkta film om Ratata som SvT sände igårkväll, den så efterlängtade och omedelbart kritikerrosade dokumentären ”Ratata genom 80-talet” av Johan von Sydow. Jag har laddat i veckor här i bloggen inför denna händelse och var peppad att åstadkomma nåt riktigt smart och insiktsfullt om dokumentären. Jag hade gärna skrivit en initierad blogg som placerade in Ratata i det 80-tal som utgjorde fond till den resa bandet gjorde under sin existens 1981-1989.

Men just den smarta och initierade bloggen läste jag redan igår eftersom den faktiskt redan är skriven av Kjell Häglund på TV-Dags, så jag får passa. Häglunds recension uttryckte så väl just det jag hade velat säga om Ratatas betydelse som revolutionerande provocerande eskapistiskt alternativ i det tidiga svenska 80-talets gråa samtid, kopplingen till BBCs kvalitetsfulla dokumentärer, revolten mot proggens 70-tal och Ratatas musik som ett soundtrack till det moderna Sveriges framväxt. Något som indirekt berördes redan i början på 90-talet i liners notes till den första CD-utgåvan av skivbolaget Strandeds musik (1993) med det så passande namnet ”Unga moderna” efter Lustans Lakejers låt med samma namn.

I dokumentären framgick också det som Per Gudmundson träffsäkert skrev om i SvD när han recenserade Johan Kindes roman ”Någon sorts extas”. Nämligen att en av 80-talets viktigaste lärdomar är att det smala och det breda är varandras förutsättningar. Klas Lundings nischade skivbolag Stranded rekords, som gav ut Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn räddades ekonomiskt av ABBAs pengar och Stikkan Anderssons ”ultrakommersiella”, och av 70-talets musikrörelse föraktade, skivbolag Polar. Avsnittet i dokumentären där Lunding berättar om hur Ratata skulle bedömas, huruvida de var tillräckligt revolutionära, är också helt obetalbar. En annan tid, ett annat land.

För de som inte var med i tidigt 80-tal är det i dag svårt att föreställa sig den gråbrunt monotona verklighet som var Sverige vid denna tid, livet i ”Skandinaviens DDR” för att citera Andres Lokko. Två kanaler på TV och tre i radio. Jag tänker ibland på de här åren som den Stora Tystnaden i mitt liv eftersom det var långt innan mobiler, smartphones och internet fyllde den offentliga miljön med ringsignaler och inte alltid så välkommet babbel. Det var en enformighet och en monotoni i både hörsel- och synintryck som för mig idag kan kännas alldeles fullkomligt overklig. Både behaglig och på samma gång färglöst urbota trist.

Någon som på senare år lyckats fånga något av denna monotona estetik och känsla, dessa stämningar och tonfall från det tidiga 80-talets svenska samhälle, är regissören Tomas Alfredsson i sin filmatisering av John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” som utspelar sig i stockholmsförorten Blackeberg 1982. Det är precis så jag minns den här tiden.

Men för att återgå till Häglunds recension så uttrycker den framförallt hur välgjord och passionerat initierad filmen var, att detta var en dokumentär för de ”invigda, kunniga och passionerade”. Jag kan inte annat än hålla med om att, ”Den allra största lyckan med Johan von Sydows Ratata-dokumentär är att den på en enda passionerad timme äter ikapp åratal av undernäring.”

Kjell Häglunds recension av Ratata-dokumentären

Det är naturligtvis fler skribenter som uppmärksammat denna eminenta Ratata-dokumenär. Fattas bara annat.

Andres Lokkos recension i SvD av dokumentären bjöd också den på mycket trevlig, träffsäker och initierad läsning. Andres Lokko om Ratata i SvD

En annan gammal bekant skivrecensent, Maria Francke, skrev också personligt och fint i Sydsvenskan om dokumentären och sin relation till Ratata. Den recensionen uppskattade jag också väldigt mycket. Maria Francke om Ratata i Sydsvenska Dagbladet

Det var väldigt många intressanta och festliga detaljer som kom fram i dokumentären. En sådan är att coole Heinz Liljedahl faktiskt bara var 16 år när han medverkade på Ratatas första plattor och även spelade live med dem. Det här är bara något år innan han blir ”Heinz” tillsammans med Olle ”Young” Ljungström i ”Heinz & Young” i Reeperbahns slutskede, vilket undertecknad tidigare ägnat visst utrymme i denna blogg.

En annan detalj var att det faktiskt är Mauro själv som gör det utmärkt fina gitarrsolot i den vackert springsteenskt ståpälsfabulösa live-versionen av ”Försent” tillsammans med Eldkvarn från Cirkus Broadway sommaren 1988. Jag har förstås alltid trott att det var Carla Jonsson som gjorde det. Men icke. Det är Mauro. J-ligt bra.

Marie Fredriksson/Roxette, Mauro Scocco/Ratata och Eva Dahlgren på ”Rock runt riket”, Cristinehof, 12 augusti 1987. Foto: Helena Lundin

Det var också väldigt charmigt att se de mycket tidstypiska klippen från Sydney Onayemis klubb 1984 (där 80-talet startade) i nuvarande Sturegallerian med bl a en energiskt dansande Urban Reese. Att det var Johan Kinde som fick agera ciceron på Riche och 1984 kunde förstås heller inte ha blivit mer rätt.

Avsnittet med Mauro på besök i pappas italienska hemstad Civitanova Marche var både personligt och vackert. Mauros humor och ironier är oftast närvarande, men när han promenerar runt nere i hamnen och berättar om sitt förhållande till den här platsen och hur det märkts i hans musik kändes det litet extra personligt och berörande. Han talar om det inbyggda vemodet, om melankolin som fascinerar honom och om förhållandet till musik som en mer introvert än extrovert upplevelse. Något man går in i genom att sätta på sig hörlurar och försvinna. Det här är något jag själv har väldigt lätt att relatera till, särskilt som det var i tonåren, och det är säkert en av de viktigaste förklaringarna till varför min relation till Ratata blev så stark.

En av de få saker jag saknade i dokumentären var kopplingen till Doobie Brothers och Scritti Politti. Två erkänt viktiga influenser för Ratata. Något som initerade Kjell Häglund också noterat. Något som i detta lysande sammanhang annars spelar mindre roll.

Sammantaget var det förstås en ovanligt stark och känslosam upplevelse för mig att se dokumentären, påminnas om svunna tonårsdrömmar, höra låtarna och se och minnas den samhälleliga kontext som allt detta utspann sig i. Att påminnas om att jag var en del av denna revolution i en tid då det räckte med att vara hel och ren, kortklippt, ha vit skjorta, svarta pösiga Frox-byxor (för de som minns dem) och morfars myggjagare från 40-talet för att revoltera, provocera och riskera överfall när man visade sig kvällstid på stan.

Att se Ratata-dokumentären kändes för mig, liksom tidigare Håkan Lidbos dokumentär ”Mer ström åt folket”, som att få ännu en värdefull pusselbit i förståelsen av min uppväxt. Det kändes väldigt speciellt. En ödmjuk stolthet över att på ett litet, litet hörn ha varit med som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste vara beredd att ta stryk för att få lyssna på.

Som att vi som en gång trodde på det här, när så få andra gjorde det, faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!

Mauro Scocco och Johan Ekelund 2013 (klicka för större bild)

Att resonera i termer av rätt och fel är förstås omöjligt när det handlar om tycke och smak, men sant är utan tvekan att Ratata är ett 80-talsband som åldrats med värdighet, att de var oerhört nyskapande med en alldeles särskild konstnärlig integritet mitt upp i den tilltagande kommersiella framgången, samt att de gick från att i det tidiga 80-talet vara ett smalt litet kultband i Stockholm till att i decenniets sista år spela på de största arenorna för en stor och bred publik.

Och så plötsligt där på toppen tog det slut. Fastän vi inte förstod det när applådåskorna dundrade fram efter ”Människor under molnens” hyllade Sverige-turné.

Ratata, Johan och Mauro tittar symboliskt åt skilda håll, från fotosessionen för Människor under Molnen, 1989

– – –

Jag landar denna tidsresa med ännu ett språng tillbaka till 1987 för att avsluta den tråden med en anekdot från skivsigneringen på SkivFönstret den hösten då Ratatas samlingsplatta ”Guld” skulle lanseras. Kön ringlar sig lång inne i den anrika och nu sedan länge nedlagda skivaffären. Det är mycket tonårstjejer som har olika önskemål om vad Mauro och Johan ska skriva på skivorna.

När min tur är kommen känns jag igen av Mauro som utbrister: ”Nej men här har vi ju en gammal bekant, vad vill du att jag ska skriva?” Tjejerna före och efter mig i kön tystnar och tittar med förundrade blickar på den omåttligt stolte och nu kraftigt bekräftade unge man som nöjer sig med att svara: ”Det räcker bra med en helt vanlig namnteckning för mig…”

Men jag har också med mig ett egenhändigt utformat blandband, ”Ratata Guldmix ’81-’87”, som både Johan och Mauro ägnar viss uppmärksamhet och småleende signerar med guldpenna. Det hela är en mycket stor upplevelse för tonåringen, en upplevelse jag naturligtvis minns med glädje nu efter att ha sett SvTs och Johan von Sydows utmärkta dokumentär om Ratatas resa genom 80-talet.

Del av fotokollaget på baksidan av Ratatas Guld-LP; litet skrynkligt 26 år efter att jag plockade ned det från Skivfönstrets vägg i samband med den här omtalade skivsigneringen… (klicka för ännu större bild)

Jag är och förblir väldigt tacksam för att Ratata fanns där för mig när jag behövde dem som bäst. Det bitterljuva vackra vemod deras musik uttryckte är en grundton i mina tonår och finns där djupt förankrat inom mig, som en tatuering i själen. Det var en på många sätt besvärlig tid för mig och även om jag nu oftast har en hälsosam distans till den tidstypiska offerrollen, så skulle jag inte vilja vara utan den djupa klangbotten, ödmjukhet och tacksamhet inför livet det skedet bidragit till att ge mig.

Mitt möte med Ratata.

Här är själva dokumentären, för närvarande (maj 2014) trevligt nog tillgänglig på YouTube: